Jag har varit fritidspolitiker, med något avbrott, i över halva mitt liv. Och det har gett mig mersmak. Därför kandiderar jag till kommunfullmäktige 2022.
Det behövs mer liberalism i lokalpolitiken, och fler väljare borde känna till Liberalernas viktiga lokala arbete för äldres trygga boende och förskolebarns lek och lärande. För trygga och trivsamma torg och parker. För en stark socialtjänst som hjälper människor i livets mest utsatta situationer och förebygger mänsklig misär och ungas kriminalitet. Och för att problem som elsparkcyklar måste hanteras.
I kommunpolitiken kan man göra skillnad i människors vardag, snabbt. Jag vill fortsätta vara med och förändra. Därför kandiderar jag till fyra år till i Stockholms kommunfullmäktige.
Höger, vänster eller mitten? Har ekonomiprofessorn, nobelpristagaren och den liberale legendaren Bertil Ohlin något att säga om Liberalernas nutida vägval?
Var hör liberalerna hemma i dagens föränderliga partipolitiska landskap? Vad skulle en liberal legendar ha sagt om januariavtalet? Att göra den mångårige Folkparti-ledaren Bertil Ohlin (1899-1977) till postumt språkrör för dem som föredrar att Liberalerna väljer samverkan högerut, med stöd av SD, leder fel. Det skriver jag i en artikel i det liberala nyhetsmagasinet NU. Fortsätt läsa ”Bertil Ohlin var ingen högerman”→
Liberalerna placeras ofta i mitten av politiska skalor. Men i värderingsfrågor är vi inte i mitten. Många av oss är liberaler både för att vi gillar kombinationen av marknad och välfärd – och för att vi är brinnande liberala individualister och rättighetskämpar.
NY KRÖNIKA I NU: Kluvna liberaler, antingen eller, både och… Ibland retas politiska motståndare och kommentatorer med oss liberaler (liberalpartister, tidigare folkpartister) för vår påstådda veliga mittenposition. Kluvenheten har dock en djupare grund. Fortsätt läsa ”Liberal ingen mittenposition”→
En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.
Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.
Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.
Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.
Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).
Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.
En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.
Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.
I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.
Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!
Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.
I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!
”Den svenska modellen” är knappast hotad av liberala förslag om ökade möjligheter till jobb och självbestämmande. Istället för att likt Don Quijote rida till storms mot väderkvarnar och svartmåla sina fienders påstådda ondsinthet, kan S och Stefan Löfven debattera med Liberalerna om hur #allaskamed – på riktigt.
Hur säger man quixotic på svenska? Donquijotesk, föreslår ordboken; överdriven, orealistisk idealism. Det är ett adjektiv som just nu känns välbehövligt för att skildra en ny, men inte obekant, giv i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte en avundsvärd position. Trängt opinionsläge, och en stor utmaning att ta itu med integrationen i ett läge där Sverige på kort tid har fått många nya invånare. Regeringen väljer dock inte att föreslå några nya reformer – utan blåser istället till strid om den svenska modellen. Fiendebilden är klar: en ondsint ”höger” som vill sänka löner och försämra välfärden.
Socialdemokraternas strategi känns igen: i regeringsställning försöker man förflytta fokus i debatten och lägga ansvaret på andra. Motståndarens politik vantolkas, och skrämselpropagandan plockas fram. Men Stefan Löfven rider likt Don Quijote till angrepp mot väderkvarnar.
Efter åtta års Alliansregering, med ökade resurser till välfärden och kraftigt ökad sysselsättning, har verkningskraften i den socialdemokratiska skrämselpropagandan sannolikt avtagit avsevärt. Fler och fler torde inse det absurda i att en statsminister försöker gå i opposition när det är han som regerar, hans regerings politik som genomförs. En politik som saknar reformförslag för fler jobb – och som tvärtemot motverkar fler jobb och ökade intäkter till välfärden, genom kontraproduktiva skattehöjningar, genom att göra det mindre attraktivt att arbeta och att driva företag. Lena Mellin fångar det som så ofta väl: Löfven rallarsvingar ur sitt underläge.
Men vem bryr sig om verkligheten, den egna regeringsmakten och behovet av konkreta reformer när man kan iklä sig rustningen som den svenska modellens riddare, och rida till storms mot den ondsinta ”högern”?
Stefan Löfvens retorik kan granskas av journalister och bemötas av motståndarna i den öppna politiska debatten. Värre är buskagitationen – där Socialdemokraterna också har en lång tradition. Få fingrar läggs emellan i svartmålandet av den förment ondsinta ”högern”; man nöjer sig inte med att sakligt försöka kritisera de konkreta sakpolitiska förslagen, utan angriper själva avsikterna. Liberalernas och andra motståndares syften ifrågasätts; vi tillåts inte själva formulera vår politiska vilja. I vänsterns buskagitation vimlar det av halmdockor och väderkvarnar, av snedvridna tolkningar av motståndarnas reformförslag och föråldrade fiendebilder av en ”höger” som vill försvåra för människor och slå mot de fattiga.
Ett skolexempel är hur t ex Liberalernas förslag om startjobb och andra allianspartiers liknande idéer påstås handla om att ”sänka din lön” (se exv Alliansfritt: Nu vill även KD sänka din lön). Sanningen är förstås att våra förslag går ut på motsatsen: att fler, som i dag inte har ett jobb, överhuvudtaget ska ha ett jobb att gå till, en egen inkomst att leva på. Vi strävar efter att öka varje människas makt och möjligheter, över sitt liv och för sin framtid. Om att öka människors frihet, och självbestämmande.
#allaskamed – Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.
Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.
Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).
För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.
Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).
För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.
Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!
Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.
Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.
Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).
Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?
Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja
Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.
Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.
Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.
En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.
Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.
Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).
Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.
Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).
Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.
Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.
Hur lite ”vinstförbud” kan Jonas Sjöstedt tåla? Hur mycket av valfriheten är S och MP beredda att offra? Det är brännande frågor i de förhandlingar som nu förs på flera fronter, om Sverige ska få en regering – med en budget.
TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)
Det är förhandlingstider i svensk rikspolitik – och de som förhandlar har bråttom. S och MP ska komma överens om sin regeringsbildning, och måste samtidigt få stöd av vänsterpartister för att denna regering ska ha en chans att få igenom sin budget. Och om knäckfrågorna mellan S och MP är många, finns en stor fråga för V: vinsterna i välfärden. Att stoppa dem var vänsterpartisterna stora – enda? – valfråga (som i praktiken förstås skulle innebära ett stopp för privata alternativ och därmed för valfriheten i välfärden). Föga förvånande kärvar de förhandlingarna (SR Ekot).
Den konflikt som Stefan Löfven inte ville ha in i regeringen – vinstförbud – måste han nu lösa i riksdagen. Men där finns inte en majoritet för något förbud. På något sätt måste han dock göra Jonas Sjöstedt nöjd. Frågan är hur stor del av valfriheten som ryker?
Lagen om valfrihetssystem, LOV, är S och MP tydligen inte beredda att offra enligt Ekot. Gott så – de som vill fortsätta välja sin husläkare kanske kan andas lite lugnare. Vill S och MP ha någon chans att komma överens med Allianspartierna i några frågor kan man förstås inte heller röra friskolekommitténs överenskommelse om långsiktigt ägande. En överenskommelse som för övrigt visar hur överdriven vänsterns vinstdiskussion är; ingen förespråkar ”övervinster” eller kompromisser med kvalitet. Tvärtom finns en bred enighet om att ställa höga krav på kvalitet (vilket redan görs), uppföljning (kan alltid utvecklas – för alla verksamheter oavsett driftsform) och långsiktigt ägande.
Ett förbud mot privata alternativ i välfärden vore dåligt för både patienter i vården och boende i omsorgen, personal och skattebetalare. Det handlar inte om driftsformen för någon enskild verksamhet. Alternativen ger dock valfrihet mellan vårdgivare och arbetsgivare men också utrymme för nya idéer och arbetssätt, en möjlighet att få välfärdens resurser att räcka längre. Det har ju nyss fått ett mycket konkret exempel i jämförelsen mellan i övrigt identiska äldreboenden i Östersund, som uppmärksammas på nytt av SvD:s ledarsida i dag.
Vänsterns motstånd mot vinster är dock ideologiskt. Då biter inte sakliga argument. Frågan är hur lite ”vinstförbud” som V kan acceptera? Hur många fristående skolor, äldreboenden, höftledskirurger, mödravårdscentraler och husläkare kommer att få finnas kvar? Hur mycket kommer S, MP och V enas om att fortsätta låta elever och föräldrar, äldre och patienter, bestämma själva?
Är det viktigt om någon en skola eller vårdmottagning drivs i privat eller kommunal regi? Nej, egentligen inte. Gör de privata alternativen någon skillnad? I allra högsta grad. Hur hänger det ihop?
MÄNNISKORNA VIKTIGAST. Driftsform spelar mindre roll så länge man klarar kvalitet och kostnader. Wikimedia/I Craig.
Privata företags möjlighet att verka i välfärden – med skolor, äldreboenden och vårdinrättningar – har varit en het fråga länge. I valrörelsen har vänsterns vinstförbud ställts mot Alliansens och inte minst Folkpartiets försvar av valfriheten. Men spelar det verkligen någon roll vilken driftsformen är?
På ett sätt är frågan nej. Driftsformen, vem som står på skolans hyreskontrakt och vilken logga vårdpersonalen har på kläderna, är inte det viktiga. Det är elevernas, de äldres och patienternas behov: det är kvaliteten. I många fall, med skolpeng och vårdval, är den ekonomiska ersättningen dessutom densamma till alla aktörer.
Svaret på frågan om de privata alternativens betydelse är samtidigt lika självklart ja. Det kan delvis, men inte enbart, beskrivas i ekonomiska termer. En jämförelse mellan två nya äldreboenden i Östersund har varit väldigt omskriven de senaste dagarna. Med samma förutsättningar och likadana lokaler vägg i vägg drev privata Vardaga sitt äldreboende med 15 procent lägre ersättning.
Pengar är långtifrån allt. Vi ska satsa de resurser som behövs för en bra välfärd för alla. Men om resurserna används effektivt, räcker de naturligtvis längre. Om en aktör kan driva en verksamhet med lika god kvalitet för lägre kostnad, kan vi antingen hämta hem pengarna till kommunen eller landstinget genom lägre ersättning i framtiden, och använda dem till andra angelägna områden. Eller så kan man göra mer med ökade åtaganden inom samma verksamhet. Om en privat aktör lyckas med detta, och får pengar över till en nödvändig buffert (hen saknar ju skattebetalarnas uppbackning – en förlust som för det kommunala äldreboendet Östersund vore i längden ohållbar), och kanske till en avkastning på sin investering – vad är då problemet?
Pengar är också ett sätt att se och mäta skillnader. Om en aktör lyckas driva en skola, ett äldreboende eller en vårdinrättning med minst samma kvalitet och nöjdare patienter och personal, till lägre kostnader, uppstår frågan hur det har gått till. Alternativen skapar på så sätt en möjlighet till förändring – en konkurrens med idéer och arbetssätt som sporrar alla. Det blir en hävstång också för kommunens eller landstingets verksamheter, som privata S:t Görans sjukhus gentemot landstingets sjukhus – ett exempel som det med Östersunds äldreboenden men i större skala.
Sist och slutligen spelar mångfalden av utförare roll för oss människor som behöver välfärden. För eleverna och deras föräldrar, som nu kan välja mellan olika skolor, och inte är hänvisade till den närmaste. För äldre och deras anhöriga, som kan få en bättre äldreomsorg som är mer anpassad efter egna preferenser. För patienter som får välja den husläkare de föredrar, eller var de vill operera sin onda höft – och slipper stå månader i vårdkö. För barn med språksvårigheter som tack vare vårdval får hjälp av en logoped inom några veckor, istället för månader.
De privata alternativen spelar roll för 160 000 elever i friskolor, 160 000 anställda i privata vårdföretag, 1,1 miljon bara i Stockholms län som har valt en fristående vårdcentral eller husläkare. Möjligheten att driva ett alternativ till kommunen eller landstinget spelar roll för de tusentals kvinnliga småföretagarna i välfärden (både kvinnorna och småföretagen är i majoritet).
Valfriheten spelar roll för oss människor. Dålig kvalitet och avarter vill ingen veta av – långsiktiga ägare ska vara ett krav. Men den som vill stoppa privata alternativ i välfärden har mycket att bevisa.
Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.
REGERINGSDUGLIGA.
Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).
48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.
Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.
Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.
För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.
Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.