Tagg: välfärd

Don Quijote av den svenska modellen

”Den svenska modellen” är knappast hotad av liberala förslag om ökade möjligheter till jobb och självbestämmande. Istället för att likt Don Quijote rida till storms mot väderkvarnar och svartmåla sina fienders påstådda ondsinthet, kan S och Stefan Löfven debattera med Liberalerna om hur #allaskamed – på riktigt.

donquijoteväderkvarnHur säger man quixotic på svenska? Donquijotesk, föreslår ordboken; överdriven, orealistisk idealism. Det är ett adjektiv som just nu känns välbehövligt för att skildra en ny, men inte obekant, giv i svensk politik. Statsminister Stefan Löfven (S) har inte en avundsvärd position. Trängt opinionsläge, och en stor utmaning att ta itu med integrationen i ett läge där Sverige på kort tid har fått många nya invånare. Regeringen väljer dock inte att föreslå några nya reformer – utan blåser istället till strid om den svenska modellen. Fiendebilden är klar: en ondsint ”höger” som vill sänka löner och försämra välfärden.

Socialdemokraternas strategi känns igen: i regeringsställning försöker man förflytta fokus i debatten och lägga ansvaret på andra. Motståndarens politik vantolkas, och skrämselpropagandan plockas fram. Men Stefan Löfven rider likt Don Quijote till angrepp mot väderkvarnar.

Efter åtta års Alliansregering, med ökade resurser till välfärden och kraftigt ökad sysselsättning, har verkningskraften i den socialdemokratiska skrämselpropagandan sannolikt avtagit avsevärt. Fler och fler torde inse det absurda i att en statsminister försöker gå i opposition när det är han som regerar, hans regerings politik som genomförs. En politik som saknar reformförslag för fler jobb – och som tvärtemot motverkar fler jobb och ökade intäkter till välfärden, genom kontraproduktiva skattehöjningar, genom att göra det mindre attraktivt att arbeta och att driva företag. Lena Mellin fångar det som så ofta väl: Löfven rallarsvingar ur sitt underläge.

Men vem bryr sig om verkligheten, den egna regeringsmakten och behovet av konkreta reformer när man kan iklä sig rustningen som den svenska modellens riddare, och rida till storms mot den ondsinta ”högern”?

Stefan Löfvens retorik kan granskas av journalister och bemötas av motståndarna i den öppna politiska debatten. Värre är buskagitationen – där Socialdemokraterna också har en lång tradition. Få fingrar läggs emellan i svartmålandet av den förment ondsinta ”högern”; man nöjer sig inte med att sakligt försöka kritisera de konkreta sakpolitiska förslagen, utan angriper själva avsikterna. Liberalernas och andra motståndares syften ifrågasätts; vi tillåts inte själva formulera vår politiska vilja. I vänsterns buskagitation vimlar det av halmdockor och väderkvarnar, av snedvridna tolkningar av motståndarnas reformförslag och föråldrade fiendebilder av en ”höger” som vill försvåra för människor och slå mot de fattiga.

Ett skolexempel är hur t ex Liberalernas förslag om startjobb och andra allianspartiers liknande idéer påstås handla om att ”sänka din lön” (se exv Alliansfritt: Nu vill även KD sänka din lön). Sanningen är förstås att våra förslag går ut på motsatsen: att fler, som i dag inte har ett jobb, överhuvudtaget ska ha ett jobb att gå till, en egen inkomst att leva på. Vi strävar efter att öka varje människas makt och möjligheter, över sitt liv och för sin framtid. Om att öka människors frihet, och självbestämmande.

#allaskamed - Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.
#allaskamed – Jan Björklunds debattutmaning om den svenska modellen.

Buskagitationen från vänster oroar mig, för att den också undergräver tilltron till politiken. Men striden om ”den svenska modellen” kan ändå leda till något gott, om vi kan ägna oss åt att debattera våra sakpolitiska förslag och visa på de verkliga skillnaderna i svensk politik. Liberalernas Jan Björklund har tagit upp den kastade handsken och lyfter fram vad den svenska modellen istället bör handla om i framtiden: en arbetslinje där alla ska med. Stefan Löfven och Socialdemokraterna har nu chansen att kliva ned från den quijoteska hästen, avstå från attacken mot väderkvarnarna, och ta en rejäl svensk serie demokratiska debatter.

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Vänstergiren

En bredsida mot privata alternativ i välfärden. Kraftigt höjd marginaleffekt för inkomsttagarna. Rejält höjda kostnader för att anställa unga. Den nya regeringens inriktning är knappast grunden för någon mittensamverkan.

VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser - och framväxten av nya jobb.
VARNING. När regeringen tar vänsterkurvan försvåras framtida breda uppgörelser – och framväxten av nya jobb.

Den rödgröna regeringen inledde sin första vecka med en rejäl vänstergir kring välfärden och den ekonomiska politiken. En framgång för Vänsterpartiet om vinster i välfärden var väntad. Jonas Sjöstedt var tvungen att bevekas efter att själv inte ha får sitta i regeringen – men nu verkar han och partikamraten Ulla Andersson ha fått hålla i pennan nästan själva. De begränsningar för privata alternativ i välfärden som utlovas fokuserar på driftsformer och vinstnivåer, och bortser från kvaliteten – och, förstås, valfriheten – för patienter, elever och äldre. Till att börja med blir det ett flerårigt limbo i väntan på en utredning: en stor osäkerhet för välfärdsföretagarna, deras anställda och framför allt för dem som valt och uppskattar deras tjänster.

Hotet mot alla privata aktörer i vård, omsorg och skola – varav tusentals småföretag, ofta grundade och drivna mot kvinnor – innebär också konfrontation med Alliansen och de mittenpartier som Stefan Löfven så gärna vill samarbeta med. Ett kommunalt veto mot friskolor är något som inte minst provocerar Folkpartiet, eftersom det upplevs som ett stort avsteg från överenskommelsen i friskolekommittén. Att börja med att ignorera en viktig blocköverskridande uppgörelse är knappast den bästa grogrunden för att få till stånd fler. Konflikten är dessutom onödig om det är kvaliteten man bryr sig om: inget parti motsätter sig välgrundade kvalitetsmått, bättre uppföljning och krav på seriösa ägare. I den riktningen pekar Lärarförbundet med sitt förslag i dag – och sitt nej till kommunalt veto (DN debatt).

Höjda skatter var också väntade. Det gör inte de nu aviserade skattehöjningarna klokare, för vare sig staten, skattebetalarna eller andra. Höjd inkomstskatt från 50 000 kan låta lindrigt och rättvist men innebär en rejält förstärkt marginaleffekt – med liten, ingen eller rentav motsatt effekt på statsfinanserna och samhällsekonomin. Marginalskatt är ett område där Sverige redan är världsledande och det är inget att glädjas över; marginaleffekter är något som många bör bekymra sig över.

Uppdaterat: Senare i dag har besked också getts om ytterligare och ännu bredare skattesänkningar, för över en miljon svenskar som betalar statsskatt (20 procent ytterligare på inkomster över brytpunkten). De blir nu också nästan 100 000 fler. Det är ytterligare ett steg i fel riktning som ger berättigad kritik från både Saco och TCO (SVT: 1,1 miljoner får höjd skatt).

Samtidigt som drivkrafterna för utbildning och entrepenörskap kringskärs höjs också kostnaderna för att anställa unga kraftigt. Den återställda arbetsgivaravgiften var inte heller oväntad och ursäktas med att effekten av sänkningen varit liten. Sådana effekter är dock svårmätbara bland de många faktorer som påverkar anställnings- och expansionsbeslut. Frågan är förstås vad den omvända effekten blir. Det är ett stort vågspel med ungas jobb – och det blir knappast bättre av att det också blir betydligt dyrare att anställa personer över 65 år. Både att behålla erfaren kompetens och våga satsa nytt blir svårare.

Skattehöjningarna är inte främst partipolitiskt problematiska, och alla är inte förkastliga: dyrare alkohol och tobak är bara en fråga om hur långt man kan gå utan att göda illegal handel, och åtminstone jag har svårt att argumentera för bevarande av ”läx-RUT”. De stora skattehöjningarna på inkomster och jobb bidrar förstås starkt till att försvåra framtida breda uppgörelser – men framför allt riskerar de att undergräva den svenska ekonomin i ett känsligt läge. Skärpt marginaleffekt och dyrare ungdomsjobb är knappast den bästa medicinen om man vill ha fortsatt fler riktiga jobb, och fortsätta minska den dolda arbetslösheten.

I går hoppades jag att den nya regeringen trots allt skulle fortsätta en arbetslinje – i dag har vi fått ännu större anledning att tvivla. Den nya regeringen har valt sida – vänstersidan.

SvD: Uppgörelse om vinster i välfärden. SvD:s Patricia Hedelius: ”Överenskommelsen är en våt filt över tillväxtbransch”. SVT: Björklund: Förtroendet är ordentligt naggat i kanten. Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand (FP Tyresö), Hans Åberg.

Hur mycket av valfriheten ryker?

Hur lite ”vinstförbud” kan Jonas Sjöstedt tåla? Hur mycket av valfriheten är S och MP beredda att offra? Det är brännande frågor i de förhandlingar som nu förs på flera fronter, om Sverige ska få en regering – med en budget.

TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)
TRE SOM FÖRHANDLAR. Löfven, Fridolin och Sjöstedt i SVT-debatt (svt.se)

Det är förhandlingstider i svensk rikspolitik – och de som förhandlar har bråttom. S och MP ska komma överens om sin regeringsbildning, och måste samtidigt få stöd av vänsterpartister för att denna regering ska ha en chans att få igenom sin budget. Och om knäckfrågorna mellan S och MP är många, finns en stor fråga för V: vinsterna i välfärden. Att stoppa dem var vänsterpartisterna stora – enda? – valfråga (som i praktiken förstås skulle innebära ett stopp för privata alternativ och därmed för valfriheten i välfärden). Föga förvånande kärvar de förhandlingarna (SR Ekot).

Den konflikt som Stefan Löfven inte ville ha in i regeringen – vinstförbud – måste han nu lösa i riksdagen. Men där finns inte en majoritet för något förbud. På något sätt måste han dock göra Jonas Sjöstedt nöjd. Frågan är hur stor del av valfriheten som ryker?

Lagen om valfrihetssystem, LOV, är S och MP tydligen inte beredda att offra enligt Ekot. Gott så – de som vill fortsätta välja sin husläkare kanske kan andas lite lugnare. Vill S och MP ha någon chans att komma överens med Allianspartierna i några frågor kan man förstås inte heller röra friskolekommitténs överenskommelse om långsiktigt ägande. En överenskommelse som för övrigt visar hur överdriven vänsterns vinstdiskussion är; ingen förespråkar ”övervinster” eller kompromisser med kvalitet. Tvärtom finns en bred enighet om att ställa höga krav på kvalitet (vilket redan görs), uppföljning (kan alltid utvecklas – för alla verksamheter oavsett driftsform) och långsiktigt ägande.

Ett förbud mot privata alternativ i välfärden vore dåligt för både patienter i vården och boende i omsorgen, personal och skattebetalare. Det handlar inte om driftsformen för någon enskild verksamhet. Alternativen ger dock valfrihet mellan vårdgivare och arbetsgivare men också utrymme för nya idéer och arbetssätt, en möjlighet att få välfärdens resurser att räcka längre. Det har ju nyss fått ett mycket konkret exempel i jämförelsen mellan i övrigt identiska äldreboenden i Östersund, som uppmärksammas på nytt av SvD:s ledarsida i dag.

Vänsterns motstånd mot vinster är dock ideologiskt. Då biter inte sakliga argument. Frågan är hur lite ”vinstförbud” som V kan acceptera? Hur många fristående skolor, äldreboenden, höftledskirurger, mödravårdscentraler och husläkare kommer att få finnas kvar? Hur mycket kommer S, MP och V enas om att fortsätta låta elever och föräldrar, äldre och patienter, bestämma själva?

Sivert Aronsson bloggar.

Kommunalt eller privat, inte spelar det någon roll?

Är det viktigt om någon en skola eller vårdmottagning drivs i privat eller kommunal regi? Nej, egentligen inte. Gör de privata alternativen någon skillnad? I allra högsta grad. Hur hänger det ihop?

MÄNNISKORNA VIKTIGAST. Driftsformen bör spela mindre roll - så länge man klarar kvalitet och kostnader. Wikimedia/I Craig.
MÄNNISKORNA VIKTIGAST. Driftsform spelar mindre roll så länge man klarar kvalitet och kostnader. Wikimedia/I Craig.

Privata företags möjlighet att verka i välfärden – med skolor, äldreboenden och vårdinrättningar – har varit en het fråga länge. I valrörelsen har vänsterns vinstförbud ställts mot Alliansens och inte minst Folkpartiets försvar av valfriheten. Men spelar det verkligen någon roll vilken driftsformen är?

På ett sätt är frågan nej. Driftsformen, vem som står på skolans hyreskontrakt och vilken logga vårdpersonalen har på kläderna, är inte det viktiga. Det är elevernas, de äldres och patienternas behov: det är kvaliteten. I många fall, med skolpeng och vårdval, är den ekonomiska ersättningen dessutom densamma till alla aktörer.

Svaret på frågan om de privata alternativens betydelse är samtidigt lika självklart ja. Det kan delvis, men inte enbart, beskrivas i ekonomiska termer. En jämförelse mellan två nya äldreboenden i Östersund har varit väldigt omskriven de senaste dagarna. Med samma förutsättningar och likadana lokaler vägg i vägg drev privata Vardaga sitt äldreboende med 15 procent lägre ersättning.

Skillnaden är egentligen ännu större eftersom det kommunala boendet drog över budgeten. De boende och personalen är nöjda – man har inte kompromissat med kvaliteten. Istället tyder Torvalla-projektet på att t ex schemaläggning, personalinflytande och kortare beslutsvägar verkar ha varit avgörande för lägre personalkostnader (SvD: Äldre lika nöjda med privat vård, Privat äldreboende bäst i unik studie, Tidningen Vision: Kommunalt äldreboende sämre på schemaläggning).

Pengar är långtifrån allt. Vi ska satsa de resurser som behövs för en bra välfärd för alla. Men om resurserna används effektivt, räcker de naturligtvis längre. Om en aktör kan driva en verksamhet med lika god kvalitet för lägre kostnad, kan vi antingen hämta hem pengarna till kommunen eller landstinget genom lägre ersättning i framtiden, och använda dem till andra angelägna områden. Eller så kan man göra mer med ökade åtaganden inom samma verksamhet. Om en privat aktör lyckas med detta, och får pengar över till en nödvändig buffert (hen saknar ju skattebetalarnas uppbackning – en förlust som för det kommunala äldreboendet Östersund vore i längden ohållbar), och kanske till en avkastning på sin investering – vad är då problemet?

Pengar är också ett sätt att se och mäta skillnader. Om en aktör lyckas driva en skola, ett äldreboende eller en vårdinrättning med minst samma kvalitet och nöjdare patienter och personal, till lägre kostnader, uppstår frågan hur det har gått till. Alternativen skapar på så sätt en möjlighet till förändring – en konkurrens med idéer och arbetssätt som sporrar alla. Det blir en hävstång också för kommunens eller landstingets verksamheter, som privata S:t Görans sjukhus gentemot landstingets sjukhus – ett exempel som det med Östersunds äldreboenden men i större skala.

Sist och slutligen spelar mångfalden av utförare roll för oss människor som behöver välfärden. För eleverna och deras föräldrar, som nu kan välja mellan olika skolor, och inte är hänvisade till den närmaste. För äldre och deras anhöriga, som kan få en bättre äldreomsorg som är mer anpassad efter egna preferenser. För patienter som får välja den husläkare de föredrar, eller var de vill operera sin onda höft – och slipper stå månader i vårdkö. För barn med språksvårigheter som tack vare vårdval får hjälp av en logoped inom några veckor, istället för månader.

De privata alternativen spelar roll för 160 000 elever i friskolor, 160 000 anställda i privata vårdföretag, 1,1 miljon bara i Stockholms län som har valt en fristående vårdcentral eller husläkare. Möjligheten att driva ett alternativ till kommunen eller landstinget spelar roll för de tusentals kvinnliga småföretagarna i välfärden (både kvinnorna och småföretagen är i majoritet).

Valfriheten spelar roll för oss människor. Dålig kvalitet och avarter vill ingen veta av – långsiktiga ägare ska vara ett krav. Men den som vill stoppa privata alternativ i välfärden har mycket att bevisa.

Bloggar: Sivert Aronsson, Martin Skjöldebrand.

En regering värd att regera vidare

Svenskarna har stort förtroende för Alliansregeringen – större än för ett S-lett alternativ. Det är en klok inställning som förhoppningsvis ger utslag på valdagen.

Alliansen1
REGERINGSDUGLIGA.

Opinionssiffrorna för partierna visar en uppförsbacke för Alliansen – men svenska valrörelser är spännande och jämna. Känslan av att vilja rösta på något nytt och byta ut sittande regering brukar bytas ut i ett ökande stöd ju närmare valdagen man kommer. I år finns det starka skäl som talar för att så sker. Svenskarnas förtroende för regeringen är högt – högre än för ett socialdemokratiskt lett alternativ, vilket en Sifo-mätning i Ekot visar i dag (SR Ekot, TT/Aftonbladet).

48 procent av svenskarna anser att regeringen sköter sig ganska eller mycket bra, och 45 procent anser att den rödgröna oppositionen skulle klara regerandet sämre. Det är alltså markant bättre stöd än Moderaterna, Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna har i opinionen just nu.

Det höga förtroendet är välmotiverat. Alliansregeringen har styrt Sverige under tuffa år, med den värsta finanskrisen sedan 1930-talet. Fyra partier med sinsemellan olika ideologiska bakgrund och profilfrågor har hållit ihop i åtta år, och levererat både stabila statsfinanser och en strid ström av reformer.

Trots krisen är sysselsättningen högre än 2006, och stigande; över 250 000 nya jobb har tillkommit. Arbetslösheten sjunker, unga och nu även långtidsarbetslösa får jobb. Genom uppgörelsen med Miljöpartiet har vi fått en öppnare invandringspolitik och ger en fristad åt många människor som flyr från krig och förföljelse. Skolan har genomgått några av de största reformerna någonsin, reformer som implementerats och nu börjar ge effekt. Lärarlönerna är på väg upp, och satsningar aviseras på fler karriärtjänster för lärare och sjuksköterskor – bra för skolan och vården, och bra för jämställdheten. Sverige fortsätter att vara ett föregångsland i klimat- och miljöpolitiken och i dag lanserades ett nytt förslag om större satsning på miljöbilar.

För Alliansregeringen talar förstås också det splittrade och oklara alternativet. Hur blir det med jobben, skolan, kärnkraften, Förbifarten, och valfriheten i skola och vård om S ska styra med hjälp av MP och V? Alla den senaste tidens turer kring regeringsfrågan pekar på Alliansens styrka, och de rödgrönas svaghet: vad är egentligen alternativet till sittande regering? Det enda vi vet med säkerhet är att en rödgrön regering innebär kraftigt höjda skatter på arbete.

Allt i Sverige är inte perfekt – långt därifrån. Det finns mycket mer att göra. Därför söker Alliansregeringen också förnyat förtroende, för att befästa och fortsätta sina reformer. Än så länge ligger regeringen efter i opinionen – men om man visar sig lika bra på valrörelse som på att regera så är chanserna goda. Svenskarna gör klokt i att rösta på det regeringsalternativ de har störst förtroende för.

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Sverige har gått åt rätt håll

Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

800px-Flag_of_SwedenI dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.

Gör det lättare att starta företag – släpp fram kvinnorna

Sverige kan bli ett mycket bättre land för företagande, vilket skulle leda till fler jobb och ökat välstånd. Framför allt kan vi göra det betydligt lättare för nya entrepenörer att starta nya företag. Världsbanken ger ett nyttigt utifrånperspektiv i sin nya Sverige-rapport. Fler kvinnliga företagare och fler kvinnliga ledare i näringslivet skulle också vara ekonomiskt gynnsamt, tvärtemot vad Företagarna påstod i en märklig debattartikel i DN.

Sverige har ett ganska gott företagsklimat, konstaterar Världsbanken och dess företrädare Lopez Claros (chef för globala indikatorer) i sin färska studie av företagandet i vårt land. Men vi har en svaghet, som blivit större de senaste åren: Det är för krångligt och för dyrt att starta nya företag (SVT). Svagheten har inte ökat p g a svenska försämringar, men för att andra länder har blivit bättre och förenklat mer för sina företagare. Den internationella konkurrensen gör det tydligt att vi behöver fortsätta reformera och förbättra vårt företagsklimat.

JOBB OCH JÄMSTÄLLDHET. "Välfärdens Grupp 8" undrar varför vänstern ifrågasätter kvinnliga företagare som bidrar till jämställdhet och kvalitet.
JOBB OCH JÄMSTÄLLDHET. ”Välfärdens Grupp 8” undrar varför vänstern ifrågasätter kvinnliga företagare som bidrar till jämställdhet och kvalitet.

Varje oförverkligad, realistisk affärsidé är en potentiellt stor förlust för hela samhällsekonomin. Viktigast för nya företagare är sannolikt att förenkla regelverket och rentav våga avskaffa en del regler. Det nyttiga i utifrånperspektivet som ges av utomstående betraktare och jämförelser med andra länder är att man också kan ifrågasätta sådant som ”alltid” har gällt. Varför har vi t ex ett så relativt högt ställt kapitalkrav för aktiebolag?

Att göra det enklare och billigare att starta och driva företag skulle göra att fler vågar ta steget. Det kanske innebär till fler affärsidéer som inte visar sig hålla och rentav slutar i konkurs – men något vi i Sverige också behöver bli bättre på är att se vad som är ett misslyckande och vad som är en lovande ambition. Om det inte blir så dyrt att misslyckas, skulle fler våga pröva sina vingar – och fler skulle också lyckas.

Viktigt för alla företag är reformer av skatter och byggande. Gärna skatteväxling mellan sänkta skatter på företagande och höjda skatter på miljö, liksom de alkohol- och tobaksskattehöjningar som inte varit främmande för Alliansregeringen. Och mer än gärna enklare byggprocesser. Återigen är utifrånperspektivet befriande, och mer än en smula pinsamt, när Lopez Claros påpekar att det kan ta upp till tio år att förverkliga ett bygglov.

Ytterligare en viktig faktor för framgångsrika företag är fler kvinnor som företagare och chefer. Världsbanken konstaterar att studier talar för att företag med fler kvinnor i ledningen också går bättre ekonomiskt – och det är förstås inte konstigt att det är lönsamt att ha med perspektivet från denna viktiga ”andra” halva av befolkningen. En halva som ofta står för många viktiga ekonomiska beslut i hushållen och säkerligen klarar av dem också i företag.

Världsbankens och Lopez Claros förtydligande av kvinnors positiva betydelse för näringslivet var mer än välkommet dagen efter den märkliga debattartikeln från Företagarna och dess VD Elisabeth Thand Ringqvist (DN). Företagarna påstår att de gjort en studie som visar att företag som leds har kvinnor har lägre vinstmarginal – och att detta skulle gälla rensat för skillnader i branscher där kvinnor kan vara mer förekommande. Detta påstående och deras metod i övrigt kritiseras dock av professor Karin  Thorburn (DN), som påpekar att kvinnor ofta leder mindre företag (ibland enmansföretag) och ofta i specifika branscher (om man ser inte bara till servicebranschen utan mer till hushållstjänster eller omsorg). Tre ekonomer från Handelshögskolan och Columbia-universitetet sågar också Företagarnas ”studie” (DN Debatt).

Kvinnliga företagare kan förstås också göra mycket nytta också för de branscher där de väljer att verka. Många av dem utnyttjar de nya möjligheter som öppnats genom valfriheten inom välfärden, där de erbjuder uppskattade tjänster för t ex äldre och sjuka. Ett område där de som Välfärdens Grupp 8 påpekar förbättrar både jämställdhet och kvalitet (SVT Debatt). Många positiva värden för många människor som valfrihetens motståndare i vänstern alltså väljer att bortse från. Många positiva värden som motiverar ett omval av Folkpartiet och Alliansen.

In the Ghetto – en påminnelse i adventstid

In the Ghetto, sången som Elvis gjorde berömd och många andra sjungit, är mitt val av sololåt på årets vinterkonserter. Den grep mig mer än jag hade trott.

In the Ghetto är ingen munter sång.
In the Ghetto är ingen munter sång.

Sång och musik är en viktig del av mitt liv, även om jag varken kan läsa noter eller spela något instrument. Att jag oftast klarar mig igenom t o m mörka november med rätt glatt humör, skyller jag delvis på att det är då höstterminens körsånger börjar sätta sig – och tonerna bli musik. På årets vinterkonsert hade vi i Corona, som vår kör heter, ett 60-talstema, samt förstås en del vintriga, juliga sånger. Jag sjöng en kort sololåt – In the Ghetto – som förenar de två tema.

Aldrig hade jag trott att Elvis gamla hit skulle gripa mig så som den gjorde. Den kan kanske ses som en mörkare pendang till den kristna grundberättelsen, med ett likaledes blodigt – men mer hopplöst – slut. Och om man sjunger den, lyssnar på orden, så är det ett sannskyldigt julens allmänmänskliga budskap.  Inte bara i det i dubbel bemärkelse hårda Chicago-klimatet, från förr, utan även i Sverige och Stockholm, i dag.

Känslosamheten kan passa i adventstid, då man får vara mer sentimental än någon gång annars, men budskapet bär året om: Ett barn behöver en hjälpande hand, om hen inte ska bli en arg ung man, eller kvinna, en dag.

Kallt, blåsigt och snöigt - vinter i Chicago.
Kallt, blåsigt och snöigt – vinter i Chicago.

As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin’
A poor little baby child is born
In the ghetto

And his mama cries
Cause if there’s one thing that she don’t need
It’s another hungry mouth to feed
In the ghetto

People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way

Well the world turns
And a hungry little boy with a runny nose
Plays in the street as the cold wind blows
In the ghetto

And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto

 Then one night in desperation
A young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
Tries to run, but he don’t get far
And his mama cries
As a crowd gathers ‘round an angry young man
Face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto

As her young man dies,
On a cold and gray Chicago mornin’,
Another little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries