Etikett: välfärd

Sverige har gått åt rätt håll

Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

800px-Flag_of_SwedenI dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.

Gör det lättare att starta företag – släpp fram kvinnorna

Sverige kan bli ett mycket bättre land för företagande, vilket skulle leda till fler jobb och ökat välstånd. Framför allt kan vi göra det betydligt lättare för nya entrepenörer att starta nya företag. Världsbanken ger ett nyttigt utifrånperspektiv i sin nya Sverige-rapport. Fler kvinnliga företagare och fler kvinnliga ledare i näringslivet skulle också vara ekonomiskt gynnsamt, tvärtemot vad Företagarna påstod i en märklig debattartikel i DN.

Sverige har ett ganska gott företagsklimat, konstaterar Världsbanken och dess företrädare Lopez Claros (chef för globala indikatorer) i sin färska studie av företagandet i vårt land. Men vi har en svaghet, som blivit större de senaste åren: Det är för krångligt och för dyrt att starta nya företag (SVT). Svagheten har inte ökat p g a svenska försämringar, men för att andra länder har blivit bättre och förenklat mer för sina företagare. Den internationella konkurrensen gör det tydligt att vi behöver fortsätta reformera och förbättra vårt företagsklimat.

JOBB OCH JÄMSTÄLLDHET. "Välfärdens Grupp 8" undrar varför vänstern ifrågasätter kvinnliga företagare som bidrar till jämställdhet och kvalitet.
JOBB OCH JÄMSTÄLLDHET. ”Välfärdens Grupp 8” undrar varför vänstern ifrågasätter kvinnliga företagare som bidrar till jämställdhet och kvalitet.

Varje oförverkligad, realistisk affärsidé är en potentiellt stor förlust för hela samhällsekonomin. Viktigast för nya företagare är sannolikt att förenkla regelverket och rentav våga avskaffa en del regler. Det nyttiga i utifrånperspektivet som ges av utomstående betraktare och jämförelser med andra länder är att man också kan ifrågasätta sådant som ”alltid” har gällt. Varför har vi t ex ett så relativt högt ställt kapitalkrav för aktiebolag?

Att göra det enklare och billigare att starta och driva företag skulle göra att fler vågar ta steget. Det kanske innebär till fler affärsidéer som inte visar sig hålla och rentav slutar i konkurs – men något vi i Sverige också behöver bli bättre på är att se vad som är ett misslyckande och vad som är en lovande ambition. Om det inte blir så dyrt att misslyckas, skulle fler våga pröva sina vingar – och fler skulle också lyckas.

Viktigt för alla företag är reformer av skatter och byggande. Gärna skatteväxling mellan sänkta skatter på företagande och höjda skatter på miljö, liksom de alkohol- och tobaksskattehöjningar som inte varit främmande för Alliansregeringen. Och mer än gärna enklare byggprocesser. Återigen är utifrånperspektivet befriande, och mer än en smula pinsamt, när Lopez Claros påpekar att det kan ta upp till tio år att förverkliga ett bygglov.

Ytterligare en viktig faktor för framgångsrika företag är fler kvinnor som företagare och chefer. Världsbanken konstaterar att studier talar för att företag med fler kvinnor i ledningen också går bättre ekonomiskt – och det är förstås inte konstigt att det är lönsamt att ha med perspektivet från denna viktiga ”andra” halva av befolkningen. En halva som ofta står för många viktiga ekonomiska beslut i hushållen och säkerligen klarar av dem också i företag.

Världsbankens och Lopez Claros förtydligande av kvinnors positiva betydelse för näringslivet var mer än välkommet dagen efter den märkliga debattartikeln från Företagarna och dess VD Elisabeth Thand Ringqvist (DN). Företagarna påstår att de gjort en studie som visar att företag som leds har kvinnor har lägre vinstmarginal – och att detta skulle gälla rensat för skillnader i branscher där kvinnor kan vara mer förekommande. Detta påstående och deras metod i övrigt kritiseras dock av professor Karin  Thorburn (DN), som påpekar att kvinnor ofta leder mindre företag (ibland enmansföretag) och ofta i specifika branscher (om man ser inte bara till servicebranschen utan mer till hushållstjänster eller omsorg). Tre ekonomer från Handelshögskolan och Columbia-universitetet sågar också Företagarnas ”studie” (DN Debatt).

Kvinnliga företagare kan förstås också göra mycket nytta också för de branscher där de väljer att verka. Många av dem utnyttjar de nya möjligheter som öppnats genom valfriheten inom välfärden, där de erbjuder uppskattade tjänster för t ex äldre och sjuka. Ett område där de som Välfärdens Grupp 8 påpekar förbättrar både jämställdhet och kvalitet (SVT Debatt). Många positiva värden för många människor som valfrihetens motståndare i vänstern alltså väljer att bortse från. Många positiva värden som motiverar ett omval av Folkpartiet och Alliansen.

In the Ghetto – en påminnelse i adventstid

In the Ghetto, sången som Elvis gjorde berömd och många andra sjungit, är mitt val av sololåt på årets vinterkonserter. Den grep mig mer än jag hade trott.

In the Ghetto är ingen munter sång.
In the Ghetto är ingen munter sång.

Sång och musik är en viktig del av mitt liv, även om jag varken kan läsa noter eller spela något instrument. Att jag oftast klarar mig igenom t o m mörka november med rätt glatt humör, skyller jag delvis på att det är då höstterminens körsånger börjar sätta sig – och tonerna bli musik. På årets vinterkonsert hade vi i Corona, som vår kör heter, ett 60-talstema, samt förstås en del vintriga, juliga sånger. Jag sjöng en kort sololåt – In the Ghetto – som förenar de två tema.

Aldrig hade jag trott att Elvis gamla hit skulle gripa mig så som den gjorde. Den kan kanske ses som en mörkare pendang till den kristna grundberättelsen, med ett likaledes blodigt – men mer hopplöst – slut. Och om man sjunger den, lyssnar på orden, så är det ett sannskyldigt julens allmänmänskliga budskap.  Inte bara i det i dubbel bemärkelse hårda Chicago-klimatet, från förr, utan även i Sverige och Stockholm, i dag.

Känslosamheten kan passa i adventstid, då man får vara mer sentimental än någon gång annars, men budskapet bär året om: Ett barn behöver en hjälpande hand, om hen inte ska bli en arg ung man, eller kvinna, en dag.

Kallt, blåsigt och snöigt - vinter i Chicago.
Kallt, blåsigt och snöigt – vinter i Chicago.

As the snow flies
On a cold and gray Chicago mornin’
A poor little baby child is born
In the ghetto

And his mama cries
Cause if there’s one thing that she don’t need
It’s another hungry mouth to feed
In the ghetto

People, don’t you understand
The child needs a helping hand
Or he’ll grow to be an angry young man some day
Take a look at you and me,
Are we too blind to see,
Do we simply turn our heads
And look the other way

Well the world turns
And a hungry little boy with a runny nose
Plays in the street as the cold wind blows
In the ghetto

And his hunger burns
So he starts to roam the streets at night
And he learns how to steal
And he learns how to fight
In the ghetto

 Then one night in desperation
A young man breaks away
He buys a gun, steals a car,
Tries to run, but he don’t get far
And his mama cries
As a crowd gathers ‘round an angry young man
Face down on the street with a gun in his hand
In the ghetto

As her young man dies,
On a cold and gray Chicago mornin’,
Another little baby child is born
In the ghetto
And his mama cries

Inkomstspridning behövs

Ökande inkomstskillnader är inte nödvändigtvis ett problem. Att utbildning, ansträngning och framgång ska löna sig är en del av det som bygger ett framgångsrikt samhälle – tillsammans med social trygghet och sammanhållning. Därför bör färre betala statlig skatt – och ingen betala värnskatt.

Större inkomstklyftor och fattigdom har varit återkommande och omdebatterade ämnen de senaste åren. Utvecklingen mot ökade inkomstskillnader, mätt men den s.k gini-koefficienten, har pågått länge. Runt 1980 var Sverige som mest ”jämlikt” enligt detta sätt att mäta. Frågan är då om det är en i grunden bra eller dålig utveckling?

Aftonbladet 28 november 2013.
Aftonbladet 28 november 2013.

Rubriksättningen i dagens Aftonbladet (se bild) är tydlig. Ett samband tecknas mellan ökande inkomstskillnader (”inkomstklyftor”), ökande fattigdom och utanförskap. Stämmer det? (Se också ett tidigare blogginlägg: Med RUT, flexibilitet och inkomstspridning mot klyftor och fattigdom.)

I ett samhälle utan inkomstskillnader finns ingen anledning att anstränga sig. I grunden vill vi förstås tro att alla människor vill gott, och vill göra sitt bästa. Men gör man det lilla extra? Arbetar man de extra timmarna, startar man det egna företaget med allt det innebär av ansträngningar, lägger man all energi på de smarta innovationerna, går man den långa universitetsutbildningen – om man inte får något för det?

För många är situationen inte så långt därifrån i dag. Egenföretagare vågar knappt räkna ut sin timpeng. Många med långa utbildningar ser att de knappast lönar sig. Inte minst för kvinnliga akademiker i offentlig sektor är löneutvecklingen ofta minimal.

Alla borde få behålla 50 kronor av 100 i löneförhöjning.
Alla borde få behålla 50 kronor av 100 i löneförhöjning.

Med skatter som finns i första hand av en Robin Hood-princip, att ta från de ”rika” bara för att man kan, sänker vi drivkrafterna ytterligare. Värnskatten, liksom tidigare förmögenhetsskatten, kostade förmodligen mer än de smakade. Intäkterna till det gemensamma blir större om man slopar sådana skatter. Intäkter som vi kan använda till ett starkt socialt skyddsnät, bra socialförsäkringar med höga golv och höga tak, och bra skola, utbildning och forskning. Och vi lämnar utrymme för en växande ekonomi med fler som vill och kan jobba, och fler som vill och kan anställa.

Ännu viktigare är den höjda brytpunkten för statsskatten, som står i fokus för den inrikespolitiska debatten just nu. Där handlar det definitivt inte om några ”rika” – utan om högst vanliga inkomsttagare, inte minst i Stockholm där löneläget men även kostnaderna är högre än i andra delar av Sverige. Det är en viktig kamp som bl.a. Carl B Hamilton för i riksdagen (se bl.a. dagens SvD).

För tre miljarder i lägre statsinkomster kommer vi förmodligen få mycket mer igen: Fler kommer att känna det lönt att anstränga sig – och det kan ge mer arbetade timmar, fler innovationer, fler företag… Och vi kommer något närmare den princip som sammanfattade den (sedermera söndersplittrade) skattereformen 1990: De flesta ska ha hälften kvar av en lönehöjning.

För mig som liberal är det inget problem när människor lyckas, utan när människor far illa. Därför vill jag ha ett välfärds- och utbildningssystem med ett rejält och stabilt golv  att stå på – och ett skattesystem med högt i tak som tillåter människor att växa.

Sverige blir bättre – men vi vill mer

Sverige har blivit bättre sedan 2006. Samtidigt som finanskriserna har svept över världen har vi värnat och stärkt sysselsättningen, välfärden, miljön – och kulturen. Folkpartiet och Alliansen har anledning att sträcka på sig. Men arbetet är inte avslutat.

Vi ger oss inte förrän Sverige har blivit ännu bättre och jämlikt för alla. Vi vill mer.

Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett fyraårigt försök lokaliserat till S:t Görans sjukhusområde. Flankerad av chefen och infektionsläkaren Martin Kåberg och chefssjuksköterskan Fredrik Lindström. I bakgrunden bl.a. landstingsrådet Gustav Hemming (C).
Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett tillskott i välfärden.

Val vinns inte på historien utan på framtiden – väljarna röstar inte på dig för vad du har gjort, utan för vad du vill göra. Det är en vedertagen sanning i politiken – men som alla truismer kräver den nyanser. Givetvis spelar vad man åstadkommer roll för tilliten. Den som visat sig kompetent och – eller – tursam, har större chanser att få människor – också väljare – att titta en andra gång, och överväga ett (förnyat) förtroende.

Folkpartiet och Alliansen har all anledning att lyfta fram det vi åstadkommit. När Jan Björklund i går höll sitt inledningstal på Folkpartiets landsmöte, gav han en lång grad exempel på vad som förbättrats sedan 2006. Vi har all anledning att lyssna – och berätta.

Inom välfärden har Sverige fler läkare, sjuksköterskor, vårdcentraler och apotek. Vi har kortare köer och större resurser till hälso- och sjukvården och till äldreomsorgen, liksom till personer med funktionsnedsättning. Tillgängligheten såväl till primärvården som specialiserad vård har ökat. Dessutom har bostadsbidraget för barnfamiljer, flerbarnstillägget, bostadstillägget för pensionärer och högkostnadsskyddet i tandvården höjts. Pensionärer har ett högre grundavdrag och föräldralediga en högre föräldrapenning. I skolan finns fler skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. Men också fler utbildade lärare.

Vi har blivit mer jämställda: Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006, fler kvinnor som är chefer, fler kvinnliga professorer. Vi har  mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006. Vi har dessutom högre sysselsättning bland invandrare och bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Fler vindkraftverk (fast just dessa råkar vara engelska). Foto Steve Fareham, Wikimedia.
Fler vindkraftverk (fast just dessa råkar vara engelska). Foto Steve Fareham, Wikimedia.

Vi är rikare och jobbar mer, trots den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år, som även har drabbat Sverige. Hushållens disponibla inkomster har ökat och vi har många fler sysselsatta. Många fler går till jobbet en vanlig dag. Arbetskraften – de som står till arbetsmarknadens förfogande – är många fler. Hårda siffror finns bl.a. hos Per Gudmundsson i SvD: ”Alliansens politik skapar jobb”.

Miljöhoten och inte minst klimatutmaningen kan ge den mest optimistiske ångest. Tyfonen över Filippinerna gör de små förhoppningarna på klimatmötet i Warszawa än tyngre att bära. Men det finns också ljuspunkter. EU ligger trots Polens och andras kolvurm långt fram i klimatarbetet. ”En solskenshistoria”, som den kände miljöexperten Magnus Nilsson skriver på SvD Brännpunkt om EU och klimatet. Och Sverige har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. ”Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har också den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU. Vindkraften har mångdubblats. Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet”, som Jan Björklund sade i går.

Mer tillgängliga bibliotek.
Mer tillgängliga bibliotek.

Och ja, även kulturen har haft relativt goda år. Medan många andra länder har skurit ned, har Sverige kunnat satsa. På riksnivå har vi sett barnkultursatsningar och kan äntligen se fram mot en upprustad och större Opera. Och i Stockholm har resurserna ökat – till det fria kulturlivet, till fler och mer tillgängliga och öppna bibliotek, med mera.

För Alliansanhängare som eventuellt känner opinionsångest: Vi har mycket att vara stolta över.

Men vi folkpartister ger oss inte förrän vi har byggt ut och rustat upp vården ytterligare, höjt sjuksköterskelönerna, nått hela vägen fram med skolans kunskapsfokus och resultat, fortsatt stärka och frigöra kulturen, höjt både Sveriges och världens miljöambitioner, osv. Vi vill mer!

Frihet, rättvisa och allmänintresset: om Folkpartiets roll

Vilken är Folkpartiets framtida roll i Stockholm? Det var frågan som jag är en av dem som fått möjlighet att svara på med en helsida i Folkpartiets tidning Stockholmsliberalen. Mitt resonemang, som ni kan läsa nedan, har förstås bäring på hela Folkpartiet – varför det behövs, och varför vi annars hade behövt grunda ett sådant liberalt parti!

Ur Stockholmsliberalen 5/2013.
Ur Stockholmsliberalen 5/2013.

Ett parti har inget existensberättigande i sig själv. Folkpartiets framtid beror på våra idéer. Och även om vår liberala politik inte ska bero på hur andra partier positionerar sig, ska vi veta att våra idéer behövs för friheten i Stockholm och Sverige.

Folkpartiet är det ursprungliga partiet för allmänintresset. Det är ursprunget till vårt namn. Men det handlar om något annat än att som statsministern beredvilligt stämpla olika grupper som ”särintressen”. Samhället består inte av annat än individer. Vi väger samman – vi ser allmänintresset i en bra skola, en trygg vård, ett fungerande försvar och ett rikt kulturliv.

Frihet är förstås det centrala begrepp som vi kan och bör återvända till. Beslut ska fattas så nära människor som möjligt, helst av dem själva. Valfrihet är något självklart – varför ska kommunpolitiker bestämma vilka skolor som ska få finnas, så länge de uppfyller högt ställda kvalitetskrav och kan redovisa en hållbar ekonomisk plan? Det är en strid, som är extra viktig för stockholmarna, och som vi ska ta med glädje och tydlighet. Och där det för närvarande inte verkar vara så stor trängsel bland valfrihetens förkämpar.

Lika självklart borde det vara att människor ska få behålla en så stor andel av sina egna inkomster som möjligt. Ett avskaffande av värnskatten torde ju därtill vara klok ekonomisk politik. Stockholmsskatterna är kanske inte prioriterade att sänka ytterligare – men i staden och landstinget ska vi vara de som främst slår vakt om att varje krona används effektivt. Det lär behövas framöver.

Frihet paras ofta med rättvisa; de behöver inte stå i motsatsställning. Vi har som liberaler inga problem med att människor lyckas, det är när människor far illa som vi ser behov av att gripa in. Liberal rättvisa handlar inte om att alla ska ha det lika – det handlar om att helst ingen ska ha det dåligt. Vi vill inte utjämna utfall, utan utgångslägen. Vårt mål är att sociala, ekonomiska, sexuella, fysiska eller personliga förutsättningar inte ska bestämma vilka chanser man har i samhället.

Därav behovet av ett starkt socialt skyddsnät. Vårt engagemang för att undanröja hinder för människor med funktionsnedsättningar. Vår orubblighet inför diskriminering och omotiverade könsskillnader. Vårt långa arbete för en tillgänglig sjukvård på lika villkor. Vår envetna kamp för bra skola som satsar på kunskap för alla – inte bara för dem med goda förutsättningar hemifrån som alltid klarar sig. På alla dessa områden har vi anledning att hålla den liberala fanan högt och vässa vår sakpolitik – inte med moralism eller omhändertagandementalitet, utan genom att rusta människor med egenmakt.

Frihet handlar om att få uttrycka sig. Vi ska vara yttrandefrihetens varmaste vänner, och vi ska stå upp för en ambitiös kulturpolitik, för institutioner och offentligt kulturstöd men också för det fristående, nytänkande och annorlunda. Den liberala rollen kommer ingen annan att fylla.

Frihet står ibland mot annan eller andras frihet. Att vara liberal är också att väga det större över det mindre. Alkoholistens, och hens barns, frihet att alkoholens frestelser inte finns alltid och överallt, väger tyngre än om vi andra vill kunna handla hem en flaska vin på lördagskvällen. Vår och framtida generationers behov av en beboelig värld motiverar regleringar av utsläpp och bilism.

Det finns så mycket man kan säga om Folkpartiets existensberättigande och roll. Jag vet bara att om Folkpartiet inte fanns, skulle jag behöva vara med och grunda det.