Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

I dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.