Tagg: pensioner

Jag vill inte att SD bestämmer om min pension

Nu vill även Sverigedemokraterna vara med i överenskommelsen om de svenska pensionerna. SD:s syn på invandring diskvalificerar dem SD dubbelt upp,

STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna - och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)
STABIL PYRAMID. SD har inte det som krävs för att samarbeta om pensionerna – och bibehålla pensionssystemet. (Bild från pensionsmyndigheten.se)

Det svenska pensionssystemet vilar på en bred uppgörelse mellan Alliansens fyra partier och Socialdemokraterna. Drivande var inte minst Folkpartiet och dåvarande socialförsäkringsministern Bo Könberg. Det har gett stabilare förutsättningar för framtidens pensioner än i många andra länder, som ser med avund på Sverige. Pensionsuppgörelsen vårdas och utvecklas av de fem partierna i pensionsgruppen, utifrån en gemensam syn på vikten av arbete och tillväxt. När S ville ha in Miljöpartiet i gruppen mot Allianspartiernas vilja blev reaktionerna starka – just på grund av MP:s avvikande syn på arbete och tillväxt (Aftonbladet, DN).

När Sverigedemokraterna gör anspråk på att komma med i pensionsgruppen (SR Ekot) finns hinder av en helt annan dimension. Sverigedemokraterna är ett parti som efter försök att bredda sin politik – inte minst genom löften till pensionärerna – nu har tydliggjort att de bara bryr sig om en enda fråga: minskad invandring. De har deklarerat att de vill göra extravalet i mars 2015 till en folkomröstning om invandring (SVT). Det innebär att de själva mält ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang.

Sverigedemokraterna kommer att använda varje plattform för att idka utpressning om invandring. På något annat sätt kan deras förtydligade enfrågeposition tolkas. Och som den alltid välformulerade Lena Andersson skrev i lördagens DN, går det inte att förhandla med sådana partier.

Sverigedemokraternas invandrings- och främlingsfientlighet innebär förstås alltid problem. Den riktar sig som bekant uttalat och ogenerat även mot svenska invånare som enligt SD:s definition inte är svenska nog. De senaste dagarna har vi tagit först tagit del av Kent Ekeroths förnyade vilja att registrera brottslingar utifrån nationalitet (SvD: Partiet står bakom Ekeroth). Detta följdes av Björn Söders klassificering av kurder, romer, judar och andra som icke-svenskar (Niklas Orrenius intervju i DN, Den leende nationalismen, följdes av avgångskrav mot denne riksdagens andre vice talman [SvD/TT] och en Söder som påstår sig vara missförstådd – men ändå inte [Aftonbladet]). Bägge fallen visar partiets verkliga inställning, accepterad och uttryckt av de högsta företrädarna.

I pensionssammanhang blir främlingsfientligheten och stoppet för invandring extra problematisk. Fler som arbetar och fortsatt tillväxt i Sverige är grunden för goda pensioner liksom all annan välfärd. Och arbete och tillväxt blir svårt utan invandring och en öppen ekonomi. Det är knappast länder med liten invandring som generellt är ekonomiska framgångssagor.

I valet försökte SD framstå som inte minst pensionärernas bästa vänner. De hade tyvärr viss hjälp av dåvarande rödgröna oppositionen, som med stor entusiasm men något mindre intellektuellt sanningsenlighet talade om ”pensionärsskatten” som skulle ha uppstått på grund av Alliansens jobbskatteavdrag (varför ”pensionärsskatten” som begrepp är minst sagt problematisk bloggade jag om i somras). Kring SD:s eventuella roll i pensionsgruppen är socialförsäkringsminister Annika Strandhäll dock tydlig – och pekar på just invandringens betydelse för jobb och pensioner.

Sverigedemokraterna har förstås ingen större vilja att sitta med i pensionsgruppen. SD saknar förstås ambition att i snåriga, konstrktiva förhandlingar skruva på pensionssystemet för att göra det ytterligare lite bättre och stabilare. Det de vill är att i ett taktiskt spel åter iklä sig offerkoftan, som svensk politiks mobbningsoffer, som ”etablissemanget” inte vill ge ”rättmätig” plats vid bordet.

Men de verkliga mobbarna, är Sverigedemokraterna. Och de som mäler ut sig från alla konstruktiva politiska sammanhang, är inga andra än de själva. Det har de senaste veckornas och dagarnas uttalanden gjort extremt klart.

Sverige har gått åt rätt håll

Det är populärt att måla upp en mörk bild av dagens Sverige. Visst finns det mycket att göra – men svartsynen är inte motiverad. Det mesta i Sverige har gått åt rätt håll. Vi är ett öppnare och rikare land i dag.

800px-Flag_of_SwedenI dag har många läst, säkert glatts åt, och delat en lång sorgesång över tillståndet i dagens Sverige. Det handlar om Borzoo Tavakolis text i DN Kultur, Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt. Tavakolis känsla och egna upplevelser kan ingen förneka eller överpröva, men här ges också en blandad litania med en mängd påståenden som går att motbevisa, eller åtminstone argumentera emot på mycket starka grunder. Valfriheten beskrivs föraktfullt (”De gamla gavs nu ett ‘fritt’ val att exploateras av det ena eller det andra företaget.”) Det nya pensionssystemet förlöjligas och det föregående förhärligas (”Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ‘fritt’ vilka fondbolag som skulle hantera min pension.”) Vården, inte minst förlossningsvården, verkar närmast förfärlig (och givetvis ska gravidas oro tas på allvar, men förlossningsvården i Stockholm och Sverige är bland de säkraste i världen – och har den nästan högsta nöjdheten av alla vårdområden). Och naturligtvis görs enskilda avarter till allmängiltiga sanningar (nej, ingen tycker det är bra att förskolebarn ska frukostera på endast knäckebröd, och så ser det heller inte ut i förskolorna). Det ofta upprepade, men därför inte mer korrekta, vanföreställningen om vägandet av kissblöjor i äldreomsorgen vågar jag inte ens bemöta (Vårdföretagarna har gjort det upprepade gånger; för övrigt visar privat äldreomsorg goda resultat, och att påstå att det kommunala alltid är bättre är svårt att förena med sanningsenlighet).

Valfriheten verkar sedvanligt irriterande. Men valen görs alltid, frågan är av vem? Ska du och jag själva välja läkare, dagis, hemtjänst när vi blir gamla? Är det en politikers eller kommuntjänstemans uppgift att välja åt oss? Eller en kulturdebattörs? Var det bättre förr, när det fanns ett dagis, en förskola, en vårdcentral, och den som var missnöjd eller ville något annat åt sig eller sina barn helt enkelt fick nöja sig – eller betala själv?

Om Borzoo Tavakoli och andra har missat det, har jag en del att berätta om. Vi har aldrig lagt så stora resurser på välfärden, 44 miljarder mer netto nu än 2006 då Alliansregeringen tillträdde. Vi har ersatt ett pensionssystem som riskerade att gå omkull långt innan dagens pensionärer skulle få njuta dess frukter, med ett internationellt beundrat och allmänt omvittnat stabilt system, där vi kan åtgärda funktioner som ”bromsen” för att få en ännu mer förutsägbar utveckling. Vi har fått fler jobb och har oerhört stabila offentliga finanser; Sverige är nära nog unikt i Europa i hur vi har klarat krisåren. 250 000 fler är i arbete nu än 2006, trots att Europa och västvärlden har genomgått den värsta krisen sedan 1930-talet. Och för övrigt är brottsligheten lägre än tidigare.

Vi är ett öppnare land än någonsin. Fler människor får en tillflyktsort i Sverige än någon gång tidigare, 30-40 000 fler beviljas uppehållstillstånd under Alliansregeringen än under den föregående socialdemokratiska regeringen. Alliansen och Miljöpartiet har tillsammans genomfört de mest liberala migrationspolitiska reformerna sedan den reglerade invandringen infördes.

Vi har problem med integrationen – vi har alltför länge varit alltför dåliga på att snabbt låta människor, vars kapacitet har burit dem tvärs över världen, att få pröva den svenska arbetsmarknaden. Men av de 250 000 nya jobben, fylls de flesta av människor som är födda utomlands.

Det finns mycket jag skulle vilja ändra på. Diskriminering. För låga tak och dåliga ersättningsnivåer i socialförsäkringarna. Skolans kunskapsresultat och arbetsro. Bristande jämställdhet. För ineffektiv brottsbekämpning (även om brottsligheten som sagt är lägre än tidigare). Ett för svagt försvar och frånvaron av allierade i säkerhetspolitiken. Och, på ett mer ideologiskt plan, den otidsenliga monarkin. Bland annat. Men i ekonomisk styrka och öppenhet mot omvärlden står vi starka. Det betyder att vi har tid och resurser att förändra det vi vill och måste. Det betyder framtidschanser.

Läs gärna SvD ledare, Krökt men inte rökt, och DN ledare, Valet är inte avgjort, för mer dokumentation och framtidshopp för både Sverige och Alliansen.

Besviken liberal – Folkpartiet vill bevara riksdagsfrälset

Riksdagsledamöter ska i framtiden få rimligare pensionsvillkor. Men nu sittande ledamöter kommer att få behålla dagens generösa regler om de väljs om 2014. Det är principiellt fel, och förtroendeskadligt.

Dagens bortglömda nyhet är att en ”ohelig allians” mellan M, S och FP i konstitutionsutskottet har slagit fast att de gamla pensionsreglerna ska fortsätta gälla dagens riksdagsledamöter även i framtiden.

Att de generösa avgångsvillkoren för tidigare riksdagsledamöter behöver ändras har varit uppenbart för de flesta under lång tid. Personer som lämnar riksdagen i en ålder med många år kvar i arbetslivet ska naturligtvis inte vara ha en arbetsfri försörjning ända till ålderspensionen. Det är mycket bra att detta nu kommer till stånd i bred partipolitisk enighet.

Arbetslinjen ska gälla alla, kort sagt. Men om en del av riksdagsledamöterna efter 2014 – och rätt många kommer ställa upp och även bli omvalda – har kvar de gamla, generösa reglerna så är det inte bara ”orättvist”. Det är principiellt fel att ha olika villkor för samma uppdrag. Och att sittande riksdagsledamöter beviljar sig själva vidlyftiga privilegier är något som verkligen lär skada förtroendet.

Det är en motiverad förtroendeskada – som tyvärr lär drabba det politiska systemet i stort, och spilla över på alla andra politiker, även majoriteten fritidspolitiker som de flesta av oss tillhör.

Argumentet att det handlar om ingångna avtal är knappast tillämpligt på förtroendeuppdrag, förtroende som måste förnyas vid varje val. Om detta skrev jag här på bloggen i februari, apropå en artikel som jag skrivit med Anne-Marie Ekström, Jesper Svensson och Daniel Andersson i tidningen NU.

Jag är i dag oerhört besviken på mitt eget parti, Folkpartiet. Även om S och M hade kunnat driva igenom sin linje själva, hade det varit klädsamt om liberalerna tog ställning mot – och inte för – fortsatt riksdagsfrälse. Detta vill jag förändra om jag får chansen.

Dagens nyhet om bevarade avgångsvillkor för dagens riksdagsledamöter har inte rapporterats särskilt stort, men flera har blockat upp TT:s telegram, bl.a. Metro, Aftonbladet, SvDMSN, Politico samt bl.a. DN utanför webben. Jesper Svensson bloggar.