Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Fler utlandsfödda får jobb, i det växande Stockholm och i resten av landet. Det visar hur integrationen i Sverige trots utmaningar är betydligt bättre än sitt rykte, när människors kunskap och arbetsförmåga tas till vara.
INTEGRATIONSFRÄMJANDE. Fler utlandsfödda svenskar får jobb, bl a på byggföretag. (fir0002, Wikimedia)
Aldrig har vi varit fler svenskar. Häromveckan kom de senaste befolkningssiffrorna från SCB och befolkningen har ökat till 9,7 miljoner, tack vare både att fler föds, och fler flyttar hit än härifrån. Jag skriver tack vare – för det är bra att vi blir fler i vårt stora land, bra för framtidens jobb och välfärd. Lika självklart som att vi satsar på utbildning för de uppväxande generationerna behöver vi satsa på integration för människor som kommer hit senare i livet. Och precis som utbildning är mycket mer än ett politikområde och ett ansvar för många fler (och framför allt andra) än politiker, måste integrationen – i alla sina beståndsdelar – vara en angelägenhet för många. Inte minst arbetsgivare.
Att integrationen inte fungerar tillräckligt bra är ingen hemlighet. Men vi måste samtidigt lyfta fram det som ändå går bra, peka på och lära av de goda exemplen. Och inte låta debatten bli onödigt negativ.
I dagarna kom en mycket god nyhet: Allt fler utlandsfödda har jobb. Det gäller framför allt män och framför allt i Stockholm: för dem har sysselsättningen ökat från 68 till 73 procent på ett år. Det är högre än sysselsättningen för alla stockholmare, 70,9 procent, och avsevärt högre än sysselsättningen i riket i stort, 64,6 procent. För utlandsfödda kvinnor är andelen tyvärr lägre, men även deras sysselsättning ökar, i Stockholm från 60,1 till 61,6 procent på ett år. (SVT, SvD, DN)
Siffrorna är förstås inte tillräckligt bra. Även om sysselsättningsgraden på detta sätt räknar alla mellan 15 och 74 år, och därmed inkluderar många skolungdomar och pensionärer, så borde den vara högre, framför allt för kvinnor och i Sverige utanför Stockholm. Icke desto mindre: Detta är glädjande tecken som visar att integrationen pågår. Och bakom de positiva siffrorna finns tusentals enskilda människoöden, som har fått en positiv utveckling.
Var finns de nya jobben för utlandsfödda? Många har jobb i vården där var fjärde anställd har utländsk bakgrund. SVT rapporterar från en restaurang, DN från ett byggbolag – som medvetet valde att lägga om sin rekryteringsstrategi. Och det är medvetna vägval som behövs. Integration kommer inte av sig själv och kan inte kommenderas, utredas eller manas fram från politiskt håll. Insikt och aktiva beslut av dem som sitter på möjligheten att påverka, ute i vardagen, på företag och i andra organisationer, krävs. Förutfattade meningar eller invanda rutiner behöver utmanas – och diskrimineringsspöket lyftas fram i ljuset.
Politiken för integration behöver samtidigt också finnas. Beslut om utbildning, validering av utländska examina inom exempelvis sjukvården, arbetskraftsinvandring och många andra saker spelar stor roll – och behöver ses i ett sammanhang och samordnas. De goda exemplen behöver studeras och erfarenheterna spridas. En regering som den nuvarande rödgröna, som avskaffat integrationspolitiken, får svårt att nå resultat.
Det finns gott om jobb som behöver utföras i Sverige. Det finns många idéer, på nya innovationer och företag. Och det finns stor kompetens, inte minst bland många utlandsfödda. Integrationens – och arbetsmarknadens – utmaning i stort är att få dessa goda förutsättningar att mötas och förverkligas. I verkliga jobb, företag, välfärd.
Det finns många liberala skäl mot vårdnadsbidrag. Därför är det helt riktigt för Folkpartiet att om chansen ges rösta för ett avskaffande, när man inte längre är bunden av kompromissen inom Alliansregeringen.
PAPPOR BEHÖVS. Vårdnadsbidrag riskerar att förstärka familj och hem som kvinnors ansvar, försvårar jobbmöjligheter och motverkar integration.
Införandet av en kommunal möjlighet till vårdnadsbidrag var en av de kompromisser som Folkpartiet fick ingå inom Alliansregeringen. När samarbetet nu antar lösare former är det dock fullt rimligt att Sveriges liberala parti röstar för att genomföra det som är partiets politik sedan länge.
Många liberala värderingar och flera praktiska, negativa konsekvenser talar mot vårdnadsbidraget. Det handlar om jämställdhet, arbete och integration. Att avskaffa vårdnadsbidraget är ett ämne jag själv har återkommit till flera gånger. Det fanns också med så sent som förra veckan från Folkpartiets integrationsgrupp (DN Debatt), och om några av de andra förslagen väcker en minst sagt livlig debatt och är just förslag som ska diskuteras, är ett slopande av vårdnadsbidraget alltså en integrationsfrämjande åtgärd som utan större kontroverserkan förverkligas inom några månader.
Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.
Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).
För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.
Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).
För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.
Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!
Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.
Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.
Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).
Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?
Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja
Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.
Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.
Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.
Flyktingar och invandrare har ofta kunskaper som kan komma till stor nytta i Sverige. Att inte snabbt låta dem få använda sin kompetens – t ex i sjukvården – är dåligt för både dem och Sverige. Här finns utrymme för god integrationspolitik.
KOMPETENS SOM BEHÖVS. Snabb och smidig bedömning av utländsk vårdpersonals kompetens är bra för vården, och för integrationen (Nurseirie, Wikimedia.)
Sverige ska vara ett öppet land eftersom det är rätt – både ur rent medmänsklig synpunkt, och eftersom vi har förbundit oss till att ta emot flyktingar enligt internationella avtal och konventioner. Men vi – och andra länder – tjänar också på att vara öppna mot omvärlden. Inte bara varor och tjänster, utan även människor och idéer, ska kunna röra sig friare över gränserna. Därför är liberaler för frihandel, och för en generös och human flykting- och invandringspolitik.
När flyktingar kommer till Sverige ska vi ge dem en fristad. Men vi ska också se vad de, och andra som invandrar hit, kan bidra med till vårt land – som ju också blir deras, om de stannar här.
Sverige har länge varit bra på att ta emot människor som behöver skydd, men vi har varit sämre på att ge dem möjligheter att försörja sig och bidra med sin kompetens. Det måste vi ändra på, inte minst när många fler kommer att behöva få skydd här de närmaste åren. Vi behöver helt enkelt en bättre integrationspolitik, och vad det handlar om är jobben och språket. Och allra helst naturligtvis ett jobb som ligger på rätt kompetensnivå.
Taxichauffören eller pizzabagaren som egentligen är ingenjör eller läkare är ett ofta använt exempel på den länge dåligt fungerande svenska integrationspolitiken. Det är en vandringssägen med starka verklighetsinslag – och det betyder inte att det är något som helst fel på att köra taxi eller baka och sälja pizzor, tvärtom är det exempel på yrken och branscher med många småföretag som är viktiga i många människors vardag. Men en utbildad ingenjör eller läkare är förmodligen inte den bäst lämpade taxichauffören eller pizzabagaren – och skulle göra mycket större nytta på ett industriföretag, som teknikkonsult, som husläkare eller på ett sjukhus. Folkpartiet genomförde i Alliansregeringen viktiga reformer av integrationspolitiken, som ökade fokus på just arbete, men mer behöver göras.
För personer med vårdutbildning från länder utanför EU krävs godkänd medicinsk kompetens och språkkunskaper för att få jobba som läkare, sjuksköterska, psykolog eller annat legitimationsyrke i Sverige. Denna validering sköts av Socialstyrelsen. Många fler har på senare tid ansökt om att få sin utländska vårdutbildning bedömd, rapporterar SvD i dag – men de får vänta allt längre på att ens börja processen. Det är fel och måste få en ändring. (Min chef, hälso- och sjukvårdslandstingsrådet Anna Starbrink, skriver om varför vården behöver invandring.)
Arbetskraftsinvandring är numera möjligt tack vare den förra Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet om migrationspolitiken. Det bör naturligtvis också omfatta personer som söker asyl och har en kompetens som en arbetsgivare behöver. Och självklart ska flyktingar så snabbt som möjligt få sin utbildning prövad och få de språkkunskaper som behövs för att kunna jobba i Sverige. Snabbare validering är klokt nog en del av Alliansens gemensamma budgetalternativ som presenteras i dag (DN Debatt). Det är en del av arbetslinjen, det är bra sjukvårds- och näringspolitik – och det är därigenom också väldigt bra integrationspolitik.
Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)
130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.
Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.
Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.
Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.
Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?
Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.
En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.
Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.
När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.
I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.
Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).
Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.
Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.
Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”
De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.
Alla ska ha lika möjligheter i livet – oavsett bakgrund eller kön. Det är den liberala grunden för såväl skola som jämställdhet – Folkpartiets viktigaste frågor inför valet.
Du har rätt att vara den du är, och försöka bli den du vill vara, utan att hindras – eller behandlas sämre. Tvärtom ska vi i samhället gemensamt värna människors lika rättigheter, och försöka utjämna skillnader i livschanser. Det är utgångspunkten för liberaler i idé och praktik. Inför valet märks det tydligt i Folkpartiets prioriterade frågor: skolan och jämställdheten. Så också när Jan Björklund i dag presenterade Folkpartiets valmanifest: efter att i Almedalen och Göteborg ha fokuserat på jämställdhet lanserades i dag ett skolpaket. Samma dag noterar Folkpartiet den största ökningen i Aftonbladet/United Minds.
Utbildning är nyckeln till jämlikhet. En skola för kunskap, med tydliga mål, arbetsro och läraren som leder undervisningen, är viktigast för de elever som har sämre förutsättningar med sig hemifrån eller av omgivning och omständigheter.
Kunskap och arbetsro har varit fokus för de skolreformer som Folkpartiet har genomfört i regeringsställning. Många av dessa har genomförts och börjat ge resultat först de senaste åren. Nu sätter Folkpartiet målet att den svenska skolan ska vara en av världens tio bästa, sett till de internationella kunskapsmätningarna, inom tio år (i den senaste Pisa-mätningen, bland elever som gått hela sin grundskoletid i en skola med den gamla S-regeringens läroplan, låg vi på plats 38).
Arbetsron ska stärkas med ett skriftligt ordningsomdöme. Syftet är att lektioner ska ägnas åt undervisning – inte ätas upp av stök och sena ankomster. Och för det kanske viktigaste av allt, lärarna, föreslår Folkpartiet 10 000 ytterligare karriärtjänster. Med de satsningar som hittills gjorts har Sverige snart 15 000 förstelärare – med Folkpartiets ytterligare förslag kan de bli 25 000.
Jämställdhet handlar om att sätta människan – inte könet – främst. I grunden är vi människor så lika, och skillnader finns framför allt mellan individer. Att därför behandla människor som just enskilda individer är något vi alla vinner på.
En av Sveriges stora fördelar är t ex att så många kvinnor arbetar – samtidigt som arbete och egen inkomst ger svenska kvinnor större frihet och möjlighet till självförverkligande. Det gör att vår sysselsättning som andel av befolkningen i arbetsför ålder är så mycket högre än andra europeiska länders – t ex Österrike som Socialdemokraterna nu ser som en förebild. Denna svenska styrka vill Folkpartiet bygga vidare på – för också vi har mycket kvar att göra för jämställdheten! Folkpartiet har tidigare presenterat förslag om att avskaffa vårdnadsbidraget, fördubbla jämställdhetsbonusen och införa en ytterligare ”pappamånad” i föräldraförsäkringen. Karriärtjänsterna i skolan, och vården som Folkpartiet också föreslår, är förstås också bra för jämställdheten.
Skola för kunskap och liberal jämställdhetspolitik är viktigt också för integrationen: Möjligheten för alla att få en god utbildning och lyckas i Sverige, och möjligheten för kvinnor liksom män att arbeta och förverkliga sig själva. Förstelärarna och resurserna behöver vara fler och större i skolor i s k utsatta områden. Vårdnadsbidraget riskerar att bli en kvinnofälla inte minst för invandrarkvinnor.
”Det viktiga är inte var du kommer ifrån, utan var du har din framtid” som bilden ovan säger. Ett uttryck som kan användas i de flesta sammanhang.
Fler barn borde få gå i förskolan. Fler kvinnor borde kunna få arbeta. Offentliga bidrag ska inte motverka jämställdhet och integration – därför måste vårdnadsbidraget avskaffas.
FÖRSKOLANS FÖREGÅNGARE. En tysk kindergarten omkring år 1900. Målning av Hugo Oehmichen, foto från Wikimedia.
För den som värnar jämställdhet och jämlika livsvillkor finns all anledning att främja förskolan. Där får barn leka i och utvecklas tillsammans med andra – och båda barnets föräldrar kan arbeta. Det sistnämnda är viktigt både för individen, familjen och samhället.
Framför allt är det angeläget att kvinnor kan ta full plats i arbetslivet och ekonomin, inte minst för kvinnorna själva sett till livsinkomsten, framtida pension, och personlig handlingsfrihet. För ensamstående är förskolan förstås än viktigare.
Alla förskolans fördelar blir därmed också vårdnadsbidragets nackdelar. Det leder till att färre barn går i förskolan, och till att fler kvinnor jobbar mindre eller inte alls, tar större eller hela ansvaret för hus och hem, får lägre inkomst, mindre pension och minskad frihet. Vårdnadsbidraget är helt enkelt som uttänkt för att upprätta och upprätthålla könsrollerna som inskränker framför allt kvinnors liv.
Jämställdheten i Sverige utvecklas för långsamt och som jag skrev i går börjar strukturerna märkas och befästas i samband med familjebildningen. Innan dess lever kvinnor och män generellt jämställt. Föräldraförsäkringen och en tredje pappamånad är därför ett viktigt politiskt förslag med bred verkan.
Vårdnadsbidraget påverkar färre. Dels för att det inte finns i alla kommuner. Dels för att det i större utsträckning tas ut av familjer och i områden med en mer utsatt social och ekonomisk situation, och inte sällan relativt nya invandrare. Det gör vårdnadsbidraget ännu värre ur ett liberalt perspektiv: när fler invandrarkvinnor uppmuntras stanna i hemmet, och färre barn till invandrade föräldrar går i förskolan, motverkas både jämställdhet och integration – i generationer.
Jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag argumenterar väl för Folkpartiets politik för förskola, jämställdhet och integration – och mot vårdnadsbidraget – på SvD Brännpunkt i dag: Vårdnadsbidraget befäster utanförskap.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.