Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser

Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.

SVUNNA TIDER. Allians

SVUNNA TIDER. Allianspartiernas ledare 2014.

Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol.

Det är aningen märkligt att notera hur vissa plötsligt har bråttom att markera mot Fredrik Reinfeldt, den parlamentariskt mest framgångsrike icke-socialistiske statsministern någonsin.

Själv gjorde jag mig under 2013-14 till en ivrig talesperson för ett öppet Sverige och en generös flyktingpolitik. Det är inget jag skäms för. ”Utan invandring stannar Sverige” är ett lika sant påstående nu som då. Men självklart måste den politiska kartan anpassas till verkligheten – och verkligheten blev en annan 2015, än 2010 då Alliansregeringen och Miljöpartiet gjorde upp om migrationspolitiken. Ändå kan man inte säga att den uppgörelsen var fel, då. Och mycket av det den innehöll och innebar är sådant som jag fortfarande står bakom.

Det var bra att göra det enklare för arbetskraftsinvandrare. Där behöver vi snarast göra mer, vilket visas av de absurda besluten om avvisningar p.g.a. små missar och byråkratiska (i ordets värsta bemärkelse) detaljer. (Exemplen Omar Hazim, Syad Latif och familjen Ahmadi är talande även om det ibland slutar lyckligt.)

Det var också bra att ge papperslösa ökade rättigheter. Personer som fått avvisningsbeslut ska lämna landet, men det kan inte vara en uppgift för sjukvårds- eller skolpersonal, utan för rättsvårdande myndigheter.

I övrigt skedde egentligen inga större förändringar av migrationspolitiken 2010. Att ge alla från Syrien permanent uppehållstillstånd var t ex ett senare och självständigt beslut av myndigheten, Migrationsverket. Det som framför allt märktes med migrationsöverenskommelsen 2010 var en tydlig markering, efter Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, av humanitet och öppenhet. Den markeringen är lika angelägen i dag.

Något som kunde och borde gjorts annorlunda var diskussionen om ”volymer”. Där tar jag själv på mig min del av ansvaret. Det handlar inte om ordet i sig – volymer är ett dåligt ord i migrationspolitiska sammanhang, det markerar distans och uppfattas som avhumaniserande. Däremot borde vi redan före 2015 ha haft modet att säga: ”Ja, Sverige ska ha en generös flyktingpolitik, och respektera asylrätten. Antalet flyktingar har hittills inte heller varit något problem. Men det innebär inte att ett mycket större antal, framför allt under kort tid, inte innebär problem och utmaningar.”

Sedan 2010, och framför allt under och sedan 2014, har omvärldsläget förändrats. Utmaningen, att ett mycket stort antal personer sökt tillflyktsort under mycket kort tid, har förverkligats. Det har blivit orealistiskt för Sverige att ha en markant annorlunda flyktingpolitik än övriga EU. När andra EU-länder inte tar ökat ansvar utan tvärtom stänger gränser, påverkar det även oss. Det mycket stora antal flyktingar som kom till Europa, och framför allt Tyskland och Sverige, under 2015 innebar otvetydigt stora utmaningar. Och ja, det innebar stora påfrestningar. Därför föranledde det förändringar.

De förändringar som kom till stånd på senhösten 2015 kunde ha genomförts tidigare. Men kunde de ha införts 2010?Behövdes de då? I dag tycks de svaren självklara för vissa. Inte för mig.

För mig och mitt parti, Liberalerna, har tiden efter 2014 varit en omprövning, om än inte lika stor som för några av våra tidigare regeringspartner, eller för de nuvarande regeringspartierna. Vi motsätter oss t ex att barnfamiljer inte ska ha rätt till familjeåterförening – men försörjningskrav för anhöriginvandring är rimligt. Liksom många andra vet vi dessutom att tillfälliga uppehållstillstånd inte är något som främjar integration – men kanske är de ändå nödvändiga under det läge som nu har rått. Att diskutera om  dessa förändringar kunde och borde ha skett något tidigare är enligt mig inte skäl att såga hela den politik man tidigare stått för.

Något som kan upprepas nu liksom 2010 och 2014 är att fler europeiska länder behöver ta ett ansvar; att ett EU med gemensamma yttre gränser måste få en gemensam flyktingpolitik; och att vi inom Sverige måste ta ett delat ansvar.

Upprepas bör också kraven på en politik för bättre integration, genom fler, enklare och snabbare vägar till jobb. Här har Alliansregeringen Reinfeldts arv betydelse; 300 000 fler jobb trots den värsta finanskrisen i vår tid. Att 2 av 3 nya jobb fylldes och fylls av utlandsfödda är något att glädjas över och bygga vidare på – särskilt som Sverige enligt alla prognoser behöver fler som vill komma hit och arbeta framöver.

Värderingar tar också mer plats i debatten – en lite underlig debatt. Universella och liberala värderingar om jämlikhet och jämställdhet är lika självklara för en liberal nu som 2010 eller 2002. Där har funnits och finns tidvis behov att markera tydligt. Några särskilda svenska värderingar är dock svåra att stadfästa; det som kan och bör regleras ska lagstiftas. Svensk lag är det som ska gälla alla som bor och vistas i Sverige.

En mindre generös flyktingpolitik är något som skär i liberala hjärtan. Det som skiljer oss från de partier och krafter som kallas mer flyktingliberala är framför allt en syn på välfärden.

För ett socialliberalt parti som varit med och byggt upp, tagit strid för och velat utveckla den generella välfärden, går det inte att se ett samhälle där ett antal av oss människor med sin stadigvarande vistelse här, inte skulle omfattas av samma skyddsnät som andra. (Observera att detta skyddsnät innebär inkomstbortfallsprincip i och kvalificering till de olika socialförsäkringarna.) Detta försvar för den generella välfärden har också märkts i diskussionen om sjukförsäkringen, t ex inför valåret 2006. Centern och andra är – om man lyssnar och läser noggrant – ärliga med sin annorlunda syn: Låt fler komma och stanna, men ge dem inte samma del av välfärdsstaten. Ett sådant uppdelat samhälle har jag för min del svårt att förlika mig med.

För dem som alltid varit motståndare till invandring är varje nivå av flyktingmottagande för högt. För dem som förespråkar fri invandring – inte bara som teoretiskt ideal utan som verklig politik – är inget antal för högt. För oss liberaler som står för ett öppet Sverige, en humanistisk och generös flyktingpolitik, men också för en reglerad invandring, är det mer problematiskt.

Det som gällde 2010, 2014 och 2016 är asylrätten. Den som har skyddsskäl måste ha möjlighet att söka en tillflyktsort. I Sverige eller någon annanstans. De som inte har skyddsskäl har ingen automatisk rätt att stanna, i ett land med reglerad invandring. Sådan är verkligheten.



Kategorier:Demokrati & ideologi, Jämlikhet, Utrikes & säkerhet

Taggar:, , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: