Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.
En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.
Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.
När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.
I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.
Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).
Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.
Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.
Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”
De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.
Afghanska tolkar fick det felaktiga rådet av Försvarsmakten att söka asyl på en svensk ambassad. Det är något som alla flyktingar borde kunna göra – problemet är att det inte går. Flyktingsmuggling är utvägen som återstår för att försöka hävda sin asylrätt.
ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se
Det heter asylrätt av en anledning: att söka asyl är en rättighet som tillkommer alla människor på flykt. Det handlar inte om en absolut rätt att få asyl – utan om rätten att få sina asylskäl prövade, enligt avtal och konventioner som världens länder förbundit sig till. I dag är det en rättighet vi tillerkänner världens flyktingar bara i teorin; i verkligheten är det i praktiken omöjligt att bli asylsökande i ett EU-land på laglig väg. För att få sin lagliga prövning måste man bli en illegal flykting, anlita flyktingsmugglare och ofta våga livet på en ranglig båt i Medelhavet eller vid ett gränsstängsel i Marocko.
Omöjligheten att söka asyl gäller också de afghanska tolkar som den svenska försvarsmakten anlitat i Afghanistan. Det är en dubbel skam för Sverige. De som vågar livet och riskerar förföljelse efter att de svenska styrkorna återvänt hem, borde åtminstone få sina skyddsskäl prövade på ett säkert sätt!
Försvarsmakten verkar för övrigt ha en naiv syn på asylsökandes verklighet – annars är dosen av cynism om det som vi nu hör berättas hårresande. Afghanska tolkar har fått rådet att söka asyl på en svensk ambassad i utlandet. Det är alltså en möjlighet som inte finns. I Sveriges Radio framträder en afghansk tolk som slutligen lyckades ta sig till Sverige på egen hand efter att i Iran ha förstått att ambassaden inte var någon utväg – den gick istället via Turkiet, en överfull båt till Grekland och vidare genom EU (SR Ekot, P1 Morgon).
I en verklighet där asylrätten respekteras skulle Försvarsmaktens råd ha varit sanningsenligt. Afghanska tolkar och alla andra borde få hjälp på svenska och andra EU-länders ambassader: Inte med själva asylprövningen utan med ett flyktingvisum som gör att de kan resa till EU och Sverige och här få sina asylskäl prövade. Det är inget annat än deras lagenliga rättighet.
Invandring och öppna gränser är ett hett ämne inför årets val. Vi kan tala mycket om rörlighetens fördelar och integrationens utmaningar, men för människor på flykt är asylrätten är sist och slutligen just en rättighet.
EU handlar om öppna gränser – men det får inte innebära att vi reser nya murar mot omvärlden. En human flyktingpolitik och öppen syn på invandring är något som jag som liberal tycker är rätt och riktigt, rent principiellt. Det är också ofta klokt, av rent egenintresse. Men migration handlar sist och slutligen inte om tyckande. Asyl är en rättighet för människor, och en skyldighet för stater: något vi har förbundit oss till genom internationella avtal och konventioner. Asylskäl är något människor har, och som ska bedömas i en rättssäker process.
Om migration, asyl och EU handlar en debatt på Kulturhuset Stadsteatern i kväll, där jag representerar Folkpartiet. Det känns bra att få företräda mitt liberala parti i denna debatt. Vi har åstadkommit förbättringar för asylrätten och bättre migrationspolitik både i Sverige och i EU, även om vi har mycket kvar att göra. Och vi har även en tydlig vilja och konkreta förslag för att göra något åt det som återstår. Här skriver jag lite om det jag försöker framföra i kväll.
Jag skäms över att vi vägrar människor på flykt att överhuvudtaget kunna söka asyl. Jag skäms över att vi nekar flyktingar deras rättigheter, och istället hänvisar dem till att riskera livet på Medelhavet, och riskera att utsättas för s k ”push backs” från gränsvakter på vattnet eller vid gränsstaket. Det är en politik som kostar liv.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
På EU-nivå är det viktigaste att skapa lagliga vägar in i EU och därmed Sverige. Den som har asylskäl ska också ha möjlighet att få dem prövade. I dag är ”misstanken” att någon kommer att söka asyl något som gör att människor vägras visum. Istället måste människor få möjlighet till asylvisum – vilket inte handlar om att få sin ansökan prövad på plats på t ex en ambassad. Asylvisum betyder att människor ska kunna få komma hit till Sverige och andra EU-länder och söka asyl här.
När det gäller länder i konflikt, där våra ambassader inte längre finns och fungerar, vill vi i Folkpartiet att visumkravet helt ska slopas – de människorna saknar annars helt laglig möjlighet att söka asyl.
Kvotflyktingar är en särskild kategori: det handlar inte om asyl utifrån sina rättigheter, utan om att bli utvald, och när kvoten är fylld är den fylld – även om det finns många fler människor som bedöms ha skyddsbehov. Sveriges kvot, som förmedlas via FN och dess flyktingorgan UNHCR, är i dag 1 900 människor varje år. Även om det är lite av ett sidospår till asylrätten är det viktigt och något vi vill utvidga, och vi vill förstås att fler länder ska ta ansvar och ta emot kvotflyktingar.
Jag skäms också över hur vi hanterar asylprocessen i Sverige, hur vi får kritik från UNHCR och tortyrkommittén. Vi måste ha en human asylprocess, där vi aldrig utvisar någon som riskerar tortyr.
Vi måste också sluta se personer som har fått avvisningsbeslut som brottslingar – vi ska vara restriktiva med att använda förvar och egentligen aldrig använda tvång vid utvisningar. I själva prövningen är det viktigt att stärka rättssäkerheten. Alla asylsökande ska ha rätt till ett offentligt ombud som utses av domstol. Beviskraven som ställs i dag är ibland orimligt höga; hur bevisar man att man är kristen, för att ta ett i dagarna aktuellt exempel? (SvD ledare: Konvertiter utan liturgisk koll.) Trovärdighetsanalyserna är en annan brist; Migrationsverket bedömer fortfarande hela berättelsen och om någon detalj verkar icke trovärdig faller helheten – istället måste man förstås se till asylskälen. Detta ska ändras, men det går för långsamt, och det är en av de saker där Folkpartiet driver på (Expressen debatt: Migrationspolitiken måste bli generösare).
SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.
Folkpartiet vill göra det lättare för barn att få stanna, genom att ändra skrivningen i lagen från ”synnerligen ömmande skäl” till det mindre krävande ”särskilt ömmande skäl”. Vi vill inte att barn ska omfattas av Dublinförordningens regler om utvisning till första asylland inom EU. Vi förespråkar också ”sista länken”, så att äldre personer som saknar levande anhöriga i hemlandet kan få stanna hos sina anhöriga här (som aktualiserades i fallet med Ganna, en kvinna i 90-årsåldern från Ukraina som till slut fick stanna [TT/BT] efter att bl a Folkpartiet tagit strid [Veteranen]). Ett annat Folkparti-förslag är att genomföra stickprov bland utvisade tidigare asylsökande; hur har det gått för dem efter utvisningen? Klarar de sig verkligen eller har de åter tvingats på flykt? Att utvärdera politik och myndighetsbeslut borde vara självklart, även inom migrationspolitiken.
Rättigheter för gömda flyktingar som fått avvisningsbeslut är också viktigt. Mänskliga rättigheter gäller alla, även dem som inte har papper på att de får vistas i landet. Det gäller sådant som sjukvård och skola, där Folkpartiet har gått i bräschen för papperslösas rättigheter. Vi kan inte använda förnekande av vård och av skolgång för barn som ett migrationspolitiskt instrument för att genomdriva avvisningsbeslut. I Stockholm har vi också infört bibliotekskort för papperslösa.
Jag skäms, och skräms, slutligen när jag hör argument om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats. Då ska man veta vad det är man vill hänvisa de flyende till: de gigantiska flyktinglägren i t ex Syriens grannländer är ingen värdig miljö för människor.
Flyktinglägren har också flera problem, som inte minst FN uppmärksammar – och därför önskar FN också att de rikare länderna i världen ska ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, så att flyktinglägren kan avskaffas. De är potentiella konflikthärdar, oerhört påfrestande för de ofta resurssvaga länder där de finns, riskerar lätt att i sig själva bli mål för krigets parter, erbjuder knappast någon bra miljö sett till vård och utbildning… Flyktinglägren är inga säkra platser och risken är att miljoner människor fastnar i en permanent flyktingtillvaro.
Självklart ska vi hjälpa människor på flykt också på plats. Lika självfallet ska vi arbeta för att förbättra integrationen i Sverige, ta vara på den fria rörlighetens och arbetskraftsinvandringens fördelar för både människor som kommer hit och för oss (och för vår svenska jordgubbsskörd). Men asylrätt handlar inte om egenintresse. Vi har också lagar och konventioner att följa; avtal som vi har förbundit oss till. Asylrätten är inget fritt val. Det är en rättighet, och en skyldighet. Det handlar om hur vi ser på andra människor – och vilka människor vi vill vara.
Det är frågor att ställa inför valet till Europaparlamentet på söndag 25 maj, och inför höstens val till svenska riksdagen, landsting och kommuner.
Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.
Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.
Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.
Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)
Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.
Spansk polis sköt tidigare i februari gummikulor mot simmande flyktingar som var på väg att söka skydd i enklaven Ceuta. Nu kan resultatet bli både en inrikespolitisk kris – och att Spanien dras inför EU-domstolen. Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra – och jag vill leva i domstolarnas och rättsskyddets, inte gummikulornas, Europa.
Den spanska enklaven Ceuta i Marocko på Nordafrikas Medelhavskust är en av de vanligaste vägarna för flyende migranter som vill in i EU. De har ju numera inte så många sådana vägar. De som finns, via den grekiska gränsen eller på flyktingbåtar till den grekiska övärlden eller Italien, blir alltmer svåråtkomliga. Inte minst de grekiska metoderna att behandla flyktingar och asylsökande – med bl a fall av s k ”push backs” som ibland kostar människoliv – och situationen i flyktingförvar som liknar läger, har kritiserats.
I grunden borde vi vara glada över att Europa, trots kris och tendenser till stagnation, har en attraktionskraft på människor i andra delar av världen. I praktiken finns inga lagliga möjligheter alls att söka skydd i Europa. Det är den största formen av ”push back” – att medvetet försöka avskräcka och hindra människor att utnyttja sin rätt att söka asyl. Vägarna in är farofyllda. Det har nu återigen visats, den här gången vid Ceuta.
BILDBEVIS. Stillbild från säkerhetskameran vid spanska gränsen i Ceuta, interior.gob.es via thelocal.es
När 200 migranter simmande försökte ta sig förbi den hårdbevakade gränsen, in i det spanska territoriet, möttes de av polisens gummikulor. Resultatet blev att flera drunknade. De övriga fick återvända till Marocko. Några förlorade livet; samtliga förnekades sin rätt att söka asyl. För bland dessa personer kan det mycket väl ha funnits människor med skyddsskäl.
Den spanska regeringen försökte först förneka det som hänt, men överbevisades av bl a säkerhetsfilmer (se t v). Nu ska händelserna utredas – och EU-kommissionär Cecilia Malmström tvekar inte att dra Spanien inför EU:s domstol om det visar sig att det kan ha begåtts brott mot EU:s lagstiftning.
Det är två bilder av Europa som ställs mot varandra: rättsstatens, där alla människor har ett lika värde och rätt att få sin sak prövad i domstol. Och gummikulornas, där människor som söker ett bättre liv möts med våld och förakt. Jag vet vilket jag vill tillhöra, och arbeta för.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.