Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Invandring och öppna gränser är ett hett ämne inför årets val. Vi kan tala mycket om rörlighetens fördelar och integrationens utmaningar, men för människor på flykt är asylrätten är sist och slutligen just en rättighet.
EU handlar om öppna gränser – men det får inte innebära att vi reser nya murar mot omvärlden. En human flyktingpolitik och öppen syn på invandring är något som jag som liberal tycker är rätt och riktigt, rent principiellt. Det är också ofta klokt, av rent egenintresse. Men migration handlar sist och slutligen inte om tyckande. Asyl är en rättighet för människor, och en skyldighet för stater: något vi har förbundit oss till genom internationella avtal och konventioner. Asylskäl är något människor har, och som ska bedömas i en rättssäker process.
Om migration, asyl och EU handlar en debatt på Kulturhuset Stadsteatern i kväll, där jag representerar Folkpartiet. Det känns bra att få företräda mitt liberala parti i denna debatt. Vi har åstadkommit förbättringar för asylrätten och bättre migrationspolitik både i Sverige och i EU, även om vi har mycket kvar att göra. Och vi har även en tydlig vilja och konkreta förslag för att göra något åt det som återstår. Här skriver jag lite om det jag försöker framföra i kväll.
Jag skäms över att vi vägrar människor på flykt att överhuvudtaget kunna söka asyl. Jag skäms över att vi nekar flyktingar deras rättigheter, och istället hänvisar dem till att riskera livet på Medelhavet, och riskera att utsättas för s k ”push backs” från gränsvakter på vattnet eller vid gränsstaket. Det är en politik som kostar liv.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
På EU-nivå är det viktigaste att skapa lagliga vägar in i EU och därmed Sverige. Den som har asylskäl ska också ha möjlighet att få dem prövade. I dag är ”misstanken” att någon kommer att söka asyl något som gör att människor vägras visum. Istället måste människor få möjlighet till asylvisum – vilket inte handlar om att få sin ansökan prövad på plats på t ex en ambassad. Asylvisum betyder att människor ska kunna få komma hit till Sverige och andra EU-länder och söka asyl här.
När det gäller länder i konflikt, där våra ambassader inte längre finns och fungerar, vill vi i Folkpartiet att visumkravet helt ska slopas – de människorna saknar annars helt laglig möjlighet att söka asyl.
Kvotflyktingar är en särskild kategori: det handlar inte om asyl utifrån sina rättigheter, utan om att bli utvald, och när kvoten är fylld är den fylld – även om det finns många fler människor som bedöms ha skyddsbehov. Sveriges kvot, som förmedlas via FN och dess flyktingorgan UNHCR, är i dag 1 900 människor varje år. Även om det är lite av ett sidospår till asylrätten är det viktigt och något vi vill utvidga, och vi vill förstås att fler länder ska ta ansvar och ta emot kvotflyktingar.
Jag skäms också över hur vi hanterar asylprocessen i Sverige, hur vi får kritik från UNHCR och tortyrkommittén. Vi måste ha en human asylprocess, där vi aldrig utvisar någon som riskerar tortyr.
Vi måste också sluta se personer som har fått avvisningsbeslut som brottslingar – vi ska vara restriktiva med att använda förvar och egentligen aldrig använda tvång vid utvisningar. I själva prövningen är det viktigt att stärka rättssäkerheten. Alla asylsökande ska ha rätt till ett offentligt ombud som utses av domstol. Beviskraven som ställs i dag är ibland orimligt höga; hur bevisar man att man är kristen, för att ta ett i dagarna aktuellt exempel? (SvD ledare: Konvertiter utan liturgisk koll.) Trovärdighetsanalyserna är en annan brist; Migrationsverket bedömer fortfarande hela berättelsen och om någon detalj verkar icke trovärdig faller helheten – istället måste man förstås se till asylskälen. Detta ska ändras, men det går för långsamt, och det är en av de saker där Folkpartiet driver på (Expressen debatt: Migrationspolitiken måste bli generösare).
SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.
Folkpartiet vill göra det lättare för barn att få stanna, genom att ändra skrivningen i lagen från ”synnerligen ömmande skäl” till det mindre krävande ”särskilt ömmande skäl”. Vi vill inte att barn ska omfattas av Dublinförordningens regler om utvisning till första asylland inom EU. Vi förespråkar också ”sista länken”, så att äldre personer som saknar levande anhöriga i hemlandet kan få stanna hos sina anhöriga här (som aktualiserades i fallet med Ganna, en kvinna i 90-årsåldern från Ukraina som till slut fick stanna [TT/BT] efter att bl a Folkpartiet tagit strid [Veteranen]). Ett annat Folkparti-förslag är att genomföra stickprov bland utvisade tidigare asylsökande; hur har det gått för dem efter utvisningen? Klarar de sig verkligen eller har de åter tvingats på flykt? Att utvärdera politik och myndighetsbeslut borde vara självklart, även inom migrationspolitiken.
Rättigheter för gömda flyktingar som fått avvisningsbeslut är också viktigt. Mänskliga rättigheter gäller alla, även dem som inte har papper på att de får vistas i landet. Det gäller sådant som sjukvård och skola, där Folkpartiet har gått i bräschen för papperslösas rättigheter. Vi kan inte använda förnekande av vård och av skolgång för barn som ett migrationspolitiskt instrument för att genomdriva avvisningsbeslut. I Stockholm har vi också infört bibliotekskort för papperslösa.
Jag skäms, och skräms, slutligen när jag hör argument om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats. Då ska man veta vad det är man vill hänvisa de flyende till: de gigantiska flyktinglägren i t ex Syriens grannländer är ingen värdig miljö för människor.
Flyktinglägren har också flera problem, som inte minst FN uppmärksammar – och därför önskar FN också att de rikare länderna i världen ska ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, så att flyktinglägren kan avskaffas. De är potentiella konflikthärdar, oerhört påfrestande för de ofta resurssvaga länder där de finns, riskerar lätt att i sig själva bli mål för krigets parter, erbjuder knappast någon bra miljö sett till vård och utbildning… Flyktinglägren är inga säkra platser och risken är att miljoner människor fastnar i en permanent flyktingtillvaro.
Självklart ska vi hjälpa människor på flykt också på plats. Lika självfallet ska vi arbeta för att förbättra integrationen i Sverige, ta vara på den fria rörlighetens och arbetskraftsinvandringens fördelar för både människor som kommer hit och för oss (och för vår svenska jordgubbsskörd). Men asylrätt handlar inte om egenintresse. Vi har också lagar och konventioner att följa; avtal som vi har förbundit oss till. Asylrätten är inget fritt val. Det är en rättighet, och en skyldighet. Det handlar om hur vi ser på andra människor – och vilka människor vi vill vara.
Det är frågor att ställa inför valet till Europaparlamentet på söndag 25 maj, och inför höstens val till svenska riksdagen, landsting och kommuner.
Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.
Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.
Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.
Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)
Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.
Tolv barn och kvinnor miste livet när en flyktingbåt sjönk under bogsering – bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Europa bär en gemensam skuld för flyktingar som möter drunkningsdöden i Medelhavet. Vi behöver arbeta med människors ”push”-faktorer – varför de väljer att bli flyktingar. Vi ska glädjas över Europas ”pull”-faktor. Men ”push-back” måste få ett slut.
Flyktingar i Medelhavet vid italienska Lampedusa, som har fått ett relativt sett lyckligare slut på sin resa än de flyktingar i den tragedi mellan Grekland och Turkiet som berörs i texten. Foto: Vito Manzari via Wikimedia.
Varje dag riskerar människor livet för att ta sig till Europa. Det minsta man kan begära är att de inte utsätts för livsfara av europeiska länders myndigheter. I t.ex. Greklands önskan att minimera flyktingströmmarna verkar man alltför ofta rent fysiskt tvinga tillbaka människor.
Vi har fått lära oss att tala om migrationens pull- och push-faktorer. Nu verkar vi behöva lära oss ytterligare en term: push-back. En faktor som ibland kan få förfärliga konsekvenser.
Till skillnad från pull och push, som handlar människors drivkrafter att bege till ett nytt land, att lämna allt invant och ibland riskera livet för att bli utvandrare och invandrare, så handlar push-back om mottagarnas reaktion. Den värsta sortens reaktion – som ibland kan få de tragiska följder som vi nu hör rapporteras från vattnen mellan Grekland och Turkiet i förra veckan. Nio barn och tre kvinnor miste livet, när deras flyktingbåt sjönk då den grekiska kustbevakningen i hög fart bogserade den bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Sexton personer överlevde, enligt uppgift då de lyckades ta sig över från den sjunkande båten till kustbevakningens fartyg medan besättningen där var upptagen med en motorbrand. Grekland kritiseras nu av FN:s flyktingorgan UNHCR och tusentals människor har demonstrerat i Aten (SR Ekot, SVT).
Som världen ser ut i dag behöver vi ha en reglerad invandring – men det bygger på att människor överhuvudtaget har möjligheter att invandra på ett reglerat och lagligt sätt. I dag saknas i praktiken alla möjligheter att ta sig till Europa på ett lagligt sätt, men precis som för utvandrande svenskar på 1800-talet finns det gott om både push- och pull-faktorer för människor runtom i världen. Faktorer som ofta är ännu mycket starkare än de var för fattiga Smålandsbönder och andra som lockades av de rika jordarna och den andliga friheten utan kung, adel och kyrka i det unga USA.
För människor i det syriska krigets helvete eller på de sönderfallande staternas Afrikas Horn lockar fred och stabilitet. För människor som inte får tro eller leva som de vill lockar friheten att få vara sig själv. För många lockar möjligheterna att kanske kunna arbeta och försörja sig själva – och familjemedlemmar i hemlandet. Alla legitima skäl och även om alla inte skulle ge rätt att få stanna i Sverige eller andra EU-länder så borde de ändå ha någon möjlighet att prövas.
Och om man kunde få möjlighet att söka humanitärt visum på EU-ambassader runtom i världen, kunde flyktingar slippa pröva sin lycka på läckande flyktingbåtar, slippa att lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare – som kan vara av både hjälte- och skurkaktigt slag – och slippa riskera att möta den grekiska kustbevakningen.
Istället tvingas vi lära oss begrepp som ”push back”. Grekland och andra gränsstater har förstås ett tufft läge (även om de får stöd av EU). Om övriga Europa öppnade sig mer, skulle det trycket förstås också lätta. Men ”push back” måste få ett slut.
De stora lösningarna handlar förstås om push-faktorerna. Att fler människor kan få leva i fred, ett ökande välstånd, och en framtidstro, i sina hemländer. Där kan det handla om akuta insatser som i krigets Syrien – om nödhjälp, och om att i de pågående förhandlingarna i Genève åtminstone få lokala vapenvilor till stånd. Långsiktigt handlar det om fredliga och stabila demokratiska rättsstater, som kan ge grund både för människors frihet och trygghet, och för ekonomisk utveckling. Där kan vi bidra med bistånd, inte minst till att just stärka demokratin och rättsstaten i olika länder, men också med frihandel och rättvisare globala villkor.
Europas pull-faktorer är däremot något vi i grunden ska glädjas över. Även efter och under en av de värsta finansiella kriserna i vår moderna historia har Europa dragningskraft. Och de människor som vill och ibland lyckas komma hit är ofta driftiga, resursstarka och villiga att bidra med sin intelligens och sin arbetskraft. Det är en annan tragedi att de inte alltid har fått möjlighet till det. En verklig integrationspolitik, där människor snabbt får lära sig språket och ännu snabbare får möjlighet att jobba, istället för att få vänta i månader och år på utbildning, praktik, åtgärder och kanske en chans på arbetsmarknaden; en sådan integrationspolitik är A och O.
Vi ger oss inte. Vi liberaler kommer att fortsätta arbeta i Sverige och Europa för integration, frihandel – och en human syn på alla människor, även om de råkar komma från länder utanför EU.
Sverige tar emot flest flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Nu utökas stödet till syrier på flykt – och samtidigt gör vi det möjligt för ännu fler barn att få en fristad från krigets helvete. Det är något att vara stolt över.
Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Miljoner syrier är på flykt i Syrien, hundratusentals i vart och ett av grannländerna. Några lyckas ta sig till Europa, trots att det i praktiken inte finns några lagliga möjligheter till det. Och överlägset flest kommer till slut hit till Sverige – över en tredjedel som får skydd, drygt 14.000, mot knappt 11.000 i det näst största mottagarlandet, tio gånger större Tyskland (DN).
En förklaring är förstås att Sverige sedan i fjol har en unikt generös inställning i att ge skydd åt alla flyktingar från Syrien som kommer hit. Det är rätt inställning. Vi måste hjälpa människorna på plats i Syrien och dess grannländer, och det gör vi också med bistånd. Inför 2014 har mer stöd utlovats (Bildt & Engström på SvD Brännpunkt).
Men vi måste också hjälpa människor som lyckas ta sig från krigets helvete, hit till Sverige. Och nu gör vi det ännu lättare för barn på flykt att få stanna. Den tidigare aviserade lättnaden från ”synnerliga” till ”särskilda” skäl konkretiseras nu av regeringen och Miljöpartiet (SvD). Det gäller alla barn på flykt, men det berör i nuläget inte minst syriska barn och unga.
Sedan 2010 har Sverige gjort motsatsen till det många kanske hade väntat sig, efter ett invandringsfientligt partis inträde i riksdagen, och jämfört med många andra länder: Invandringspolitiken har blivit mer generös, både för flyktingar och arbetskraftsinvandrare. Nu fortsätter regeringen, med Folkpartiet och övriga Alliansen, tillsammans med Miljöpartiet på den inslagna vägen. Det får gärna bli en valfråga (Göran Eriksson analyserar i SvD).
Övriga Europa och andra delar av den, trots krisen, rikare världen borde göra mer. EU:s nya gemensamma flyktingpolitik som kommissionär Cecilia Malmström har drivit igenom kan förhoppningsvis innebära en positiv skillnad. Men Sverige ska fortsätta vara en fristad för människor på flykt undan krig och andra helveten på jorden. Vi kan inte hjälpa alla men vi kan hjälpa några.
Att hjälpa, att ge skydd, att dela med oss av vår rikedom och ge en fristad: det är svenskt för mig, och de flesta svenskar. Det är så långt från Sverigedemokraternas bild man jan komma. Det är vårt stolta Sverige.
I dag blev Sverige ett ännu generösareland. Förutsägelserna om att Alliansregeringens och Miljöpartiets samarbete i migrationsfrågor snart nått vägs ände, kom på skam. Det är också en framgång för Folkpartiet; liberalerna arbetar inom regeringen för öppnare gränser och stärkt skydd för människor på flykt.
När det lilla ordet ”synnerligen” ändras till ”särskilda” får det oerhört stor betydelse.
Flyktingbarn kommer nu bara att behöva ha särskilt, och inte synnerligen, ömmande skäl för att få stanna i Sverige. På juristspråk är det en avsevärd skillnad.
Denna senaste liberala reform bekräftar den rörelse Sverige gjort de senaste åren. Sedan instängdheten, främlingsrädslan och åtskillnadsstänkandet gjorde sitt intåg i riksdagen 2010, har vi gått mot ökad öppenhet – inte mer stängda gränser. Det går hand i hand med en ökande tolerans, och respekt, för flyktingar och invandrare bland befolkningen.
Inte bara flyktingpolitiken har liberaliserats. Minst lika viktigt ur ett liberalt perspektiv är arbetskraftsinvandringen.
Att människor som vill komma hit och jobba, och behövs hos svenska arbetsgivare, får komma hit och stanna här, är ett stort steg framåt. På lång sikt kommer det att ha stor betydelse för integrationen, och för Sveriges och svenskarnas inställning till omvärlden – och till vad som utgör det svenska. Det är ett skäl till framtidsoptimism.
Och i dag är Miljöpartiet, Folkpartiet, Centern, Kristdemokraterna, och även Moderaterna och Tobias Billström värda en stor eloge.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.