Tolv barn och kvinnor miste livet när en flyktingbåt sjönk under bogsering – bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Europa bär en gemensam skuld för flyktingar som möter drunkningsdöden i Medelhavet. Vi behöver arbeta med människors ”push”-faktorer – varför de väljer att bli flyktingar. Vi ska glädjas över Europas ”pull”-faktor. Men ”push-back” måste få ett slut.

Varje dag riskerar människor livet för att ta sig till Europa. Det minsta man kan begära är att de inte utsätts för livsfara av europeiska länders myndigheter. I t.ex. Greklands önskan att minimera flyktingströmmarna verkar man alltför ofta rent fysiskt tvinga tillbaka människor.

Vi har fått lära oss att tala om migrationens pull- och push-faktorer. Nu verkar vi behöva lära oss ytterligare en term: push-back. En faktor som ibland kan få förfärliga konsekvenser.

Till skillnad från pull och push, som handlar människors drivkrafter att bege till ett nytt land, att lämna allt invant och ibland riskera livet för att bli utvandrare och invandrare, så handlar push-back om mottagarnas reaktion. Den värsta sortens reaktion – som ibland kan få de tragiska följder som vi nu hör rapporteras från vattnen mellan Grekland och Turkiet i förra veckan. Nio barn och tre kvinnor miste livet, när deras flyktingbåt sjönk då den grekiska kustbevakningen i hög fart bogserade den bort från Grekland, tillbaka mot Turkiet. Sexton personer överlevde, enligt uppgift då de lyckades ta sig över från den sjunkande båten till kustbevakningens fartyg medan besättningen där var upptagen med en motorbrand. Grekland kritiseras nu av FN:s flyktingorgan UNHCR och tusentals människor har demonstrerat i Aten (SR Ekot, SVT).

Som världen ser ut i dag behöver vi ha en reglerad invandring – men det bygger på att människor överhuvudtaget har möjligheter att invandra på ett reglerat och lagligt sätt. I dag saknas i praktiken alla möjligheter att ta sig till Europa på ett lagligt sätt, men precis som för utvandrande svenskar på 1800-talet finns det gott om både push- och pull-faktorer för människor runtom i världen. Faktorer som ofta är ännu mycket starkare än de var för fattiga Smålandsbönder och andra som lockades av de rika jordarna och den andliga friheten utan kung, adel och kyrka i det unga USA.

För människor i det syriska krigets helvete eller på de sönderfallande staternas Afrikas Horn lockar fred och stabilitet. För människor som inte får tro eller leva som de vill lockar friheten att få vara sig själv. För många lockar möjligheterna att kanske kunna arbeta och försörja sig själva – och familjemedlemmar i hemlandet. Alla legitima skäl och även om alla inte skulle ge rätt att få stanna i Sverige eller andra EU-länder så borde de ändå ha någon möjlighet att prövas.

Sverige tar, som jag skrev tidigare i veckan, ett stort ansvar, och det är något som vi svenskar kan vara stolta över. Om övriga EU tog emot flyktingar från t.ex. Syrien på samma sätt som Sverige skulle många fler kunna få skydd. Om bara andra länder tog emot kvotflyktingar så som Sverige gör, skulle 100.000 människor med starka skyddsskäl enligt FN:s flyktingorgan få undslippa flyktinglägren i Syriens grannländer (som EU-minister Birgitta Ohlsson påpekade vid en Folkparti-konferens i går; Folkpartiet med flera har också föreslagit att svenska kvotflyktingplatser som av någon anledning inte utnyttjas ska kunna överföras till följande år så att så många kvotflyktingar kan få skydd).

Och om man kunde få möjlighet att söka humanitärt visum på EU-ambassader runtom i världen, kunde flyktingar slippa pröva sin lycka på läckande flyktingbåtar, slippa att lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare – som kan vara av både hjälte- och skurkaktigt slag – och slippa riskera att möta den grekiska kustbevakningen.

(Lagliga vägar till Europa är något som Folkpartiet föreslagit, genom Cecilia Wikström liksom Erik Ullenhag och Frida Johansson Metso).

Istället tvingas vi lära oss begrepp som ”push back”. Grekland och andra gränsstater har förstås ett tufft läge (även om de får stöd av EU). Om övriga Europa öppnade sig mer, skulle det trycket förstås också lätta. Men ”push back” måste få ett slut.

De stora lösningarna handlar förstås om push-faktorerna. Att fler människor kan få leva i fred, ett ökande välstånd, och en framtidstro, i sina hemländer. Där kan det handla om akuta insatser som i krigets Syrien – om nödhjälp, och om att i de pågående förhandlingarna i Genève åtminstone få lokala vapenvilor till stånd. Långsiktigt handlar det om fredliga och stabila demokratiska rättsstater, som kan ge grund både för människors frihet och trygghet, och för ekonomisk utveckling. Där kan vi bidra med bistånd, inte minst till att just stärka demokratin och rättsstaten i olika länder, men också med frihandel och rättvisare globala villkor.

Europas pull-faktorer är däremot något vi i grunden ska glädjas över. Även efter och under en av de värsta finansiella kriserna i vår moderna historia har Europa dragningskraft. Och de människor som vill och ibland lyckas komma hit är ofta driftiga, resursstarka och villiga att bidra med sin intelligens och sin arbetskraft. Det är en annan tragedi att de inte alltid har fått möjlighet till det. En verklig integrationspolitik, där människor snabbt får lära sig språket och ännu snabbare får möjlighet att jobba, istället för att få vänta i månader och år på utbildning, praktik, åtgärder och kanske en chans på arbetsmarknaden; en sådan integrationspolitik är A och O.

Vi ger oss inte. Vi liberaler kommer att fortsätta arbeta i Sverige och Europa för integration, frihandel – och en human syn på alla människor, även om de råkar komma från länder utanför EU.