Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.

Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.

I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.

En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.

Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.

Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.

Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.

Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!