Tagg: kultur

Kultur som berikar och befriar

Kulturen gör stockholmarna rikare. Kulturen handlar om igenkänning och identitet – och om att utmana. Trygghet ska råda, såväl från sexuella trakasserier i arbetslivet som från hot, våld och övergrepp på bibliotek och evenemang. Det fria kulturlivet ska vara fritt från politisk klåfingrighet.

Fullmäktige, åhörare. Jag vill börja med att ta upp de fruktansvärda avslöjandena om sexuella övergrepp och trakasserier i kulturlivet som nog har chockat oss alla. Vi måste vara tydliga: nolltolerans ska gälla. Alla verksamhetschefer, oavsett om det är kommunala, statliga eller fristående verksamheter, måste ta detta på största allvar, ta fram tydliga och konkreta handlingsplaner för att förebygga – och ta itu med alla fall enligt lagar och regler. Här kan inte ges någon mannamån eller läggas några fingrar emellan. Alla ska ha frihet från trakasserier –  alla ska ha frihet att själva bestämma över sina kroppar.

Fullmäktige, åhörare. Kulturen gör stockholmarna rikare.

Det vi debatterar nu – kulturens avsnitt i Stockholms stads budget för 2017 – är viktigt. Men det är förstås bara en liten del av all kultur som skapas och konsumeras i Stockholm.

Continue reading ”Kultur som berikar och befriar”

Vad ska jag i kommunfullmäktige att göra?

Stockholm kan bli en ännu bättre plats att leva på – med plats för fler människor, och större frihet att forma våra liv. Jag kandiderar till kommunfullmäktige för att göra skillnad för stockholmarna.

Lokalpolitik står inte alltid i centrum. Mycket kretsar kring nationella och internationella frågor, som förvisso påverkar oss även i vår stad och stadsdel. Besluten som fattas i kommunen påverkar dock våra liv och vår vardag, varje dag. Är skolan bra för dina barn? Är biblioteket nära och öppet? Byggs det bostäder? Hålls parkerna i bra skick? Får de äldre en god omsorg? Hur fungerar det sociala skyddsnätet för de mest utsatta? Ger stadsmiljön och servicen utrymme att idrotta, umgås, trivas och roa sig – kanske hela natten lång?

Staden skapas av oss människor som bor där. Men våra förutsättningar påverkas av kommunpolitiken. Varje dag.

Continue reading ”Vad ska jag i kommunfullmäktige att göra?”

Jag kandiderar till riksdagen 2018

En stark liberalism behövs mer än på länge. Jag vill arbeta för liberala värderingar om allas lika värde, och för en samhällsdebatt där åsikten är fri men där fakta tas på allvar. Sverige och världen behöver mer av liberal ekonomisk politik, välfärdspolitik och kulturpolitik. Människor och tankar ska vara fria.

Liberala värderingar är i dag mer utmanade och ifrågasatta än på länge, i världen omkring oss och även i Sverige. Samtidigt är behovet av liberalismen och våra idéer lika viktiga som någonsin tidigare. Idéer om alla människors lika värde, om att se individen och inte hemfalla åt grupptänkande och kollektiv skuldbeläggning. Försvaret av den starka och opartiska rättsstaten.

Vi liberaler behöver stå upp mot fascistiska och nygamla exkluderande nationalistiska krafter, men också alltjämt mot socialister och konservativa. Vi behöver stå upp mot kollektivistisk identitetspolitik i dess sämsta former, samtidigt som vi lika självklart står upp för jämlikhet och mot diskriminering.

Jag har lång erfarenhet av politiskt arbete och idéutveckling, i min yrkesroll och nu ganska många år i praktisk kommunalpolitik. Det är erfarenheter som jag tror kan komma till nytta även för Liberalerna i riksdagen. Men politik är inte bara innehåll utan också yta – vi liberaler och våra idéer måste bli kända och presenterade på ett sätt som skapar förtroende hos människor. Jag är en skicklig kommunikatör som har arbetat länge på lokal och regional nivå för att föra ut sakfrågor och liberala idéer.

Sakpolitiskt finns oändligt mycket att engagera sig i och för. Friheten att vara sig själv oavsett vem man är och vem man älskar är något jag aldrig slutar brinna för  (HBTQ-frågorna är något av ett lackmustest för ett liberalt samhälle).Kvinnors och mäns lika möjligheter (en jämställd föräldraförsäkring ger en jämställd arbetsmarknad). Funktionshindrades rättigheter (LSS måste försvaras). Energi (fossilfri kärnkraft i nya former förblir en framtidsfråga). En ansvarsfull alkoholpolitik (friheten att njuta av goda drycker måste balanseras av friheten för människor som lider av alkoholens skadeverkningar – ofta som anhöriga). Ett ändamålsenligt försvar och Nato-medlemskap. Ett starkt rättsväsende (friheten att vara trygg från brott, och rättsövergrepp, är fundamental).

Mitt engagemang är brett, som bland annat framgått av denna blogg. Det är några frågor som jag nu framför allt vill lyfta fram. Sverige behöver liberal ekonomisk politik  – där människor får friheten att lyckas och förverkliga sig själva, genom bildning, forskning, eller framgångsrika företag. Och vi behöver ett starkt välfärdssamhälle som också ger människor stöd när det behövs, i rätt tid. Det hänger ihop.

En grundsats i min liberala övertygelse är att det inte är människors framgång som är problematisk. Framgång ska bejakas, talanger ska uppmuntras, potential ska förverkligas. Det är när människor har sämre förutsättningar än andra, när vi behöver hjälp i början eller slutet av livet, eller stöd vid motgångar mitt i livet, som vi gemensamt behöver ordna och finansiera den hjälpen och det stödet.

Där finns mitt liberala rättvisepatos. Frihet och rättvisa är inga motsatser; frihet förutsätter rättvisa möjligheter.

I ett starkt och fritt samhälle ska vi liberaler också värna den starka rättsstaten, bygga ett utbildningsväsende som ger alla möjlighet att förverkliga sin potential, och väva ett starkt socialt skyddsnät. Det kräver resurser. Därför krävs bättre villkor för företagande, Sätt stopp för stopplagarna för välfärdsföretagande! Genomför en rejäl skattereform, där vi gör något åt marginalskatter och ränteavdrag. Liberala reformer krävs också för en bostadsmarknad med mer av både bostäder och marknad.

Sverige behöver också en liberal kulturpolitik – för vi människor är mer än materiella varelser. Vi måste värna kulturens frihet, och säkerställa allas tillgång till bildning och kultur. Politiken ska inte blanda sig i kulturens innehåll, men se till att alla, och framför allt barn och unga, har möjlighet att ta del av, och rentav ha en chans att pröva att utöva, konst och kultur. En bra kulturskola och bra bibliotek är viktig infrastruktur som vi jobbat mycket för i Stockholm. Självklart ska alla kunna vara trygga på biblioteken, överallt – därför vill jag lagstifta om det jag kallar biblioteksfrid. Läs mer här!

Till den liberala kulturpolitiken i bred bemärkelse räknar jag också fria och starka medier och ett samhällsklimat där åsikten är fri, och där fakta tas på allvar. En herkulisk uppgift som inte politiken och det offentliga klarar eller är lämpad att ensam klara. Samhällsklimatet måste vi skapa tillsammans. Riksdagen och partipolitiken är en plattform för att medverka till det.

I dag är jag bl.a. vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad och förtroendevald till kommunfullmäktige som ersättare. Läs mer på här på rasmusjonlund.se och följ mig gärna på facebook.com/rasmusliberal!

Mer kul och kultur vid Stockholms vatten

Stockholm har för mycket vatten – som stockholmarna och besökarna inte kan njuta av. Vi liberaler vill se mer av folkliv och kultur längs stränder, kajer och broar.

Stockholm har ett överskott på vatten, stränder och kajer, jämfört med andra städer. Men vi har ett underskott på platser där människor kan uppleva och njuta av vattenkontakten. Även om en hel del kajpromenader och strandnära stråk har rustats och tillgängliggjorts, finns en outnyttjad potential. Vi liberaler vill att både stockholmare och besökare ska kunna ta del av aktiviteter, nära och på vatten, och gärna med ett stort inslag av konst och kultur. Det skulle göra staden mer attraktiv både att bo i och att besöka.

Ett program för levande kajer, broar och stränder behövs. Fokus är inte i första hand nya permanenta strandnära byggnationer (sådana kan förvisso behövas i större utsträckning). Inte heller någon ny Vattenfestival. Men mer ”strandliv”, både sommartid och året om. Och varför inte en och annan festival i mindre skala?

Continue reading ”Mer kul och kultur vid Stockholms vatten”

Frihetens källa måste förklaras

Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.

Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.

Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.

Continue reading ”Frihetens källa måste förklaras”

Inför ett kulturråd för Stockholms kulturstöd 

Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!

Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.

Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.

När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.

Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.

Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.

DN skriver om vårt förslag till kulturråd för kulturstödet i dag (se också nedan), och Liberalerna i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande. Nu ska Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag driva frågan i kulturnämnden. Så här har vi tänkt om Stockholms kulturråd:

  • Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
  • Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
  • Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
  • Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
DN Kultur 25 oktober 2016.

Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Ett hus för den fria scenkonsten

Ett gemensamt scenkonsthus kunde ge fler fria teatrar chansen att nå en publik. Större och bättre men också billigare lokaler, när fler delar, kan ge mer pengar till kultur – och göra så att kulturen når fler stockholmare. Nu vill vi liberaler undersöka möjligheterna för ett scenkonsthus.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER. Något fler borde kunna utöva, och se. (Brad Mays via Wikimedia.)

Det finns alldeles för många teatrar och fria grupper i Stockholm – som saknar tillgång till lokaler. En egen lokal är dyr och ofta heller inget man kanske egentligen behöver. Det som behövs är platser att repetera, och scener att spela på. Sådana resurser kan med fördel delas – i ett scenkonsthus för många aktörer. Då finns dessutom möjligheter att dela på kostnaderna för saker som en ensam aktör inte har råd med, t ex utrustning, inredning, administration och service av olika slag, vilket kan förbättra både publikens upplevelse och arbetsmiljön. Kanske både restaurang och ordentliga omklädnings- och duschrum?

Nya grupper och nya idéer skulle pröva sina vingar och komma fram lättare med ett större gemensamt scenkonsthus. Det ger förstås också andra förutsättningar för marknadsföring – och därmed för att nå en större publik. Det finns en förebild inom dansen: MDT på Skeppsholmen.

Vi liberaler slår vakt om det fria kulturlivet – och dess frihet. Vi vill inte att kommunen ska ordna och styra med allt. Däremot vill vi att de kommunala pengarna till kulturen, t ex stödet till det fria kulturlivet, ska gå till så mycket kultur för så många stockholmare som möjligt, och ge förutsättningar för just nya grupper och nya idéer. Bra lokaler behövs, men med samordning kan man få bättre lokaler – för mindre pengar. Och då blir det mer pengar till kultur.

Ett samlat scenkonsthus skulle naturligtvis inte ersätta alla dagens fria teatrar, utan kunna skapas utifrån teatergruppers behov och på deras initiativ. Det kommunen kan behöva göra är att stötta samarbeten och genomförandet. Vår liberala kulturpolitik handlar mycket om att skapa sådana möjligheter. Nu vill vi liberaler att staden och kulturförvaltningen undersöker intresset och möjligheterna för ett gemensamt scenkonsthus för talteatern. Se Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvéns och min kommande skrivelse till kulturnämnden nedan!

DN 26 juli 2016 (klicka för större bild).

DN skriver om detta i dag. I en kommentar är DN:s Johan Hilton kritisk och talar nästan föraktfullt om ”teaterhus av galleriamodell”. Hilton verkar dock ha missförstått; han behöver inte försvara dagens teatrar – vårt förslag handlar framför allt om de grupper och kulturskapare som överhuvudtaget inte har eller har svårt att få använda en lokal. Och det kanske är dags att ägna dem lite större intresse. Även SR Kulturnytt rapporterar; här står regissören Oskar Thunberg för liknande kritik om ”galleria” (men tror han på allvar att det inte är någon som bestämmer över vilka som får plats på scenerna i dag; och vad är hans svar på hur nya eller mer långvariga grupper utan tillgång till – eller kanske önskemål eller behov av – en egen lokal, ska ha möjlighet att skapa och nå ut med sin teaterkonst?)

Här finns dagens pressmeddelande.

 

Skrivelse till kulturnämnden om att inrätta ett scenkonsthus för det fria kulturlivet

Det fria kulturlivet är en mycket viktig del av det kulturella utbudet i Stockholm. Många kulturaktörer saknar idag egen scen att verka på. Fria teatergrupper som saknar egen scen har stora problem med höga lokalkostnader alternativt inga lokaler alls att varken repetera eller uppträda på.

När Liberalerna hade ansvar för kulturen startades Fri Scen på kulturhuset. Syftet med initiativet var dels att erbjuda en plats och skapa ett skyltfönster för Stockholms kulturaktörer som saknar lokal och stöd, dels att tillgängligöra den teaterkonst som finns utanför de etablerade teatrarna för stadens invånare. Fri Scen har visserligen inneburit framsteg för kultur- och teateraktörer som saknar lokal och stöd, men behovet är ännu inte uppfyllt.

MDT (fd Moderna Dansteatern) är ett exempel på ett liknande koncept som varit mycket framgångsrikt. MDTs verksamhet omfattar över hundra visningar av mellan 30-60 föreställningar per år med fokus dansföreställningar, här ryms även performance, installationer, festivaler, konferenser och seminarier och en omfattande residensverksamhet. Här repas, spelas och skapas kontaktytor lokalt och internationellt på ett mycket effektivt sätt. MDT stöds av Stockholms Stad, Statens Kulturråd och Stockholms läns landsting.

En gemensam scen för det fria kulturlivet att dela och verka på skulle ge många teaterkompanier utan lokal en möjlighet att nå en ny publik och skulle dessutom vara resurseffektivt; mindre pengar går till lokaler, och mer kan gå till kulturen.

Vår tanke är inte att ett scenkonsthus ska vara en ny kommunal institution. Staden behöver dock undersöka intresset inom såväl den fria teatervärlden som hos andra aktörer att genomföra något som skulle kunna vara en fungerande lösning för det fria scenkonstlivet. Det ger då också svar på hur staden kan bidra till att en sådan lösning förverkligas och får stabila förutsättningar. Möjliga platser för ett fritt scenkonsthus skulle exempelvis kunna vara i något av stadsutvecklingsområdena.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen:

Vilka behov, vilket intresse samt vilka möjligheter finns för ett scenkonsthus, efter liknande modell som Moderna Dansteatern, och hur kan staden medverka till detta i samverkan med andra aktörer?

Rasmus Jonlund (L)  Hanna Gerdes (L)  Anne-Lie Elfvén (L)

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket

Bibliotek ska vara trygga platser, för alla, oavsett stadsdel. När vi ser ökad rapportering om hot och våld mot bibliotek måste vi vara tydliga och hålla biblioteken öppna och säkra. Nu väcker vi liberaler frågor om trygga bibliotek i Stockholms kulturnämnd. Jag kommenterar i Sveriges Radio.

SR Kulturnytt: Rasmus Jonlund (FP): I sista hand ska biblioteken kunna porta besökare.

Interiör från Hagsätra bibliotek.
FRIZON. Interiör från Hagsätra bibliotek.

Bibliotek ska aldrig tvingas stänga på grund av hot. Nolltolerans ska råda mot alla former av trakasserier och våld. Självklarheter, kan tyckas, men varken verkligheten eller debatten ser alltid så ut. Under första halvåret i år rapporterades lika många incidenter på Stockholms bibliotek som under hela förra året. Det visar på ett reellt problem, som måste tas på allvar. Uppdaterat 24 september: I dag rapporterar facket Dik om att 6 av 10 bibliotekarier upplever oordning minst en gång i månaden, och över 8 av 10 har upplevt aggressivt beteende mot andra besökare, kollegor eller sig själva (DN Kultur).

Efter uppmärksamheten kring bråk på Hässelby bibliotek i våras startade en debatt där vi som stod upp för ordning bland annat fick höra att vi förespråkade en ”tysthetsnorm”. Det är en problematisk inställning på två sätt. Dels ges sken av att det handlar om stökiga bibliotek där några pratar för högt – med bilden av en gammaldags, sträng, hyschande bibliotekarie som blivit förnärmad. Dels förlöjligas och förminskas de som önskar just att biblioteken ska kunna vara en lugn frizon.

Jag har inga problem att försvara en slags ”tysthetsnorm” på bibliotek – även om biblioteken självklart också ska följa med sin tid och ser helt annorlunda ut i dag än de tysta hus fulla med böcker (och några skivor och filmer) som många av oss kanske minns från vår barndom. Men problemen är alltså värre än eventuell högljuddhet.

En annan problematisk relativisering görs av dem som ser skillnad på bibliotek i olika stadsdelar. Som vi skriver från Folkpartiet är frågan om lugn och ro på biblioteken ”en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.”

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
FRIZON. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturnytt i Sveriges Radio har rapporterat om liknande problem som i Stockholm, runtom i landet. Om att vuxna står bakom det mesta av biblioteksstöket, om de ökade incidentrapporterna på Stockholms bibliotek, och hur man vände en negativ situation på biblioteket i Malmöstadsdelen RosengårdI dag är alltså jag själv intervjuad (läs gärna också vårt pressmeddelande: Stök på biblioteken får inte relativiseras). (Uppdaterat: Jag var också med i samtal med kulturborgarrådet Roger Mogert i P4 Stockholms eftermiddagsprogram i onsdags, ca 15 min in i sändningen, och Stockholmdirekt skriver också.)

Min partivän i kulturnämnden Hanna Gerdes skrev redan i juni om ordningsproblem på biblioteken, och den problematiska relativiseringen av dessa (Bibliotekarier ska inte behöva agera väktare). Nedan kan du läsa den skrivelse som vi liberaler, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger i kulturnämnden.

Från Folkpartiet ser vi att det är oacceptabelt att ändra öppettider eller stänga bibliotek (mer än i akuta fall) – istället måste personal och besökare känna ett stöd från staden och samhället, och det kan ta formen av extra bemanning, andra personalgrupper, samarbeten med lokalsamhället och andra aktörer – som kan hjälpa till att identifiera och kanske påverka fridsstörarna. I sista hand bör bråkstakar kunna portas. Och allt hot och våld ska naturligtvis anmälas.

Vi måste ha nolltolerans mot stök och bråk på bibliotek, oavsett var de finns. Alla har rätt att känna sig trygga på sitt bibliotek – personal liksom besökare. Sverige behöver biblioteksfrid!

Åtgärder för ökad trygghet på Stockholms stadsbibliotek

Stockholms bibliotek har under första halvåret i år rapporterat lika många incidenter av våld, hot och trakasserier som under hela förra året, enligt ny statistik från kulturförvaltningen. Siffrorna måste analyseras, men att anmälningarna ökar ger en fingervisning om att det finns problem att ta itu med.

Utsatta bibliotek är inget isolerat Stockholmsfenomen. Enligt en ny undersökning uppger var femte svensk bibliotekschef att det är stökigt på biblioteket flera gånger varje månad eller vecka. Var femte uppger också att stöket har ökat. Då räknas även hot, våld och trakasserier. Extra oroande är att det framför allt är personer över 18 år som står för stöket, enligt en undersökning från fackförbundet Dik.

För oss som liberaler är det oacceptabelt att vuxna tar sig friheter och gör biblioteken till sina ”uppehållsrum”. De unga är både dagens och framtidens biblioteksbesökare. Därför måste staden ställa sig på deras sida.

Det handlar inte bara om folk som pratar ”för högt”, utan också om reella hot och brott. Lika lite som vi ska acceptera att människor blir utsatta för våld, hot och trakasserier på torget, lika lite ska vi göra det på biblioteket. Det är en självklarhet för varje liberal.

Biblioteken är värdefulla platser för läslust och bildning, men är också för många en frizon, en accepterande plats där man kan vara sig själv. Det är den ungdom som lever i en miljö kantad av otrygghet och utanförskap som behöver bibliotekets trygga frizon allra mest.

Frågan om lugn och ro på biblioteket kan låta banal. Men egentligen är det en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.

Den som inte sköter sig bör kunna mista friheten att vistas på biblioteken. Bibliotekspersonal ska ha stöd och uppbackning av arbetsgivaren, och fridsstörare ska kunna portas. Vid behov måste man kunna öka bemanningen och involvera socialtjänstens kompetenser, som fältassistenter på plats.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen
1. Vilka åtgärder kan idag sättas in för att komma tillrätta med ordningsproblem som visar sig på Stockholms stadsbibliotek?
2. Vilka ytterligare åtgärder för att förebygga stök, hot, våld och trakasserier på Stockholms stadsbibliotek planeras?
3. Hur bedömer förvaltningen att det förebyggande arbetet tillsammans med stadsdelarna och skolorna fungerar?

Rasmus Jonlund (FP), vice ordförande
Hanna Gerdes (FP), ledamot
Anne-Lie Elfvén (FP), ersättare

Kulturnämnden Stockholms stad

Rullande bibliotek till stränderna och i stan

Bibliotek ska finnas där människor finns, självklart också på stränderna. Från Folkpartiet föreslår vi därför mobila bibliotek vid Stockholms stränder och badplatser sommartid – men även på andra platser i stan.

STRANDSYSSLA. (Wikimedia/Pacostein, ngt besk.)
STRANDSYSSLA. (Wikimedia/Pacostein, ngt besk.)

Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns. Det har varit utgångspunkten för Folkpartiets politik i biblioteksfrågor i Stockholm de senaste åren. Förutom tunnelbanebiblioteken (Östermalmstorg/Sture, Högdalen, Bredäng) och upprustade bibliotek med utökade öppettider runtom i stan (Medborgarplatsen, Kista, Sköndal m fl) har också den mobila biblioteksverksamheten utökats. Förra sommaren utökades bokbussens turer, och den dök upp både på stränderna och på Kulturfestivalen.

Nu föreslår vi från Folkpartiet utökad mobil biblioteksverksamhet, med pop up-bibliotek på stränder och badplatser men även runtom i stan. Se skrivelsen som vi lade på senaste mötet med kulturnämnden nedan!

Även sommartid finns behov av böcker som ger bildning och förströelse – kanske framför allt det senare? Just sommartid finns också extra mycket tid att läsa, och möjlighet att locka nya och fler läsare. Kanske bland unga och vuxna män, som är kritiska grupper när det gäller ökad läsning, vilket vi liberaler tycker är angeläget.

Läslust är en last som i möjligaste mån ska kunna tillgodoses omedelbart!

Läs också Stockholmdirekt som talat med Hanna Gerdes, som tillsammans med Anne-Lie Elfvén och mig representerar Folkpartiet i kulturnämnden och tagit initiativ till skrivelsen.

Pop up-bibliotek på stranden och i stan – sommarens läsgladaste överraskning

Biblioteken ska ligga där stockholmarna finns och vara öppna när de har tid att besöka dem. Därför vill Folkpartiet att stadens bibliotek ska ha nära till gallerior, till kollektivtrafiken och att de ska vara öppna också på kvällar och helger. Det nya biblioteket i Kista, Bibliotek Plattan, ungdomsbiblioteket TioTretton, Lava bibliotek och verkstad samt de renoverade och nyinvigda biblioteken ibland annat Skärholmen, Hagsätra, Aspudden, Sköndal och Husby är exempel på biblioteksverksamhet som utvecklas och möter framtiden.

Biblioteket bör också möta stockholmarna när sommaren är som vackrast. Allt för att alla ska få chansen att låna böcker, lyssna på sagor eller ordna ett bibliotekskort. Stockholms stadsbiblioteks bokbuss, som till vardags tjänstgör som ”Barnens bokbuss” är ett minibibliotek på hjul som till vardags åker runt på fast turlista till förskolor som har svårt att ta sig till biblioteket. Med start förra sommaren dök bokbussen upp också på stränderna, på Stockholms kulturfestival och på ”Världens längsta bokbord”, så att fler fick chansen att komma på besök. Det är en satsning vi hoppas att den nya majoriteten ska låta finnas kvar.

Den här satsningen både kan och bör byggas ut, så att fler stockholmare ser och får möjlighet att låna lite semesterläsning på de platser där sommaren är som allra finast; på Stockholms badstränder, men också på kulturfestivalen eller på det välfrekventerade citytorget.

Vi föreslår att kulturförvaltningen får i uppdrag att bygga vidare på erfarenheterna med bokbussens tekniska lösning så att sommarstockholmarna får njuta av ”popup-bibliotek” på stranden och i city: Mobila bibliotek som kan erbjuda ett spännande utbud av litteratur för stora och små och på olika språk, men även ordna sagostunder och andra litterära happenings . Låt tillgänglighet, kreativitet och mångfald bli nyckelorden för Stockholms bibliotek på sommaren.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs föreslår vi kulturnämnden besluta
– att kulturförvaltningen får i uppdrag att utveckla erfarenheterna från 2014 års bokbuss på stranden till popup-bibliotek på stranden och i stan.