Tagg: kultur

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket

Bibliotek ska vara trygga platser, för alla, oavsett stadsdel. När vi ser ökad rapportering om hot och våld mot bibliotek måste vi vara tydliga och hålla biblioteken öppna och säkra. Nu väcker vi liberaler frågor om trygga bibliotek i Stockholms kulturnämnd. Jag kommenterar i Sveriges Radio.

SR Kulturnytt: Rasmus Jonlund (FP): I sista hand ska biblioteken kunna porta besökare.

Interiör från Hagsätra bibliotek.
FRIZON. Interiör från Hagsätra bibliotek.

Bibliotek ska aldrig tvingas stänga på grund av hot. Nolltolerans ska råda mot alla former av trakasserier och våld. Självklarheter, kan tyckas, men varken verkligheten eller debatten ser alltid så ut. Under första halvåret i år rapporterades lika många incidenter på Stockholms bibliotek som under hela förra året. Det visar på ett reellt problem, som måste tas på allvar. Uppdaterat 24 september: I dag rapporterar facket Dik om att 6 av 10 bibliotekarier upplever oordning minst en gång i månaden, och över 8 av 10 har upplevt aggressivt beteende mot andra besökare, kollegor eller sig själva (DN Kultur).

Efter uppmärksamheten kring bråk på Hässelby bibliotek i våras startade en debatt där vi som stod upp för ordning bland annat fick höra att vi förespråkade en ”tysthetsnorm”. Det är en problematisk inställning på två sätt. Dels ges sken av att det handlar om stökiga bibliotek där några pratar för högt – med bilden av en gammaldags, sträng, hyschande bibliotekarie som blivit förnärmad. Dels förlöjligas och förminskas de som önskar just att biblioteken ska kunna vara en lugn frizon.

Jag har inga problem att försvara en slags ”tysthetsnorm” på bibliotek – även om biblioteken självklart också ska följa med sin tid och ser helt annorlunda ut i dag än de tysta hus fulla med böcker (och några skivor och filmer) som många av oss kanske minns från vår barndom. Men problemen är alltså värre än eventuell högljuddhet.

En annan problematisk relativisering görs av dem som ser skillnad på bibliotek i olika stadsdelar. Som vi skriver från Folkpartiet är frågan om lugn och ro på biblioteken ”en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.”

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
FRIZON. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturnytt i Sveriges Radio har rapporterat om liknande problem som i Stockholm, runtom i landet. Om att vuxna står bakom det mesta av biblioteksstöket, om de ökade incidentrapporterna på Stockholms bibliotek, och hur man vände en negativ situation på biblioteket i Malmöstadsdelen RosengårdI dag är alltså jag själv intervjuad (läs gärna också vårt pressmeddelande: Stök på biblioteken får inte relativiseras). (Uppdaterat: Jag var också med i samtal med kulturborgarrådet Roger Mogert i P4 Stockholms eftermiddagsprogram i onsdags, ca 15 min in i sändningen, och Stockholmdirekt skriver också.)

Min partivän i kulturnämnden Hanna Gerdes skrev redan i juni om ordningsproblem på biblioteken, och den problematiska relativiseringen av dessa (Bibliotekarier ska inte behöva agera väktare). Nedan kan du läsa den skrivelse som vi liberaler, Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag, lägger i kulturnämnden.

Från Folkpartiet ser vi att det är oacceptabelt att ändra öppettider eller stänga bibliotek (mer än i akuta fall) – istället måste personal och besökare känna ett stöd från staden och samhället, och det kan ta formen av extra bemanning, andra personalgrupper, samarbeten med lokalsamhället och andra aktörer – som kan hjälpa till att identifiera och kanske påverka fridsstörarna. I sista hand bör bråkstakar kunna portas. Och allt hot och våld ska naturligtvis anmälas.

Vi måste ha nolltolerans mot stök och bråk på bibliotek, oavsett var de finns. Alla har rätt att känna sig trygga på sitt bibliotek – personal liksom besökare. Sverige behöver biblioteksfrid!

Åtgärder för ökad trygghet på Stockholms stadsbibliotek

Stockholms bibliotek har under första halvåret i år rapporterat lika många incidenter av våld, hot och trakasserier som under hela förra året, enligt ny statistik från kulturförvaltningen. Siffrorna måste analyseras, men att anmälningarna ökar ger en fingervisning om att det finns problem att ta itu med.

Utsatta bibliotek är inget isolerat Stockholmsfenomen. Enligt en ny undersökning uppger var femte svensk bibliotekschef att det är stökigt på biblioteket flera gånger varje månad eller vecka. Var femte uppger också att stöket har ökat. Då räknas även hot, våld och trakasserier. Extra oroande är att det framför allt är personer över 18 år som står för stöket, enligt en undersökning från fackförbundet Dik.

För oss som liberaler är det oacceptabelt att vuxna tar sig friheter och gör biblioteken till sina ”uppehållsrum”. De unga är både dagens och framtidens biblioteksbesökare. Därför måste staden ställa sig på deras sida.

Det handlar inte bara om folk som pratar ”för högt”, utan också om reella hot och brott. Lika lite som vi ska acceptera att människor blir utsatta för våld, hot och trakasserier på torget, lika lite ska vi göra det på biblioteket. Det är en självklarhet för varje liberal.

Biblioteken är värdefulla platser för läslust och bildning, men är också för många en frizon, en accepterande plats där man kan vara sig själv. Det är den ungdom som lever i en miljö kantad av otrygghet och utanförskap som behöver bibliotekets trygga frizon allra mest.

Frågan om lugn och ro på biblioteket kan låta banal. Men egentligen är det en tydlig symbol för hur vi ser på samhället och människors lika rätt. Vi kan inte acceptera att vissa platser i Stockholm och Sverige är mer utsatta än andra, som om det vore en ”naturlag” som inte gick att påverka. Om stadens budskap blir att unga i ytterstaden inte kan räkna med en fristad på bibblan på samma sätt som andra, har vi svikit delar av Stockholm.

Den som inte sköter sig bör kunna mista friheten att vistas på biblioteken. Bibliotekspersonal ska ha stöd och uppbackning av arbetsgivaren, och fridsstörare ska kunna portas. Vid behov måste man kunna öka bemanningen och involvera socialtjänstens kompetenser, som fältassistenter på plats.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen
1. Vilka åtgärder kan idag sättas in för att komma tillrätta med ordningsproblem som visar sig på Stockholms stadsbibliotek?
2. Vilka ytterligare åtgärder för att förebygga stök, hot, våld och trakasserier på Stockholms stadsbibliotek planeras?
3. Hur bedömer förvaltningen att det förebyggande arbetet tillsammans med stadsdelarna och skolorna fungerar?

Rasmus Jonlund (FP), vice ordförande
Hanna Gerdes (FP), ledamot
Anne-Lie Elfvén (FP), ersättare

Kulturnämnden Stockholms stad

Rullande bibliotek till stränderna och i stan

Bibliotek ska finnas där människor finns, självklart också på stränderna. Från Folkpartiet föreslår vi därför mobila bibliotek vid Stockholms stränder och badplatser sommartid – men även på andra platser i stan.

STRANDSYSSLA. (Wikimedia/Pacostein, ngt besk.)
STRANDSYSSLA. (Wikimedia/Pacostein, ngt besk.)

Biblioteken ska finnas där stockholmarna finns. Det har varit utgångspunkten för Folkpartiets politik i biblioteksfrågor i Stockholm de senaste åren. Förutom tunnelbanebiblioteken (Östermalmstorg/Sture, Högdalen, Bredäng) och upprustade bibliotek med utökade öppettider runtom i stan (Medborgarplatsen, Kista, Sköndal m fl) har också den mobila biblioteksverksamheten utökats. Förra sommaren utökades bokbussens turer, och den dök upp både på stränderna och på Kulturfestivalen.

Nu föreslår vi från Folkpartiet utökad mobil biblioteksverksamhet, med pop up-bibliotek på stränder och badplatser men även runtom i stan. Se skrivelsen som vi lade på senaste mötet med kulturnämnden nedan!

Även sommartid finns behov av böcker som ger bildning och förströelse – kanske framför allt det senare? Just sommartid finns också extra mycket tid att läsa, och möjlighet att locka nya och fler läsare. Kanske bland unga och vuxna män, som är kritiska grupper när det gäller ökad läsning, vilket vi liberaler tycker är angeläget.

Läslust är en last som i möjligaste mån ska kunna tillgodoses omedelbart!

Läs också Stockholmdirekt som talat med Hanna Gerdes, som tillsammans med Anne-Lie Elfvén och mig representerar Folkpartiet i kulturnämnden och tagit initiativ till skrivelsen.

Pop up-bibliotek på stranden och i stan – sommarens läsgladaste överraskning

Biblioteken ska ligga där stockholmarna finns och vara öppna när de har tid att besöka dem. Därför vill Folkpartiet att stadens bibliotek ska ha nära till gallerior, till kollektivtrafiken och att de ska vara öppna också på kvällar och helger. Det nya biblioteket i Kista, Bibliotek Plattan, ungdomsbiblioteket TioTretton, Lava bibliotek och verkstad samt de renoverade och nyinvigda biblioteken ibland annat Skärholmen, Hagsätra, Aspudden, Sköndal och Husby är exempel på biblioteksverksamhet som utvecklas och möter framtiden.

Biblioteket bör också möta stockholmarna när sommaren är som vackrast. Allt för att alla ska få chansen att låna böcker, lyssna på sagor eller ordna ett bibliotekskort. Stockholms stadsbiblioteks bokbuss, som till vardags tjänstgör som ”Barnens bokbuss” är ett minibibliotek på hjul som till vardags åker runt på fast turlista till förskolor som har svårt att ta sig till biblioteket. Med start förra sommaren dök bokbussen upp också på stränderna, på Stockholms kulturfestival och på ”Världens längsta bokbord”, så att fler fick chansen att komma på besök. Det är en satsning vi hoppas att den nya majoriteten ska låta finnas kvar.

Den här satsningen både kan och bör byggas ut, så att fler stockholmare ser och får möjlighet att låna lite semesterläsning på de platser där sommaren är som allra finast; på Stockholms badstränder, men också på kulturfestivalen eller på det välfrekventerade citytorget.

Vi föreslår att kulturförvaltningen får i uppdrag att bygga vidare på erfarenheterna med bokbussens tekniska lösning så att sommarstockholmarna får njuta av ”popup-bibliotek” på stranden och i city: Mobila bibliotek som kan erbjuda ett spännande utbud av litteratur för stora och små och på olika språk, men även ordna sagostunder och andra litterära happenings . Låt tillgänglighet, kreativitet och mångfald bli nyckelorden för Stockholms bibliotek på sommaren.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs föreslår vi kulturnämnden besluta
– att kulturförvaltningen får i uppdrag att utveckla erfarenheterna från 2014 års bokbuss på stranden till popup-bibliotek på stranden och i stan.

Eurovision till Stockholm 2016 (om liberala schlagervänner får bestämma)

Stockholm gläds över Måns Zelmerlöws och Sveriges seger i Eurovision Song Contest – och vi ser fram mot att få vara värdar för ESC-finalen 2016!

esc_generic_logoDen musikaliska och fredliga kampen mellan Europas länder är över. Sverige och Måns Zelmerlöw står som välmotiverade segrare. Nu vidtar den lika fredliga men kanske inte mycket mindre frejdiga striden mellan svenska städer och arenor: Var ska Eurovision Song Contest-finalen gå av stapeln 2016? Även här ser vi en, efter rättfärdig kamp, välmotiverad segrare: Stockholm. Efter att den förra europeiska finalen på svensk mark, 2013, hölls i Malmö är det dags att återvända till rikets största stad.

Och även om de svenska finalerna de senaste åren har hållits i Solnas Friends Arena, bör väl de europeiska gästerna och TV-publiken denna gång få välkomnas till vår huvudstad?

Anläggningarna för ett bra arrangemang – och större än i Malmö senast – finns. Det gäller arenan för själva delfinalerna och finalen (Globen liksom år 2000, eller nya grannen Tele2 Arena?), men också allt som krävs runtomkring: hotell, restauranger, och möjligheter till andra kringarrangemang. ESC i Stockholm innebär förstås satsningar och en del stök, men kan också ge mycket tillbaka till vår stad och region. Värden och uppmärksamhet som senast till stor del landade i Köpenhamn. Från vår horisont som liberala schlagervänner i kulturnämnden vore det en glädje att få välkomna Eurovision Song Contest 2016 till Stockholm!

HannaAnne-Lie
Hanna Gerdes och Anne-Lie Elfvén i schlagerutstyrsel från tidigare tillfälle.

Tidigare ESC-finaler i Sverige har arrangerats i Stockholm, Göteborg och Malmö. Kanske finns andra städer som vill ge sig in i kampen i år. I vår egen Stockholmsregion finns förstås Solna, där vår partivän Anders Ekegren redan är ute på banan.

Stockholmsregionen har ett starkt gemensamt kort: Anne-Lie Elfvén, vår vän och kollega i kulturnämnden, tillika politisk sekreterare i Solna – som nu har sett Sverige segra på plats i Baku 2012 och Wien 2015.

Vi  har ännu inte kunnat komma i kontakt med vår korrespondent på plats men Anne-Lies varma band till såväl Stockholm och Solna gör oss övertygade att hon gärna vill se Eurovision 2016 i Stockholmsregionen.

Allt vi kan säga är: Låt bästa stad vinna!

Rasmus Jonlund (vice ordförande) och Hanna Gerdes (ledamot)
Folkpartister i kulturnämnden, Stockholms stad

– – –

DN: Oklart vilken svensk stad som får Eurovision 2016, SVT: VD lyrisk efter Sveriges Eurovision-vinst, Wikipedia: Eurovision Song Contest 2016.

StockholmDirekt skriver om vårt schlagerliberala förslag.

Det blev ingen rödgrön satsning på Kulturskolan, heller

En nationell satsning på Kulturskolan framstod som en de rödgrönas få kulturpolitiska satsningar. Nu backar regeringen från sitt löfte om statliga miljoner till barns och ungas kulturskapande. Då måste kommunerna ta ansvar – och i Stockholm vill Folkpartiet satsa på Kulturskolan.

För dem som tycker kulturpolitik är viktigt har den rödgröna regeringen varit en besvikelse. Hotet mot och förvirringen kring Medelhavsinstitut och terminologicentrum (förvisso strikt sett utbildnings- och forskningsfrågor, men med tydlig kulturpolitisk koppling) har överskuggat de blygsamma reformer och satsningar som förts fram. En av de satsningar som ändå utlovades i höstas var 100 miljoner till kulturskolan – men den stryks nu i vårbudgeten (SVT). Istället tillsätter regeringen en utredning om hur kulturskolan ska bli mer tillgänglig för alla.

De få kultursatsningar som den nya regeringen lyfte fram krymper alltså ytterligare. Satsningen på de kommunala kulturskolorna visade sig vara ett tomt löfte. Barnen, ungdomarna och deras föräldrar får även fortsättningsvis hoppas på sina kommuner – den rödgröna regeringen verkar inte ha så mycket att komma med.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Att satsa på Kulturskolan handlar inte bara om att satsa på de barn och unga som redan spelar teater, musicerar eller dansar i kulturskolorna runtom i landet. Ännu viktigare är att vi kan nå fler. Det kräver medvetna och riktade satsningar. I Stockholm vill vi från Folkpartiet satsa på innehållet i Kulturskolan, och på en utbyggnad av det framgångsrika orkester- och körprojektet El Sistema som vi drog igång under våra år som ansvariga för kulturen i staden. I opposition har vi numera inte den makten – men i vårt budgetalternativ satsar vi 25 miljoner kronor på barns och ungas kulturutövande.

Jag kommenterar också på Stockholmsbloggen.

Mer kultur för barn och unga

Kultur är något som alla barn och unga borde få ta del av. I Stockholm subventioneras skolbarns besök hos det fria kulturlivet – men tyvärr dras budgeten ner. Folkpartiet vill istället satsa mer på skolbarns kulturupplevelser.

KULTUR FÖR UNGA. Teater Giljotin är en av kulturproducenterna inom Kulan, kultur för skolbarn.
KULTUR FÖR UNGA. Teater Giljotin är en av kulturproducenterna inom Kulan, kultur för skolbarn.

För att barn och elever i förskola och skola ska få ta del av kultur av god kvalitet subventioneras besök hos det fria kulturlivet. Skolorna får en rabatt på ordinarie biljettpris, den s k Kulan-premien. På en särskild webbplats finns utbudet presenterat och där kan skolorna välja bland föreställningarna. I fjol utökade vi från Folkpartiet och Alliansen budgeten för Kulan-premien och gjorde bl a en särskild satsning på värdegrundsfrågor och mänskliga rättigheter. Skolbarnens och elevernas kulturbesök nådde också en toppnivå.

I vår oppositionsbudget för 2015 vill vi ha kvar den extra miljonen till skolbarnens kultur. Istället sker nu en reell minskning av budgeten jämfört med 2014.

För att få svar på några frågor om Kulan-premien har jag ställt en interpellation till det socialdemokratiska kulturborgarrådet Roger Mogert. Se nedan. Tyvärr väljer den nya rödgrönrosa majoriteten att satsa mer på byråkrati – 7 miljoner till kultursekreterare som ensamt alltså är mer än hela den krympta budgeten för Kulan-premien. Det är synd, särskilt som värdegrundsfrågorna känns mer aktuella än någonsin.

Kulanpremien och Kulanwebben som resurs för kulturupplevelser i förskola och skola

Kulturella upplevelser erbjuder en kanal att lyfta och diskutera viktiga frågor om den egna personen, andra människor, den större omvärlden, och de egna och samhällets värderingar. Kulturskolan är därför en oerhört viktig verksamhet i Stockholm, där det är viktigt att avgifterna hålls nere och att familjer med svårare ekonomiska omständigheter kan få nedsatt avgift samt att utbudet innehåller något för alla.

Men barn ska också få ta del av kultur under skoltid. Det fria kulturlivet erbjuder ett rikt utbud av professionell kultur som vi vill ska komma Stockholms skolbarn och elever till del. På riksplanet tog Alliansen initiativ till Skapande skola som stödjer skolan i kontakt med professionella kulturupplevelser. I Stockholm finns Kulan-premien och kulanwebben. Kulanpremien innebär att ett urval av det fria kulturlivets scenkonstutbud riktat mot förskola och skola subventioneras med en rabatt på ordinarie biljettpris. Kulanwebben är en mötesplats där förskole- och skolpersonal själva kan botanisera bland kulturutbudet och välja en föreställning att ta del av.

På Kulanwebben kan skolans personal hitta ett utbud (upplevelser och resurser för skapande) som passar undervisningen, få skräddarsydda tips, få smakprov på arrangemang genom film, bilder och ljudklipp. Det finns också möjlighet att prenumerera på nyhetsbrev, tipsa en vän, sätta ut ”kontaktannonser” till kulturlivet och bli inbjuden till utbudsdagar och mötesplatser. Här kan alltså förskollärare, lärare och skolpersonal snabbt och på sina egna villkor själva fundera, botanisera och välja helt själva vad som passar deras barn och elever utifrån en aktuell föreställning.

Bakgrunden när Kulan skapades att vi ville få till stånd enklare och bättre relationer mellan skola och kulturliv i Stockholms stad. Målet var att alla barn och unga i Stockholms skolor har likvärdig tillgång till professionella kulturupplevelser och likvärdiga möjligheter till eget skapande.

Under 2014 var budgeten för Kulan 7,75 mkr varav 7,3 mkr utnyttjades. Under året noterades toppsiffror vad gäller av antalet deltagare och besöken ökade med 16 procent jämfört med 2013. Totalt var omfattningen av besök den största sedan subventionen infördes år 2000, med 123 000 besök vilket motsvarar 71 procent av stockholmarna mellan 1 och 18 år. Det vill vi ska fortsätta.

2014 utökades Kulanpremien i en särskild kampanj kring de viktiga frågorna om värdegrund. Kulturförvaltningen dubblade under 2014 premien för att kunna erbjuda ett särskilt rabatterat utbud på teater, dans och musik för lyfta värdegrundsfrågor och arbetet med mänskliga rättigheter. Bakgrunden var då aktuella händelser med antisemitiska och nazistiska förtecken. Den senaste tiden har vi sett att det tyvärr inte finns mindre anledning att fortsätta med breda satsningar för att motverka främlingsfientlighet och antisemitism.

Tyvärr står Kulan under 2015 inför krympande resurser. Den nya majoriteten minskar anslaget till 6,85 mkr, 900 000 kronor mindre än utrymmet 2014 och 450 000 kronor mindre än vad som hann utnyttjas. Folkpartiet vill gå motsatt väg och bygga vidare på de framsteg som har gjorts. En utbyggnad och ett ökat användande behöver byggas ut successivt, inte motverkas.

I vår budget föreslår vi 2 miljoner kronor mer än majoriteten. Det innebär en utökning med 1,1 mkr jämfört med 2014, för att ännu fler barn i Stockholm ska kunna få ta del av och skapa kulturupplevelser av hög kvalitet.

Med anledning av detta vill jag ställa följande frågor till kulturborgarrådet Roger Mogert:

1. Hur har borgarrådet kommit till slutsatsen att man inte bör satsa på att utöka Kulans verksamhet utan istället skära ned på verksamheten?

2. Hur kan borgarrådet garantera att kvaliteten på Kulans utbud inte försämras i och med nedskärningen?

3. Hur avser borgarrådet arbeta för att stärka förskolors och skolors möjlighet att själva välja att ta del av olika professionella kulturupplevelser som en del i den pedagogiska verksamheten?

4. Hur anser borgarrådet med anledning av detta stärka arbetet med kultur som resurs för att arbeta med värdegrundsfrågor och mänskliga rättigheter i förskola och skola?

Rasmus Jonlund (FP)

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Detta vill jag gå till val på

Bråk om vem som bär skuld till det politiska läget och spekulationer om kommande regeringsbildning kan trötta ut de flesta. Inför extravalet i mars behöver partier och politiker framför allt tala om sakfrågor. Regeringsfrågan lär leva ändå.

SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.
SAKFRÅGA. Ställningstaganden och fakta behövs.

Från ett oklart parlamentariskt läge till en kollapsad budgetproposition, regeringskris och stundande extraval: det finns mycket att tala om för den politiskt intresserade.

Frågan om vem som bär störst skuld till den uppkomna situationen är förvisso intressant (och verkar besvaras främst med Löfven och den rödgröna regeringen, eller Sverigedemokraterna, enligt DN i dag, Väljarna ger regeringen bottenbetyg, och Expressen i går).

För Sveriges framtid har den dock begränsad betydelse.

Man kan förstå att vissa börjar bli rejält trötta, likt Andreas Cervenka i SvD (även om hans raljanta ton avslöjar en viss bristande förståelse både för politiskt engagemang och demokratins spelregler).

För de flesta svenskar är det sakfrågorna som är intressanta – och så är det förstås också för partierna och politikerna. Det är för våra idéer och för våra (skilda) förslag till lösningar på samhällets problem som vi har engagerat oss, i olika partier. Och inför extravalet i vår är det sakfrågorna jag vill att vi går till val på.

Skillnaderna mellan partierna syns i de olika budgetalternativ som lades fram i höst. Ett parti, Sverigedemokraterna, skiljer naturligtvis ut sig drastiskt genom sina både inhumana och fullkomligt orealistiska besparingar som man tror sig kunna åstadkomma genom minskad invandring. Men även mellan de anständiga partierna finns tydliga skillnader, och vi har på båda sidor ett ansvar att lyfta fram och diskutera de skillnaderna. Valet står inte mellan SD och resten!

Skillnaderna syntes i de rödgrönas respektive Alliansens budgetförslag. Även om de statsfinansiella konsekvenserna på sista raden inte var väldigt stora, så finns en klar konfliktlinje vad gäller synen på skatter, företagande, valfrihet med mera. Det handlar om miljarder och miljoner på olika poster, men det handlar också om attityder, förhållningssätt – ideologi. Om var vi ser Sverige i framtiden, och om vägen dit.

Ska Sverige göra en vänstersväng, som gör det dyrare att arbeta, och att anställa unga och äldre; som minskar människors drivkrafter till jobb, entrepenörskap och utbildning; och som inskränker medborgarnas möjlighet att fatta sina egna viktiga val om skola, vård och omsorg? Eller ska vi hålla fast vid och utveckla en linje för företagande, självbestämmande och kunskap? Det är den viktiga frågan inför extravalet 22 mars.

Jag är folkpartist av en anledning – eller snarare flera, långsiktiga, ideologiska och sakpolitiska. Därför Folkpartiet är en rubrik som jag kan fylla ungefär likadant i dag som i våras. Sakfrågorna som vi måste ge svar på är för mig rätt självklara.

Hur ska Sverige växa, stärka sin konkurrenskraft, skapa jobb – genom möjligheter för företag? Vårt svar är genom infrastrukturinvesteringar – i nybyggnation och underhåll så att t ex tågen går i tid. Det är också en skattepolitik och en arbetsmarknadspolitik som främjar företagande och ger människor lust, möjlighet och drivkraft att arbeta. Det är också, till minst lika stor eller större del, en skola för kunskap och ett Sverige som satsar på forskning och innovation. Det räcker inte att forska, vi måste få idéer och upptäckter att omsättas i praktiska förbättringar och affärsverksamheter (därmed inte sagt att grundforskning inte är viktigt!).

Hur ska vi få en skola för kunskap? Under åtta år genomförde Alliansen och Folkpartiet genomgripande skolreformer, som de allra flesta partier nu står bakom. Skolan behöver fortsättningsvis verktygen att jobba utifrån dessa reformer, t ex genom bättre villkor för lärarna. En viktig återstående reform – som inte påverkar det direkta arbetet i skolorna men väl förutsättningarna – är ett förstatligande av huvudmannaskapet för skolan. Skillnaderna mellan kommunerna – med tydlig större framgång i kommuner där Folkpartiet har varit med och styrt – är talande.

SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng - eller värna valfriheten?
SAKFRÅGA. Ska Sverige göra en vänstersväng – eller värna valfriheten?

Hur mycket ska människor få bestämma själva över sina liv? Kommunal eller privat regi i välfärden ska egentligen inte spela någon roll – kvaliteten ska vara avgörande (sedan är det intressant att privata utförare ofta är mer uppskattade och kostnadseffektiva, och kan sporra utvecklingen även i offentlig regi-verksamheter). Men en mångfald av utförare är det som säkrar invånares, äldres, elevers, föräldrars och patienters möjlighet att välja

Hur fri ska kulturen vara? Det är kanske inte en stor fråga i rikspolitiken. Men kulturpolitik handlar om yttrandefrihet och om bildning, och är därmed ett liberalt kärnområde att slå vakt om. Ur min horisont är det framför allt den rödgrönrosa majoriteten i Stockholms stad om väcker farhågor, om bl a armlängds avstånd, men den taffliga hanteringen på riksnivå av humanistiska värden i bredare kulturpolitisk bemärkelse är knappast lugnande (även om reträtter snabbt gjordes om t ex Medelhavsinstituten och Sverigestudier vid utländska universitet).

Hur befriar vi människor från fördomar och förutfattade roller? Det må handla om hudfärg, kulturell bakgrund, sexuell läggning, funktionsnedsättning eller kön, eller något annat, men kampen för lika rättigheter är förstås central. Här är inte skillnaderna så stora numera mellan partierna i de två regeringsalternativen, men Folkpartiet och liberalerna har en uppgift att bevaka och ständigt flytta fram positionerna mot diskriminering, för jämställdhet och tillgänglighet.

Så, till slut, den fråga som kräver många konkreta svar: Integrationen. Svaren handlar om arbete och utbildning. Om arbetskraftsinvandring och SFI-undervisning, validering av utländska akademiska examina, anti-diskriminering och mycket annat. Här behövs tydliga förslag och en livlig debatt. Skillnaderna mellan Folkpartiet och de andra i Alliansen, samt de rödgröna, bör lyftas fram och diskuteras. Valet ska inte bli en ”folkomröstning om invandring” – utan en tävlan i den bästa politiken och de bästa lösningarna på alla de utmaningar Sverige står inför.

Vi kommer inte att komma undan regeringsfrågan – den kommer att dominera valrörelsen, åtminstone i bakgrunden. Och det är förstås också högst relevant att fråga inte bara vad partierna vill göra, utan med vilka samarbetspartner de vill göra det. Det är den frågan som de rödgröna aldrig ville svara på inför valet i september. Men regeringsfrågans intresse och relevans får inte ta överhanden; den talar mycket för sig själv. Sakpolitiken måste få stå i förgrunden.

Monica Lundin skriver om extra val – som Robinsons andra chansen.

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker  blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det.  Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Välkommen ljusning för Hertha Hillfons hem

Genom privata initiativ verkar det bli ett museum i Hertha Hillfons hem och ateljé. Det är en hoppfull utveckling även för Stockholmskulturen i stort.

HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).
HILLFON. Konstnären Hertha Hillfon finns representerad på ett flertal ställen i vår offentliga miljö. Här Astrid Lindgren i Filmstaden (Holger Ellgaard Wikimedia).

Turerna har varit många kring konstnären Hertha Hillfons hem och ateljé i Hägersten. Den dåvarande rödgröna oppositionen lovade storstilat inför valet att köpa huset och skapa ett museum. Ett löfte som snabbt drogs tillbaka efter valet (SvD). Konstsamlingen med Hillfons egna verk auktionerades ut i september, men genom donationer lyckades föreningen Hertha Hillfons vänner återköpa verk för två miljoner kronor. Hoppet om ett museum har sedan levt på att en aktör, annan än staden, köper in konstnärshemmet. Och så verkar nu ske.

Ambitionen att skapa ett museum utifrån ett – unikt – kvinnligt konstnärshem är mycket god och något jag och Folkpartiet välkomnar. Till skillnad från de rödgröna lovade vi från Folkpartiet dock inte att staden kunde ta på sig ett ansvar för att köpa fastigheten och driva ett museum. Det är en fråga om vilka åtaganden staden  bör ha och göra som måste vara en del i en långsiktig strategi.

I mina ögon är det inte en kommunal uppgift att i första hand initiera och driva nya, enstaka museer – men däremot, mer än gärna, uppmuntra och stödja privata initiativ. Privatpersoner, företag, stiftelser, föreningar och andra kan vara och bli ännu viktigare kulturaktörer.

Nu har ett privat bolag köpt Hertha Hillfons hem och ateljé, och vill låta vänföreningen använda fastigheten för ”museum och kulturell mötesplats” (SR Kulturnytt). Det är mycket välkommet. Vänföreningen har, för att förverkliga sin museidröm, förhoppningar om kommunalt kulturstöd. Det får bli en ansökan som ska handläggas och bedömas professionellt av kulturförvaltningen. Den bedömningen kan och ska jag inte föregripa; principen om armlängds avstånd mellan politiken och kulturstödsbedömningarna är något vi ska hålla hårt på. Vänföreningen kan och bör dock ha en dialog för att få råd, både med Stockholms stad, med staten och landstinget – och med andra tänkbara intressenter och finansiärer. Hertha Hillfons arv och verk är inte bara ett intresse för stockholmarna, och definitivt inte bara för kommunen Stockholm.

Kulturstödet utökades och reformerades under de åtta år som Folkpartiet ansvarade för kulturpolitiken i Stockholms stad. Det innebär en tydligare princip om armlängds avstånd och ett stöd och en uppmuntran att söka finansiering från fler källor. Det innebar också – inte minst – större resurser och kriterier som möjliggör att staden kan stödja även nya aktörer och verksamheter. Det öppnar möjligheter för fler.

Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.