Kulturen gör stockholmarna rikare. Kulturen handlar om igenkänning och identitet – och om att utmana. Trygghet ska råda, såväl från sexuella trakasserier i arbetslivet som från hot, våld och övergrepp på bibliotek och evenemang. Det fria kulturlivet ska vara fritt från politisk klåfingrighet.

Fullmäktige, åhörare. Jag vill börja med att ta upp de fruktansvärda avslöjandena om sexuella övergrepp och trakasserier i kulturlivet som nog har chockat oss alla. Vi måste vara tydliga: nolltolerans ska gälla. Alla verksamhetschefer, oavsett om det är kommunala, statliga eller fristående verksamheter, måste ta detta på största allvar, ta fram tydliga och konkreta handlingsplaner för att förebygga – och ta itu med alla fall enligt lagar och regler. Här kan inte ges någon mannamån eller läggas några fingrar emellan. Alla ska ha frihet från trakasserier –  alla ska ha frihet att själva bestämma över sina kroppar.

Fullmäktige, åhörare. Kulturen gör stockholmarna rikare.

Det vi debatterar nu – kulturens avsnitt i Stockholms stads budget för 2017 – är viktigt. Men det är förstås bara en liten del av all kultur som skapas och konsumeras i Stockholm.

Och även den kultur som vi genom kulturnämnden, Stadsteatern och stadsdelsnämnderna stöttar och möjliggör – även den är förstås mestadels oberoende av politiska beslut. Eller borde åtminstone vara.

Och sällan under Stockholms demokratiska historia har kulturens frihet varit viktigare att slå vakt om, än i våra tider.

Den kommunala kulturpolitiken är av största betydelse. Genom inte minst våra bibliotek, och genom kulturskola, stadsmuseum, konstverksamhet, evenemang och annat ger staden en grundläggande kulturell infrastruktur. Den ska vara väl fungerande, ambitiös, professionell, kvalitativ, den ska ge plats för en bredd av uttryck och uppfattningar – och samtidigt erbjuda trygga platser för såväl medarbetare som besökare. Den tryggheten är en frihet vi måste försvara. På våra evenemang och festivaler. Och på våra bibliotek. Alla bibliotek. För alla besökare.

Otrygghetsproblem försvinner inte för att man försöker tysta debatten.

Den kommunala kulturpolitiken finns till för stockholmarna, invånarna, besökarna, barnen, boklånarna. Men den finns också till för kulturskaparna. Deras frihet måste också försvaras. Politisk klåfingrighet har sällan varit farligare än nu. Hur goda intentioner vi känner att just vi har, just nu – så kan sanningen i någon annans ögon vara en annan. Och vi vet aldrig vilka, med vilka intentioner, som kommer att sitta på våra stolar i framtiden.

Liberalerna har höga ambitioner för Stockholms kulturliv. Och vi har höga krav på hur politikers ambitioner inte ska få innebära någon styrning av kulturens innehåll. Vi vill möjliggöra för fler att skapa kultur i Stockholm. Utan politiska pekpinnar.

Därför föreslår vi ett scenkonsthus för det fria kulturlivet, de mindre, nya eller annorlunda aktörer som inte finner sin plats i dagens något stelnade strukturer. Därför föreslår vi att kulturnämnden fråntas besluten över enskilda kulturstöd, och att vi istället skapar ett Stockholms kulturråd. Därför föreslår vi att vi som stockholmarnas förtroendevalda verkligen skapar ett armlängds avstånd mellan oss – och den fria kulturen.

Vissa beslut är vi valda för att inte fatta.