Tagg: kulturlivet

Kultur som berikar och befriar

Kulturen gör stockholmarna rikare. Kulturen handlar om igenkänning och identitet – och om att utmana. Trygghet ska råda, såväl från sexuella trakasserier i arbetslivet som från hot, våld och övergrepp på bibliotek och evenemang. Det fria kulturlivet ska vara fritt från politisk klåfingrighet.

Fullmäktige, åhörare. Jag vill börja med att ta upp de fruktansvärda avslöjandena om sexuella övergrepp och trakasserier i kulturlivet som nog har chockat oss alla. Vi måste vara tydliga: nolltolerans ska gälla. Alla verksamhetschefer, oavsett om det är kommunala, statliga eller fristående verksamheter, måste ta detta på största allvar, ta fram tydliga och konkreta handlingsplaner för att förebygga – och ta itu med alla fall enligt lagar och regler. Här kan inte ges någon mannamån eller läggas några fingrar emellan. Alla ska ha frihet från trakasserier –  alla ska ha frihet att själva bestämma över sina kroppar.

Fullmäktige, åhörare. Kulturen gör stockholmarna rikare.

Det vi debatterar nu – kulturens avsnitt i Stockholms stads budget för 2017 – är viktigt. Men det är förstås bara en liten del av all kultur som skapas och konsumeras i Stockholm.

Continue reading ”Kultur som berikar och befriar”

Världens roligaste sommarjobb?

Sommarjobb med musikframträdanden eller teater? Det borde bli verklighet i Stockholm, vill vi liberaler i Folkpartiet.

Ungdomar på Kungsholmen och i Stockholm borde kunna få jobba med kultur på sina kommunala sommarjobb. Det tycker vi i Folkpartiet, och lade en skrivelse i kulturnämnden för en månad sedan. Ännu har vi inte fått svar, men vi håller frågan levande, t ex med insändare i lokaltidningen. Se nedan!

Kultur skulle kunna bli roligaste sommarjobbet

MITT I 24 mars.
MITT I 24 mars.

Feriejobb är viktigt för unga: för egna inkomster men framför allt för att få pröva på arbetsmarknaden, hur det är att jobba på riktigt och ta ansvar – och vara en del av samhället. De kommunala sommarjobben som utökades kraftigt när Folkpartiet och Alliansen styrde staden – men vi vill göra mer!

Kulturen är ett område där fler unga borde kunna få sommarjobb. Det kan bli livets roligaste sommarjobb för unga som sedan kanske går vidare med andra yrkesbanor. Och det kan bli starten och en extra skjuts för unga som söker sig en yrkesframtid inom kultursektorn.

Låt oss börja med att unga i Kulturskolan kan söka sommarjobb på kommunala kulturinstitutioner! Det skulle kunna handla om att sätta ihop ett musikprogram, underhålla utanför eller i foajén på Liljevalchs, Medeltidsmuseet eller Kulturhuset, eller sätta upp en teaterpjäs. Resurser finns för kommunala sommarjobb.

Låt oss fixa Stockholms roligaste feriejobb – redan till sommaren!

Rasmus Jonlund (FP)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad

Ja till mer kulturstöd – nej till skrotad publikbonus

Mer kulturstöd i Stockholm är bra. Men att kulturbonusen skrotas är ett illavarslande tecken på en ny och mer begränsande kulturpolitik.

FÅR ÖKAT STÖD. 300 000 kronor mer får Orionteatern när mer kulturstöd fördelas.
FÅR ÖKAT STÖD. 300 000 kronor mer får Orionteatern när mer kulturstöd fördelas. Foto: Thrillh/Wikimedia.

Det offentliga stödet till det fria kulturlivet är viktigt av många skäl. Kvalitetskultur ska finnas tillgängligt i vårt samhälle, och det betyder att den både måste kunna skapas – och konsumeras, betraktas, få en publik. När Folkpartiet styrde kulturpolitiken i Stockholm 2006-2014 höjdes kulturstödet från ca 70 till ca 116 miljoner kronor – men vi införde också en bonus. 6 miljoner kronor per år har varit avsatta för att stimulera de fria kulturaktörerna att nå en större publik. Vi tycker det är bra om en teaterpjäs ses av fler stockholmare, en konstutställning får fler besökare eller en avantgardistisk uppsättning säljer tolv istället för tio biljetter.

Den som får fler besökare och ökar sina egna intäkter från biljetter eller entré ska belönas – inte få sitt kulturstöd sänkt. Vi tycker nämligen att det också är viktigt att kvalitetskulturen kan nå så många som möjligt.

Att skrota publikbonusen var ett av den nya rödgrönrosa majoritetens första beslut efter maktskiftet i Stadshuset. Nu används de pengarna istället till ökat kulturstöd till ett antal aktörer. Det är alltså ”våra” bonuspengar som används och utökat kulturstöd är ett beslut som Folkpartiet självklart står bakom (hur medlen fördelas till bl a Orionteatern, Tempo dokumentärfilmfestival och Carl och Elise Eldhs ateljé kan ni se i pdf-filen här). Men vi vill ha kvar publikbonusen – också. Och det har vi pengar till i vår budget. I dag kommenterar jag detta i ett pressmeddelande och på Stockholmsbloggen.

Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.

Visst är bristande tillgänglighet diskriminering

När människor som lever med en funktionsnedsättning möts av otillgänglighet är det självklart diskriminerande. Nu blir bristande tillgänglighet diskriminering också i lagens ögon. Integrationsminister Erik Ullenhags förslag bör välkomnas av långt fler än funktionshinderrörelsen.

PÅTRYCKARE. DHR har kampanjat varje torsdag vid Rosenbad i den s k Torsdagsaktionen.
PÅTRYCKARE. DHR har kampanjat varje torsdag vid Rosenbad i den s k Torsdagsaktionen. Foto lånat från dhr.se

Funktionshinder sitter inte i individen. Funktionshinder skapas av omgivningen och samhället, när man inte klarar att möta människor som lever med en funktionsnedsättning. Det är egentligen något självklart men tål att upprepas. När regeringen genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) i dag presenterar förslaget om utvidgad diskrimineringslag, är det förstås en seger för funktionshinderrörelsen som har drivit ett långsiktigt och målmedvetet påverkansarbete inte minst med Torsdagsaktionen, och för alla de människor som berörs direkt. Men det är också en landvinning för alla andra.

”Om skäliga åtgärder för tillgänglighet ej vidtagits” är det fråga om diskriminering, föreslår integrationsministern, som också ger fler detaljer kring hur det är tänkt att fungera (SvD Brännpunkt). Det är då viktigt att komma ihåg att alla funktionsnedsättningar inte syns utanpå, vilket t ex alla de många som har nedsatt hörsel, eller alla med födoämnesallergi nog har erfarit. Att utgå från att alla uppfyller ”normen” för vad som är normalt är en vanlig fälla som leder in i diskriminering och kränkande bemötande.

Som all diskriminering kan bristande tillgänglighet vara svår att se för dem som inte själva är direkt utsatta. Jag vet inte hur det är att inte kunna gå på möten för att jag inte kommer fram till eller kan röra mig i lokalen, jag vet inte hur det är att kanske rentav – som inträffat alltför många gånger – inte kunna komma in i vallokalen på valdagen, jag vet inte hur det är att inte förstå vad som sägs då det saknas teknisk utrustning eller tolkning för syn- och hörselnedsättning, hur det är att inte kunna äta den mat som serveras, att inte kunna ta sig fram till tunnelbanan eller bussen på egen hand, att hänvisas till en i bästa fall fungerande, kanske urinstinkande hiss, att vara beroende av färdtjänst som kanske inte ger mig ett värdigt bemötande eller rentav inte kör mig dit jag skulle…

Jag vet inte hur detta utanförskap känns, men jag kan föreställa mig. Jag bär också min särart, även om den är dold. Alla som någon gång har varit i någon slags liknande situation, att inte passa in, att förbises, att ingen har tänkt på dina behov, att du måste påpeka eller bekväma dig om att vara obekväm, kan ta den upplevelsen och mångfaldiga den, göra det till en återkommande permanent inslag i vardagen. Då kanske vi är på väg att förstå.

20140216-141333.jpgTillgänglighet och eliminering av funktionshinder (som alltså finns i omgivningen, inte hos personen i sig!) är av avgörande betydelse för alla som lever med en funktionsnedsättning. Men det är också något som är bra för oss alla. En tillgänglig miljö gynnar förstås alla som har lite svårt att ta sig fram, tillfälligt eller mer långvarigt; alla med barnvagn, eller cykel. Viktigare är att i en miljö och ett samhällsklimat där man utgår från att människor inte nödvändigtvis tillhör ”normen”, kan vi alla andras och agera friare. Varje steg mot att alla människor behandlas individuellt, utan förutfattade meningar och fördomar, är ett steg mot ett bättre samhälle som verkligen utgår från allas lika värde.

En utvidgad diskrimineringslag är ett sådant viktigt steg. Det löser inte alla problem – tvärtom, nu återstår alla kvarvarande problem fortfarande att lösa. Alla trösklar, bokstavliga och bildliga, försvinner inte över en natt. Alla kommer inte att kunna försvinna. Själv kommer jag bl a att fortsätta lägga kraft inte minst på ett tillgängligt kulturliv. Nu har vi fått ett ytterligare, vasst verktyg.

TT (i bl a SvD): Restaurangtrösklar kan bli olagliga. Hanna Gerdes: Bristande tillgänglighet som ny form av diskriminering i lagstiftningen. Läs också Maria Johansson och Lars Lindberg.