Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s