Etikett: Madeleine Sjöstedt

Kultur & nöje

Rädda Debaser och håll i kulturens pengar 

Medborgarhuset på Södermalm står inför en stor ombyggnad – som kommer bli väldigt dyr. Ändå blir det inget riktigt tunnelbanebibliotek. Och dessutom visar det sig nu att musikscenen Debaser trots stadens löften tvingas bort. Därför kräver Liberalerna nu att beslutet stoppas.

Uppdaterat 9 februari: Majoriteten i kulturnämnden valde att säga nej till vårt förslag om återremiss. Det innebär att beslutet om Medborgarhuset gick igenom, att Debaser ska slängas ut (nu får vi se hur det går med de nya löftena, om nya lokaler i centralt läge). Det innebär också att kostnaderna för bibliotek och kulturskola kommer stiga med 10 miljoner kronor om året. Hur påverkar detta stadens rykte och bilden av den politiska styrningen, eller bristen därpå?

Jag kommenterar bl.a. i Mitt i och Stockholmdirekt. Läs också vårt pressmeddelande. I går rapporterade DN:s Lars Epstein från kommunfullmäktiges frågestund där bl a jag tog upp Debaser och Medborgarhuset; Epstein ställer den relevanta frågan om politiker/tjänstemannarollen: Vem styr Stockholm egentligen!?

Uppdaterat 2 februari: Fastighetsnämnden sade nej till Liberalernas krav på omtag kring Medborgarhuset och Debaser – men vi ger inte upp utan satsar på kulturnämnden 9 februari. Stockholmdirekt rapporterar. Vi liberaler kommenterar också i Mitt i; jag försöker få kulturborgarrådet att svara kring de kulturpolitiska aspekterna och stadsutvecklingen.

Uppdaterat 1 februari: Har livemusiken en framtid innanför tullarna? Inte om man frågar den fastighetsansvarige socialdemokraten, som menar att livemusik är för bullrigt för innerstaden. Liberalerna håller inte med – fyra av oss skriver på Stockholmdirekts debattsida om att livemusiken ska få fortsätta leva i hela Stockholm.

RENOVERINGSDAGS. Skiss på förslaget till Medborgarhuset. Vy från Folkungagatan, Nyréns arkitekter via bygg.stockholm.se
RENOVERINGSDAGS. Skiss på förslaget till Medborgarhuset. Vy från Folkungagatan, Nyréns arkitekter via bygg.stockholm.se

Ett riktigt bra kulturhus ger kulturen bra lokaler, och människor bra mötesplatser. Medborgarhuset på Södermalm har många styrkor, inte minst blandningen av olika kultur- och fritidsverksamheter, kommunala och privata aktörer. En upprustning, om- och utbyggnad av Medborgarhuset har varit aktuell och efterlängtad länge. Före 2014 var det vi liberaler som bar det politiska ansvaret i fastighets- och kulturnämnden. Våra mål har bland annat varit bättre lokaler för biblioteket – företrädesvis med en direkt koppling till tunnelbanan – och Kulturskolan. Samtidigt har vi varit måna om att bevara och stärka Medborgarhusets karaktär som ett öppet och varierat kulturhus, där de privata aktörerna, restauranger och inte minst musikscenen Debaser spelar en oundgänglig roll.

Nu står det klart att Debaser inte alls har någon plats i stadens planer för det framtida Medborgarhuset. Det har gjort oss och många andra väldigt upprörda. Därför kommer Liberalerna försöka stoppa det nu aktuella beslutet, och begära återremiss i kultur- och fastighetsnämnderna. Stockholmdirekt och Södermalmsnytt rapporterar.

Hotet mot Medborgarhuset är inte nytt. En berättigad oro inför ombyggnadsplanerna har funnits hos Debaser och dess vänner. När Liberalerna var politiskt ansvariga gjorde kultur- och fastighetsborgarrådet Madeleine Sjöstedt (L, dåv FP) allt för att säkra musikscenens och andra aktörers framtid. Beslutstexten i fastighetsnämnden i februari 2014 är värd att citera:

Medborgarhuset ska fortsätta att vara ett centrum för kultur och idrott på Södermalm. Inte bara kommunala utan även de kommersiella och ideella kulturella verksamheterna i fastigheten, så som Debaser och Sensus, kommer att ha en fortsatt viktig roll i huset. Dessa verksamheters behov måste ägnas särskild uppmärksamhet i den fortsatta processen med att utveckla Medborgarhuset.

Huvudsyftet med utvecklingen av Medborgarhuset är att det ska bli ett mer tillgängligt och levande hus och inte att utöka kommunala lokaler. I det fortsatta projektet är det därför nödvändigt att inte vara helt låst vid utredningens förslag om påbyggnad eller ny lokalisering av kulturförvaltningens verksamheter, utan istället hålla fokus på att resultatet ska bli ett levande hus för många verksamheter av olika slag, som är billigt i såväl investering som drift.

Jag vågar påstå att vi aldrig skulle ha släppt fram ett sådant beslutsförslag som nu ligger på nämndernas bord. Eller ha låtit processen gå så långt.

LIVE I MEDBORGARHUSET. Debaser Medis öppnade 2006, då bland annat Slagsmålsklubben uppträdde. Foto: Rickard Laurin via Wikimedia
LIVE I MEDBORGARHUSET. Debaser Medis öppnade 2006, då bland annat Slagsmålsklubben uppträdde. Foto: Rickard Laurin via Wikimedia

I opposition har vi utgått från att denna fastslagna inriktning skulle gälla. Nu behöver vi agera snabbt för att försöka få ett annat beslut.

Hotet mot Debaser är inte det enda problemet med planerna för Medborgarhuset. Som jag skrev för snart ett år sedan, vid det förra beslutet i kulturnämnden, är det väldigt tråkigt att visionen om ett riktigt tunnelbanebibliotek – med direkt koppling till tunnelbanestationen under Medborgarplatsen – inte förverkligas. Det största problemet är dock de kraftigt ökande kostnaderna. Projektet Medborgarhuset har blivit väldigt dyrt, och det får direkt genomslag i de framtida hyreskostnaderna för kulturverksamheterna. Denna ökade hyreskostnad för biblioteket och Kulturskolan som först var 2,8 miljoner kronor per år hade för ett år sedan ökat till 5,5 mkr, och verkar nu ha dubblerats igen till över 10 mkr i högre hyra, varje år.

Tio miljoner kronor är oerhört mycket i kulturens verksamheter. Det räcker till många böcker, instrument, surfplattor, bibliotekarielöner och musiklektioner. Tio miljoner motsvarar hela budgeten för fjolårets El Sistema-verksamhet eller fem årsbudgetar för biblioteket i Hässelby.

Särskilt oroande är att Medborgarhuset inte är ensamt; många projekt i Stockholm skenar nu i väg. (Häromdagen uttryckte jag i Sveriges Radios Kulturnytt min oro för prislappen på nya Liljevalchs; ett bra och viktigt projekt som vi står bakom, men där vi måste följa utvecklingen mycket noggrant). Det oroar oss förstås såväl i fastighetsnämnden, där liberalen Richard Bengtsson är vice ordförande), som i kulturnämnden där Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag representerar Liberalerna.

Vi har inget emot satsningar på kulturen. Och självklart behöver kulturen bra och moderna lokaler. Men de högre fasta kostnaderna som de dyra projekten kommer innebära, kommer leda till att vi i framtiden får mindre pengar till själv innehållet i kulturens verksamheter: Mindre resurser till böcker, plattor, kvällsöppet, bibliotekspersonal och kulturskolelärare.

Mot bakgrund av de ouppfyllda löftena till Debaser och de kraftigt ökade kostnaderna för projektet Medborgarhuset kommer vi från Liberalerna att begära återremiss på det nu aktuella ärendet. Se vårt preliminära förslag till beslut nedan.

Liberalerna i Stockholm har skickat ett pressmeddelande från Richard Bengtsson och mig. Även Mitt i rapporterar om protesterna med 6 500 namnunderskrifter till stöd för Debaser, och om Liberalernas inställning. DN Kultur skriver om att bara restaurangen får flytta tillbaka till Medborgarhuset, och jag uttrycker att vi är både förvånade och förbannade.

Läs det senaste, nu aktuella ärendet om Medborgarhuset här.

Läs beslutet om Medborgarhuset från fastighetsnämnden i februari 2014 här.

Läs Debasers VD Annelie Telfords berättelse om turerna och löftena kring Medborgarhuset här.

Media om Debasers stängning: Stockholmdirekt, SVT Stockholm, DN.

Förslag till beslut i kulturnämnden och fastighetsnämnden

–  att återremittera ärendet;
– att därutöver anföra följande:

Det är mycket positivt att en genomgående upprustning av Medborgarhuset kan komma till stånd. Medborgarhuset ska fortsätta att vara ett centrum för kultur och idrott på Södermalm.

Det är dock inte bara de kommunala utan även de kommersiella och ideella kulturella verksamheterna i fastigheten som måste spela en fortsatt viktig roll. I och med ombyggnationen blir nattklubben Debaser nu utan lokal. Detta trots att Liberalerna tidigt i processen underströk vikten av att låta Debaser få vara kvar i huset.

Huvudsyftet med utvecklingen av Medborgarhuset är att det ska bli ett mer tillgängligt och levande hus. Att slänga ut en av Stockholms få och mest uppskattade musikklubbar, med en unik ställning i Stockholms kultur- och musikliv är inte bara kontraproduktivt utan dessutom i strid med tidigare inriktningsbeslut och politisk vilja.

Dessutom har kostnaderna skenat iväg. Hyran för biblioteket och kulturskolan höjs med 10 miljoner kr. Det är oerhört mycket i kulturens verksamheter. Det räcker till många böcker, instrument, surfplattor, bibliotekarielöner och musiklektioner. Tio miljoner kronor motsvarar hela budgeten för fjolårets El Sistema-verksamhet eller fem årsbudgetar för biblioteket i Hässelby.

Självklart behöver kulturen bra och moderna lokaler. Men de ökade kostnaderna på flera av stadens projekt kommer leda till att vi i framtiden får mindre pengar till själva innehållet i kulturens verksamheter: Mindre resurser till böcker, plattor, kvällsöppet, bibliotekspersonal och kulturskolelärare.

Vi beklagar också att den från början tänkta direkta kopplingen mellan biblioteket och tunnelbanan inte blir av. Att kunna gå direkt från tunnelbanan till biblioteket hade varit en stor fördel inte minst för spontanbesök. Staden bör sträva efter att biblioteken i största möjliga utsträckning ska finnas där människor vistas och rör sig.

Mot bakgrund av de ouppfyllda löftena till Debaser och de kraftigt ökade kostnaderna för projektet Medborgarhuset yrkar vi att ärendet återremitteras.

 

Kultur & nöje

Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.

Kultur & nöje, Stockholm

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Stockholm

Ge liv åt City

Ett växande Stockholm behöver fler platser för människor att bo och leva. City behöver mer folkliv, även utanför kontorstid. Nu tas steget att väcka Brunkebergstorg ur sin alltför långa dvala (kulturen är först ut, i sommar med en stor konstsatsning. Det steget bör följas av fler.

FOLKLIV ATT SAKNA. Brunkebergstorg för drygt hundra år sedan. Bildkälla: Stockholmskällan.
FOLKLIV ATT SAKNA. Brunkebergstorg för drygt hundra år sedan. Bildkälla: Stockholmskällan.

Kanske är det min relativa ungdom eller min status som inflyttad (som jag förstås delar med många andra stockholmare), men ”Citysaneringen” har aldrig varit ett stadsbyggnadsmässigt skräckbegrepp för mig. Jag kan förstå att man sörjer förlorade kvarter av bebyggelse i gamla Klara, och dela åsikten att man borde ha gått försiktigare fram under 50- och 60-talens tillväxtepok, med sitt optimistiska världs- och stadsförbättrarnit. Men jag kan inte sörja merparten av resultatet. Hötorgscity, Sergels torg, Kulturhuset, Åhlénsborgen med sin strama, bladguldsprydda fasad, Riksbankshuset med sin svarta tyngd och skönhet; ja, till och med bankpalatsen har sin obestridliga modernistiska charm. Det är här, i City, som jag känner att Stockholm verkligen är en storstad.

Tillsammans med omgivande kvarters och stadsdelars bevarade kvartersstad av utvecklad stenbebyggelse, och med trädgårdsstäder, funkisförorter och miljonprogramsområden runtomkring, är City en del av mitt och många andras levande storstad. En stad som har mycket att erbjuda – men också mycket att utveckla. Miljonprogrammen, med sin i grunden på många sätt höga kvalitet, har tydliga behov av upprustning och utveckling. Den populära kvartersstaden både rustar och bygger vi vidare på, inom och utanför den gamla innerstadens gränser. Men också i stadens innersta kärna City, jämnårig med många av förorterna som nu ska rustas, behövs också obestridligen utveckling, förnyelse och förtätning. Här behövs mer plats för människor, mindre för bilar som förutom nyttotrafik inte har mycket i en central stadskärna att göra.

City som helhet är alltså inget att ta avstånd från eller beklaga i mina ögon. Men en plats kan jag sakna, utan att någonsin ha upplevt den: Brunkebergstorg, som från en livlig mötes- och handelsplats gick till en stendöd bakgård mellan modernismens betong- och marmorpalats, där Riksbankshuset knappast kommit till sin rätt. Ett förnyat, upplivat Brunkebergstorg är därför något jag i högsta grad ser fram emot, och nu är stockholmarnas oslipade diamant glädjande nog på väg att väckas ur sin törnrosasömn.

MER FOLKLIV ATT VÄNTA. Idé för framtidens Brunkebergstorg, bild från stennordin.se
MER FOLKLIV ATT VÄNTA. Idé för framtidens Brunkebergstorg, bild från stennordin.se

Med de nya hotell som planeras får turister och andra besökare större utbud, besöksnäringen fortsatt utvecklingspotential, och alla vi bofasta stockholmare får glädjen av mer liv och rörelse. Tillsammans med handel, serveringar och upprustade offentliga miljöer kommer livet att återvända till denna en av Stockholms mest centrala platser – även utanför kontorstid. Och redan innan kommersen, kommer kulturen: sedan några år fyller Kulturfestivalen fyllt Brunkebergstorg med sprakande upplevelser några dagar och kvällar i augusti, och i sommar blir det en rejäl konstsatsning, som kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt berättar på sin blogg.

Spårvagnen som snart förlängs till Centralen ger också stadskänsla. Bilar får ge plats för människor och kollektivtrafik. Den klassiska Stockholmsterrassen, med kvällssolsläge, återuppstår.

Hotell, handel och restauranger i all ära: För att ge verkligt liv åt City, för att stadens hjärta ska kunna återerövras av stockholmarna själva året om och dygnet runt, behövs fler bostäder. De tillskott som skett hittills – radhus ovanpå varuhus och kontor i kvarteret Blåmannen, bostadshus vid Oxtorget och några till – är högst blygsamma och långtifrån den kritiska massa som skulle behövas. Här har staden ett ansvar. Och viljan finns, tydligt uttryckt av Folkpartiet, genom inte minst just Madeleine Sjöstedt, men även av de moderater som sitter på de flesta av de strategiska borgarrådsposterna. Stadens vilja räcker dock inte hela vägen, trots detaljplaneinstrumentet; fastighetsägarna måste vilja bjuda till. Och det gäller också staten, som äger stora delar av nedre Norrmalms fastighetsbestånd, och vars expansion av kontorslokaler inte direkt bidrar till ökat folkliv.

Staden och staten byggde dagens City, på gott och ont. Nu är det dags att staden och staten, tillsammans med privata intressenter, tar ett stort helhetsgrepp på hela City och inte planerar kvarter för kvarter. Brunkebergstorg blir ett viktigt första steg men måste följas av fler.

DN skriver i dag om att ”hotellboom ska få liv i Citykvarteren”, ej på nätet. Mer ur DN: Lars Epstein, Stockholmsterrassen planeras återuppstå, Madeleine Sjöstedt på DN Debatt, Statens behov av utrymme hotar Stockholms innerstad. Direktpress: Därför är City helt dött.

Demokrati & ideologi, Kultur & nöje

Freda författarfristäderna

Författarfristäderna i Sverige är förstås viktigast för de kulturpersoner som berörs och är i behov av skydd. Men att ge förföljda författare en fristad är också ett ställningstagande för yttrandefriheten, och säger något om vad vi vill vara för slags samhälle. Att kommunpolitiker nu agerar mot hela systemet av författarfristäder är anmärkningsvärt, djupt upprörande och potentiellt mycket problematiskt.

FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken.
FATWA-UTSATT. Förföljelsen av Salman Rushdie gav upphov till författarfristads-tanken. Bild: David Shankbone/Wikimedia.

Författarfristäderna är ett internationellt nätverk som har växt under åren, i världen och Sverige. Om vi betänker dess ursprung – fatwan mot och förföljelsen av Salman Rushdie – förstår vi också något av fristädernas betydelse. Alla förföljda författare får inte samma uppmärksamhet som en Salman Rushdie, men det gör inte behovet av fristäder mindre – snarare tvärtom.

Författare och andra kulturpersonligheter är ofta bland dem som står i första ledet i kampen mot odemokratiska regimer och förtryckande rörelser. Människor som tänker och säger vad de vill, och skriver ner eller på annat sätt sprider det till sin omgivning, är diktatorernas och extremisternas värsta fiender.

Vad stolta vi kan vara att ge sådana kämpar fristäder i Sverige! Jämte Stockholm ingår sju andra städer i nätverket och vi hoppas att de ska bli fler – men några Gävlemoderaters kverulans hotar att stoppa inte bara Gävle utan alla svenska fristäder.

Författarfristäder borde inte behöva vara partipolitik. Jag räknar förstås med att man kan lita på liberalerna, och Folkpartiet agerar för att fler kommuner ska ansluta sig, nu senast i t ex Kumla, Örebro och Lund. Av de svenska fristadskommunerna styrs ungefär hälften av Alliansen, hälften av de rödgröna. Motståndet finns också på ömse sidor; Socialdemokraterna i Kumla sade nej till Folkpartiets förslag med hänvisning bl a till kostnaden och säkerhetsbehovet; Socialdemokraterna i Örebro sade först nej till Folkpartiets motion om att göra staden till en fristad, med ungefär samma argument som Moderaterna i Gävle: att det inte är en del av den kommunala kompetensen. /Uppdatering: Socialdemokraterna har nu gjort en välkommen helomvändning och stödjer en Författarfristad i Örebro, skriver NA./

Dessa moderata och socialdemokratiska kommunpolitikers motstånd mot författarfristäder är problematiskt på flera plan. Det är illa nog om Sveriges sjuttonde respektive sjunde största kommuner inte skulle kunna ta emot en förföljd författare; än värre är att Moderaterna i Gävle genom sitt agerande hotar hela fristadstanken. De har överklagat kommunens beslut och anser att det strider mot kommunallagen. Om deras kverulans finner laga stöd, blir alltså alla författarfristäder i Sverige olagliga.

Kommunallagen kan förstås ändras och jag har inga svårigheter att tro att en sådan ändring kommer att få brett stöd. Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth kritiserar själv sina partikamrater i Gävle (DN), och såväl moderater som socialdemokrater har i stort slutit upp bakom fristadstanken. Men en lagändring tar tid och skulle innebära stora praktiska svårigheter och ett sannolikt avbrott i den viktiga verksamheten som nu alltså snart omfattar ett tiotal kommuner.

FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.
FÖRST I VÄRLDEN. Tryckfrihetsförordningen från 1766.

I ett land som 1766 införde världens första tryckfrihetslag, på initiativ inte minst av liberalen Anders Chydenius (Wikipedia), har vi en god tradition att värna. Författarfristäderna handlar inte bara om de förföljda författarnas frihet, trygghet och möjlighet att arbeta. Fristäderna är ett ställningstagande för yttrandefriheten och för den konstnärliga friheten i stor; en markering mot världens mörkermän, extremister och diktatorer; en ripost mot alla som anser sig ha rätt att bestämma över vad människor ska tycka, känna, skriva och uttrycka.

Författarfristäderna säger något om vad vi vill vara för land, och för människor. Min bild av det skiljer sig uppenbarligen från de kverulerande Gävlemoderaternas – men jag tror att jag delar den med merparten av svenskarna.

Madeleine Sjöstedt, Stockholms liberala kulturborgarråd, skriver i SvD: Fler fristäder, inte färre, och på sin blogg. Ola Larsmo i DN: Ingen Dante ska släppas inom Gävles stadsportar, tycker M. Karin Olsson, Expressens kulturchef: S i Örebro gör som Gävlemoderaterna. Christina Örnebjär (FP), Kumla, i Expressen: Massivt motstånd.

Stockholm erbjuder författare en fristad sedan slutet av 1990-talet; nu är det den etiopiska författaren Mezgebu Hailu Habtewold. Läs mer hos Kulturhuset Stadsteatern om Fristad Stockholm.

Stockholms fristadsförfattare:
Salim Barakat (Syrien) 1999-2001
Shiva Arastui (Iran) 2002
Asiye Zeibek 2002
Maryam Hooleh (Iran) 2003-2004
Remi Raji  (Nigeria) 2005
Faraj Bayrakdar (Syrien) 2005-2007
Lisa Lee (Kina) 2008-2009
Zurab Rtveliashvili (Georgien) 2010-2011
Mezgebu Hailu Habtewold (Etiopien) 2012-

För snart två år sedan hade jag äran att rycka in och hälsa det internationella nätverket av författarfristäder, ICORN, välkomna till deras konferens i Stockholm. De ord jag med benäget bistånd av vår kulturhandläggare i Stadshuset yttrade, känns aktuella att upprepa och understryka i dag:

Authors, journalists, playwriters, artists, poets and intellectuals are for a free and democratic society what soil is for plants. Without books, plays, articles or debates there are no emerging free societies or democracies. Or to paraphrase John the evangelist: In the beginning of free societies is the Word.

The freedom of speech does not solely concern those who want to question the ruling order, question truths that are taken for granted, or cross the borders of aesthetics. In the long run, it is a right and a freedom necessary both for the establishment and for the protection of other fundamental rights. The freedom of all stand and fall with the freedom of speech. And a social system who can’t tolerate people’s free opinions, won’t endure.

In Sweden we are so fortunate as to mostly be able to take free speech for granted. But we have not forgotten those who are less fortunate. The membership of the City of Stockholm in the International Cities of Refuge Network is a manifestation of this awareness. Since our city became a member in 1998 we have hosted eight authors in need of a safe haven. Later this year the city is going to welcome yet another author – a procedure which we hope to continue as long as the need for a safe haven for oppressed authors exists.

In Sweden there is an ongoing effort to make more cities members of ICORN – an ambition that the city of Stockholm supports. Fighting the fight for freedom of speech is something we can do not only on an international and national, but on a municipal, level. We need to be many more cities to share the fight – and help spread the word of the importance and the endurance of freedom of speech.

Kultur & nöje, Stockholm

Större publik är liberal kulturpolitik

Kulturstödet i Stockholm har utökats kraftigt och förändrats under liberalt styre. Både kvalitet och räckvidd står i fokus. Nu gör vi om kulturbonusen, som ska fokusera på ökad publik och fler besökare. Det är ett viktigt, och riktigt, kulturpolitiskt mål.

PUBLIKTRYCK. Parkteatern når stor publik - som en del av Stockholms stads egen verksamhet står den utanför kulturstödet och bonusen. Bild från kulturhusetstadsteatern.se
PUBLIKTRYCK. Parkteatern når stor publik – som en del av Stockholms stads egen verksamhet står den utanför kulturstödet och bonusen. Bild från kulturhusetstadsteatern.se

Det offentliga kulturstödet är viktigt. Det finns till för att vi ska kunna få ta del av de konst- och kulturyttringar som inte – inte ännu, eller inte längre – klarar sig på kommersiella villkor. För att vi ska kunna se uttryck och höra röster som ligger utanför huvudfårorna, som kanske är nyskapande och experimentella, eller som vårdar ett viktigt kulturarv. Det är inget konstigt för en liberal; marknaden är inte allt. Därför har vi också kraftigt utökat kulturstödet under vår tid som ansvariga för kulturpolitiken i Stockholm: från 70 till över 110 miljoner kronor.

Vi har också förändrat kulturstödet, vilket vållat en hel del upprörda känslor, men som också har mött mycket stöd – om än ibland inte lika högljutt uttryckt. Ett första kvitto på vårt nya kulturstöds effekt är att fler än någonsin har sökt, och fler än någonsin också har beviljats kulturstöd.

Vi har fått in fler nya aktörer, vilket var avsikten. Stödet har gjorts mer långsiktigt, så att man kan få stöd i upp till tre år, mot tidigare aldrig mer än ett år i taget (även om det i praktiken var många som då fick oförändrat stöd år efter år; en inlåsningseffekt som tillsammans med att stödet inte höjdes särskilt mycket gjorde att just de nya aktörerna hade svårt att få en chans). För att få stöd behöver man göra en ansökan, berätta om vad man har för idé, vad man vill förverkliga, vad man vill tillföra stockholmarna och vårt kulturliv, och konsten. De långsiktiga ansökningarna behöver naturligtvis inte vara lika specifika när det gäller det andra eller tredje året.

Något som är väldigt viktigt att slå fast är att konstnärlig kvalitet alltid är ett grundkrav. Det görs genom en professionell bedömning, med hjälp av en referensgrupp som besitter stor konstnärlig kompetens och erfarenhet. Alla som mottar kulturstöd från Stockholms stad har med andra ord en hög kvalitet eller intressant idé för att utveckla konsten.

Här ryms ett levande kulturarv. Foto från Wikimedia/Esquilo.
BONUSBELÖNAD. Strindbergs Intima Teater har hört till de större mottagarna av kulturbonus. Teatern ingår i Stiftelsen Strindbergsmuseet, där jag är ordförande och därför framöver förstås inte kommer att delta i stödbeslut i kulturnämnden. Bild från Wikimedia/Esquilo.

Här kommer kulturbonusen in. Den införde vi redan i början av vår tid som ansvariga, så fort vi kunde efter valet 2006. Vi ville, redan inom det då rådande kulturstödssystemet, uppmuntra aktörer som fick en högre andel egna intäkter, som lyckades nå en större publik eller nådde många barn och unga. Att det kvalitativa kulturliv vi stödjer med skattemedel kan nå en större publik är ett mycket viktigt kulturpolitiskt mål för oss i Folkpartiet. Och att man kan få intäkter från fler håll än det offentliga är förstås också mycket viktigt, för kulturlivets styrka och frihet. Ingen kan – mot bakgrund av att vi höjt kulturstödet kraftigt – med intellektuell hederlighet anklaga oss för att detta skulle innebära någon slags besparingsiver på det fria kulturlivet.

När kulturstödet har förändrats är det också dags att förändra kulturbonusen. Kvaliteten är alltså redan bedömd, när man får kulturstöd. Barn och unga är också en viktig bedömningsgrund i själva kulturstödet. Återstår så publiken. För att få en rimlighet i förhållande mellan bonus och stöd, och för att det är viktigt att nå en större publik just för de aktörer som har större mer långsiktig verksamhet, kommer bonusen att göras sökbar, för dem som har ett kulturstöd på minst 350 000 kronor per år.

Att nå en större publik – utifrån förutsättningarna i allt från lokaler till aktivitetens upplägg eller ålder på deltagarna – kan aldrig vara ett problem för ett kulturliv med offentligt stöd.

Läs artikel om nya kulturbonusen i dagens DN Kultur (ännu ej på öppna nätet men tillgänglig 24 timmar här). Madeleine Sjöstedts i pressmeddelande: ”Det finns de som anser att kulturstödet ska sänkas när en fri grupp ökar sina biljettintäkter. Men kvalitetskulturen måste komma bort från nollsummetänkandet. Det är när kulturlivet växer som fler konstnärer kan få jobb och berika samhället med sina konstnärskap”. Madeleine Sjöstedts blogg: Publikbonusen fokuserar på ökad publik.

Kultur & nöje, Stockholm

100-åriga Liljevalchs får tillökning

Liljevalchs konsthall är en av Stockholms mest uppskattade och välbesökta kulturinstitutioner. Nu ska den 100-åriga byggnaden få tillökning: efter en arkitekttävling går uppdraget till Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Arkitektur och konst, betong, glas och ljus i skön förening.

VINNARE. Med sin diskreta monumentalitet, en ny pärla för Djurgården och Stockholm vid Liljevalchs, av Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Bild från Folkpartiet i Stockholms stadshus på Newsdesk.
VINNARE. Med sin diskreta monumentalitet, en ny pärla för Djurgården och Stockholm vid Liljevalchs, av Gert Wingårdh och Ingegerd Råman. Bild från Folkpartiet i Stockholms stadshus på Newsdesk.

På Liljevalchs möts stockholmarna och konsten – och många mer långväga besökare tar sig också till Djurgården. Där blandas brett och smalt – om man nu vill använda sig av sådana begrepp; på Liljevalchs känns de ibland fjärran. Sedan 1916 har man mött både konstnärer och konstälskare, kännare och noviser, på deras villkor, inte minst inom den långa traditionen av den just nu pågående Vårsalongen. Under Mårten Castenfors ledarskap sedan 2008 känns både traditionen och en ny stark energi levande.

Sedan några år har också en utbyggnad, eller snarare en komplettering, av Liljevalchs planerats. Det handlar om utökade utställningslokaler, bl a för Stockholm Konst som arbetar med den konstnärliga gestaltningen i de offentliga miljöerna och som också ryms i Liljevalchs, om modernt och rymligt kafé och butik. En arkitekttävling utlystes, och i dag fick vi svaret: det blir Gert Wingårdh, i partnerskap med glaskonstnären Ingegerd Råman, vars idé och ritningar ska förverkligas på platsen bakom nuvarande Liljevalchs. En plats som i dag inte används eller ses av särskilt många.

Det nya huset är så långtifrån en pastisch man kan komma, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av bilden. Här blir det betong, glas i både tak, stora fönsterpartier och otaliga ”buteljbottnar” i fasaden; här blir det både slutenhet och öppenhet, och mycket ljus. Det blir ett välkomnande men också spännande hus, som kommer att uppfattas olika under olika årstider och tider på dygnet – och förstås av olika människor. Av skisser och bilder i bifogade pdf-länk framgår fler perspektiv av och på det nya Liljevalchs.

Liljevalchs: verksamhet med kvalitet och kvantitet. Foto från stockholm.se
FÅR TILLSKOTT. Dagens Liljevalchs behåller vyn från Djurgårdsvägen. Foto från stockholm.se

Men samtidigt som den nya delen av Liljevalchs är otvetydigt just ny, har den en stark koppling till både det gamla Liljevalchs och till övriga Djurgården. Huset är inte påträngande i stadsmiljön, trots allt det rymmer; ”en monumentalitet i verklig mening, att byggnaden verkar mindre än den är” som arkitektbeskrivningen lyder. Det vackra Liljevalchs vi känner från Djurgårdsvägen består.

Svänger man runt hörnet, väntar en uppfriskande överraskning – som dock i sådant som takhöjd, lanterniner och ovanifrån-ljus refererar till sin äldre pendang. Och det gröna – kopparärgade och trämålade – ser vi gott om på Djurgården.

Som lekman tilltalas jag väldigt av det vinnande förslaget. Dess nyskapande lekfullhet, konstnärlighet och arkitektoniska referenser skapar en kontinuitet och framåtblick som känns både traditionsförankrad och modern. All arkitektur, i månghundraårig stad, utgår ju från det befintliga, från arvet, från det som kommer före, och ska tillsammans med allt detta forma framtidens stad. För att citera kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt: ”Med en tillbyggnad i världsklass har Liljevalchs klivit in i ett nytt århundrade. Hundra år efter att Liljevalchs invigdes gör vi nu ett mycket fint tillägg till konsthallen. Den uttrycker både vår egen tid och respekterar den mycket vackra byggnad som Liljevalchs är. Jag är stolt att företräda en stad som satsar så stort på kulturen.”

Det är roligt att få vara med om en tid då vi satsar på kultur och bygger en ny märkesbyggnad för konsten. Det nya Liljevalchs blir helt enkelt en ny pärla för  Djurgården och Stockholm – och allra viktigast, med plats för ännu mer konst och kultur, för stockholmare och andra.

Läs mer: Madeleine Sjöstedt, Stockholmsbloggen, SR Stockholmsnytt, Östermalmsnytt.

Konsument, Kultur & nöje

Bokälskarens bekännelser

Bokrean är årets högtid för bokhandeln och bokälskare. Att äga böcker är något särskilt, men det viktigaste är att vi läser. För mig blev biblioteket en förtrollad ny värld. Alla sätt att läsa, alla vägar till läsning, är bra. Därför är det glädjande att boklånen i skolorna ökar. Och därför fortsätter vi satsa på läsning framför allt för unga i Stockholm.

SHOPPINGYRA. Dagens skörd från Hedengrens bokhandel i Stockholm.
SHOPPINGYRA. Dagens skörd från Hedengrens bokhandel i Stockholm.

I dag startade årets stora fest för Sveriges bokälskare: den stora bokrean. Efter några års tillbakagång tycks den på senare tid ha fått en renässans (DN). Det är bra eftersom bokrean är en höjdpunkt inte bara för läsare utan också för bokhandeln – särskilt för de fysiska boklådorna som utmanas allt mer av näthandeln. För många branscher är julhandeln årets höjdpunkt. För bokbranschen gör bokrean i februari december rangen stridig.

Bokälskares kärlek är ofta ohämmad och det märks framför allt i dag. Till skillnad från andra varor går det knappast att ha för många böcker (förutom av rent fysiska skäl – platsen i bokhyllorna, på golvet, under sängen…). Om böckerna är billiga finns följaktligen få spärrar för konsumtionen (förutom åter fysiken – vad armarna orkar bära). Och nätbokhandeln har, trots att det hot den innebär mot traditionella boklådor kan ge bokälskaren dåligt samvete,  betytt mycket för böckers och läsningens spridning – liksom pocketböckernas ymniga förekomst i alla möjliga affärer.

För många av oss finns det en särskild tjusning i att köpa och äga fysiska böcker, och alldeles särskilt att göra det i en boklåda. En del av dem får sedan vandra vidare till Stadsmissionen eller Myrorna, och fylla ett gott syfte både genom nya läsupplevelser och intäkter för välgörande ändamål. Viktigast ur ett både samhälleligt och personligt perspektiv är dock förstås läsningen – och då går det minst lika bra med en biblioteksbok. Eller många!

Jag kan fortfarande minnas den storartade känslan av att besöka Mariestads stadsbibliotek de första gångerna. Vilka enorma möjligheter, vilka oanade världar! Lyckan i mitt första egna lånekort och upplevelsen av den gamla fotograferande boklånemaskinen som manövrerades snabbt och säkert av en vänlig men allvarsam bibliotekarie hör till barndomens tydligaste minnen.

Att själv få gå till biblioteket, att själv få låna vilka böcker jag ville – och hur många som helst! Jag kom från ett läsande och bokrikt hem, men detta var en förtrollad verklighet. Det var att känna mig som en riktig autonom människa. I nya städer, även om det bara varit ett besök över dagen, har jag gärna sökt mig till biblioteken.

Böcker och läsning är något i högsta grad personligt. Men det är också politiskt. Inte vad vi läser, men att vi läser. Därför ska vi oroas över framför allt pojkars minskade läsning. Därför ska vi glädjas över ökade boklån bland Stockholms grundskoleelever (DN, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Stockholmsbloggen). Därför ska vi hoppas att läslusten håller i sig, över tonåren och upp i vuxen ålder. Och därför satsar vi i Stockholms stad både på bibliotek (med renoveringar, flyttar, nyöppningar och en budget som ökat från 223  till 300 miljoner kronor under Folkpartiets tid som ansvariga) och på ungas läsning (15 miljoner i en särskild satsning 2014).

Den som läser får inte bara förströelse och kunskap i just det man läser om. Läsaren får ständigt ökad förståelse för språket, vårt vassaste verktyg, och större insikt i vad det är att vara människa – på alla de olika sätt som tänkas kan. Hen får fantasi och förmåga att sätta sig in i andras liv och verklighet. Det är förmågor som vi har minst lika stort behov av i en modern IT-era. Och det spelar i grunden ingen större roll vad man läser; experimentromaner, deckare, facklitteratur, memoarer, romantik…

Det finns inga bättre och sämre sätt in i läsningen. Om läsglädjen kommer via serier eller verk som blivit framgångsrika filmer eller TV-serier så är det bara att välkomna de nya läsarna – och hoppas på fler Harry Potter och Hungerspel.

PRAKTISK. E-boken är läsning i ny form.
PRAKTISK. E-boken är läsning i ny form.

Och om läsningen innebär en e-bok så är det precis lika bra. Jag har själv, efter viss tvekan, fallit handlöst för möjligheten att bära med mig ett helt bibliotek, inte minst praktiskt på resor då utrymmet i bagaget trots allt är begränsat (åtminstone om ressällskapet får ett ord med i laget) och då jag kanske inte vet på förhand vilken bok jag kommer vilja läsa efter den pågående. I takt med att bokhyllorna fylls på – med böcker stående och liggande högt och lågt – framstår det fysiskt obegränsade elektroniska biblioteket i allt mer lockande dager. Med e-boken behöver hämningslösheten knappt känna några andra gränser än ekonomiska (och böcker är trots allt ett mycket billigt nöje). E-böckernas intåg går också – om än med vissa våndor – raskt vidare på biblioteken.

E-böckerna kommer dock inte innebära slutet för den fysiska boken. Vissa böcker vill vi fortfarande uppleva i pappersform. Den påtagliga upplevelsen att läsa en bok ”på riktigt”, att vända blad, känna papperets struktur och ana dess doft, betrakta vackra, renodlade eller skrikigt smaklösa omslag – den upplevelsen kommer fortfarande att ha ett värde i sig. Och ibland är den helt enkelt mer praktisk än e-boken.

Och det samma gäller de fysiska boklådorna. Värdet av att kunna vandra efter hyllorna, stöta på böcker som du själv (eller nätbokhandelns datorgenererade svar utifrån dina och andra kunders tidigare val) aldrig hade letat upp, kanske sitta på en författarföreläsning eller helt själv med en kaffe- eller tekopp i bokcaféet, omgiven av tysta hyllor och boksökande medmänniskor; det värdet består. Boklådan kanske kommer att förändras, men den har sitt mervärde, sin nisch.

Vi möter också litteraturen i nya former; i Stockholm läser (i år med P C Jersilds Barnens Ö), på bokmässor, i litteraturfestivaler som Stockholm Literature (där Stockholms stad även i år är huvudfinansiär som Madeleine Sjöstedt i dag kan berätta)…

Böckerna och bokhandeln förändras. Läsningen består. Låt oss hoppas och arbeta för att fler finner läslusten.

Läs mer av vad jag skrivit om läsning och böcker.

Stockholm

Klocktornet: En skandalrivning av flera skäl

Häromdagen revs Klockhuset vid Norra Station – i trots mot kommunfullmäktiges beslut. Det är en skandalrivning både ur demokratisk och kulturhistorisk synvinkel. Folkpartiet kräver nu att rivningen kompenseras – det finns fortfarande chans att rädda Klockhusets pendang.

På filmen nedan (lånad av Sverker Stödberg på Youtube) begås en stadsbyggnadsmässig skandal. Klockhuset, som påminde om den tid då Norra Stationsområdet var just ett stationsområde, rivs genom sprängning. Detta trots att kommunfullmäktige i Stockholm 2009 beslutade att klocktornet om möjligt skulle bevaras och flyttas till en annan plats inom den nya stadsdelen Norra Station.

Nu skylls på byråkratiska strukturer – ingen har velat ta ansvar för huset – vilka ledde till att stadsbyggnadskontoret på delegation gav rivningstillstånd. Men det låter som dåliga ursäkter. Motsvarande rivning av Bobadillhuset vid Slussen blev, som Folkpartiets stadsbyggnadspolitiker Björn Ljung påpekar, en politisk fråga. Varför lyftes då aldrig Klocktornet på nytt, så att de ansvariga politikerna kunde ha sett till att förvaltningarna förverkligade fullmäktiges beslut?

En växande stad innebär ständiga förändringar. Ska alla nya stockholmare (och vi blir stadigt fler; SCB, AB) som föds och flyttar hit få plats, krävs nya bostäder. Vi vill förtäta och använda redan exploaterad mark, för att inte bebygga mer grönområden än nödvändigt, och för att skapa urbana stadsmiljöer som är människo- och miljövänliga. Det är kvartersstaden som ska växa, bl a i Norra Stationsområdet.

Men att vi bygger nytt innebär inte att vi kan dra ett streck över det gamla Stockholm. Tvärtom är en av vår stads styrkor dess långa historia och de spår som finns av den. Gamla inslag i den nya stadsbebyggelsen kan tillföra stora värden och ge en variation som ögat och sinnet uppskattar, på samma sätt som ny arkitektur kan komplettera gamla kvarter.

RIVNINGSOBJEKT? Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen bortsprängd.
OMOTIVERAT RIVNINGSOBJEKT. Klockhuset och klocktornet fick häromdagen skatta åt förgängelsen. Chansen att bevara en kultur- och stadshistorisk koppling i Norra Stationsområdet blev bokstavligen utraderad. Bild: Holger Ellgaard via Wikimedia.

Vi kan och ska inte bevara allt – men att inte anstränga sig för att bevara det som kan tillföra nya områden viktiga kvaliteter, som kan glädja gamla och nya stockholmare, om det kan bevaras – det är inget annat än en kulturhistorisk och stadsbyggnadsmässig skandal. Detta utöver det klart problematiska i att tjänstemän har tillåtits att köra över demokratiskt fattade beslut i Stockholms högsta organ, kommunfullmäktige.

Nätverket Yimby, som knappast kan anklagas för att vara bakåtsträvare, lyfter och problematiserar behovet av och möjligheten att blanda det gamla och det nya. Hur man kan göra, visar Solna stads och stadsbyggnadskommunalrådet Anders Ekegrens (FP) exempel: de s.k. ”rödingarna”, också de med koppling till de järnvägar som gick hand i hand med 1800- och 1900-talets urbanisering, flyttas för att kunna bevaras.

För Klocktornet är det för sent. Stockholm har försuttit en chans att väva ihop historien med framtiden och ge den nya stadsdelen Norra Station en förankring bakåt. Men 100 meter bort finns Klockhusets pendang – utan torn, men ändå en viktig koppling till en annan tid då Stockholm växte kraftigt och en ny teknik och infrastruktur rusade fram. Folkpartiet kräver nu att ”skandalrivningen” av Klocktornet kompenseras genom att detta liknande hus om möjligt bevaras.

Låt Stockholms årsringar synas. Gammalt och nytt kan gå hand i hand. Stadens historia och demokrati ska respekteras.

Lotta Edholm: Skandalös rivning. Madeleine Sjöstedt: Klockhuset rivet trots fullmäktiges beslut, Skandal att klocktornet rivits – undersök möjligheten att bevara pendangen. Vi i Vasastan: Klocktornet vid Norra Stationsgatan rivet. Lars Epstein i DN uppmärksammar Folkpartiets förslag: Rädda Klockhusets tvilling på Norra Station. DN skriver också om att Folkpartiet vill rädda Klockhus-tvilling.

Kultur & nöje, Liberalerna & andra, Stockholm

Madeleine Sjöstedt – en stridbar liberal

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.

Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.
Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.

Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.

I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.

En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.

Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.

Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.

Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.

Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!