Bokrean är årets högtid för bokhandeln och bokälskare. Att äga böcker är något särskilt, men det viktigaste är att vi läser. För mig blev biblioteket en förtrollad ny värld. Alla sätt att läsa, alla vägar till läsning, är bra. Därför är det glädjande att boklånen i skolorna ökar. Och därför fortsätter vi satsa på läsning framför allt för unga i Stockholm.

I dag startade årets stora fest för Sveriges bokälskare: den stora bokrean. Efter några års tillbakagång tycks den på senare tid ha fått en renässans (DN). Det är bra eftersom bokrean är en höjdpunkt inte bara för läsare utan också för bokhandeln – särskilt för de fysiska boklådorna som utmanas allt mer av näthandeln. För många branscher är julhandeln årets höjdpunkt. För bokbranschen gör bokrean i februari december rangen stridig.

Bokälskares kärlek är ofta ohämmad och det märks framför allt i dag. Till skillnad från andra varor går det knappast att ha för många böcker (förutom av rent fysiska skäl – platsen i bokhyllorna, på golvet, under sängen…). Om böckerna är billiga finns följaktligen få spärrar för konsumtionen (förutom åter fysiken – vad armarna orkar bära). Och nätbokhandeln har, trots att det hot den innebär mot traditionella boklådor kan ge bokälskaren dåligt samvete,  betytt mycket för böckers och läsningens spridning – liksom pocketböckernas ymniga förekomst i alla möjliga affärer.

För många av oss finns det en särskild tjusning i att köpa och äga fysiska böcker, och alldeles särskilt att göra det i en boklåda. En del av dem får sedan vandra vidare till Stadsmissionen eller Myrorna, och fylla ett gott syfte både genom nya läsupplevelser och intäkter för välgörande ändamål. Viktigast ur ett både samhälleligt och personligt perspektiv är dock förstås läsningen – och då går det minst lika bra med en biblioteksbok. Eller många!

Jag kan fortfarande minnas den storartade känslan av att besöka Mariestads stadsbibliotek de första gångerna. Vilka enorma möjligheter, vilka oanade världar! Lyckan i mitt första egna lånekort och upplevelsen av den gamla fotograferande boklånemaskinen som manövrerades snabbt och säkert av en vänlig men allvarsam bibliotekarie hör till barndomens tydligaste minnen.

Att själv få gå till biblioteket, att själv få låna vilka böcker jag ville – och hur många som helst! Jag kom från ett läsande och bokrikt hem, men detta var en förtrollad verklighet. Det var att känna mig som en riktig autonom människa. I nya städer, även om det bara varit ett besök över dagen, har jag gärna sökt mig till biblioteken.

Böcker och läsning är något i högsta grad personligt. Men det är också politiskt. Inte vad vi läser, men att vi läser. Därför ska vi oroas över framför allt pojkars minskade läsning. Därför ska vi glädjas över ökade boklån bland Stockholms grundskoleelever (DN, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Stockholmsbloggen). Därför ska vi hoppas att läslusten håller i sig, över tonåren och upp i vuxen ålder. Och därför satsar vi i Stockholms stad både på bibliotek (med renoveringar, flyttar, nyöppningar och en budget som ökat från 223  till 300 miljoner kronor under Folkpartiets tid som ansvariga) och på ungas läsning (15 miljoner i en särskild satsning 2014).

Den som läser får inte bara förströelse och kunskap i just det man läser om. Läsaren får ständigt ökad förståelse för språket, vårt vassaste verktyg, och större insikt i vad det är att vara människa – på alla de olika sätt som tänkas kan. Hen får fantasi och förmåga att sätta sig in i andras liv och verklighet. Det är förmågor som vi har minst lika stort behov av i en modern IT-era. Och det spelar i grunden ingen större roll vad man läser; experimentromaner, deckare, facklitteratur, memoarer, romantik…

Det finns inga bättre och sämre sätt in i läsningen. Om läsglädjen kommer via serier eller verk som blivit framgångsrika filmer eller TV-serier så är det bara att välkomna de nya läsarna – och hoppas på fler Harry Potter och Hungerspel.

Och om läsningen innebär en e-bok så är det precis lika bra. Jag har själv, efter viss tvekan, fallit handlöst för möjligheten att bära med mig ett helt bibliotek, inte minst praktiskt på resor då utrymmet i bagaget trots allt är begränsat (åtminstone om ressällskapet får ett ord med i laget) och då jag kanske inte vet på förhand vilken bok jag kommer vilja läsa efter den pågående. I takt med att bokhyllorna fylls på – med böcker stående och liggande högt och lågt – framstår det fysiskt obegränsade elektroniska biblioteket i allt mer lockande dager. Med e-boken behöver hämningslösheten knappt känna några andra gränser än ekonomiska (och böcker är trots allt ett mycket billigt nöje). E-böckernas intåg går också – om än med vissa våndor – raskt vidare på biblioteken.

E-böckerna kommer dock inte innebära slutet för den fysiska boken. Vissa böcker vill vi fortfarande uppleva i pappersform. Den påtagliga upplevelsen att läsa en bok ”på riktigt”, att vända blad, känna papperets struktur och ana dess doft, betrakta vackra, renodlade eller skrikigt smaklösa omslag – den upplevelsen kommer fortfarande att ha ett värde i sig. Och ibland är den helt enkelt mer praktisk än e-boken.

Och det samma gäller de fysiska boklådorna. Värdet av att kunna vandra efter hyllorna, stöta på böcker som du själv (eller nätbokhandelns datorgenererade svar utifrån dina och andra kunders tidigare val) aldrig hade letat upp, kanske sitta på en författarföreläsning eller helt själv med en kaffe- eller tekopp i bokcaféet, omgiven av tysta hyllor och boksökande medmänniskor; det värdet består. Boklådan kanske kommer att förändras, men den har sitt mervärde, sin nisch.

Vi möter också litteraturen i nya former; i Stockholm läser (i år med P C Jersilds Barnens Ö), på bokmässor, i litteraturfestivaler som Stockholm Literature (där Stockholms stad även i år är huvudfinansiär som Madeleine Sjöstedt i dag kan berätta)…

Böckerna och bokhandeln förändras. Läsningen består. Låt oss hoppas och arbeta för att fler finner läslusten.

Läs mer av vad jag skrivit om läsning och böcker.