Tagg: Stockholm

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Continue reading ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Rädda Stockholms nattliv

Stockholms nattliv behöver en politisk strategi. Inte för att politisk detaljplanering kan rädda nöjeslivet – tvärtom. Men Stockholms stad behöver skapa förutsättningar, och sluta förstöra, för natt- och nöjeslivet. Vitaliteten på Debaser, Medis eller Stureplan är inget politiker kan kommendera fram.
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning.  Det skulle innebära stopp för nöjesliv, bad och kommers under flera år. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.

Är nattlivet i Stockholm hotat? Nej, inte generellt och akut. Det finns förstås gott om uteställen och klubbar – men det finns också hot mot specifika aktörer och ställen som i sig är mycket viktiga. Och det finns ett långsiktigt problem för nattlivet när staden växer och förtätas. Debaser Medis har stängts, efter stadens svikna löften, vilket vi liberaler protesterade mot och försökte ändra. Stureplan och Sturegallerian hotas av omfattande rivningar som kan stänga både affärer, restauranger, badet och uteställen under flera år, vilket vi liberaler också försöker hindra (SvD). Continue reading ”Rädda Stockholms nattliv”

Freda biblioteken – porta fridsstörarna

Ingen ska behöva vara rädd på biblioteket. Varken besökare eller anställda. För att stoppa hot och trakasserier borde besökare som upprepade gånger bryter mot ordningsregler få tillträdesförbud.

Biblioteken ska vara en frizon – för dem som behöver en lugn vrå, vill resa i fantasins världar, söka information eller plugga. Biblioteken ska inte vara en frizon för stök, hot och trakasserier. Tyvärr är situationen med ordningsstörningar fortfarande allvarlig på flera av landets bibliotek. En liknande diskussion har förts om problem med hot och övergrepp i badhus och simhallar. Continue reading ”Freda biblioteken – porta fridsstörarna”

För kulturens frihet, i kulturdebatten

I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.

En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Continue reading ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”

Inför ett kulturråd för Stockholms kulturstöd 

Politiken ska inte bestämma om vem som får kulturstöd. Därför vill vi liberaler införa ett råd utan politiker, som tar besluten om stöden. Det är dags för Stockholms kulturråd!

Ett fritt kulturliv är viktigt av många skäl. För yttrandefriheten, demokratin, mångfalden, ifrågasättandet, upplevelserna; och för kulturen i sig. För att värna kulturens frihet måste politiken hålla armlängds avstånd. Det ska man särskilt kunna förvänta sig av en liberal kulturpolitik.

Det är ett politiskt beslut att stödja viktig kultur som inte är kommersiellt bärkraftig – men politiska beslut bör aldrig avgöra exakt vilka aktörer, projekt och verksamheter som får kulturstöd.

När Liberalerna hade ansvar för kulturpolitiken i Stockholm stärkte vi principen om armlängds avstånd. Det nya kulturstödet var en viktig del. En del tyckte att det var klåfingrigt med tydliga kriterier och mål – men naturligtvis måste vi ha en förutsägbarhet gentemot både kulturutövare och medborgare. Grunderna för hur stödet ska fördelas måste vara tydliga. Det är politikens ansvar.

Tillämpningen av kriterierna, bedömningen av vem och vilka som ska få stöd, och inte minst av den konstnärliga kvaliteten, kan däremot inte göras av politiker. Den vänster som anklagar oss för politisk detaljstyrning när vi gör den distinktionen måste ha fått saker om bakfoten.

Nu vill vi gå vidare och befästa principen om armlängds avstånd. Liberalerna i Stockholm föreslår att ett fristående råd får ansvar för för fördelningen av stadens kulturstöd.

DN skriver om vårt förslag till kulturråd för kulturstödet i dag (se också nedan), och Liberalerna i Stadshuset har skickat ett pressmeddelande. Nu ska Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag driva frågan i kulturnämnden. Så här har vi tänkt om Stockholms kulturråd:

  • Syftet är att skilja de specifika besluten om kulturstöd från den partipolitiska nivån – att förverkliga principen om armlängds avstånd. Denna princip ska i praktiken redan råda, men formellt tas kulturstödsbeslut av nämndens politiker. Vi har också sett tendenser till politisering med politiska direktiv om enskilda stöd.
  • Rådet ska utses av kulturnämnden men vara fristående och oberoende i sina beslut. Mandatperioden bör vara flerårig och sammansättningen förnyas delvis och löpande varje år. Uppdraget är ett fritidsuppdrag. Arvode ska utgå enligt kommunala principer.
  • Rådet ska bestå av omdömesgilla personer med kunskap om och intresse för kultur, och med bred erfarenhet från olika delar av kulturlivet och samhället. De ska ej vara partipolitiskt aktiva. Med tanke på erfarenhets- och kunskapskrav går personliga kopplingar till kulturlivet inte helt att undvika men gängse jävsregler ska gälla.
  • Kulturnämnden fastslår budget, kriterier och riktlinjer liksom i dag. Rådet ska inte ha någon egen organisation och pengarna förvaltas och skötas liksom i dag via stadens ekonomisystem. Kulturförvaltningen/kulturstrategiska avdelningen fortsätter att sköta administrationen. Systemet med referensgrupper etc består.
DN Kultur 25 oktober 2016.
DN Kultur 25 oktober 2016.

Stora bilden: Danskultur (koreansk modern dans, Wikimedia).

Fri scen-debatt

Hur fri är scenkonsten? Och vilka scener ska den kunna finnas på? I dag har jag deltagit i ännu en debatt om kultur, pengar och lokaler.

TEATER - FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.
TEATER – FÖR FLER ATT UTÖVA OCH SE. Brad Mays via Wikimedia.

Kulturlivets frihet är viktig att slå vakt om. Men hur gör vi det, när de fria kulturaktörerna ofta är beroende av offentligt stöd? Och hur fri kan man vara om man är beroende av dyra lokaler och andra höga fasta kostnader? Det är frågor som ständigt återkommer i kulturdebatten.

Vi liberaler i Stockholm vill göra kulturlivet ännu friare. Vi är noga med armlängds avstånd mellan politiken, som ska fatta övergripande beslut om riktlinjer och budgetutrymme, och de specifika besluten om stöd till enskilda kulturaktörer.

Det är viktigt att fortsätta eftersträva högre intäkter från fler och andra håll än kommunen, landstinget och staten. Och det är angeläget att utveckla samarbeten, i olika former, som kan främja konsten – och minska de fasta kostnaderna för var och en.

Om detta och annat har jag debatterat i dag, i en panel som samlades av Stockholm Fringe Festival. Så här såg agendan och panelens sammansättning ut:

Är den fria scenkonsten verkligen fri?

Vad behöver scenkonststockholm för att verkligen vara fri?
Vad krävs för ett hållbart, fritt skapande?
Vilken infrastruktur behövs?
Hur möter politikerna utövarnas behov?

Moderator: Jenny Aschenbrenner (SR)

Panel: Ann Mari Engel (V), Danjel Andersson (MDT), Max Lundqvist(Teater Kaos), Rasmus Jonlund (L), Rebecka Pershagen (Tempus Fugit),Tina Eriksson Fredriksson (SITE)

Mer om våra konkreta liberala idéer och förslag kan du läsa här:
Fri scen eller kommunalt kulturimperium?
Ett hus för den fria scenkonsten

Låt inte Stadsteaterns ekonomi kapsejsa

Kulturhuset Stadsteatern är en framgångsrik och central del av Stockholms kulturliv. Nu hotas dock detta flaggskepp av akut sjönöd, genom sjunkande intäkter. Samtidigt har den rödgröna majoriteten lagt till vidlyftiga tilläggsuppdrag med otillräcklig finansiering. Vi liberaler värnar den konstnärliga kärnverksamheten med en realistisk budget – mer pengar och mindre dyra nysatsningar.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

I den rödgrönrosa majoritetens budget för Stockholm 2016 fick Kulturhuset Stadsteatern många nya uppdrag. Kulturhus i Skärholmen och Vällingby och Parkteater på förortsscener under vintern är lovvärda satsningar, sedda var och en för sig – och om man inte tar hänsyn till de ekonomiska villkoren som samtidigt föreslås. De extra uppdragen beräknas nämligen kosta 10-15 miljoner kronor mer – men majoriteten ökar bara stödet med 5 miljoner. Det motsvarar knappt ens de löneökningar som alltid måste hanteras inom budgeten varje år.

Stadsteatern har dessutom haft en  exceptionellt framgångsrik biljettförsäljning de senaste åren. Det är väldigt positivt, men om den avstannar eller krymper kan de ekonomiska stormbyarna dyka upp snabbt. Det är just vad som sker nu – intäkterna beräknas bli 11 miljoner eller 12 procent lägre än budgeterat. Beläggningen på Stora scenen har rasat med över 20 procentenheter på ett år och är på knappt 72 procent den lägsta sedan 2002.

Stora scenen är strategiskt viktig. Det är där de bredare föreställningarna som når den största publiken sätts upp – vilket genererar intäkter som finansierar en stor del av Kulturhuset Stadsteaterns hela verksamhet. Jag blir mycket oroad när det socialdemokratiska kulturborgarrådet verkar obekymrad och rentav välkomna (?) ett upplägg med mindre publik – och besparingar på den konstnärliga verksamheten som följd. Utan bra beläggning på Stora scenen blir det mindre pengar till konsten och kulturen. Det betyder minskade resurser för smalare produktioner, och för kultur där man inte kan eller ska ta ut någon avgift.

Mindre publik och verksamhet på Stora scenen betyder både mindre teater för stockholmarna – och mindre jobb för skådespelare och scenarbetare.

Vi liberaler föreslog en starkare budget – 10 miljoner kronor mer i koncernbidrag (den form som stadens och skattebetalarnas stöd till Kulturhuset Stadsteatern har). Men vi föreslog också ett mer koncentrerat uppdrag. Kärnverksamheten måste värnas.

Planerna på ett kulturhus i Skärholmen för litteratur, skrivverkstad, scenkonst och bildkonst med fokus på barn och unga, ska givetvis fullföljas. Det nyöppnade kulturhuset i Vällingby var en av majoritetens satsningar som vi menade inte hade tillräcklig finansiering, men nu måste Kulturhuset Stadsteatern förstås ta sitt ansvar där. Parkteaterverksamhet vintertid, som ännu inte startat, är dock något som i rådande situation bör omprövas. Inom kärnverksamheten prioriterar vi också bland annat utökat fristadsprogram för förföljda författare och kulturarbetare, med såväl fler platser som fler konstarter, utveckling av de sex profilbiblioteken för läslust i alla åldrar, mer konstnärligt samarbete mellan Kulturhuset Stadsteaterns olika verksamhetsområden och konstformer, och utökat samarbete med det fria kulturlivet.

Att värna kärnverksamheten innebär också att man stärker möjligheterna till egna intäkter. Stora scenen kan inte spelas för en halvfull salong – eller stå tom och oanvänd.  Vi ska vara rädda om Kulturhuset Stadsteatern. Då krävs ekonomiskt ansvarstagande där vi vågar prioritera bland tilläggsuppdragen och även vågar se över de administrativa kostnaderna. Självklart ska vi också satsa på att bibehålla och öka egenintäkterna. Vi vill se en ytterligare breddad finansiering. Kan lokalerna användas mer effektivt? Kan ytor som inte används hyras ut till externa aktörer med verksamhet som passar in i huset? Finns andra vägar att öka intäkterna?

Syftet med Kulturhuset Stadsteatern var mer resurser till kulturen, men nu hotar det att bli tvärtom och det gör mig mycket oroad. Det krävs en åtgärdsplan för Kulturhuset Stadsteatern. Jag har stort förtroende för att ledningen kan vända utvecklingen om den får förutsättningar från den politiska majoriteten.

DN: Publiken sviker Stadsteatern (se också bild från papperstidningen nedan). 

Uppdaterat 31 maj: Skriver i SvD Kultur om att bärkraftig kultur kräver koll på siffrorna. (Och nej: att förvänta sig en strategi för publik, innebär inte att politiken ska styra repertoaren. Armlängds avstånd till konstnärliga beslut är som bekant en viktig liberal kulturpolitisk princip. Om man är obekymrad om ekonomi och om minskande publik, ger man sig dock sannerligen ut på en äventyrlig resa, som krönikören Lars Ring verkar vilja se.)

DN 27 maj 2016. Klicka för högre upplösning.
DN 27 maj 2016.

 

 

 

Stoppa inte digital tillgång till stadens konst

Fotografering och spridning av bilder på offentliga platser kan i praktiken bli förbjudet – om där finns offentliga konstverk. Högsta domstolens tolkning av rättsläget hotar det offentliga rummet.

Ska man få ta bilder på offentliga konstverk  som statyer och skulpturer och ladda upp på nätet? Kanske inte längre, utifrån Högsta domstolens avgörande av tvisten mellan Wikimedia och en upphovsrättsorganisation för konstnärer (IDG, SR, SVT). Orimligt och djupt omodernt, menar vi liberaler i Stockholms kulturnämnd. Rättsläget verkar dessutom oklart. Tvisten avsåg det lovvärda initiativet offentligkonst.se – en guide med karta och bildbank över offentliga konstverk – men beslutet kan inte avgränsas så enkelt. Vad gäller t ex sociala medier som Facebook och Instagram, som också är ett slags databaser med bildbanker?

Vi liberaler vill att konsten ska vara tillgänglig för fler – och vi vill bejaka den digitala utvecklingen för att öka spridningen. Alla kan inte ta sig dit konsten är. Och alla inte hittar den inte så enkelt. En digital katalog med karta och bilder är därför en självklar del av en modern, digital syn på konsten och det offentliga rummet. (Läs gärna om våra förslag för mer tillgänglig kulturhistoria och offentlig konst.) Vi kommer nu att lägga en skrivelse för att få veta hur staden ser på konsekvenserna av HD:s Wikimedia-beslut, för Stockholm och stockholmarna – och alla våra turister och andra besökare.

IDG har intervjuat mig. Uppdatering 160415: Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och jag skriver också i Dagens Samhälle.

TILLÅTEN PUBLICERING? Jan Håfströms Mr Walker i Järnvägsparken i Stockholm. Bild från Wikimedia (larske).
TILLÅTEN PUBLICERING? Jan Håfströms Mr Walker i Järnvägsparken i Stockholm. Bild från Wikimedia (larske).

Skrivelse om konst i det offentliga rummet

Högsta domstolen beslutade den 4 april 2016 att Wikimedia Sverige inte får avbilda och sprida bilder av offentlig konst på sin hemsida. Beslutet från Högsta domstolen (HD) innebär att det inte är tillåtet att avbilda och sprida konstverk digitalt och gratis på nätet, utan konstnärens tillstånd.

Upphovsrätten är viktig, och måste värnas. Men det offentliga rummet äger vi gemensamt. Själva syftet med att lägga offentliga medel på konst är att människor ska ha tillgång till den i sin vardag. Den kommer att fotograferas. Det kan vi aldrig förbjuda. Att bilderna sedan sprids på olika sätt är oundvikligt i den digitala tid vi lever i. Dessutom borde alla medborgare kunna få ta del av offentliga konstverk som finansieras av staden, inte bara de som kan ta sig till den faktiska platsen där konstverket finns.

Högsta Domstolens beslut visar på en lagstiftning som behöver anpassas till nutiden och den digitala utvecklingen. Staden bör för sin del eventuellt se över de avtal som staden har med de konstnärer vars konst finansieras av offentliga medel. Godkänner de att deras verk kan komma att fotograferas? Och att bilderna kan hamna på andra ställen än i privata fotoalbum och Instagram-flöden?

Utgångspunkten för oss som liberaler är att man ska värna upphovsrätten samtidigt som man värnar det offentliga rummet och gemensamma ägandet. Offentlig konst måste få fortsätta vara offentlig. Det är en uppgift för lagstiftaren att tillse att våra offentliga rum inte riskerar att inskränkas genom hänvisning till upphovsrätten.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs vill vi fråga förvaltningen:

Hur ser rättsläget och regelverket ut idag vad gäller fotografering och spridning av bilder på offentliga konstverk i Stockholms stad?

Vilka konsekvenser får Högsta Domstolens beslut?

Liberalerna i Stockholms stads kulturnämnd

Rasmus Jonlund (L) vice ordförande

Hanna Gerdes (L) ledamot

Anne-Lie Elfvén (L) ersättare

Låt Stockholms gatuskyltar berätta mer

Varför heter gatan eller platsen som den gör? Vem är personen eller händelsen bakom namnet? De frågorna bör Stockholms gatuskyltar kunna besvara, föreslår vi liberaler.

FÖREBILD. I Paris får man veta vem Victor Hugo var.
FÖREBILD. I Paris får man veta vem Victor Hugo var.

Platsers namn har stor betydelse. Det handlar om orientering men också identitet och historia. Vi liberaler har tidigare föreslagit en mer frisinnad inställning till namngivning av gator och platser i Stockholms stad. Nu föreslår Hanna Gerdes, Björn Ljung och jag att staden ska ge mer information om varför platser och gator heter som de gör. Varför heter det Norrtullsgatan, Vita Liljans väg eller Tussmötevägen? Vilka var Renstierna eller Hildebrand? Vi föreslår att staden dels ger kort information vid de vanliga gatuskyltarna, och dels när motiverat sätter upp en större skylt med mer bakgrund.

Förebilder finns i bl a Paris, där man t ex får veta vem Victor Hugo var.

DN:s Eva-Karin Gyllenberg skriver om vårt förslag att berätta mer om historien bakom gatu- och platsnamnen. Se hela vår motion från Liberalerna till Stockholms kommunfullmäktige nedan!

 


INFORMATIONSBEHOV. För många behöver kanske Astrid Lindgren inte en närmare presentation, men gatuskyltar är ett bra tillfälle att lyfta fram intressanta personer och händelser. (Holger Ellgaard Wikimedia)
INFORMATIONSBEHOV. För många behöver kanske Astrid Lindgren inte en närmare presentation, men gatuskyltar är ett bra tillfälle att lyfta fram intressanta personer och händelser. (Holger Ellgaard Wikimedia)

Motion om information om personerna bakom namngivna gator

Stockholm är välfyllt av gator och platser uppkallade efter personer som på ett eller annat sätt gjort avtryck i historien. Många är fortfarande välkända. Andra är mindre namnkunniga, några helt okända för de flesta stockholmare. Platsnamnen och den historia de representerar är dock viktig, för stadens och dess invånares identitet, och kan i vissa fall ha betydelse för marknadsföring och turism.

Att med eftertanke och omsorg namnge gator och platser, och inte berätta för om- och eftervärlden vad namnet betyder, tycks halvdant.

I andra städer i världen – större och mindre – ges ofta en förklaring till gatunamnen. Så bör också ske i Stockholm. Det kan enklast göras vid gatunamnsskyltarna genom att ange vilken person eller händelse det handlar om, med titel/kategori och årtal (exv Narvavägen; stad i nuvarande Estland; fältslag 1700; eller Linnégatan; Carl von Linné, svensk vetenskapsman, 1707-1778). Vid lämplig plats kan också en större informationsskylt uppsättas.

Vi yrkar att kommunfullmäktige beslutar att staden ska informera om gatu- och platsnamnens betydelse enligt vad som beskrivs i motionen.

Hanna Gerdes (L)
Rasmus Jonlund (L)
Björn Ljung (L)

Bygg mer än någonsin – utan att riva funktionella historiska hus

Vi ska bygga mer än någonsin i Stockholm. Då måste vi också bygga bra. Men vi ska inte lägga energi på att riva fullt funktionella och vackra äldre stenhus – som nu föreslås i Sturegallerian.

Stockholm är en av västvärldens snabbast växande städer. Det är också en stad med en snart 800-årig historia. Det ger stora utmaningar men också stora möjligheter.

Vi liberaler vill att vi bygger mer i Stockholm, mer än någonsin.

Därför är vi också det enda parti som i vårt budgetförslag i staden gör en nettoökning på stadsbyggnadsnämnden – dvs den nämnd och den förvaltning som ska handlägga ett ökat byggande – vilket jag framhöll i kommunfullmäktiges budgetdebatt i förra veckan.

När vi bygger också måste vi också bygga bra. Det handlar inte minst om att bygga mer stad – i vissa fall trädgårdsstad men det vi framför allt måste bygga i Stockholm är den klassiska, mycket uppskattade, kvartersstaden. Den ger effektivt många bostäder, och även grönska, parker, lekplatser och alléer. Den möjliggör också mycket service och verksamheter; en god stadsplanering inbegriper såväl offentliga tjänster som förskolor, skolor och äldreboenden, som bra lokaler för affärs- och föreningslivet. Det vill säga goda förutsättningar för en levande stad.

När vi bygger den nya staden ska vi dock inte samtidigt riva den gamla. Tvärtom måste gammalt och nytt, historia och framtid, kunna samsas i staden och stadsbilden – gärna sida vid sida. Att samtidigt som vi vill bygga mer av den uppskattade kvartersstaden, riva fullt funktionella äldre stenhus i den befintliga gamla kvartersstaden är fel av flera skäl.

Skärmavbild 2015-11-24 kl. 08.23.48
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.

Ett aktuellt exempel är Sperlingens backe, som jag skrev om förra veckan (Rädda Sturegallerians dolda skatter). I dag rapporterar även DN om de omfattande rivningsplanerna i Sturegallerian, om vår kritik och om krögares och handlares protester (även SVT Stockholm rapporterar 23 och 25 nov). Ett programförslag som vi liberaler också är kritiska till på grund av det låga antalet bostäder – vi vill att var fjärde kvadratmeter vid nya projekt i centrala Stockholm ska vara en bostadskvadrat.

Vi liberaler välkomnar ny modern arkitektur – gärna mer än i dag, och gärna bättre och mer spännande än i dag. Samtidigt vill vi slå vakt om Stockholms vackra historiska hus. Framtidens stockholmare och besökare ska också kunna bo och vandra runt i en stad där årsringarna syns.

Mer än kulturhistoriska skäl talar för att inte riva äldre stenhus – inte minst miljön. Det är knappast god hushållning med resurser att riva fullt funktionella äldre stenhus för att bygga nytt, med stor energiåtgång, i betong.

Det är heller knappast med dessa rivningar och eventuella små tillskott av ytor som vi åstadkommer de många nya bostäder och den mer levande stad som vi vill uppnå. Vi borde lägga kraften på annat!

Uppdatering: Moderaterna och Socialdemokraterna tycks nu ansluta sig till vår linje om Sturegallerian, enligt DN. Nu hoppas jag bara att de också i övrigt vill sluta riva funktionella, historiska stenhus.