Tagg: kulturbonus

Ja till mer kulturstöd – nej till skrotad publikbonus

Mer kulturstöd i Stockholm är bra. Men att kulturbonusen skrotas är ett illavarslande tecken på en ny och mer begränsande kulturpolitik.

FÅR ÖKAT STÖD. 300 000 kronor mer får Orionteatern när mer kulturstöd fördelas.
FÅR ÖKAT STÖD. 300 000 kronor mer får Orionteatern när mer kulturstöd fördelas. Foto: Thrillh/Wikimedia.

Det offentliga stödet till det fria kulturlivet är viktigt av många skäl. Kvalitetskultur ska finnas tillgängligt i vårt samhälle, och det betyder att den både måste kunna skapas – och konsumeras, betraktas, få en publik. När Folkpartiet styrde kulturpolitiken i Stockholm 2006-2014 höjdes kulturstödet från ca 70 till ca 116 miljoner kronor – men vi införde också en bonus. 6 miljoner kronor per år har varit avsatta för att stimulera de fria kulturaktörerna att nå en större publik. Vi tycker det är bra om en teaterpjäs ses av fler stockholmare, en konstutställning får fler besökare eller en avantgardistisk uppsättning säljer tolv istället för tio biljetter.

Den som får fler besökare och ökar sina egna intäkter från biljetter eller entré ska belönas – inte få sitt kulturstöd sänkt. Vi tycker nämligen att det också är viktigt att kvalitetskulturen kan nå så många som möjligt.

Att skrota publikbonusen var ett av den nya rödgrönrosa majoritetens första beslut efter maktskiftet i Stadshuset. Nu används de pengarna istället till ökat kulturstöd till ett antal aktörer. Det är alltså ”våra” bonuspengar som används och utökat kulturstöd är ett beslut som Folkpartiet självklart står bakom (hur medlen fördelas till bl a Orionteatern, Tempo dokumentärfilmfestival och Carl och Elise Eldhs ateljé kan ni se i pdf-filen här). Men vi vill ha kvar publikbonusen – också. Och det har vi pengar till i vår budget. I dag kommenterar jag detta i ett pressmeddelande och på Stockholmsbloggen.

Kultur i behov av bonus

Nu försvinner publikbonusen för det fria kulturlivet. Det är synd om incitamenten att nå fler stockholmare med kvalitativ kultur därmed skrotas.

VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013.
VÄRD SIN BONUS. Tensta konsthall fick största kulturbonusen 2013 (Wikimedia/William 48).

Kulturaktörer som når fler besökare har de senaste åren kunnat få en bonus på sitt kulturstöd i Stockholm. I år förenklades systemet till ett kriterium: ökade egna intäkter genom egen publik. En av den nya rödgrönrosa Stadshusmajoritetens första kulturpolitiska beslut blir att ”kulturbonusen skrotas”, som DN uttrycker det.

Det är inte förvånande – få av Folkpartiets och Alliansens kulturpolitiska reformer har varit mer kontroversiella i vissa politiska och kulturella kretsar. Men att skrotandet av kulturbonusen inte är en överraskning, gör det inte mindre beklagligt.

Kulturbonusen har haft två huvudsakliga syften: Kulturen, det fria kulturlivet med hög kvalitet som inte klarar sig på helt kommersiell grund, ska kunna nå fler stockholmare. Och det fria kulturlivet ska, även om de inte kan bli helt kommersiellt bärkraftiga (det är ju därför vi behöver kulturstöd), få större och bredare finansiering – från fler håll än staden och andra offentliga bidragsgivare.

Bonusen har varit ett sätt att stimulera detta – och att bryta med en tidigare ordning där den som ökade sina intäkter snarare ”straffades” med neddraget offentligt stöd. Samtidigt har hela kulturstödssystemet förändrats, för att öppna för fler aktörer och ännu större nytänkande. Och vi har tillfört mer pengar: budgeten för kulturstöd har ökat från 70 till över 116 miljoner under Folkpartiets tid som ansvariga, inom en kulturbudget som har ökat med nära 200 miljoner kronor 2006-2014. Det är ett gott arv som Madeleine Sjöstedt lämnar efter sig som kulturborgarråd.

Inget säger förstås att ”vår” bonus är den optimala konstruktionen. Sannolikt är den det inte – utan kan utvecklas eller ersättas med något med samma syfte. Men incitamenten behöver få finnas där.

Bonusen har utgjort en liten del av kulturstödet, sex miljoner eller fem procent – och den har alltså kommit ovanpå en generell ökning och en reform som gjort att fler än någonsin söker, och får, kulturstöd av Stockholms stad. Den har självklart också bara kunnat gå till dem som har ett kulturstöd beviljat i botten, och därmed uppfyller kraven på konstnärlig kvalitet och en mängd andra kriterier. Det är viktigt att komma ihåg när motståndare som nya kulturborgarrådet Roger Mogert talar om ”ökad kommersialisering”.

Kultur måste få utmana och vara nyskapande. Sådan kultur kanske inte drar den största publiken, och kan inte få den största bonusen. Det är dock inget tungt argument mot en bonus. För det första kan också experimentella kulturaktörer öka publiken, på sin nivå och utifrån sina förutsättningar. Och för det andra, och viktigaste, har vi andra delar av kulturstödet och dess kriterier som premierar det nyskapande och experimentella.

En sak som jag kan hålla med Roger Mogert om är förstås ”att ge alla stockholmare tillgång till kulturen”. Det är något som inte bara kan göras med stadens egna kulturinstitutioner eller särskilda riktade bidrag. Det är viktigt att kulturpolitiken också kan hålla armlängds avstånd. Jag räknar med en positiv inställning från den nya majoriteten till åtgärder och incitament som ger även det fria kulturlivet möjligheter till att nå ökad publik, bland alla stockholmare, utifrån sina och deras förutsättningar.

Större publik är liberal kulturpolitik

Kulturstödet i Stockholm har utökats kraftigt och förändrats under liberalt styre. Både kvalitet och räckvidd står i fokus. Nu gör vi om kulturbonusen, som ska fokusera på ökad publik och fler besökare. Det är ett viktigt, och riktigt, kulturpolitiskt mål.

PUBLIKTRYCK. Parkteatern når stor publik - som en del av Stockholms stads egen verksamhet står den utanför kulturstödet och bonusen. Bild från kulturhusetstadsteatern.se
PUBLIKTRYCK. Parkteatern når stor publik – som en del av Stockholms stads egen verksamhet står den utanför kulturstödet och bonusen. Bild från kulturhusetstadsteatern.se

Det offentliga kulturstödet är viktigt. Det finns till för att vi ska kunna få ta del av de konst- och kulturyttringar som inte – inte ännu, eller inte längre – klarar sig på kommersiella villkor. För att vi ska kunna se uttryck och höra röster som ligger utanför huvudfårorna, som kanske är nyskapande och experimentella, eller som vårdar ett viktigt kulturarv. Det är inget konstigt för en liberal; marknaden är inte allt. Därför har vi också kraftigt utökat kulturstödet under vår tid som ansvariga för kulturpolitiken i Stockholm: från 70 till över 110 miljoner kronor.

Vi har också förändrat kulturstödet, vilket vållat en hel del upprörda känslor, men som också har mött mycket stöd – om än ibland inte lika högljutt uttryckt. Ett första kvitto på vårt nya kulturstöds effekt är att fler än någonsin har sökt, och fler än någonsin också har beviljats kulturstöd.

Vi har fått in fler nya aktörer, vilket var avsikten. Stödet har gjorts mer långsiktigt, så att man kan få stöd i upp till tre år, mot tidigare aldrig mer än ett år i taget (även om det i praktiken var många som då fick oförändrat stöd år efter år; en inlåsningseffekt som tillsammans med att stödet inte höjdes särskilt mycket gjorde att just de nya aktörerna hade svårt att få en chans). För att få stöd behöver man göra en ansökan, berätta om vad man har för idé, vad man vill förverkliga, vad man vill tillföra stockholmarna och vårt kulturliv, och konsten. De långsiktiga ansökningarna behöver naturligtvis inte vara lika specifika när det gäller det andra eller tredje året.

Något som är väldigt viktigt att slå fast är att konstnärlig kvalitet alltid är ett grundkrav. Det görs genom en professionell bedömning, med hjälp av en referensgrupp som besitter stor konstnärlig kompetens och erfarenhet. Alla som mottar kulturstöd från Stockholms stad har med andra ord en hög kvalitet eller intressant idé för att utveckla konsten.

Här ryms ett levande kulturarv. Foto från Wikimedia/Esquilo.
BONUSBELÖNAD. Strindbergs Intima Teater har hört till de större mottagarna av kulturbonus. Teatern ingår i Stiftelsen Strindbergsmuseet, där jag är ordförande och därför framöver förstås inte kommer att delta i stödbeslut i kulturnämnden. Bild från Wikimedia/Esquilo.

Här kommer kulturbonusen in. Den införde vi redan i början av vår tid som ansvariga, så fort vi kunde efter valet 2006. Vi ville, redan inom det då rådande kulturstödssystemet, uppmuntra aktörer som fick en högre andel egna intäkter, som lyckades nå en större publik eller nådde många barn och unga. Att det kvalitativa kulturliv vi stödjer med skattemedel kan nå en större publik är ett mycket viktigt kulturpolitiskt mål för oss i Folkpartiet. Och att man kan få intäkter från fler håll än det offentliga är förstås också mycket viktigt, för kulturlivets styrka och frihet. Ingen kan – mot bakgrund av att vi höjt kulturstödet kraftigt – med intellektuell hederlighet anklaga oss för att detta skulle innebära någon slags besparingsiver på det fria kulturlivet.

När kulturstödet har förändrats är det också dags att förändra kulturbonusen. Kvaliteten är alltså redan bedömd, när man får kulturstöd. Barn och unga är också en viktig bedömningsgrund i själva kulturstödet. Återstår så publiken. För att få en rimlighet i förhållande mellan bonus och stöd, och för att det är viktigt att nå en större publik just för de aktörer som har större mer långsiktig verksamhet, kommer bonusen att göras sökbar, för dem som har ett kulturstöd på minst 350 000 kronor per år.

Att nå en större publik – utifrån förutsättningarna i allt från lokaler till aktivitetens upplägg eller ålder på deltagarna – kan aldrig vara ett problem för ett kulturliv med offentligt stöd.

Läs artikel om nya kulturbonusen i dagens DN Kultur (ännu ej på öppna nätet men tillgänglig 24 timmar här). Madeleine Sjöstedts i pressmeddelande: ”Det finns de som anser att kulturstödet ska sänkas när en fri grupp ökar sina biljettintäkter. Men kvalitetskulturen måste komma bort från nollsummetänkandet. Det är när kulturlivet växer som fler konstnärer kan få jobb och berika samhället med sina konstnärskap”. Madeleine Sjöstedts blogg: Publikbonusen fokuserar på ökad publik.

Bonus till kulturlivet blir kulturbonus för stockholmarna

Årets fördelning av kulturbonus är klar – totalt delar 52 kulturverksamheter på sex miljoner kronor. Dessa extrapengar är till för att kulturen ska nå ännu fler stockholmare.

Filmfestivalens pris Bronshästen. Nu får festivalen själv bonus. Foto: Isa Olsson/Stockholms filmfestival.
Filmfestivalens pris Bronshästen. Nu får festivalen själv bonus. Foto: Isa Olsson/Stockholms filmfestival.

Det rika kulturlivet är, som jag ofta påpekar, en av Stockholms stora styrkor. Kulturen är en av de faktorer som skapar den toleranta, mångfasetterade miljö som många söker i storstaden. Även allt det där man aldrig hinner med, eller själv inte är intresserad av – bara att det finns där.

För att ännu fler stockholmare ska nås av kulturen införde vi 2008 ett bonussystem. Till dem som i år får mest pengar hör Tensta konsthall, Stockholms filmfestival och Turteatern.

Ibland har vårt bonussystem kritiserats. Men jag har svårt att se att det kan vara fel att tillföra extra pengar, som ska stimulera mer kultur till fler stockholmare. Och som ska stimulera att den fria kulturen får mer av andra pengar än skattemedel, och därmed blir ännu friare.

En annan slags kulturbonus är förstås att vi under dessa år också har ökat stödet till kulturen generellt, från ca 70 till 116 miljoner kronor om året.

Både kulturlivet som berikar Stockholm och stockholmarna själva är väl värda en kulturbonus.

Läs mer om bonussystemet och årets fördelning i kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedts pressmeddelande och på hennes blogg. Och läs gärna mina tidigare inlägg om kulturstöd och kulturbonus.