Kategori: Stockholm

Demokratimuseum på Stortorget?

Börshuset på Stortorget kan bli lämpliga lokaler för ett nytt demokratiforum när Nobelmuseet flyttar. Liberalerna i Stockholm föreslår ett museum och forum för den svenska demokratins historia och framtid.

Den svenska demokratin börjar fylla 100 år i år, och förtjänar att uppmärksammas. De demokratiska värderingarna om allas lika värde och röst, är inget vi kan ta för självklart. Demokratin måste erövras på nytt, gång på gång, i varje generation. Ett demokratiforum och museum skulle därmed fylla en dubbel uppgift.

Vårt liberala förslag till demokratimuseum innebär alltså fokus på både historia, nutid och framtid, med en målgrupp inte minst bland skolelever och unga. Läs gärna vad jag har skrivit tidigare: Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt (med bl a motionen från Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och mig).

Vi liberaler vill att Stockholms stad medverkar till ett nytt forum för den svenska demokratin, t ex genom att hjälpa till med lokalfrågan. DN skriver om detta i dag.

Continue reading ”Demokratimuseum på Stortorget?”

Mer kul och kultur vid Stockholms vatten

Stockholm har för mycket vatten – som stockholmarna och besökarna inte kan njuta av. Vi liberaler vill se mer av folkliv och kultur längs stränder, kajer och broar.

Stockholm har ett överskott på vatten, stränder och kajer, jämfört med andra städer. Men vi har ett underskott på platser där människor kan uppleva och njuta av vattenkontakten. Även om en hel del kajpromenader och strandnära stråk har rustats och tillgängliggjorts, finns en outnyttjad potential. Vi liberaler vill att både stockholmare och besökare ska kunna ta del av aktiviteter, nära och på vatten, och gärna med ett stort inslag av konst och kultur. Det skulle göra staden mer attraktiv både att bo i och att besöka.

Ett program för levande kajer, broar och stränder behövs. Fokus är inte i första hand nya permanenta strandnära byggnationer (sådana kan förvisso behövas i större utsträckning). Inte heller någon ny Vattenfestival. Men mer ”strandliv”, både sommartid och året om. Och varför inte en och annan festival i mindre skala?

Continue reading ”Mer kul och kultur vid Stockholms vatten”

Frihetens källa måste förklaras

Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.

Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.

Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.

Continue reading ”Frihetens källa måste förklaras”

Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt

Demokratin måste ständigt erövras på nytt. Hundra år efter demokratins seger i Sverige är det hög tid att inrätta ett demokratimuseum i Stockholm.

För hundra år sedan kröntes demokratikampen i Sverige med framgång. 1917 segrade parlamentarismen, och 1921 genomfördes de första riksdagsvalen med allmän, dvs också kvinnlig, rösträtt. Det förtjänar att uppmärksammas. Särskilt som demokratikampen inte är över, utan ständigt måste föras på nytt. Just nu står demokratin i vår omvärld – men även i Sverige – inför större utmaningar än på länge.

Ett demokratimuseum i Stockholm vore ett sätt att både minnas historien, och stärka demokratin i dag. Demokratin lever genom människors engagemang. En levande demokrati förutsätter kunskap och diskussioner, den kan inte tas för given. Uppväxande generationer måste vinnas på nytt. Den demokratiska rättsstaten, den rättsstatliga demokratin, är verkligen en frihet värd att försvara!

Continue reading ”Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt”

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Continue reading ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Sorgligt slut för Park

Park på Sturegatan ska stänga. Det är sorgligt för alla som älskar bio, vackra hus och levande kulturhistoria.

En av Stockholms äldsta biografer – Park på Sturegatan – ska stänga (SvD ). Det är sorgligt. En del av Stockholms filmhistoria går i graven, men också en viktig bit av stadens kulturhistoria. Film och bio har under hundra år varit en viktig del av stockholmarnas liv, en del av det som gett staden dess puls – och färg. Inte minst genom många innovativa, fantasieggande namn och färggranna neonskyltar.

Park som lokal kommer säkerligen bestå, liksom dess neonskylt, men med nytt innehåll (Stockholmdirekt). Det är bättre än inget. Men kulturhistorien ligger inte bara i husen och byggnadsdetaljerna, utan i verksamheten. Continue reading ”Sorgligt slut för Park”

Rädda Stockholms nattliv

Stockholms nattliv behöver en politisk strategi. Inte för att politisk detaljplanering kan rädda nöjeslivet – tvärtom. Men Stockholms stad behöver skapa förutsättningar, och sluta förstöra, för natt- och nöjeslivet. Vitaliteten på Debaser, Medis eller Stureplan är inget politiker kan kommendera fram.
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.
STUREGALLERIAN. Stora delar av kvarteret Sperlingens backe hotas av rivning.  Det skulle innebära stopp för nöjesliv, bad och kommers under flera år. Bild från Stockholm stad, kulturmiljöutskottets handlingar.

Är nattlivet i Stockholm hotat? Nej, inte generellt och akut. Det finns förstås gott om uteställen och klubbar – men det finns också hot mot specifika aktörer och ställen som i sig är mycket viktiga. Och det finns ett långsiktigt problem för nattlivet när staden växer och förtätas. Debaser Medis har stängts, efter stadens svikna löften, vilket vi liberaler protesterade mot och försökte ändra. Stureplan och Sturegallerian hotas av omfattande rivningar som kan stänga både affärer, restauranger, badet och uteställen under flera år, vilket vi liberaler också försöker hindra (SvD). Continue reading ”Rädda Stockholms nattliv”

För kulturens frihet, i kulturdebatten

I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.

En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Continue reading ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”

Stockholmskiosker på Fridhemsplan

Kioskerna ska få finnas kvar på ”nya Fridhemsplan” – men det kan bli en återkomst i ny form. Vi liberaler vill se konceptet Stockholmskiosker förverkligas, med start på Fridhemsplan.

STOCKHOLMSKIOSK. Dalahästen, ett av de vinannde bidragen, av Saga Karlsson och Linda Oredsson.
STOCKHOLMSKIOSK. Dalahästen, ett av de vinannde bidragen, av Saga Karlsson och Linda Oredsson.

Fridhemsplan ska äntligen omvandlas. Liberalerna och jag har propagerat länge för ett större, grönskande torg i soligt söderläge – med större plats för människor, handel och folkliv. Biltrafiken ska få flytta in i skuggan genom att den breda mittrefugen tas bort. Nu är dessa planer på väg att  bli verklighet.

Stockholmskioskerna är ett nytt koncept som togs fram för några år sedan – dåvarande kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt beskrev idén på sin blogg, där du också kan se bilder på de tre vinnande förslagen.

Tanken var att de många små byggnaderna i Stockholms stadsmiljö skulle kunna få ett mer tilltalande utseende som samtidigt gav ett modernt, Stockholmstypiskt tillägg. Tyvärr lades tanken med Stockholmskioskerna i träda efter valet. Det är tråkigt, för Stockholms stadsmiljö, och för vårt anseende, efter att staden (och de tävlande arkitekterna) lagt ned så mycket arbete.

Kioskerna vid Fridhemsplan såg ett tag ut att vara hotade – de ansågs inte få plats på det nya torget. Vi liberaler hörde till dem som protesterade livligast, och vi och de andra som värnade kioskerna fick rätt. Kioskerna med de små näringsidkarna får komma tillbaka när det nya torget är klart. Vore det då inte passande att låta Stockholmskioskerna göra sin fullvärdiga entré i stadsmiljön här, på Kungsholmens mest urbana plats?

Jag skriver om Stockholmskiosker till Fridhemsplan i veckans Vårt Kungsholmen (se nedan).

Läs vad jag tidigare skrivit om Fridhemsplan.

Vårt Kungsholmen 22 oktober 2016.
Vårt Kungsholmen 22 oktober 2016.

Fri kulturscen eller kommunalt kulturimperium?

Kan privata aktörer ta större ansvar för Stockholms kulturscen? Finns ett kommunalt och offentligt ”kulturimperium” som kväver fristående initiativ? I dag deltar jag i ett seminarium på nyrenoverade Vasateatern.

KULTURSCEN UNDER OMBYGGNAD. Vasateatern återöppnar i höst, en anrik privat scen i ny regi. Hur kan offentliga och privata aktörer stärka Stockholms kulturscen? (Wikimedia, Holger Ellgaard.)
KULTURSCEN UNDER OMBYGGNAD. Vasateatern återöppnar i höst, en anrik privat scen i ny regi. Hur kan offentliga och privata aktörer stärka Stockholms kulturscen? (Wikimedia, Holger Ellgaard.)

Stockholm har ett rikt kulturliv – med starka institutioner och ett fritt kulturliv, med offentliga och privata aktörer. Kulturpolitiken handlar oftast om den offentligt styrda eller influerade kulturen: våra egna kommunala (eller statliga) institutioner, och det offentliga kulturstöd som stöttar viktiga delar av det fria kulturlivet.

De offentliga kulturbudgetarna har de senaste åren kunnat både bibehållas och utökas, vilket skiljer Stockholm och Sverige från många andra västerländska städer och länder under finanskrisens efterverkningar.

Men kulturen är naturligtvis mycket större än det offentligt finansierade – och det gäller, hävdar jag och Liberalerna bestämt, även kulturpolitiken.

Bland finansiärerna finns privata företag, filantroper – och vi som privatpersoner och hushåll, genom våra bokinköp, konsertbiljetter och musiknedladdningar. Till de stora finansiärerna bör också räknas de många kulturverksamma, som bidrar med många timmars lågt eller rentav obetalt arbete.

Den digitala tidsåldern påverkar i högsta grad kulturen, men kulturscenen är till stor del fortfarande i högsta grad fysisk. I stadsrummet ser vi de stora offentliga institutionerna: från nationalromantikens praktfulla museer över ett centralt folkbibliotek som också är funktionalistisk arkitektur i världsklass till modernismens Kulturhus. På senare år har det tillkommit flera nya, privata, kulturinstitutioner som tar plats både på den bildliga och bokstavliga kulturscenen, konsthallarna i och runt Stockholm; Bonniers konsthall, Sven-Harrys, Artipelag.

Inom scenkonsten – för att verkligen konkret tala om kulturscenen – har vi förstås ett antal privatteatrar vars repertoar och livskraft har varierat genom åren. Inom musiklivet, klubbar och livescener. Det är en tuff uppgift att få en kommersiell kulturverksamhet att gå runt, men på senare år känns ofta inte minst musikalscenen proffsig och vital. Även Playhouse teaters nysatsning, som tar lite av Broadway till Drottninggatan, är värd att nämnas särskilt. Hotellkedjan Scandics satsning på Vasateatern är förstås mycket lovande.

Rasmus-Vasateatern-23aug2016
På plats inför morgonens debatt. Foto: Anne-Lie Elfvén.

Vilka bär då ansvaret för kulturscenen och kulturutbudet? Många, som framgår av uppräkningen ovan, både har och tar ansvar. I grunden alla de funktioner och beslutsfattare och alla vi som bildar offentligheten; det som står bakom förutsättningarna, det fria samhället, yttrandefriheten, grundläggande infrastruktur, utbildning. Det är mycket mer än rent kulturpolitiska beslut om institutioner och kulturstöd som krävs och finns. Men i grunden, naturligtvis, främst kulturskaparna själva. Politik och näringsliv kan stötta, främja, ta initiativ men aldrig skapa.

 

Vissa aktörer kan säkerligen ta större ansvar. Det kan ske på olika sätt – inte nödvändigtvis genom mer pengar. Även om jag och Liberalerna förespråkar en stark kulturbudget och gärna utökar kulturstödet ytterligare, vill vi också gärna se hur våra kommunala resurser kan leda till ännu mer kultur, och det gärna tillsammans med resurser från andra håll. Resurser kan handla om pengar, men också om lokaler.

Jag tror och hoppas att vi kan få fler kulturscener på privat initiativ. Både sådana där verksamhet drivs med stöd av det offentliga, och scener med helt privat finansierad kultur; och varför inte mer av en blandning?

Fler privata kulturinitiativ kan främjas med skatter och regelverk (bullernormer t ex) där besluten oftast ligger på nationell nivå. Men kommunen har också en viktig roll, mer än som bara finansiär. Hur agerar vi som fastighetsägare, stadsplanerare, tillståndsgivare? Hur gör vi för att inte ateljélokaler ska behöva stänga när stadsdelar omvandlas från arbets- till bostadsområden? Hur ser vi till att klubb- och musiklivet inte berövas en av sina viktigaste, och privata, aktörer i form av Debaser Medis, genom att staden sviker sina löften som hyresvärd?

Det kommunala har också en roll genom sin egen kulturverksamhet och den kultur vi stöttar. Gör vår finansiering att andra, privata, initiativ går om intet eller aldrig väcks överhuvudtaget? Jag tror inte att vi har ett kommunalt kvävande kulturimperium, men risken finns. För oss liberaler är det viktigt att bevaka att det offentliga inte konkurrerar ut det privata. Våra egna institutioner och de som får kulturstöd är främst till för att finansiera det som inte är direkt kommersiellt gångbart. (Det innebär inte att offentligt stödd kultur inte kan vara bred, och skapa igenkänningseffekter; det är lika viktigt som det nyskapande, smala, utmanande.)

Vissa saker ska kommunen alltså inte göra. Men vad kan vi göra (mer) – för att få en bättre kulturscen, men också mer pengar till kultur och mindre till lokaler?

  • Fler fristående aktörer behöver få ta plats på stadens kulturscen. Med eller utan kommunalt stöd. En väg är vårt liberala förslag om ett scenkonsthus – för gästspel, tillfälliga konstellationer, grupper som inte har någon egen scen; där man kunde få hjälp med allt från bara just scenen, till mycket av arrangemangen runtomkring, beroende på egna resurser och intresse.
  • Det offentliga ska ge god och snabb service till alla aktörer, som tillståndsgivare för ombyggnationer eller tillfälliga arrangemang t ex.
  • Kommunen ska vara en god hyresvärd. Stockholms stad måste leva upp till sina löften till Debaser. Och som fastighetsägare både våga satsa, och vara försiktig – och aktsam om det som i förlängningen, genom hyra, är kommunens penga.r
  • Stadsplaneringen ska främja kulturaktiviteter. Kulturverksamheter och deras lokaler borde kunna ses som en tillgång i såväl gamla som nya områden (och inte försvinna i takt med att den bebodda staden växer). Vi behöver mer kultur i hela stan, och en levande Citykärna – med både kultur och bostäder.
  • Kommunala stöd ska ha plats för både kulturhistoria och framtid. Nya aktörer måste kunna få plats, inte bara i lokaler utan även i stödsystemet, på jämlika villkor. Vi måste hålla i våra liberalt framdrivna kulturstödsreformer!
  • Privata liksom offentliga aktörer måste se värdet av varandra, av samexistens parallellt (så som det ofta är i dag) men också av samarbete. Riv lite mer av gränserna, utan att tumma på de tydliga roller som t ex en kommunal förvaltning måste ha. Scener kan användas för både kommersiell och skattesubventionerad kultur. Kulturens kringaktiviteter, som servering, butiksförsäljning, m m, kan ge både intäkter och förhöja upplevelsen.

Kulturen behöver större resurser, och vi behöver använda resurserna – pengarna och lokalerna – bättre. Den största resursen, den mänskliga kraften och kompetensen, måste också vårdas och inte slitas ut. Mycket bra har hänt och händer, och finns att bygga vidare på. Inte minst med mer av liberal kulturpolitik.