Plasten vi sällan pratar om är ett större problem än det skräp vi ser. Om den dolda plasten i stad och natur skriver jag i tidningen Syre.

Problemet är inte plastpåsen eller förpackningen som hamnar på marken eller i vägkanten istället för återvinningen. Utan den som byggs in i våra hus, som blästras eller tvättas bort från tak och fasader, som hamnar i dagvattenbrunnar och sprids i miljön. Byggsektorn står för en femtedel av all plastanvändning i Sverige. Och när det nu varnas för plastbrist i branschen – bland annat på grund av oron kring Hormuz-sundet – är det kanske ett bra tillfälle att börja prioritera bättre. Var behöver vi plasten, var kan vi klara oss utan den, och hur återvinner och återanvänder vi den plast vi verkligen måste använda?

Läs gärna min artikel i Syre!

Plaststaden – problemet vi inte pratar om

Plasten syns i våra städer. På gator och i parker. I vattnet. Förpackningar, frigolit, fimpar…

Men plasten finns också där vi sällan ser den – i och på själva byggnaderna. Och även denna plast är en stor källa till nedskräpning och föroreningar.

Tak och fasader målas med plastfärg. Byggmaterial innehåller allt mer plast. Och all denna plast bryts ned till mikroplaster som sprids i miljön – via luft, vatten och mark.

I Stockholm finns en handlingsplan för att minska spridningen. Den pekar ut byggnader och infrastruktur som en viktig källa. Plastfärger lyfts uttryckligen som ett exempel.

Ändå fortsätter användningen – och inte bara det.

Kanske har du sett plastsjok och flagor flyga omkring när tak eller fasader blästras eller tvättas, eller hur penslar med plastfärg sköljs rakt ned i avloppet. Då vet du att regelverket ofta inte efterlevs. Färgrester och plastpartiklar hamnar på grönytor, i dagvattenbrunnar och avlopp – trots att de inte ska göra det.

Konsekvenserna är ofta obefintliga.

Vi har börjat prata om plast. Men vi pratar inte alltid om rätt saker.

Fokus ligger på plastpåsar och engångsartiklar. Det är relevant. Men byggsektorn står samtidigt för en mycket stor del av plastanvändningen – omkring en femtedel.

Det är här de stora volymerna finns. Och där problemen bokstavligen byggs in i våra städer. I våra livsmiljöer.

Det handlar inte om att förbjuda plast. Det är ett material med viktiga egenskaper. Men det handlar om att använda det där det behövs. Om att sluta använda det där det inte behövs. Och att ta hand om det – under och efter materialens livslängd.

Inte minst handlar det om att ta ansvar för det vi redan vet – och de regler som faktiskt redan finns.

För utan efterlevnad spelar regelverk ingen roll. Utan tillsyn spelar ambitioner ingen roll. Vi riskerar att fortsätta bygga in ett miljöproblem som vi samtidigt försöker lösa.

Stockholms stad och andra kommuner upphandlar varje år tjänster och material för miljarder. Det är ett styrmedel vi kan använda aktivt för att ställa krav på material och metoder.

Men ansvaret stannar inte där. Fastighetsägare som inte ställer krav på hur exempelvis målning ska gå till och följer upp dem, är en del. Byggfirmor som inte har tydliga riktlinjer för hur arbeten de utför ska gå till, och följer upp dem, är en annan del.

Reglerna och kunskapen finns. Är beslutsfattare, beställare och byggare redo att ta ansvar för att följa dem?

Plastskräpet vi sällan pratar om är ett större problem än den vi ser. Det är inte plastpåsen eller förpackningen som hamnar på marken eller i vägkanten istället för återvinningen. Utan den som byggs in i våra hus, som blästras eller tvättas bort från tak och fasader, som hamnar i dagvattenbrunnar och sprids i miljön. Byggsektorn står för en femtedel av all plastanvändning i Sverige. Och när det nu varnas för plastbrist i branschen – bland annat på grund av oron kring Hormuz-sundet – är det kanske ett bra tillfälle att börja prioritera bättre. Var behöver vi plasten, var kan vi klara oss utan den, och hur återvinner och återanvänder vi den plast vi verkligen måste använda?