Sverige har blivit bättre sedan 2006. Samtidigt som finanskriserna har svept över världen har vi värnat och stärkt sysselsättningen, välfärden, miljön – och kulturen. Folkpartiet och Alliansen har anledning att sträcka på sig. Men arbetet är inte avslutat.

Vi ger oss inte förrän Sverige har blivit ännu bättre och jämlikt för alla. Vi vill mer.

Val vinns inte på historien utan på framtiden – väljarna röstar inte på dig för vad du har gjort, utan för vad du vill göra. Det är en vedertagen sanning i politiken – men som alla truismer kräver den nyanser. Givetvis spelar vad man åstadkommer roll för tilliten. Den som visat sig kompetent och – eller – tursam, har större chanser att få människor – också väljare – att titta en andra gång, och överväga ett (förnyat) förtroende.

Folkpartiet och Alliansen har all anledning att lyfta fram det vi åstadkommit. När Jan Björklund i går höll sitt inledningstal på Folkpartiets landsmöte, gav han en lång grad exempel på vad som förbättrats sedan 2006. Vi har all anledning att lyssna – och berätta.

Inom välfärden har Sverige fler läkare, sjuksköterskor, vårdcentraler och apotek. Vi har kortare köer och större resurser till hälso- och sjukvården och till äldreomsorgen, liksom till personer med funktionsnedsättning. Tillgängligheten såväl till primärvården som specialiserad vård har ökat. Dessutom har bostadsbidraget för barnfamiljer, flerbarnstillägget, bostadstillägget för pensionärer och högkostnadsskyddet i tandvården höjts. Pensionärer har ett högre grundavdrag och föräldralediga en högre föräldrapenning. I skolan finns fler skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. Men också fler utbildade lärare.

Vi har blivit mer jämställda: Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006, fler kvinnor som är chefer, fler kvinnliga professorer. Vi har  mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006. Vi har dessutom högre sysselsättning bland invandrare och bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Vi är rikare och jobbar mer, trots den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år, som även har drabbat Sverige. Hushållens disponibla inkomster har ökat och vi har många fler sysselsatta. Många fler går till jobbet en vanlig dag. Arbetskraften – de som står till arbetsmarknadens förfogande – är många fler. Hårda siffror finns bl.a. hos Per Gudmundsson i SvD: ”Alliansens politik skapar jobb”.

Miljöhoten och inte minst klimatutmaningen kan ge den mest optimistiske ångest. Tyfonen över Filippinerna gör de små förhoppningarna på klimatmötet i Warszawa än tyngre att bära. Men det finns också ljuspunkter. EU ligger trots Polens och andras kolvurm långt fram i klimatarbetet. ”En solskenshistoria”, som den kände miljöexperten Magnus Nilsson skriver på SvD Brännpunkt om EU och klimatet. Och Sverige har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. ”Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har också den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU. Vindkraften har mångdubblats. Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet”, som Jan Björklund sade i går.

Och ja, även kulturen har haft relativt goda år. Medan många andra länder har skurit ned, har Sverige kunnat satsa. På riksnivå har vi sett barnkultursatsningar och kan äntligen se fram mot en upprustad och större Opera. Och i Stockholm har resurserna ökat – till det fria kulturlivet, till fler och mer tillgängliga och öppna bibliotek, med mera.

För Alliansanhängare som eventuellt känner opinionsångest: Vi har mycket att vara stolta över.

Men vi folkpartister ger oss inte förrän vi har byggt ut och rustat upp vården ytterligare, höjt sjuksköterskelönerna, nått hela vägen fram med skolans kunskapsfokus och resultat, fortsatt stärka och frigöra kulturen, höjt både Sveriges och världens miljöambitioner, osv. Vi vill mer!