Kategori: Miljö

GMO: vetenskap, inte vidskepelse

Genmodifierade matvaror och material kan låta läskigt – men kan bli livsviktiga för mänskligheten. Sverige måste hålla fast vid vetenskapen och inte låta vidskepelse råda i beslut om GMO.

MOTSTÅNDSKRAFTIG. Sunset-papayan genmodifierades för att stå emot det ringspot-virus som hotade att ödelägga Hawaiis papayaodlingar (USDA via Wikimedia).
MOTSTÅNDSKRAFTIG. Sunset-papayan genmodifierades för att stå emot det ringspot-virus som hotade att ödelägga Hawaiis papayaodlingar (USDA via Wikimedia).

Beslut om vilja genmodifierade produkter som ska godkännas i Sverige och EU utgår från expertisens kunskap och förslag. Det är förslag som Sverige, mycket rationellt, har brukat följa – men inte längre. Istället för att rösta enligt expertråden, för att tillåta tre nya GMO-produkter, lade Sverige ned sin röst, utan förklaring.

Den svenska representanten från Livsmedelsverket, som fick order att inte rösta ja, konstaterar att det är ett avsteg från den tidigare svenska linjen att inte följa vetenskapen (SR: Regeringen går emot experterna om GMO).

Det är en allvarlig signal från vår nya regering, som bör oroa fler än Folkpartiets frispråkiga och tydliga Europaparlamentariker Marit Paulsen (SR: ”Det är en tragedi”).

Genmodifierade produkter, GMO, väcker mycket åsikter och känslor. De sistnämnda ska tas på allvar, och introduktionen av GMO-produkter måste ta hänsyn till människors förståeligt ifrågasättande reaktioner. Därför bör en strikt försiktighetsprincip råda – men beslut om vilka modifierade grödor som ska tillåtas måste sist och slutligen bygga på fakta, inte känslor. GMO är en vidareutveckling av tidigare och länge använda metoder med selektiv växtförädling, mutationer och korsningar, men oerhört mycket mer effektiv. Den kan skapa nya varianter av välkända, gamla livsmedelsgrödor, som bättre står emot skadedjur och bistrare naturförhållanden; och den kan göra detsamma för textilfibrer, som med bomullsprodukterna i två av de nu EU-aktuella fallen.

I vetenskapsvärlden råder samsyn om att GMO-ingredienser inte är farligare än konventionellt framställda matvaror (Wikipedia, engelska). Tvärtom kan GMO bidra till att rädda mänskligheten, när vi blir allt fler människor på jorden. Liksom de gröna revolutionerna under 1900-talet kan en ökande världsbefolkning födas, och kläs, genom jordbruks- och livsmedelsteknisk utveckling.

Försiktighetsprincipen är viktig: först när vi vet att en GMO-produkt är ofarlig, inte bara för människan utan också för den omgivande naturen, kan den tillåtas. Men utfallet av den försiktighetsprincipen måste styras av fakta och kunskap, vilket om inte Miljöpartiet så ansvarstagande socialdemokrater i den svenska regeringen borde inse. Vetenskap, inte vidskepelse, måste vara rådande om mänskligheten ska kunna gå vidare i utvecklingen. Det är en klassisk och för mig självklar liberal inställning. Eller som Marit Paulsen säger till Sveriges Radio: ”Säger vi nej till vetenskapen hela tiden så kommer vi att backa i tid och utveckling. Vi kommer att hamna i det läge där vi tror och inte vet.”

En politik som grundar sig i att tro, och inte veta, vore illavarslande för mänsklighetens framtid. Det är något som få andra än rika länder som Sverige kan ha råd med.

Glöm klimatångesten – visa handlingskraft

Hotet mot klimatet, mänskligheten och andra livsformer på jorden konkretiseras i den senaste rapporten från FN:s klimatpanel: Innan år 2100 kan delar av jorden vara obeboeliga för människor. Men konkretionen kan förhoppningsvis ge insikt och sporra till handling. Hoppet står till människans överlevnadsvilja och innovationsförmåga.

Fler skyfall och värmeböljor kan väntas i Sverige till följd av klimatförändringarna – men effekterna för oss är bland de minsta och mest harmlösa. Betydligt värre blir det i många delar av världen där torka, översvämningar och vattenbrist kommer att leda till sjukdomar, konflikter, hunger och i vissa fall så extrema förhållanden att delar kan bli helt obeboeliga för människor åtminstone de varma delarna av året. För vissa kan effekterna vara så drastiska att delar av länder, eller rentav hela små önationer, försvinner under havsytan. FN:s klimatpanel IPCC:s senaste rapport om effekterna av klimatförändringarna ger sannerligen inga muntra utsikter (DN, SR).

Hotet från en galopperande växthuseffekt är nog att ge den mest sansade människa en släng av klimatångest. Men när hotet blir alltmer övertygande, och de hotande effekterna alltmer konkreta, ges också allt större anledning till hopp om handling.

ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare.
ALLT VARMARE. Klimathotet blir allt konkretare. Bild: Wikimedia/Wylve.

Få seriösa bedömare och beslutsfattare kan längre förneka de högst reella riskerna av klimatförändringen, och att det är mänskliga aktiviteter med förbränning av fossila bränslen och storskaligt köttproducerande jordbruk som är orsaken. När bevisen – och tecknen på att vi redan upplever de första effekterna av global uppvärmning – hopas, borde världens ledare sporras till handling. För enskilda människor kan klimatångesten utbytas i eget handlande – och i tryck på de ledare vars beslut har mycket större effekter än vad vi någonsin kan åstadkomma i våra privatliv.

Visst kan var och en av oss göra mycket: Sopsortera ordentligt, ersätta bil och flyg med gång, cykel och tåg, och när vi måste ta bilen eller flyget se till att göra det miljövänligaste möjliga valet och klimatkompensera. Något av det  viktigaste vi kan göra, vilket har inskärpts ytterligare i dag, är att äta mindre kött. Om vi istället lägger pengarna på mindre, lite dyrare köttportioner, kanske mer närproducerat, får vi dessutom goda effekter både på hälsan, och på djurskyddet och svenska öppna landskap.

Sanningen torde dock vara att oavsett hur många kloka beslut vi kan ta som privatpersoner och konsumenter, så måste de stora förändringarna ske genom stora beslut. Dels för att alla konsumenter aldrig kommer att ha kunskapen eller möjligheterna att göra ”rätt” val. Dels för att vissa val helt enkelt måste göras politiskt eller på annat sätt genom centrala överenskommelser – t ex hur vi löser vår energiförsörjning, eller vilken slags fordon och bränslen vi ska använda oss av. Därför är det viktigaste vi kan göra som privatpersoner att hålla opinionstrycket högt.

Hittills har den globala politiska handlingskraften lyst med sin frånvaro, men i enskilda länder och i delar av världen har det gjorts framsteg och överenskommelser. EU är en av världens främsta miljöorganisationer, även om man alltid kan önska mer. I USA tycks president Obama övertygad om att han behöver använda mer exekutiva instrument och sina federala myndigheter, istället för att gå via den numera i till synes varje fråga trilskande kongressen. Och även i Kina, vars utsläpp ökar år från år och dag för dag, finns insikt om och vilja att göra något åt klimathotet. Det som behövs nu är insikt att arbetet behöver accelereras. Varje land och varje bilateral överenskommelse som skärper miljöregler är ett framsteg. Ju fler som går åt rätt håll, desto större marknad och förutsättningar för ny, miljövänlig teknik.

Klimathotet handlar förstås inte ”bara” om miljön, och mänsklighetens livsbetingelser i slutet av detta århundrade. Det handlar om kostnader och säkerhetsrisker redan nu. Vad beroendet av fossila bränslen betyder i säkerhetspolitiska termer torde ha varit uppenbart långt innan Putin började vrida åt gaskranarna, och vad klimatförändringar kan kosta i form av förstörda liv och tillgångar torde nu stå uppenbart för alla, inte minst i Kinas avgasdränkta megastäder. Omvänt kan ny teknik och nya produkter betyda ny ekonomisk utveckling och nya jobb.

Det är utveckling och ny teknik, snarare än försakelse, som kan rädda mänskligheten från klimathotet. Störst insatser görs genom att plocka de lägst hängande frukterna – genom att satsa på att eliminera eller lindra de största utsläppskällorna eller förhindra att de överhuvudtaget uppkommer eller växer sig stora. Miljontals små vedeldar, stora orenade kolkraftverk och metangasproducerande köttdjur i mindre utvecklade delar av världen kan snabbt ge betydligt större effekt än dyra åtgärder på hemmaplan, där mycket av de billigaste insatserna redan är gjorda. Det handlar till stora delar om Afrika och Asien, men också om länder inte långt bort, i Europa, där EU:s olika program också kan betyda mycket. Allra viktigaste är att hjälpa mindre industrialiserade samhällen att ta genvägen till dagens och framtidens miljövänligaste teknik – och inte den mödosamma, miljöovänligare omväg där vi befinner oss.

Att vi ska göra stora insatser via miljöbistånd, handel och partnerskap innebär förstås inte att vi ska luta oss tillbaka i Sverige och Europa. Vi har både en transportsektor och en uppvärmning där mycket återstår att göra, trots miljövänligare fordon och bränslen och utbyggd fjärrvärme.

Jag har fortfarande svårt att förstå hur utbytet av kärnkraft mot kol och gas skulle vara klok miljö- (eller säkerhets-) politik). En växande fordonsflotta som förtar vinsten av bättre bilar och bränslen kräver nya typer av insatser. Större samhälleliga investeringar i infrastruktur, framför allt i spår för både person- och godstransporter på järnväg, vore strategiskt viktiga. EU-pengar kan göra nytta för energiomställning även i Sverige (SR)Och solcellernas genombrott (inte bara i miljöprojekt som det DN i dag skriver om på Järva) kräver inte bara teknik, utan även ett modernt regelverk (som möjliggör att sälja överskottsel ut på nätet utan krångel med skatter och regler).

Det är okej att drabbas av klimatångest. Det vore rentav bra om världens ledare fick en släng av denna moderna åkomma. Bara det leder till handling. Människan har både vilja att överleva, och uppfinningsrikedomen att göra det.

Därför Folkpartiet

Jag är folkpartist av en mängd anledningar – först och främst för att jag är liberal. Jag tror på människor, på att ge alla möjlighet att förverkliga sin potential – till allas vår nytta. Jag unnar människor framgång, bekymrar mig mer för dem det går illa för – och vill göra något åt det och för dem.

Varför är du folkpartist? Och varför ska jag rösta på Folkpartiet? Det är frågor som vi liberaler kommer att möta under valåret – och som vi naturligtvis ska kunna svara på varje dag. Även om vi alla har en övertygelse, är det inte alltid lätt att snabbt kunna beskriva den i ord.

Efter att ha träffat 850 entusiastiska folkpartister under vårt liberala riksmöte i Örebro i helgen, och lyssnat på Sveriges mest kompetenta ministrar och Europaparlamentskandidater jämte en lång rad andra intressanta personer, tror jag att alla känner sig trygga både i sin övertygelse och i sitt eget svar. Här är mitt. Ovan den korta sammanfattande principen, nedan det mer mångordiga och konkretiserade.

FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.
FYRA FÖR FRIHET OCH RÄTTVISA. Avsaknad av missunnsamhet men omtanke om dem som har det svårt är en central tanke för Folkpartiet.

Först och främst är jag liberal, och Folkpartiet är Sveriges liberala parti med en stolt historia av reformer för demokrati, jämlikhet och välfärd. För mig är liberalismen en praktisk ideologi; ett förhållningssätt utan utopier som sätter människan i främsta rummet. Min liberalism är principiell och pragmatisk, och den viktiga principen vill jag formulera sålunda: Vi missunnar ingen hens framgång. Vi bekymrar oss istället desto mer när det går illa för människor och vi vill göra något åt det. Vi vill ge alla lika möjligheter att förverkliga sig själva och sin potential. Vi ser alla människor som jämlika med lika värde och rättigheter.

Denna princip omsätts pragmatiskt i praktisk politik. Avsaknad av missunnsamhet syns t ex i att vi uppmuntrar entreprenörskap och gärna sänker eller tar bort skatter även på högre inkomster, särskilt när det sannolikt ger mer gemensamma inkomster, genom fler arbetade timmar och fler förverkligade innovationer. Således höjd brytpunkt för statlig inkomstskatt, och slopad värnskatt.

Friheten och förverkligandet av chanser syns konkret i engagemanget för kunskap och bildning. En skola som möter och rustar alla elever utifrån deras förutsättningar, med lärarna som erkänt främsta resurs; excellens i forskning; ett rikt kulturliv både genom offentliga institutioner och ett vitalt fritt kulturliv.

Rättvisan syns i den generella välfärden, som vi ibland behöver ta strid för även inom Alliansen. Bra socialförsäkringar som ger mer än grundtrygghet (höj taken i sjuk- och a-kassan!). En tillgänglig hälso- och sjukvård till alla utifrån behov. Men också solidariteten med det som ibland har kallats det glömda Sverige. I dag handlar det t ex om gömda flyktingar, om äldre som även om man behöver omsorg ska anförtros rätten att välja bl a boende, om psykiskt sjuka och missbrukare.

Rättvisepatoset finns i en välfungerande rättstat, som måste bekämpa brott men också alltid värna enskildas rättssäkerhet och integritet. Och det syns i engagemanget för tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning.

Vilket för oss över till jämlikheten. För halva befolkningen – Folkpartiet driver nu den mångåriga paradfrågan jämställdhet med förnyad kraft med tredje pappa/mannamånad och krafttag mot våldet mot kvinnor, och vi utesluter inte kvotering. Och för alla som på ett eller annat sätt, vid en eller annan tidpunkt, är i minoritet. Kulturellt, etniskt, sexuellt eller på annat sätt.

Alla människor är individer, unika och med lika värde. Den principen är gränslös. Generös och resultatinriktad biståndspolitik, arbetskrafts- likväl som flyktinginvandring för människor som söker ett bättre eller helt enkelt ett säkert liv, är sådant liberaler står upp för. Här finns ett engagemang för en bra miljö, för dagens och framtidens människor.

Vi vet också att ensam oftast inte är stark, men att frivilligt samarbete gör människor och länder starkare. Därför stödde vi Central- och Östeuropas folks frigörelse från Sovjetimperiet, därför välkomnar vi framtidens Ukraina som medlem i den europeiska unionen. Vi tror på Europa för fred och välstånd, även när den gemensamma resan inte alltid går över slätmark och i medvind – och kanske allra mest då.

Frihet, rättvisa, chanser, jämlikhet. Frihet så länge du inte inskränker någon annans. Därför Folkpartiet.

#därförfolkpartiet: Anna Lundberg, Martin Skjöldebrand, Veronica Berggren på VK-bloggen.

Sverige blir bättre – men vi vill mer

Sverige har blivit bättre sedan 2006. Samtidigt som finanskriserna har svept över världen har vi värnat och stärkt sysselsättningen, välfärden, miljön – och kulturen. Folkpartiet och Alliansen har anledning att sträcka på sig. Men arbetet är inte avslutat.

Vi ger oss inte förrän Sverige har blivit ännu bättre och jämlikt för alla. Vi vill mer.

Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett fyraårigt försök lokaliserat till S:t Görans sjukhusområde. Flankerad av chefen och infektionsläkaren Martin Kåberg och chefssjuksköterskan Fredrik Lindström. I bakgrunden bl.a. landstingsrådet Gustav Hemming (C).
Sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg (FP) inviger sprutbytesverksamheten, ett tillskott i välfärden.

Val vinns inte på historien utan på framtiden – väljarna röstar inte på dig för vad du har gjort, utan för vad du vill göra. Det är en vedertagen sanning i politiken – men som alla truismer kräver den nyanser. Givetvis spelar vad man åstadkommer roll för tilliten. Den som visat sig kompetent och – eller – tursam, har större chanser att få människor – också väljare – att titta en andra gång, och överväga ett (förnyat) förtroende.

Folkpartiet och Alliansen har all anledning att lyfta fram det vi åstadkommit. När Jan Björklund i går höll sitt inledningstal på Folkpartiets landsmöte, gav han en lång grad exempel på vad som förbättrats sedan 2006. Vi har all anledning att lyssna – och berätta.

Inom välfärden har Sverige fler läkare, sjuksköterskor, vårdcentraler och apotek. Vi har kortare köer och större resurser till hälso- och sjukvården och till äldreomsorgen, liksom till personer med funktionsnedsättning. Tillgängligheten såväl till primärvården som specialiserad vård har ökat. Dessutom har bostadsbidraget för barnfamiljer, flerbarnstillägget, bostadstillägget för pensionärer och högkostnadsskyddet i tandvården höjts. Pensionärer har ett högre grundavdrag och föräldralediga en högre föräldrapenning. I skolan finns fler skolsköterskor, skolkuratorer och skolpsykologer. Men också fler utbildade lärare.

Vi har blivit mer jämställda: Sverige har fler kvinnor som är ordförande i statliga företag än 2006, fler kvinnor som är chefer, fler kvinnliga professorer. Vi har  mindre löneskillnader mellan kvinnor och män än 2006. Vi har dessutom högre sysselsättning bland invandrare och bättre diskrimineringsskydd än 2006.

Fler vindkraftverk (fast just dessa råkar vara engelska). Foto Steve Fareham, Wikimedia.
Fler vindkraftverk (fast just dessa råkar vara engelska). Foto Steve Fareham, Wikimedia.

Vi är rikare och jobbar mer, trots den djupaste ekonomiska krisen i Europa på 80 år, som även har drabbat Sverige. Hushållens disponibla inkomster har ökat och vi har många fler sysselsatta. Många fler går till jobbet en vanlig dag. Arbetskraften – de som står till arbetsmarknadens förfogande – är många fler. Hårda siffror finns bl.a. hos Per Gudmundsson i SvD: ”Alliansens politik skapar jobb”.

Miljöhoten och inte minst klimatutmaningen kan ge den mest optimistiske ångest. Tyfonen över Filippinerna gör de små förhoppningarna på klimatmötet i Warszawa än tyngre att bära. Men det finns också ljuspunkter. EU ligger trots Polens och andras kolvurm långt fram i klimatarbetet. ”En solskenshistoria”, som den kände miljöexperten Magnus Nilsson skriver på SvD Brännpunkt om EU och klimatet. Och Sverige har bland de mest ambitiösa klimatmålen i världen. ”Koldioxidutsläppen har minskat sedan 2006. Sverige har också den mest koldioxideffektiva ekonomin inom hela EU. Vindkraften har mångdubblats. Utbyggnadsplanerna för ny järnväg i Sverige har inte varit så omfattande sedan 1800-talet”, som Jan Björklund sade i går.

Mer tillgängliga bibliotek.
Mer tillgängliga bibliotek.

Och ja, även kulturen har haft relativt goda år. Medan många andra länder har skurit ned, har Sverige kunnat satsa. På riksnivå har vi sett barnkultursatsningar och kan äntligen se fram mot en upprustad och större Opera. Och i Stockholm har resurserna ökat – till det fria kulturlivet, till fler och mer tillgängliga och öppna bibliotek, med mera.

För Alliansanhängare som eventuellt känner opinionsångest: Vi har mycket att vara stolta över.

Men vi folkpartister ger oss inte förrän vi har byggt ut och rustat upp vården ytterligare, höjt sjuksköterskelönerna, nått hela vägen fram med skolans kunskapsfokus och resultat, fortsatt stärka och frigöra kulturen, höjt både Sveriges och världens miljöambitioner, osv. Vi vill mer!

Måste gå som tåget

Tåg är lätta att älska. Åtminstone i idévärlden: snabba, miljövänliga och med stor kapacitet att transportera såväl människor som gods. Tåg binder samman allt större regioner – vad pendeltågen gjorde för Stockholmsregionen på 70-talet är Pågatåg och Mälardalståg på väg att göra för Skåne och förhoppningsvis även Mälardalen.

Men svenskarna och deras tågtrafik har en kärleksförbindelse med bekymmer. Kapaciteten har inte alls växt i den takt som behövs. Pengar har prioriterats fel – till en Botniabana, som dessutom inte är kopplad till övriga tågsystemet på ett tillräckligt bra sätt. Samtidigt har bristande underhåll och för små marginaler gjort att även befintliga system fallerar, gång på gång.

Det dröms om höghastighetståg på Europabanor och en nordisk triangel. Det är en dröm som jag delar. Men först måste vi se till att de tåg vi har verkligen kan gå, som tåget. Pålitligt och snabbt.

Regeringens satsning på förstärkt underhåll är därför viktigt som ett steg på vägen (men långtifrån nog). Gårdagkvällens tågkaos gav en oväntad men tydlig fond, som säkert uppväckte många mindre goda vinterminnen.

Sedan ska vi fortsätta att investera också i nya banor. Svealandsbanan har fått efterlängtat dubbelspår på fler sträckor. Sådana nyckelinvesteringar är väl värda att prioritera, med långt mindre summor än för de dyra höghastighetsdrömmarna kan vi få stora resultat genom att regioner som Mälardalen växer ihop bättre.

Infrastrukturinvesteringar är också angelägna för samhällsekonomin och arbetsmarknaden. Regeringen gör klokt i att komplettera sin politik för tillväxt och sysselsättning på detta område. Jobbskatteavdrag är bra – men räcker inte. Förutom att också underlätta efterfrågan på arbetskraft (genom lägre skatt på företagande, regelförenklingar, flexiblare arbetsrätt) och att vidga synen på utbudsåtgärder (slopad värnskatt, modern trygghet i socialförsäkringarna) behövs investeringar. Som Johan Schück påpekar i dagens DN (ej på nätet), liksom förr och många andra med honom, är det betydligt klokare än att fortsätta amortera ned en statsskuld som närmar sig rekordlåga nivåer för de senaste decennierna (mätt som andel av BNP).

Jämte utbildning och forskning är det infrastruktur som gäller. Den nya tidens infrastruktur i form av IT ska givetvis finnas med i bilden, men tåg, spår och vägar behövs lika mycket nu som förr. Resor och handel är lika modernt i dag som på Gripenstedts 1800-tal.

(Tågtrafik är ju för övrigt också ett utmärkt användningsområde för mer el, och om vi med ett kärnkraftsgenererat överskott kan exportera lite tågenergi över Öresundsbron så danskarna slipper elda kol för att få ström så borde det väl glädja även grönaste miljövänner?)

DN 1, 2SvD 1, 2, SVT Rapport om regeringens tågsatsning. Miljöpartiet i DN om kärnkraft och elöverskott. DN 1, 2 om Botniabanan. Bloggar: Annie Johansson, Kent PerssonMathias Sundin, Mikael Andersson, Lotta Olsson samt Adam Cwejman (om energipopulism).

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Folkpartiet – för framtiden!

Varför ska man egentligen rösta på Folkpartiet? Frågan är inte ovanlig för kampanjarbetare, i något parti. Som liberal känner jag mig stå på rätt säker mark när jag besvarar den. Det finns ett antal sakfrågor där jag anser att Folkpartiet visar sin styrka – utöver den rena ideologiska grunden, socialliberalismen.

Hans Åberg listar föredömligt ett antal sådana frågor, jag kan skriva under på dem alla. Låt mig lägga till några punkter:

Folkpartiet värnar kulturen. Vi är den tydliga rösten för en aktiv kulturpolitik, som ser värdet av ett rikt och fritt kulturliv, och inser att allt som är värdefullt inte är kommersiellt gångbart utan kan behöva stöd. Samtidigt uppmuntrar vi kulturellt entrepenörskap, att kulturen ska nå fler, och att kulturarbetare, konstnärer osv ska få lön för mödan. Gärna genom egna intäkter, t.ex. med ordentligt betalt när konstnärer ställer ut sina verk i offentliga sammanhang, eller med Stockholms stad och andra offentliga aktörer som beställare av konstnärliga verk i offentlig miljö, till gagn för alla. Och vi vill utveckla och stärka biblioteken – kulturens finmaskiga infrastruktur som betyder så mycket för möten mellan människor och med nya världar, genom böckernas och andra mediers försorg.

Folkpartiet unnar människor framgång. Vi ser inga problem när människor lyckas, med hårt arbete, lång utbildning, talang och goda idéer, och kanske en portion tur, skapar växande företag, nya innovationer eller gör karriär. Vi unnar dem deras framgång, och deras pengar. Problemet är när det inte går så bra för människor. Ingen ska falla mellan stolarna, det sociala skyddsnätet ska vara finmaskigt. Därför vill vi avskaffa värnskatten – och bygga ut vården och stödet för hemlösa. Därför säger vi nej till en ny förmögenhetsskatt – och vill ha generösa socialförsäkringar.

Folkpartiet slår vakt om en god miljö. Det är kanske inte vårt partis mest kända politikområde, men vi har en stark politik på miljöområdet, som fått beröm av miljöorganisationer. Det handlar inte bara om kärnkraft (som dock är klimatsmart, för att ersätta koldioxid med växande elbehov särskilt om vi ska börja köra mer elbilar…) utan om bevarad artmångfald, skyddade naturvärden, stopp för överfiske, klimat- och miljöbistånd, och ja, skepsis mot vargjakt.

Folkpartiet älskar Europa. Ja, det är en kärlekshistoria, som fått sina törnar och har sina surdegar – som tullmurarna mot fattiga länder, den monstruösa jordbrukspolitiken och en del integritetskänsliga förslag. Men med grunden i fredstanken, den positiva dragningskraften på de forna östländerna, avskaffande av dödsstraffet (tack vare folkpartisten Hadar Cars i Europaparlamentet), och förstås med de stora ekonomiska vinsterna av en gemensam marknad, och glädjen i att kunna resa obehindrat över nationsgränserna, är EU en framgångssaga. Nu ska den kompletteras med att Sverige inför euron. Och Folkpartiet fortsätter att gå i bräschen.

Folkpartiet älskar världen. Liberaler är internationalister. Vi bejakar varje form av internationellt samarbete mellan demokratiska stater, och mellan människor och inom civilsamhället. Vi säger ja till Nato, för vi vill att Sverige tar sitt ansvar för den gemensamma säkerheten som vi drar nytta av. Vi slåss för ett högt bistånd – som ska ge resultat, för demokrati och miljö, med tydlig uppföljning.

Tack vare dessa, och hundratals andra skäl, verkar det just nu gå åt rätt håll för Folkpartiet, samtidigt som Alliansen stärker sin majoritet, senast i Skop och United Minds i dag (AB 1, 2, DN, Expr). Med alla våra goda idéer och sakfrågor borde vi i framtiden förstås vara ännu större – vi har något att jobba för!

Olov Lindquist bloggar.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , ,

Liberal kompass till externa köpcentrum?

Det bor kanske en politisk, social eller miljömässig samhällsingenjör i varje politiker. I grunden är det förstås något positivt, politik ska ju handla om att bygga och vårda det gemensamma och att skapa ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla människor att förverkliga sig själva. När det landar i att lägga livet till rätta bör dock varningssignalerna ljuda, högt.
Moratorium för externa köpcentrum hör till varnings-kategorin. Välmenande, med ett gott syfte, men ett klart exempel på när man lätt låter politiken gå för långt.
Som folkpartist och pragmatisk liberal, som inte skäms för prefixet social-, är jag inte motståndare till politiska beslut som uppmuntrar vissa val och avskräcker från andra. Det handlar om ett pragmatiskt avvägande av hur mycket en frihet och jämlikhet ökar, gentemot hur en annan eventuellt minskar. Ekonomiska styrmedel kring sådant som tobak, alkohol, bilism är i mina ögon god liberal politik på väl valda, avvägda områden.
Förbud och påbud ska man handskas ännu mer försiktigt med.
Jag förstår syftet med Miljöpartiets förslag och kan rentav sympatisera med att vilja minska den externa, bilburna handeln till förmån för både miljövänligare och även i mina ögon trevligare mer promenadknuten stadskärnehandel. Vad som är subjektivt trevligt kan dock inte vara grund för politiska beslut (mer objektivt blir det förstås om man kan göra sakligt gällande att ett folkflertal eller åtminstone ett stort antal invånare delar samma syn). Beslut bör däremot vara evidensbaserade där så är möjligt, och det stödet verkar faktiskt skralt åtminstone för den uppmålade motsättningen mellan externa köpcentrum och stadskärnor (AB).
För det miljömässigt riktiga finns andra ordningar. Det handlar inte minst om det kommunala självstyret. Miljöpartiet får gärna, liksom Folkpartiet där det är motiverat, säga nej till externa handelsetableringar i respektive kommun. Vill staten minska bilåkandet får man använda de egna verktygen. På varje nivå bör en liberal göra noggranna pragmatiska avvägningar baserade på principer och evidens.
Media: AB, DN, DN, Expressen, SvD, SVT. Bloggar: Per Ankersjö, Carina Boberg, Adam Cwejman, Per Hagwall, Kent Persson, Tommy Rydfeldt, Jesper Svensson, Hans Åberg. Hur det är med Miljöpartiets liberalism resonerar Johan Norberg om.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Folkpartiet älskar skärgården

Stockholms skärgård är något unikt i världen. Det är en enorm tillgång för alla oss som bor i Stockholms län, för alla som har möjlighet att vistas i denna vackra skärgård. Det är också en stor konkurrensfördel för att sätta bilden av Stockholms län i omvärlden och locka hit besökare. Men det är också den plats där många människor bor och arbetar, året om.

Alla dessa aspekter på skärgården vill Folkpartiet lyfta fram, med en särskild skärgårdskampanj som startar i dag. Det blir kampanjaktiviteter med framträdande liberaler och andra politiker. Lotta Edholm, Barbro Westerholm och Louise Edlind-Friberg (f.d. riksdagsledamot, f.d. kollega till mig i kulturnämnden och skådespelerska med Saltkråke-meriter) syns på affischer på skärgårds- och Djurgårdsbåtarna.

Alla ska ha tillgång till skärgården. Det ska vara möjligt att bo, arbeta och leva i skärgården året om. Då är inte minst transportmöjligheterna viktiga. Men vi slår även vakt om stränderna – de obebyggda stränder som finns kvar ska bevaras.

Läs mer på Folkpartiets kampanjsida och hos Seved Monke Ajneståhl, Andreas Froby, Mark Klamberg, Olov Lindquist, Fredrik Sneibjerg.

Intressant om Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Hållbarheten är energifrågan, kärnkraft en del av svaret

Sanningens minut närmar sig för kärnkraften, jämt 30 år efter den ödesdigra folkomröstningen som bidragit till att låsa och lamslå energifrågan i debatt och handling nästan lika länge. Alliansregeringens energiproposition innebär en storsatsning på förnybara energikällor. Och den innebär att låsningarna kring kärnkraften låses upp. Framför allt Folkpartiet och Centerpartiet har tagit stort ansvar.

Nu ska det bli möjligt att bygga nya kärnkraftsreaktorer som ersätter de gamla som snart är uttjänta. De nya reaktorerna skulle bli effektivare, säkrare, ge mindre avfall i förhållande till effekten och innebära större och tryggare elleveranser. Forskningen och kunnandet har gått framåt på ett område där Sverige en gång låg i täten. De nya reaktorer som nu byggs i omvärlden innebär viktiga erfarenheter.

Energipolitiken måste vara hållbar för ekonomi och miljö. Hur vi värnar svensk basindustri och trygghet för svenska hushåll är en fråga som inte minst många socialdemokratiska tungviktare i facket och kommunerna ställer. Miljövänner oavsett partifärg bör fråga sig hur vi får mer fossilfri el, som har en mängd användningsområden, t.ex. fler laddningsbara elbilar? Hur minskar vi generellt beroendet av kol och olja?

Vattenkraft, andra förnybara energikällor och energieffektivisering är viktiga delar i en hållbar energipolitik. Men en hållbar utveckling kräver att vi radikalt minskar import och användning av fossila bränslen. Då behövs också modern kärnkraft. Hur gröna de rödgröna med Miljöpartiet i spetsen än vill vara har de ännu inget hållbart alternativ.

Läs också DN:s ledarskribent Johannes Åman, DN, samt lite äldre från Rapport med TT-notis i DN, Expressen och SvD. Bloggare: Per Ankersjö, Pär Gustafsson, Tobias Josefsson, Mark Klamberg, Seved Monke, Niklas Odelberg, Kent Persson, Mikael Ståldal, Christer Sörliden.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

ROT och RUT – en symbolfråga i mångas verklighet

Att de rödgröna ogillar skattesänkningar är ingen nyhet. Även om RUT-avdraget inte längre föraktfullt avfärdas som ett ”pigavdrag” av ledande företrädare för oppositionen, så var väl knappast någon överraskad när beskedet slutligen kom att hushållsnära tjänster åter kommer att bli mycket dyrare efter en rödgrön valseger. ROT-delen av det som numera faktiskt är ett och samma husavdrag, för mer traditionellt ”manliga” tjänster som renovering, om- och tillbyggnad, har funnit något mer nåd – men bara som tillfällig konjunkturåtgärd. Det är väl bra att Lars Ohly tydligt påminner väljarna om att såväl ROT som RUT ryker vid en valseger – men kom ihåg att detta inte bara är vänsterspöket som talar utan även traditionell S-politik.

”Manliga” jobb ska stödjas vid konjunktursvackor. Städa ska man göra själv. Och några ansträngningar för att försöka få en ny slags tjänstesektor att växa fram ska inte göras. Är det alltjämt till industrijobben hoppet enbart står?

Hur stora de positiva effekterna av husavdraget blivit och kommer att bli är förstås svårt att säga. Ur forskningssynpunkt hade det förstås varit optimalt att införa avdraget i en del av landet och studera skillnaden gentemot ”kontrollgruppen” i övriga Sverige. Med vanligt enkelt förnuft framstår det dock som högst troligt att den tillväxt av nya jobb och företag i hushållstjänstesektorn som vi har sett efter att det permanenta husavdraget infördes, inte hade uppkommit utan denna lättade skattebörda.

Sannolikt lär också Alliansens utveckling, istället för de rödgrönas avveckling, med Centerns RIT för IT-tjänster och Folkpartiets pensionärs- och barnfamiljsreform, leda till ytterligare jobb och skatteintäkter.

Debatten lär fortgå. Intressant var att höra LO:s och Svenskt Näringslivs respektive chefsekonomer Lena Westerlund och Stefan Fölster i P1 Morgon i morse (webbradio). Som Fölster (och Andreas Bergh) påpekar handlar de hushållsnära tjänsterna om jobb som annars skulle utföras helt privat och obeskattat (men däremot potentiellt hindra mer avlönat jobb och därmed skatteintäkter), alternativt svart (utan vare sig skatteintäkter eller pensionspoäng), eller kanske inte alls. Och att tala om ett enhetligt skattesystem och att tjänsten främst utnyttjas av medel- och höginkomsttagare ter sig som en märklig tes från vänsterhåll snart 20 år efter den söndertrasade skattereformen, och jämfört med olika momsnivåer, maxtaxa på dagis osv.

Perspektiven på hushållsnära tjänster är många – pensionärernas, barnfamiljernas, de nyanställdas med första jobbet på svensk arbetsmarknad, de expanderande tjänsterföretagarnas… Och miljöns! En bonus som gäller hela tjänstesektorn är förstås att det är miljövänlig konsumtion, jämfört med utlandsresor eller varukonsumtion. Bara den orsaken borde väl få det förment allra grönaste partiet Miljöpartiet att bejubla en skatterabatt. Grön skatteväxling som ger jobb – känns tanken igen?

Just nu verkar det dominerande perspektivet vara det partipolitiska. Är det en vinnarfråga att säga ja eller nej till RUT och ROT? Som jag påpekat tidigare: det avgör nog inga val men kan bli strået som knäcker den socialdemokratiska kamelens rygg inte minst i Stockholmsregionen. Och det har potential som symbolfråga – om jobben och företagen, och människors tid och liv. En symbolfråga med högst påtaglig förankring i mångas verklighet.

Bloggar och kommentarer: mer Andreas Bergh, Jan Björklunds nyhetsbrev, Carina Boberg, Pia Gustafsson, Mark Klamberg, Nina Larsson, Anna Lundberg, Lars-Axel Nordell, Kent Persson, Rosie Rothstein, Jesper Svensson.
Media: DN om RIT och ROT och jobberäkningar, SvD om stödet för RUT, Sanna Rayman på SvD:s ledarsida.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , ,