Kategori: Miljö

Kärnkraft tryggar Sverige

En kär gammal Folkpartifråga kan få nytt liv igen inför valet. I dessa dagar som påmint svenskarna hur en riktig vinter kan vara på våra breddgrader, är det också värt att påminna om att en eventuell rödgrön regering definitivt kommer att avskaffa kärnkraften. Det är ett av exemplen på t.ex. det nu så populära, men lite granskade, Miljöpartiets politik.

Alliansregeringen har däremot gjort upp om energisatsningarna på ett sätt som gjort svensk energipolitisk framtid mer förutsägbar än någonsin. Att uppgörelsen håller utgår jag från, oavsett vad SVT nu rapporterar; den här borgerliga regeringen håller sina överenskommelser, vilket är en grundsten för den höga trovärdigheten i själva regeringsfrågan.

Nu kommer det att bli tillåtet att bygga nya, effektivare kärnkraftsreaktorer som kan ersätta de gamla med mindre kapacitet. Det kommer att bli tillåtet att forska om kärnkraften – ett område där Sverige har en p.g.a. tankeförbudet förfallen historisk tradition att återuppta. Bland kärnkraftens framtidsmöjligheter finns utsikter till nya konstruktioner som skulle mångfaldiga det möjliga bränslet och minimera de potentiellt farliga restprodukterna.

Samtidigt fortsätter vi att satsa på utveckling av mer förnybara energikällor. Tillsammans kan sol, vind, vatten, biobränslen och kärnkraft ta oss ur oljeberoendet med dess samhällsekonomiska och framför allt miljö- och klimatmässiga stora nackdelar.

Folkpartiet och Jan Björklund kan sedan kan fortsätta driva en kärnkraftspolitik för framtiden där vi kan få ännu fler moderna reaktorer. Väljarnas röster och partiernas ställningstaganden framöver kommer avgöra hur svensk energiförsörjning kommer att se ut – förhoppningsvis för trygga varma och upplysta bostäder och gator och en konkurrenskraftig industri.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , ,

Bilar och vapen – vatten och vind?

Kommer en miljöpartistisk minister att åka jorden runt och sälja stora svenska bilar, smygande ubåtar och attackflygplan? Kommer de gröna i en kommande regering att subventionera svensk bil- och vapenindustri?

Många har nog satt i halsen över det alltmer populära Miljöpartiets plötsliga vurmande för bilar – så länge de är svenska och tillverkas i Trollhättan. Maria Wetterstrand verkar hålla sina gröna fingrar rena men hennes språkrörskollega Peter Eriksson har inte tvekat att såga regeringens ansvarsfulla, sansade linje kring ett utlandsägt och illa hanterat Saab Automobile – och utmåla en bild av stabila potentiella nya ägare. Vilka de är har han dock inte närmare beskrivit

Och i den urvattnade rödgröna försvarspolitik som nu presenterats, där det mesta kompromissas om genom att utelämnas, är det svensk vapenindustri, om än mer marina Kockums än flygande Saab, som ska värnas.

Visst är det bra om Sverige kan ha en stark, konkurrenskraftig bil- och vapenindustri. Men att de gröna miljöpartisterna plötsligt skulle bli herrgårdsvagns- och bandvagnskramare var kanske otippat. Det kan bli intressant att följa den fördjupade granskning av den gröna kometen i svensk politik under våren, och av deras många förslag kring kraftigt höjt bensinpris, i princip flygstopp i södra Sverige, med mera.

Tryggt nog håller miljöpartisterna än så länge kvar vid sitt motstånd mot kärnkraften, som ska börja avvecklas omedelbart och absolut inte uppgaderas eller göras mer effektiv (och leveranssäker). Sol, vind och vatten är förstås ovärderliga energikällor – men är de lösningen nästa kalla vinter? Som bekant kan man inte alltid lita på att solen skiner eller vinden blåser. Och de outbyggda älvarna ska väl förbli så, eller?

Intressant om , , , , , , , , , , , , ,

Klimatet, de viktiga demonstrationerna och det farliga våldet

Vi är många som med spänt intresse följer COP15, klimatkonferensen i Köpenhamn, som är ”tiden och platsen” för en överenskommelse: Om inte ett färdigt klimatpaket så en grund för att sätta stopp för ökande växthusgasutsläpp på en nivå som rimligen håller den globala temperaturökningen under tvågradersmålet. Just i dag verkar det ha krisat lite i ,den förutsedda konflikten mellan i- och u-länder (DN, SvD – men som alltid är det svårt att utifrån avgöra hur långt man kommit och hur tecknen ska tydas).

Vissa är så intresserade att de åker till Köpenhamn – inte bara nordiska nabor som svenskar utan mer långväga aktivister, demonstranter och andra från Europa och hela världen. De flesta av dem demonstrerar fredligt. Andra är redan från början inställda på bråk. Och många handlar som vanligt i kläm eller känner sig orättvist behandlade av ordningsmakten. Demonstrationerna fortsätter och fler grips. Kritiken mot den danska polisen verkar delvis berättigad och brister erkänns. Demonstranter och poliser går en balansgång, dag efter dag.

Bilden känns igen från alla andra stora möten där världsrepresentanter och ledare möts för att förhandla – och förhoppningsvis komma fram till något som är bra för jorden och de flesta av oss som bor här. Och givetvis är det fullt rimligt att demonstrera och göra sin åsikt hörd. I klimatfrågan är det särskilt viktigt. Allt som kan få världsledarna att känna hur angeläget och akut det är att få kontroll över klimatförändringarna, är positivt.

Frågan är förstås om de våldsamma aktionerna kan räknas in i den kategorin. Tjänar de sitt syfte att påverka dem som bestämmer? Eller är det troligare att Wen Jiabao, Barack Obama, Vladimir Putin, Lula da Silva, Susilo Bambang Yudhoyono, Jacob Zuma, Fredrik Reinfeldt och de övriga om något influeras mer av tiotusentals människor som fredligt gör sina röster och viljor hörda?

Civil olydnad är ett känsligt ämne. Särskilt om det inbegriper våld. Rätten att göra uppror mot en orättmätig övermakt är absolut. Men är klimattoppmötets toppar den orättmätiga övermakten? Vem representerar då dem som tar sig makten att plocka upp stenen och kasta den? Och vem är det som träffas? Med några undantag är storspelarna demokratiskt valda. Inte av världsbefolkningen, förvisso, vilket gör att de mer kan antas företräda sina egna medborgares intressen. Intressen som i klimatfrågan tydligare än någon annan gång (möjligen med undantag av kärnvapennedrustning) sammanfaller.

Klimatfrågans angelägenhet och brådska gör kanske i vissas ögon att civil olydnad, också med våld och förstörelse, blir mer motiverad och rättfärdigad. Samtidigt är det kanske en sällsynt illa vald fråga för våldsamma aktioner. Just eftersom det brådskar har vi inte tid med inställda möten eller dimridåer som misslyckade förhandlingar kan gömmas under eller skyllas på.

Så demonstrera på, håll trycket uppe. Men gör oss alla tjänsten att hålla våldet och förstörelsen borta från Köpenhamns gator dessa ödesdagar.

Uppdaterat, med liberala bloggare om klimatpopulism och klimatfascism: Per Altenberg, Seved Monke, Mikael Ståldal, Martin Ängeby.

Intressant om , , , , , , , ,

Om vi hade kunnat stoppa gasledningen…

Med handen på hjärtat är det nog inte många svenskar eller nordbor som jublar över de nu högst oundvikliga utsikterna att få en rysk gasledning nedlagd i Östersjön. Och med all respekt för miljöskälen (där förlitandet på fossil naturgas väl är det värsta); för de flesta liksom för mig handlar det nog om säkerhet.

Omotiverad skräck för ”den ryska björnen” som blivit ofarlig och gärna deltar i ekonomiskt utbyte på lika villkor med andra? Fråga ukrainarna. Eller den kvävda oppositionen eller fria pressen i själva Ryssland.

Nu är Sverige, eller Tyskland som är huvudmottagare för den kommande gasen, inte Ukraina. Men naturligtvis är det högst problematiskt, för att uttrycka det milt, för Sverige och EU med det stormaktsspråk som den ryska statsledningen gärna använder mot sina grannar.

Den ryska flottan väntas nu öka sin närvaro i Östersjön för att övervaka gasledningen. En sådan tilltagande militarisering är problematisk i sig. Lägg därtill att några av EU:s centrala länder gör sig fortsatt, och än mer, beroende av ryska gasleveranser. Energi är säkerhet. Och gasledningar är geostrategiska inrättningar av högsta klass – minst lika mycket som antimissilsystem. Geostrategiska inrättningar i utomståendes intresse, som vi nu etablerar mitt i Östersjön.

Därför hade också jag önskat att man hade kunnat säga nej till gasledningen, precis som den kloka folkpartisten Carl B Hamilton. Nu verkar det inte ha gått, helt enkelt för att möjligheterna inte fanns enligt internationell lag. För oppositionen och inte minst Socialdemokraterna, som inte var så avoga när de själva satt i regeringsställning, är det förstås lika självklart att opponera (men stoppa beslutet tror de sig inte kunna göra). Avgörandet ligger i start- och målländerna, och Ryssland lär inte ändra sig. Hoppet är förstås litet att Tyskland och de övriga inblandade EU-länderna gör det – även om Sverige gärna skulle lära dem deras eget bästa.

Det är ändå en förhoppning att Europa inte låser fast sig i ett beroende av rysk gas. En förnuftigare syn på kärnkraften i Tyskland kan bidra. Och om det ändå behövs fossil naturgas för att med det mindre onda avhjälpa det större (kol) så borde vi verka för ”icke-ryska” gasleveranser – från källor i andra länder, över andra länders territorier. Ytterligare ett skäl för EU att verka i Svartahavs-Kaukasus-Kaspiska havsregionen, på villkor att vi samtidigt kan främja demokrati och stabilitet.

Intressant om , , , , , , , , ,, ,

Broadway som gågata

Vi är många som har stått i trängseln på Broadways eller Sjunde avenyns trottoarer, vid 40-någonting-gatorna på Manhattan, och insupit atmosfären i ”världens huvudstad”. Times Square är på något sätt sinnebilden av New York City.

Denna världens åtminstone känslomässigt kanske mest urbana plats håller nu på att omvandlas radikalt. I veckan har nämligen biltrafiken stängts av, fotgängarna behöver inte längre hålla sig till sprängfyllda trottoarer, utan kan sprida sig över asfalten, mellan skyskrapornas neonskyltsprydda fasader.

Inspirationen kommer från Europa och inte minst Köpenhamn. En grönare, mänskligare storstad som utan att förlora sin urbana karaktär kan göra luften lättare att andas känns modernt och sympatiskt. Något för ett Stockholm som vill bli en världsstad att inspireras av i sin tur.

Men jag kan förstå om Broadway och Times Square och dess frekventa besökare känner sig lite vilsna i rollen som nybliven gågata och trafikfredat torg.

Läs mer i NY Times (vad gjorde vi utan kvalitetstidningar, i papper och på nätet?)

Intressant om , , , , , , , , ,

Vårkänslor varma vinterdagar

Jag tror verkligen att människan måste förändra sin livsstil och ta hjälp av ny teknik för att hejda klimatförändringar som kan föra med sig stora katastrofer. Men samtidigt kan jag inte förneka att jag inte personligen sörjer över en av de varmaste vintrarna någonsin. (Den varmaste i Stockholm sedan mätningarna startade 1756, enligt dagens DN.) Det är skönt att kunna gå, springa och flanera utomhus utan att pälsa på sig, och att slippa snöväder omväxlande med tö och frysgrader som skapar isgator.

Förvisso, en vit jul hade varit härlig. Men inte snötäcke fram till mars. (Eller som 1808, då Sveaborg inte kunde undsättas av svenska flottan förrän i maj p.g.a. isläget.) Nu efter flera soliga januari- och februaridagar (rentav med lite nederbördsfri, klar kyla) har de flesta väl också glömt den i stort sett solbefriade december…

Nåväl, denna glädje lär väl inte vara länge. Vädret torde fortsätta variera de närmaste åren också, innan vi får mer definitiva förändringar till följd av växthuseffekten. Och dem ska vi förhoppningsvis sätta stopp för.

Pingat på intressant.se. Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Opinion för sakpolitik?

Opinionsmätningar ska tas med en nypa salt och standardkommentaren ”det finns bara en mätning som räknas, på valdagen” äger sin riktighet. Ändå kan vare sig partisekreterare eller expertröster avhålla sig från, eller undgå medielogikens tvång, att kommentera. Även er ödmjuke bloggare känner sig liksom många andra också utanför denna illustra skara, manad att orda något om dagens Sifomätning (om vilken man kan läsa stort i SvD och något mindre hos DN via TT).

Det kongressande miljöpartiet får slutligen någon utdelning av det långvariga miljöpolitiska högtrycket kring klimatfrågan. Men lika mycket ökar det regeringsparti som historiskt mest försökt odla sin gröna profil, dvs centern (på senare tid i hård konkurrens från statsministern med kanske ännu nyare moderater i släptåg). Hela alliansregeringen kan för övrigt glädjas åt att det trots klimatfrågans höga aktualitet alltjämt är deras gemensamma kära huvudfråga, jobben, som svenskarna sägs prioritera högst.

Kanske är det resultatpolitiken på jobbområdet som äntligen kan ge något resultat också i opinionen: En optimistisk tolkning är att ett trendbrott nu kan skönjas, där regeringspartiernas underläge krymper något. De enskilda partiernas förändringar uppvägs dock på samma sida blockgränsen för både alliansen och oppositionen.

Hur det står till med denna rödgröna opposition är väl annars fortfarande den mest intressanta strategisk-politiska frågan (medan regeringen fortsätter att leverera i sakpolitiken). Miljöpartiet verkar inte fullt ut vilja ta steget in i en vänsterallians. Socialdemokraterna eller åtminstone delar av s-ledningen skulle kanske vilja bygga en sådan motallians, men måste samtidigt hantera vänsterpartiet – som kanske inte trovärdigt kan hota med att gå i säng med alliansen, men däremot driva en populistisk vänsterpolitik om man lämnas utanför – utan att förlora mittfältet… (Denna rödgröna huvudvärk analyseras i dag i DN:s huvudledare.)

Tydligast och hoppfullast i dagens mätning är socialdemokraternas nedgång – den enda statistiskt säkra förändringen. Partisekreterare (förste krishanterare eller chefsoptimist som uppdraget också kan kallas) Ulvskog har faktiskt, partisekreterares vana stridig, något annat än standardkommentaren till hands för Ekot: partiet har ”inte varit i fokus för den politiska debatten”.

Eller så är det följden av att politiken, med återställare eller inte, nu står i fokus efter den utdragna partiledarkröningen.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , , ,

Vad Reinfeldt borde sagt till Bush

Jämte ”den fria världens ledare”, inför ett journalistuppbåd, ser nog de flesta lite skolpojksaktiga ut. Särskilt om man som Fredrik Reinfeldt till skillnad från sin företrädare redan från början lägger sig vinn om en ödmjuk framtoning. Till raljanta svenska kommentatorer här på andra sidan Atlanten vill någon del av mig vill förvisso muttra ”gör det bättre själva då”, men samtidigt är det rätt och riktigt att ställa höga krav på Sveriges främsta representant.

Reinfeldt liksom Göran Persson kände behovet att gentemot den svenska hemmapubliken betona att den amerikanske presidenten är långtifrån så dum eller trångsynt som man ibland får intryck av i svensk rapportering och debatt. Bush har förvisso inte vana av någon ödmjuk framtoning, men kring miljön och framför allt klimatet har han signalerat omsvängning. Till att först för några år sedan ha givit stöd för att mänskliga aktiviteter förstärker växthuseffekten, och sedan i dag – av miljö- men också ekonomiska och geopolitiska skäl – tala om hur USA måste bryta sitt oljeberoende, har det varit en lång resa för mannen från ranchernas och oljans Texas.

Ur Reinfeldts men även Sveriges synvinkel var det resultatpolitiskt och strategiskt helt riktigt att prioritera detta område, där Bush redan befinner sig på rätt väg, där Sverige liksom många amerikanska delstater kan få vara förebild, och där vår statsministers gröna engagemang i kontrast lyser lite starkare (men nästan lika nymålat?) .

Det område som ”alla” i Sverige tyckte att statsministern borde ha lyft, men som han – ödmjuk framtoning eller ej – avstod från, var givetvis Irak. Oavsett vad man tycker om krigets grundsyfte (bli av med Saddam Hussein – bra), hur det inleddes (under falska förespeglingar, med falsk information och avbruten FN-process – dåligt) och hur det sedan hanterats (kaoset i Irak – katastrofalt) så finns väl förhoppningen att kunna rubba Bush, vars envishet här fört honom i direkt konfrontation med en stridslysten demokratisk kongress, inte ens hos högljudda oppositionspolitiker eller vänsterns ledarskribenter. Signalpolitik är tydligen det de efterlyser.

Vad Reinfeldt däremot, mer konstruktivt, kunde ha tagit upp är den börda som Sverige mer eller mindre ofrivilligt fått bära av detta krig genom att ta emot merparten av de irakiska flyktingar som lämnat sitt land. Sverige gör sin mänskliga plikt som en del av världssamfundet – något koalitionen som startade kriget och den fria världens ledare borde ta intryck av. Och med utgångspunkt i det ansvar Sverige här axlat, utan att ha varit en del av Bushs ”koalition av villiga”, kunde vår röst sedan bära starkare.

Det ansvarstagandet borde Reinfeldt ha hunnit ta upp.

Pingat på intressant.se. Husorganet DN skriver om Reinfeldts USA-besök bl.a. här, här, här och här. Andra bloggar om: , , , , , ,

Kära kärnkraft

Lars Leijonborg ifrågasätts nu öppet efter tio år som partiledare. Som mer nybliven forsknings- och utbildningsminister har han dock just blivit varm i kläderna och hunnit leverera några viktiga förslag kring t.ex. forskningsanslag och högskolornas frihet (även om han i nya förslag räknat inte når upp till utbildningsdepartementets Jan Björklund, skolministern som förberett förändringen av den svenska skolan genom ett antal år som skolborgarråd i Stockholm och skolpolitisk talesman i opposition).

Nu öppnar Leijonborg dörren för forskning kring kärnkraft – vältajmat efter Göran Hägglunds och kristdemokraternas öppning för kärnkraftsutbyggnad för några dagar sedan. Kärnkraft är som bekant ett kärt energipolitiskt tema för folkpartiet och aktuellt inte minst efter att de senaste årens och kanske främst höstens debatt kring klimathotet öppnat ögonen för att kraftfulla åtgärder behövs. Sådana åtgärder är sällan enkla eller politiskt lättsålda. Så inte heller kärnkraftsforskning och eventuell utbyggnad.

Givetvis ska vi forska om fredlig atomkraft. Den forskning som skett de senaste decennierna, då ”tankeförbudslagen” lade locket på för en tidigare framstående svensk forskning och industri, har lett fram till säkrare och effektivare reaktorer. Varför skulle vi avhända oss den möjligheten?

Givetvis har också centerledaren Maud Olofsson rätt när hon påpekar sårbarheten i en svensk elförsörjning som fortfarande består till ungefär hälften av vattenkraft, hälften av kärnkraft. Vi ska satsa både på energieffektivisering och på alternativa, förnyelsebara energikällor – men även om vi använder mindre energi till de saker vi gör i dag kommer människan sannolikt inte sluta att komma på nya användningsområden. Och de förnyelsebara alternativen har hittills inte varit någon framgångssaga.

I väntan på stor- och småskaligt effektiv sol- och vindkraft, på bränsleceller och en fusionskraft med nästintill outtömliga resurser, måste vi använda och utveckla det vi har. Inklusive våra redan utbyggda älvar och våra kärnkraftverk, kanske med någon ytterligare reaktor.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,

Reformregering mot väletablerade nytänkare

Sedan valet har det sagts att vår nya regering varit upptagen av att regera och genomföra en hel del förvisso uppmärksammade förändringar – inte minst a-kassan och utbildnings- och forskningspolitiken, och de senaste veckorna försäljningen av statliga kommersiella bolag. I veckan ökades takten med två, av anhängarna befarat och av motståndarna skadeglatt, förväntat försenade reformer.

Förmögenhetsskatten avskaffas direkt – i mina ögon en betydligt mer prioriterad reform än t.ex. fortsatta sänkningar av fastighetsskatten. Miljöbilspremien à 10.000 kronor är kanske mest att se som en aptitretare för den som ändå lutade åt ett miljövänligare bilval, av miljömässiga eller tyngre vägande ekonomiska skäl. Bensinpris och trängselskatt har nog en större roll att spela för sådana beslut men premien är ändå en viktig signal.

Och den ökade förändringstakten är mycket välkommen, liksom den starka ekonomi och statsbudget som ligger bakom. Alliansregeringen har mandat som en reformregering och bör våga visa det, utan att i onödan provocera men inte heller skygga från att genomföra den politik man gemensamt gick till val på. En offensiv kan behövas – sett mot bakgrund av fortsatt motiga opinionsvindar, åtminstone att döma av opinionsmätningar som veckans Temo, presenterad i DN. För en folkpartist är det knappast någon tröst att klättra upp till sexprocentsnivån. Det liberala partiet bör förstås sikta betydligt högre än så.

Alliansens partiledare kombinerar reformtakten med en gemensam miniturné i Mälardalen, en uppvisning i den enighet om den övergripande långsiktiga färdriktningen för Sverige som grundlade valsegern.

Nu är den spännande frågan hur socialdemokratin kommer att agera och hantera sin oppositionsroll när den tacksamma, ledarlösa pausen är överstånden. Hur långt räcker Mona Sahlins nytillsatta arbetsgrupper med väletablerade namn som nytänkare?

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , , , ,