Det bor kanske en politisk, social eller miljömässig samhällsingenjör i varje politiker. I grunden är det förstås något positivt, politik ska ju handla om att bygga och vårda det gemensamma och att skapa ett gott samhälle med bra förutsättningar för alla människor att förverkliga sig själva. När det landar i att lägga livet till rätta bör dock varningssignalerna ljuda, högt.

Som folkpartist och pragmatisk liberal, som inte skäms för prefixet social-, är jag inte motståndare till politiska beslut som uppmuntrar vissa val och avskräcker från andra. Det handlar om ett pragmatiskt avvägande av hur mycket en frihet och jämlikhet ökar, gentemot hur en annan eventuellt minskar. Ekonomiska styrmedel kring sådant som tobak, alkohol, bilism är i mina ögon god liberal politik på väl valda, avvägda områden.

Förbud och påbud ska man handskas ännu mer försiktigt med.

Jag förstår syftet med Miljöpartiets förslag och kan rentav sympatisera med att vilja minska den externa, bilburna handeln till förmån för både miljövänligare och även i mina ögon trevligare mer promenadknuten stadskärnehandel. Vad som är subjektivt trevligt kan dock inte vara grund för politiska beslut (mer objektivt blir det förstås om man kan göra sakligt gällande att ett folkflertal eller åtminstone ett stort antal invånare delar samma syn). Beslut bör däremot vara evidensbaserade där så är möjligt, och det stödet verkar faktiskt skralt åtminstone för den uppmålade motsättningen mellan externa köpcentrum och stadskärnor (AB).

För det miljömässigt riktiga finns andra ordningar. Det handlar inte minst om det kommunala självstyret. Miljöpartiet får gärna, liksom Folkpartiet där det är motiverat, säga nej till externa handelsetableringar i respektive kommun. Vill staten minska bilåkandet får man använda de egna verktygen. På varje nivå bör en liberal göra noggranna pragmatiska avvägningar baserade på principer och evidens.