En av Sveriges största styrkor är att politiska beslut vilat på kunskap. Men något har förändrats. Nu publicerar Dagens Samhälle en artikel av mig om detta hot mot en svensk framgångsmodell.

Utredningar, remissrundor och expertråd har varit en självklar del av den svenska beslutsprocessen – men nu drivs förslag allt oftare fram trots tydlig kritik från Lagrådet, från remissinstanser, från forskarsamhället och från expertmyndigheter. Det gäller exempelvis kriminalpolitiken, men också klimatpolitiken.

Det är klart att politiken ibland måste väga olika intressen mot varandra. Men det är en sak att väga kunskap mot andra hänsyn — en annan att aktivt bortse från den. Det handlar om en god förvaltningspolitik och något som borde stå över partipolitiska hänsyn.

Konsekvenserna syns inte alltid direkt. Men över tid urholkas kvaliteten i besluten — och i längden riskerar det att påverka både effektivitet och rättsstat.

Läs gärna min artikel i Dagens Samhälle här!

”Återupprätta respekten för kunskap i beslutsfattandet”

Den svenska modellen för offentlig styrning och politiska beslut har länge utmärkts av ett starkt kunskapsunderlag. Utredningar analyserar problem, remissinstanser granskar förslag och myndigheter bidrar med expertis. I lagstiftningsprocessen granskar Lagrådet många av de viktigaste lagförslagen ur ett juridiskt perspektiv.

Systemet har varit en styrka i svensk politik: att reformer i hög grad har förberetts och prövats mot tillgänglig kunskap. Att förvaltning har utgått från bästa tillgängliga expertis.

På senare år syns en tydlig förändring.

Allt oftare drivs politiska förslag fram trots – och ibland i direkt motsättning till – den kunskap som finns. Utredningar ges kort tid, läggs åt sidan – eller får från början inte i uppdrag att utreda hur ett problem ska lösas eller om en reform är rätt, utan enbart att ta fram en plan för hur en förändring som de politiska uppdragsgivarna redan bestämt sig för, ska genomföras. Remissinstansers invändningar får begränsat genomslag.

Och när Lagrådet riktar skarp kritik mot lagförslag går man vidare ändå. Det färska mest flagranta exemplet gäller det omfattande straffskärpningsförslaget, en mängd lagändringar där Lagrådet avstyrker förslagen i deras helhet, konstaterar att bristen på samordning gör det “hart när omöjligt att överblicka förslagen och deras konsekvenser” och att de “brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag.” Lagrådet noterar dessutom att inget underlag lagts fram som ger stöd för att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten.

Mönstret är detsamma i förslaget om sänkt straffbarhetsålder. En stor majoritet av remissinstanserna avstyrkte, sju av nio experter i utredningen motsatte sig en sänkning, och ingen forskning visar att hårdare straff för unga minskar brottsligheten. Ändå gick man vidare — och sänkte åldern ytterligare, till 13 år.

Men problemet gäller inte bara juridiken och kriminalpolitiken.

Klimatpolitiska rådet konstaterar nu för tredje mandatperiodsåret i rad att den samlade politiken inte räcker för att nå klimatmålen, och att den försämrat möjligheterna att nå dem. Endast omkring hälften av insatserna i klimatpolitiska handlingsplanen från 2023 har lett till konkreta beslut. Ändå fortsätter politiken i stora delar i samma riktning.

Liknande mönster syns inom andra områden, från skogspolitik och rovdjursförvaltning till bidragstak och skatteförändringar, där forskarsamhället varnar för konsekvenser som politiken väljer att bortse från.

Det är naturligt att politiken ibland gör andra avvägningar än experter. Detta är inte den första regeringen som fattar beslut mot experternas råd. Men den systematik och det tempo med vilket kunskapsunderlag nu sätts åt sidan saknar motsvarighet. Det är skillnad på att väga kunskap mot andra hänsyn — och att göra det till en arbetsmetod.

Konsekvenserna märks inte alltid direkt. Men de är tydliga över tid.

Beslut fattas utan tillräcklig kunskap om vilka effekter de får. Reformers resultat blir svåra att utvärdera. Sambandet mellan åtgärd och effekt försvagas. Och i nästa steg fattas nya beslut på en ännu svagare grund. Det är så kvalitet i lagstiftning, förvaltning och offentlig styrning gradvis urholkas.

Den viktigaste slutsatsen är inte institutionell, utan politisk. Sverige behöver återupprätta respekten för kunskap i beslutsfattandet: starka utredningar, seriösa remissförfaranden och en lagstiftningsprocess där expertkritik tas på allvar.

Men om utvecklingen fortsätter finns också skäl att diskutera institutionella förändringar. Nästan alla europeiska demokratier har i dag en särskild domstol som prövar om lagar är förenliga med grundlagen. Sverige är ett undantag. En författningsdomstol skulle inte ersätta politiken. Men den kan fungera som en sista säkerhetsventil när beslutsfattandet brister.

Ytterst handlar frågan inte om juridik, utan om kvalitet. Om vi vill att politiska beslut ska lösa verkliga problem krävs mer än handlingskraft. Det krävs också respekt för den kunskap som visar vad som faktiskt kan fungera.​​​​​​​​​​​​​​​​