Tagg: forskning

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Säg nej till Pfizer – regeringen har rätt om ”bad drug deal”

Sverige och Europa har många skäl att hoppas på ett nej till Pfizers uppköp av AstraZeneca. Låt inte svensk och brittisk ledande forskning bli offer för det amerikanska storföretagets skatteplanering.

blogpost
DÅLIG AFFÄR. Eller som regeringen säger: ”Pfizer’s bad drug deal”. Bildkälla.

Jag ogillar begreppet och ”sälja ut” när det inte handlar om en verklig utförsäljning – realisation. Uttrycket missbrukas ofta i media och den politiska debatten. I fallet med amerikanska Pfizers bud på svensk-brittiska AstraZeneca finns dock skäl för kraftiga ord.

Läkemedelsjätten Pfizer har blivit känd för att expandera kraftigt genom aggressiva uppköp – inte alltid med så lyckosamma följder för de förvärvade företagens verksamhet, forskning eller medarbetare. Det är inte konstigt att AstraZeneca själva är starkt kritiska mot budet (SvD).

Svenskar och britter, och deras politiker, har skäl till oro när blickarna riktas mot AstraZeneca. Vår regering, med forskningsminister Jan Björklund, tar nu tydligt ställning mot budet (Sveriges Radio, Wall Street Journal). För Sveriges del minns vi hur det gick för Pharmacia – och har nu skäl att bekymra oss för tillverkningen i Södertälje och forskningen i Mölndal. Det handlar om viktiga jobb, om stora forskningsmedel och om framtiden för svensk ”life science” – forskning och affärsidéer om allt som har med medicin, biologi och liv att göra. Verksamhet som är livsavgörande också för Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtid.

Särskilt oroliga ska vi vara på grund av Pfizers bevekelsegrunder: det handlar inte om att utveckla verksamheten eller ta den medicinska forskningen till nya höjder – utan om ren skatteplanering. Vår smala lycka kan bli att den amerikanska regeringen, liksom de svenska och brittiska, signalerar sitt motstånd. De har kraft att sätta bakom orden.

Vi kan jämföra med en annan aktuell affär med en svensk industri- och forskningsklenod, också med Södertälje-koppling: Volkswagens köp av Scania. Det kan också kännas tungt ur ett blågult perspektiv, men är en affär, och en köpare, med en helt annan seriositet och förankring. Det budet möttes också av om inte odelad glädje så stöd från fackförbundet IF Metall. Det ges förstås aldrig några evighetsgarantier, men under överskådlig tid ska de svenska jobben och huvudkontoret i Södertälje vara säkrade. (Se en översikt om Scania-affären hos SvD Näringsliv.)

Sverige satsar genom staten och bl a landstinget i Stockholm tiotalet miljarder årligen på life science. Under Folkpartiets egid har vi gjort rekordstora satsningar på forskning. Men vi behöver både stora och små företag som förverkligar idéerna, tar produkterna till marknaden, skapar jobb – och förbättrar människors liv och livschanser.

Regeringen gör helt rätt som säger nej till ”Pfizer’s bad drug deal”. Sälj inte ut Sveriges forskning och framtid!

Många svenskar i arbete – mer behöver göras

Sverige har en hög sysselsättning, som har ökat trots krisåren. Men vi har en dubbel utmaning att få fler i arbete och att stärka vår konkurrenskraft. Det handlar om kunskap och investeringar.

800px-Flag_of_SwedenMycket kan sägas om Margaret Thatcher. För mig är hon ingen politisk förebild, men de ekonomiska problem hon stod inför efter valsegern 1979 – och hennes oräddhet – imponerar när jag nu sent omsider läser hennes självbiografi. Storbritannien led av skenande inflation, låg produktivitet och stagnerande ekonomi.

Sverige 2013 är långt, långt från Storbritannien 1979. Inflationen märks knappt utanför bostadsmarknaden. Sysselsättningen har ökat rejält de senaste åren, långtidsarbetslösheten är näst lägst i EU och allt fler deltar i arbetskraften vilket i sig är ett tecken på möjligheter till minskat utanförskap. (Samtidigt gör det att arbetslösheten är fortsatt hög, eftersom den ju räknas som andel av arbetskraften.)

I andra länder, som USA, minskar däremot antalet människor som söker jobb och därmed ingår i arbetskraften. Som Johan Schück skriver i sin ekonomiska krönika i DN i dag (ej på DN.se men tillgänglig 24 timmar på dagensnyheter.se): ”Så är det däremot inte i Sverige där tvärtom allt fler söker jobb och de flesta når resultat.” Schück ger också siffrorna: 200.000 fler sysselsatta, jämfört med ”bottenåret 2009”.

Stora utmaningar återstår för att fler ska känna glädjen och meningsfullheten i att ha ett jobb att gå till. Vi måste minska arbetslösheten och utanförskapet och fortsätta höja sysselsättningen.

En utmaning är en lägre produktivitet.Det har blivit fler jobb i arbetskraftsintensiva tjänstejobb (bl.a. till följd av regeringens reformer kring RUT, ROT och restaurangmoms), men fler får också jobba kvar i företagen även när efterfrågan sjunker – för att möta kommande konjunkturuppgång.

De ”enklare” jobben behövs för att fler ska kunna få in en fot på arbetsmarknaden och få en chans att försörja sig själva. Vi behöver både stärka den vardagliga tjänstesektorn, och de mer kapital- och kunskapsintensiva näringarna inom både industri och tjänster.

Sverige behöver investera i infrastruktur - som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes.
Sverige behöver investera i infrastruktur – som på 1800-talet, då järnvägen genom centrala Stockholm byggdes. Foto Wikimedia/Holger.Ellgard

Vi har sänkt skatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare för att göra det mer lönsamt att arbeta, vilket har bidragit till att allt fler deltar i arbetskraften. Vi måste nu också agera mer kraftfullt för att göra det enklare och mer lönsamt att anställa, att driva företag, att utbilda sig och att använda sin kompetens fullt ut. Det handlar om allt från höjd brytpunkt för statsskatt och avskaffad värnskatt till karriärvägar också för, ofta kvinnodominerade, akademikeryrken i offentlig sektor (inte minst lärare och sjuksköterskor).

Vi måste också investera i framtiden. I kunskap – från förskolan till universiteten, i grundläggande utbildning, yrkes- och lärlingsutbildning, högskoleutbildning och forskning med bredd och spets. Och i fysisk infrastruktur, där behoven är stora. Resurser finns, som Klas Eklund påpekar i sin krönika i veckans Fokus med den talande rubriken ”Gör fler flugor på smällen”. Våra starka statsfinanser och låga räntor gör att nu är rätt tillfälle att bygga ut järnvägar, vägar, bostäder och välfärdens skolor och sjukhus.

Sverige står starkt, men mycket återstår att göra för att vi ska stå starka även framöver. Vi ska fortsätta vara ett land med hög konkurrenskraft som kan spela med i världsekonomin och bidra till global utveckling på ett ansvarsfullt och hållbart sätt.

Mer till män slöseri med forskningsresurser

Kvinnliga forskare får mindre andel forskningsmedel än män – och bedöms oftare som osjälvständiga. Som på alla andra områden är mer till män inte bara dåligt för kvinnor – det är ett stort slöseri med resurser som är dåligt för oss alla.

Ada Lovelace - matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron).
Ada Lovelace – matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron). Bild: Science & Society Picture Library via Wikimedia.

Vissa forskare har svårare att få anslag, och får mindre pengar, än sina kollegor. Den enda skillnaden är att de är kvinnor, och att kollegorna är män. Kvinnor som söker medel tillsammans med andra, mer erfarna forskare, bedöms också till skillnad från lika juniora män i samma position som mer osjälvständiga.

Med andra ord är det samma könsmönster, samma ojämställdhet, som upprepar sig på forskningens område som i snart sagt alla delar av samhället. Och liksom på alla andra områden – i bolagsledningar och styrelser, i politik och medier, försvar och kultur – är det ett stort slöseri.

När kvinnor fattar viktiga beslut om samhällsförändringar eller investeringar, när kvinnor får sätta upp pjäser och släppa skivor, när kvinnor kan bli generaler och chefredaktörer, när kvinnors forskningsrön får chans att bevisas och spridas – kort sagt, när kvinnor får makt och inflytande och samma möjligheter som män, så gynnar det oss alla.

Eller ännu enklare – och för en liberal så självklart: När alla får synas och verka som individer, inte utifrån egenskaper som kön eller annat ovidkommande, utan utifrån sina förutsättningar, talanger och kunskaper – då blir samhället bättre. Företag med mer jämställda ledningar fattar bättre beslut. Politiken har blivit mer representativ och debatten mer heltäckande sedan kvinnor gjort entré i stor skala. Teater, konst, litteratur osv är bättre när fler kvinnor liksom män får komma fram med sina idéer och alster.

Samma resonemang gäller självklart forskningen. Vilka framsteg och landvinningar missar eller försenar vi för att vi inte ger kvinnor samma villkor och möjligheter?

En mer jämställd forskning är självklart viktig liberal politik. Inte för att vi ska styra forskningen utan för att vi vill att den ska vara fri. Så utmärkt då att jämställdhetsminister Maria Arnholm också är biträdande utbildningsminister, under samma tak och i samma Folkparti som forskningsminister Jan Björklund.

Första steget mot jämställdhet är alltid medvetenhet om problemet – och att det överhuvudtaget är ett problem. Ingen vettig person försvarar i dag ojämställdhet t.ex. på forskningsområdet. Att berätta om de bestående bristerna är därför viktigt. Att vilja förändring, att kartlägga och att analysera vilka konkreta förändringar som behövs är den nödvändiga fortsättningen.

Vetenskapsrådet är på god väg (SR). Framsteg för en mer jämställd forskning vore något att vara stolt över under en liberal forskningspolitiks egid.