Kvinnliga forskare får mindre andel forskningsmedel än män – och bedöms oftare som osjälvständiga. Som på alla andra områden är mer till män inte bara dåligt för kvinnor – det är ett stort slöseri med resurser som är dåligt för oss alla.

Vissa forskare har svårare att få anslag, och får mindre pengar, än sina kollegor. Den enda skillnaden är att de är kvinnor, och att kollegorna är män. Kvinnor som söker medel tillsammans med andra, mer erfarna forskare, bedöms också till skillnad från lika juniora män i samma position som mer osjälvständiga.

Med andra ord är det samma könsmönster, samma ojämställdhet, som upprepar sig på forskningens område som i snart sagt alla delar av samhället. Och liksom på alla andra områden – i bolagsledningar och styrelser, i politik och medier, försvar och kultur – är det ett stort slöseri.

När kvinnor fattar viktiga beslut om samhällsförändringar eller investeringar, när kvinnor får sätta upp pjäser och släppa skivor, när kvinnor kan bli generaler och chefredaktörer, när kvinnors forskningsrön får chans att bevisas och spridas – kort sagt, när kvinnor får makt och inflytande och samma möjligheter som män, så gynnar det oss alla.

Eller ännu enklare – och för en liberal så självklart: När alla får synas och verka som individer, inte utifrån egenskaper som kön eller annat ovidkommande, utan utifrån sina förutsättningar, talanger och kunskaper – då blir samhället bättre. Företag med mer jämställda ledningar fattar bättre beslut. Politiken har blivit mer representativ och debatten mer heltäckande sedan kvinnor gjort entré i stor skala. Teater, konst, litteratur osv är bättre när fler kvinnor liksom män får komma fram med sina idéer och alster.

Samma resonemang gäller självklart forskningen. Vilka framsteg och landvinningar missar eller försenar vi för att vi inte ger kvinnor samma villkor och möjligheter?

En mer jämställd forskning är självklart viktig liberal politik. Inte för att vi ska styra forskningen utan för att vi vill att den ska vara fri. Så utmärkt då att jämställdhetsminister Maria Arnholm också är biträdande utbildningsminister, under samma tak och i samma Folkparti som forskningsminister Jan Björklund.

Första steget mot jämställdhet är alltid medvetenhet om problemet – och att det överhuvudtaget är ett problem. Ingen vettig person försvarar i dag ojämställdhet t.ex. på forskningsområdet. Att berätta om de bestående bristerna är därför viktigt. Att vilja förändring, att kartlägga och att analysera vilka konkreta förändringar som behövs är den nödvändiga fortsättningen.

Vetenskapsrådet är på god väg (SR). Framsteg för en mer jämställd forskning vore något att vara stolt över under en liberal forskningspolitiks egid.