När den svenska demokratin fyller 100 år är det hög tid att skapa ett modernt demokratimuseum. Digitalt bör det kunna starta redan i år. Det fysiska museet bör invigas till märkesåret 2021. Liberalerna agerar både i Stockholms stad och i riksdagen. Demokratin måste vinnas på nytt i varje generation.
Demokratijubileerna står nu tätt; i år är det 100 år sedan den liberale statsministern Nils Edén kunde lägga fram förslaget om allmän (dvs även kvinnlig) rösträtt. 2021 är det hundra år sedan det första valet med allmän rösträtt för båda könen. Samtidigt möter demokratin nya utmaningar – och möjligheter – i tider av digitalisering, minskat deltagande, ökat politikerförakt och filterbubblor. Att stänga in sig i sin egen ”bubbla” Fortsätt läsa ”100-årig demokrati är värd ett museum – för framtiden”→
Liberala värderingar är under akut hot i stora delar av världen. Och återigen ökar behovet av en tydlig, ansvarstagande och pragmatisk liberalism varit större än nu. Det är helt rätt tid för Sveriges liberala parti att kalla sig vad vi är: Liberalerna – och att knyta namnet till en tydlig, sammanhållen liberal berättelse.
DAGS ATT FÖRTYDLIGA. Liberalerna räcker gott.
Fruktansvärda bilder och berättelser konkurrerar om vår uppmärksamhet varje dag. Terrordåd – nu även, återigen, i vårt eget Europa. Flyktingar på flykt från katastrof och krig, som möter otroliga strapatser och osäkerhet. Krigen och katastroferna de flyr ifrån, i de regioner där terrorn blivit vardag, utövad i namnet av totalitära ideologier, förvridna versioner av religiösa budskap.
Och i länder som ska, borde, vara trygga och stabila, spelar vissa krafter på människors rädsla, sprider missuppfattningar och myter – det må vara svenska sverigedemokrater, eller extrema inslag hos de amerikanska republikanerna, eller någon annan av ett otal mörkt sinnade rörelser, med svansar.
Inte på länge har liberalism, och liberaler, behövts mer. Visst har världen blivit en mycket bättre plats, visst blir den det fortfarande: människor lyfts – och lyfter sig – ur fattigdom. Ny teknik och klok politik ger hopp om en hållbar värld där ännu fler miljarder människor kan leva utan att rasera framtida generationers livsförutsättningar. Nya kulturella uttryck och idéer föds och möts. Och kärleken lever.
Liberalismen har inte segrat sig till döds – tvärtom. Men den är utsatt för kraftiga hot. Då är det helt rätt tid för Sveriges liberala parti att verkligen visa vilka vi är. Namnet Liberalerna är en viktig markering – och måste svara mot en tydlig liberal politik. Inför den stora världen och de stora ödesfrågorna. Och i den – i dessa dagar kanske särskilt – vardagliga dagspolitiken, ”bröd och smör” på hemmaplan.
Ett parti ska heta vad det är och vad det vill vara. Det ska vara igenkänningsbart både för oss medlemmar och sympatisörer, och för andra. Partinamnet ska svara mot vår identitet, och vara ett tydligt varumärke. Jag gick med i Folkpartiet för att det har varit, är och kommer att vara Sveriges liberala parti. Namnet Liberalerna tycker jag svarar upp mot alla de här kriterierna jag nämnde, och gör det bättre än dagens partinamn. Därför välkomnar jag partistyrelsens förslag till namnbyte inför landsmötet i helgen (läs Jan Björklund på DN Debatt).
Ett namnbyte till Liberalerna stärker våra band till den internationella liberalismen, och vi kan dra styrka av framgångar som Justin Trudeaus och de kanadensiska liberalernas.
Inte minst för oss namnet Liberalerna tillbaka till våra historiska rötter. Dem ska vi framhålla. Det är inte irrelevant att med stolthet minnas kampen för demokratiska och sociala rättigheter, för politisk och ekonomisk frihet, Staaff, Edén, Whitlock och Hesselgren. Att påminna om att det liberala partiet grundades som ett brett idéparti, inte ett intresseparti. Eller att knyta an till våra ideologiska förgrundsgestalter: från Locke över Smith, Wollstonecraft och Mill till Roosevelt (framför allt Eleanor) och Rawls. En stark historia är en viktig del både av en identitet och ett varumärke.
Men ett namnbyte handlar framför allt om framtiden. Vi ska inte bara knyta an till våra liberala rötter – vi måste också leva upp till en liberal framtid. Vårt parti står för en liberal politik, som vi ständigt utvecklar i frejdiga, frimodiga diskussioner. Men namnet Liberalerna förpliktar till mer. Vi behöver en sammanhållen gemensam bild av vår politik, en röd tråd, en sammanhängande – som det så populärt heter – berättelse.
Sveriges liberala parti har ett ansvar att hitta den liberala berättelsen, ideologiskt förankrad och mycket praktiskt manifesterad, i förslag som har relevans för människors liv och vardag. När vi sätter in politiken i ett sammanhållet liberalt sammanhang behöver vi inte oroa oss vare sig för att bli ett enfrågeparti – eller för att driva för spretiga enskilda frågor på vitt skilda områden. Det liberala budskapet kan binda ihop utbildnings- och kulturpolitik, arbetsmarknad, bostäder och integration, skatter, sociala frågor och sjukvård.
Jag tror att den sammanhållna berättelsen kretsar kring frihet, och ansvar. Vår egen frihet, och andras. Och vårt eget ansvar, för oss själva och för varandra.
Det finns många liberala skäl mot vårdnadsbidrag. Därför är det helt riktigt för Folkpartiet att om chansen ges rösta för ett avskaffande, när man inte längre är bunden av kompromissen inom Alliansregeringen.
PAPPOR BEHÖVS. Vårdnadsbidrag riskerar att förstärka familj och hem som kvinnors ansvar, försvårar jobbmöjligheter och motverkar integration.
Införandet av en kommunal möjlighet till vårdnadsbidrag var en av de kompromisser som Folkpartiet fick ingå inom Alliansregeringen. När samarbetet nu antar lösare former är det dock fullt rimligt att Sveriges liberala parti röstar för att genomföra det som är partiets politik sedan länge.
Många liberala värderingar och flera praktiska, negativa konsekvenser talar mot vårdnadsbidraget. Det handlar om jämställdhet, arbete och integration. Att avskaffa vårdnadsbidraget är ett ämne jag själv har återkommit till flera gånger. Det fanns också med så sent som förra veckan från Folkpartiets integrationsgrupp (DN Debatt), och om några av de andra förslagen väcker en minst sagt livlig debatt och är just förslag som ska diskuteras, är ett slopande av vårdnadsbidraget alltså en integrationsfrämjande åtgärd som utan större kontroverserkan förverkligas inom några månader.
Hör Sverige hemma i Nato? Oavsett om man anser att svaret är självklart eller ej borde alla kunna enas om den klassiska och kloka svenska lösningen: En rejäl utredning. Att Socialdemokraterna inte ens orkar eller vågar utreda Sveriges relationer till Nato blir allt mer obegripligt.
Om den svenska alliansfriheten rådde länge en stark konsensus, som i stora delar överlevde 90- och 00-talens förändrade geopolitiska och säkerhetspolitiska omvälvningar. Folkpartiet stod länge ensamt i att förespråka ett svenskt medlemskap i demokratiernas försvarssamarbete, Nato.
Sverige har sedan länge de facto övergett neutraliteten – och det har faktiskt skett även i ord, genom vår ensidiga solidaritetsförklaring. Vi säger att vi inte kan stå passiva om ett nordiskt land eller en annan EU-medlem angrips; vi förväntar oss samma icke-passivitet från dessa länder, om vi skulle attackeras; men vi undviker nogsamt att svara på frågan hur detta ska gå till. Vi vägrar att ens överväga medlemskap i den klubb av demokratier som har inte bara ord utan även vapen att ta till. I regeringsförklaringen upprepas solidaritetsförklaringen – men i samma regeringsförklaringen försöker den nya S-MP-regeringen återuppliva alliansfriheten. (Se DN:s huvudledare 12 januari; Sten Tolgfors på DN Debatt 10 januari.)
Alliansfriheten har överlevt neutraliteten alltför länge. Folkpartiets mål är att Sverige är Nato-medlem inom fyra år – men även om man inte delar vår uppfattning borde man våga ställa frågorna. Eller räds man att svaren blir alltför avslöjande?
Ubåtsjakten sätter försvarsfrågan i blixtbelysning. Vi måste höja de säkerhetspolitiska ambitionerna och skaffa allierade på riktigt – för vår och vår omvärlds skull.
FÖRSÖKER FYLLA TOMRUMMET. Korvetten Visby (närmast i bild) deltar i insatsen i skärgården. Visbyklassen är Sveriges modernaste ytstridsfartyg med karakteristiskt utseende för smygteknik. Bild Kockums.
Är 80-talet och kalla kriget tillbaka? Nej, ubåtsjakten i Stockholms skärgård ska ses i vår tids säkerhetspolitiska sammanhang. Och det är illa nog. Insatsen med flera av marinens numera få fartyg, och hundratals personer, sätter inte bara den svenska försvarsförmågan på prov. Det är också en sannskyldig prövning för den svenska försvarsdebatten, och för många politiker och partier som kan behöva ompröva sin inställning.
Uppenbarligen finns skäl för oro kring något slags incident eller kränkning. Den massiva militärinsatsen är både väldigt ovanlig, och dyr.
För en försvarsmakt som genomgått stora nedskärningar och fått reducerad omfattning och förmåga är det en stor utmaning. Tidigare hotfulla flygaktiviteter förstärker allvaret – och undervattensintrång på svenskt territorialvatten vore ännu allvarligare än anflygningar mot svenska mål och några sekunder i svenskt luftrum.
Incidenterna vid svenska gränser ingår i ett säkerhetspolitiskt sammanhang: Rysslands kraftiga upprustning, och aggressiva uppträdande – främst förstås mot Ukraina. Hotfulla uttalanden från Kreml och Putin närstående personer. Sanktionsstriden mellan EU, USA och Ryssland. Stark oro inte minst i Polen och de baltiska staterna.
Till det säkerhetspolitiska sammanhanget ska också fogas Sveriges nedsatta försvarsförmåga. Den skapar ett säkerhetsmässigt tomrum vid Östersjön, ett tomrum som drabbar fler än oss – och kan utnyttjas av någon annan.
Bilden av ett säkerhetsvakuum vid Östersjön är inte min. I våras hissade Estlands president Ilves varningsflagg om ett säkerhetspolitiskt ”hål”. I dag skriver professor Stefan Hedlund i SvD om att ”avsaknaden av ett svenskt försvar” har lämnat ”ett stort tomrum mellan Finland och Polen” – och att det framför allt drabbar grannar som Estland (Värst är att vi har svikit våra grannar). Det svenska försvaret är redan för svagt för att kunna bjuda Ryssland något större motstånd och vår säkerhet bygger på bland annat Finlands avsevärt större försvarsförmåga. Men vårt försvar måste även handla om kombinationen av det politiska och militära priset att angripa Sverige eller svenska intressen – och svenska intressen omfattar mer än det svenska territoriet. Det priset kan höjas på två sätt: med höjd egen kapacitet, och i samarbete med andra.
Även om det kommer att ta tid att återhämta det svenska försvarets möjligheter att försvara Sverige (mer än ett begränsat område som Stockholm under en vecka) så behöver det göras. Försvarsberedningen och därefter den förra Alliansregeringens planer för ökade resurser borde vara en bra början för breda politiska samtal. Vi behöver fler ytstridsfartyg, fler ubåtar och fler och bättre helikoptrar. Vi behöver en personalpolitik, och troligen en slags återinförd värnplikt i grunden,för att klara bemanningen.
Sverige behöver också allierade – på riktigt. Det duger inte att luta sig mot Finlands stora armé, eller mot Nato-länders flygbasering i Östersjöområdet. Det duger heller inte att utfärda ensidiga solidaritetsdeklarationer. Folkpartiets säkerhetspolitiska linje företräds tydligt av bland andra Allan Widman, Birgitta Ohlsson och Jan Björklund – men vi behöver uppbackning av fler.
Ett Nato-medlemskap för Sverige, och Finland, skulle ge oss trygghet och möjlighet att med de andra nordiska länderna inom alliansen samordna försvarsförmågor. Det skulle också stärka den kollektiva säkerheten i Nordeuropa – och fylla tomrummet vid Östersjön.
Den rödgröna överenskommelsen om kärnkraften gjorde inte många klokare. Ingen är emot att stänga kärnkraftsreaktorer som faller av åldersskäl – men det är dumt om Sverige inte kommer att forska om och öppna för att utveckla ny kärnkraft. Alternativet för statliga Vattenfall är storskaliga gaskraftverk, berättar dess nye VD.
KRAFTBYGGARE? Magnus Hall är ny VD för statliga Vattenfall (vattenfall.se)
Nu utformas den framtida rödgröna regeringspolitiken i en störtflod av kompromisser – för några besked gavs ju inte före valet. Ett av alla nya besked gäller energin och kärnkraften, en fråga som i valrörelsen blev en slags stor icke-debatt. Folkpartiet, Alliansen och väljarna fick inga besked då och frågan är om de har fått det nu, när Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger sig ha gjort upp. Tolkningarna om kärnkraftens framtid är nämligen högst olika: om man frågar Miljöpartiets Åsa Romson är det nu i princip klart att reaktorer kommer att stängas före 2018, medan Socialdemokraternas Stefan Löfven på sitt sedvanliga sätt vill sitta ned och prata, gärna så många som möjligt, om hela energipolitiken (DN: S och MP ger olika besked om kärnkraften).
Kärnkraftsöverenskommelsen kanske kan kallas slug, som uppfyller mångas önskemål eller i varje fall önskedrömmar (Lena Mellin i Aftonbladet). Förvirringen om kärnkraften lär dock irritera fler än Folkpartiets Jan Björklund, som kännetecknade den rödgröna uppgörelsen som en härdsmälta (SR Ekot, SVT).
Energipolitiken måste vara pragmatisk: den ska säkra energiförsörjningen och klimatet, på bästa möjliga sätt. Då måste prioriteringen vara att minska beroendet av fossila energikällor som är dåliga för miljön – och ofta dåliga ur säkerhetspolitisk synpunkt. Problemet om vi stegvis slopar kärnkraftsverken, som står för 40 procent av elförsörjningen men kommer att börja falla för åldersstrecket från 2025, är vad som ska komma istället. Vattenkraften kan inte byggas ut i våra fyra orörda älvar – och det är det knappast heller någon som förespråkar. Sol och vind har stor potential, men är beroende av vädret – och kräver oavsett en mycket kraftig utbyggnad uppbackning, särskilt vindstilla kalla vinterdagar. Om det inte blir nya kärnkraftsreaktorer är alternativet – storskalig gaskraft vid bl a nuvarande Ringhals kärnkraftverk. Det berättade Magnus Hall i Studio Ett i dag.
Kärnkraft är inte en optimal energikälla. Men den är bättre än mycket annat: än tysk brunkol, och rysk gas. Diskussionen om dess lönsamhet och beskattning är också snedvriden, som Expressens ledarsida påpekar i dag. Nya reaktorer med större effekt, ännu högre säkerhet, och mindre problem med bränsle och avfall, måste kunna prövas i Sverige. Vare sig Vattenfall eller någon annan seriös aktör bör hindras att forska om och planera för nya reaktorer.
Invandringen har varit en av valrörelsens största frågor. Det är en fråga där merparten av svenskarna, och nästan alla partier är eniga. Humanistiska ideal och egenintresse talar för att säga ja till invandring och nej till rasism.
Ska Sverige vara ett öppet land, som tar emot flyktingar i behov av skydd, men även drar nytta av invandringens och rörlighetens fördelar? Ja, säger en stor majoritet av svenskarna. Ja, säger också i princip alla partier, utom ett. När frågan debatteras hamnar därför ofta invandringsfientliga sverigedemokrater i fokus. Det är naturligt ur ett perspektiv, i valrörelsen och partipolitiken, där de skiljer ut sig så kraftigt och tydligt. Men det är inte alls naturligt ur ett annat, och långsiktigt viktigare, perspektiv.
Hur ska vi bygga framtidens Sverige och se till att människor får alla chanser att bidra och förverkliga sig själva, oavsett om de är födda här eller har invandrat hit? Ur det perspektivet är det viktigare att debattera t ex integration och även arbetskraftsinvandring, där lösningarna, åsikterna och idealen går isär även mellan övriga, humanistiska partier. Den debatten tror jag att svenskarna gärna vill ta del av i betydligt större utsträckning.
Men låt oss nu i valrörelsens sista dagar diskutera just invandring i sig. Och det finns tre stora, tunga skäl som talar för varför invandring är bra och t ex Folkpartiet har rätt; varför rasism är både inhumant och dåligt och Sverigdemokraterna har fel.
Ja till invandring handlar om humanism. Sverige är en humanitär stormakt, får vi ofta höra, och vi ska höra och säga det med stolthet. Jan Björklund tydliggjorde det humanistiska perspektivet mycket tydligt i gårdagens duell mot Jimmie Åkesson i TV4:s partiledardebatt (Aftonbladet). Han gjorde det med känsla för de miljoner syrier och irakier som nu flyr krigets helvete, men också med ett personligt exempel, om sin mor som flydde från det naziockuperade Norge. Sverige ska hjälpa flyktingar på plats, men att tro att det är den enda lösningen är en chimär som SD tar till för att skönmåla fasaden framför sitt främlingsfientliga partibygge.
Invandring är också i vårt egenintresse. Det är skäl till att vara öppna för människor som vill komma hit och arbeta, och skäl till att förbättra integrationen.
Det måste gå snabbare från ankomst till arbete, frågan måste vara mer vad man kan och vill göra, mindre omhändertagande. Men läget ska inte heller svartmålas. 700 000 invandrare går till jobbet varje dag. Hundratusentals människor arbetar i företag som startats och drivs av invandrare. 200 000 fler utlandsfödda har ett jobb i dag än 2006 (trots finanskrisen). Tankesmedjan Fores lyfter också ett intressant perspektiv i dagens SvD: Utan invandring krymper landsbygdens kommuner.
Ja, eller nej, till invandring är också en fråga om realism. De yviga beräkningarna på vad man kan spara på minskad invandring är inte bara oseriösa och oerhört överdrivna (på så sätt får SD ihop 152 miljarder och kunna vara alla goda gåvors givare – till dem som haft turen att födas i Sverige; Expressen). Grunderna håller inte heller. De åtgärder SD föreslår är helt enkelt inte möjliga att genomföra, eller får långtifrån beräknad effekt, på grund av bl a internationella konventioner och EU-avtal. DN skriver i dag belysande om detta och framhåller hur Storbritanniens konservative premiärminister David Cameron, som tyvärr slagit in på en mer invandringsskeptisk populistisk linje, ändå misslyckats med att minska invandringen.
Starka skäl talar för att Sverige ska fortsätta att vara ett öppet land. I grunden handlar det om tro på människor och respekten för människovärdet. Jag avslutar gärna med Jan Björklunds ord till Jimmie Åkesson i går, när han beskrev hur modern flytt från Norge: ”Jag är glad att du inte var gränsvakt den natten.” Rösta ja till invandring och nej till rasism på söndag – gärna på Folkpartiet.
I dag presenterar Socialdemokraterna sitt valmanifest, men ett gemensamt rödgrönt alternativ till Alliansregeringen kommer väljarna att få vänta på till efter valet. Istället för att samråda med sina tilltänkta samarbetspartier ägnar S stor energi åt att svartmåla Sverige och angripa Alliansen, t ex för ”hål i statens finanser”. Men de största hålen finns hos S och de rödgröna själva.
FARLIGT HÅL. Hålen finns i Socialdemokraternas och de rödgrönas alternativ, inte hos Alliansregeringen. Här ett större, svart, hål (ill. Ute Kraus, Universität Hildesheim, via Wikimedia.)
En av Alliansens största styrkor är det höga förtroendet för den ekonomiska politiken. Det återspeglar framgångarna med starka statsfinanser och en svensk ekonomi som har stått sig väl, framför allt sett till den värsta finanskrisen sedan 1930-talet.
Socialdemokraterna försöker febrilt förändra den bilden med förenklade resonemang om både Alliansens politik och de egna förslagen.
En fras som finansministerkandidaten Magdalena Andersson lär upprepa ofta fram till valdagen är att Alliansen har ”lånat till skattesänkningar” och skapat ”hål i statens finanser”. Men det är snarare Socialdemokraternas resonemang i sig som är fyllt av hål.
För det första är Sveriges statsfinanser alltså mycket starka, såväl i ett internationellt som ett historiskt perspektiv. Vissa ledande ekonomer och kommentatorer efterlyser t o m att överskottsmålet på en procent över en konjunkturcykel ersätts med ett balansmål. Där är vi inte än – men även om det innebär stramhet i kommande års budgetar faller kritiken från S platt. Att en stat lånar upp en del av finansieringen vissa år är, för det andra, inget konstigt. Den svenska statsskulden är för övrigt mycket låg, och det vi lånar till är ju statens utgifter. Det kunde lika gärna, eller snarare, sägas att vi lånar till försvaret eller arbetsmarknadsåtgärder.
Magdalena Anderssons uttalanden ger för det tredje intressanta perspektiv på synen på skatter och vem pengarna i samhället tillhör. Uttrycket att Alliansen lånar till skattesänkningar bygger ju på något slags grundsyn att alla tillgångar i grunden är statens och politikers att bestämma över. För mig som liberal är perspektivet det omvända, människors tillhörigheter och frukterna av deras arbete tillhör i grunden dem själv och vi måste alltid noggrant motivera vad de ska användas till. Med mer kvar i plånboken har friheten och möjligheten att själv bestämma över sitt liv ökat för svenskarna, inte minst för låg- och medelinkomsttagare.
Även ur ett ren nyttoperspektiv haltar, för det fjärde, det socialdemokratiska resonemanget. De bortser från effekterna av Alliansens skattereformer: sannolikt minst 100 000 jobb. Totalt har jobben blivit 300 000 fler sedan 2006, trots finanskrisen. Eller är det så att S mycket väl ser effekterna – och vad som skulle bli följden av återställare. De har ju, för det femte, i efterhand accepterat nästan alla Alliansens skattesänkningar. Och går själva till val på att sänka skatten för pensionärer.
Hålen finns också i den egna socialdemokratiska politiken. Apropå effekter: vad blir följden av ”dubbelstöten” med höjd restaurangmoms och fördubblad arbetsgivaravgift för unga? Även de relativt försiktiga skattehöjningarna på högre inkomster (dock betydligt lägre än de ”miljoninkomster” man talat om) kan ifrågasättas för hur de slår mot incitamenten till utbildning och entreprenörskap. Således beräknas inte en krona förverkligas av de ökade skatteintäkter S räknar med av en sådan skattehöjning.
Det största hålet i Socialdemokraternas resonemang är dock tystnaden kring MP och V – de tilltänkta och nödvändiga samarbetspartierna. Deras massiva skattehöjningar slår mot jobben, företagen och enskilda människors drivkrafter. Och av deras prognostiserade intäkter av skattehöjningar på inkomster över 40 000 (MP) och 30 000 (V) beräknas bara 14 respektive 34 procent realiseras. Vänsterns förslag skulle också leda till en minskad arbetskraft motsvarande 30 000 heltidsjobb.
Hålen är alltså stora när Magdalena Andersson och S angriper Alliansens ekonomiska politik. Lägg därtill en annan S-favorit, ”Sverige håller på att gå sönder”. Med tanke på hur S accepterar merparten av Alliansens skattesänkningar och skolreformer väljer jag att avsluta med ett citat av Folkpartiledaren Jan Björklund: Dubbel moral är inte dubbelt så bra. Och ett till: För oss liberaler är fattigdom, inte rikedom, problemet.
Alliansen har presenterat en rad reformer för nästa mandatperiod och i dag också sitt gemensamma valmanifest. Samtidigt präglas den rödgröna oppositionen av fortsatt motstridiga besked, och en orutinerad statsministerkandidat.
GER BESKED. Folkpartiet och Alliansen levererar både resultat och besked inför framtiden. Bild alliansen.se
Med knappt två veckor till valet klarnar de bägge regeringsalternativen – åtminstone på så sätt att det ena alternativets tydlighet kontrasteras allt skarpare mot den andra sidans otydlighet. Medan Alliansen ger besked om framtiden verkar de rödgrönas splittring snarare fördjupas, och Alliansens framtidsbesked grundar sig dessutom i tio års samarbete, varav åtta år med en stabil regering som har gett tydliga resultat. I går kunde Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt, Annie Lööf och Göran Hägglund fira Alliansens tioårsdag med att berätta att det nu är 300 000 nya jobb som har tillkommit sedan 2006. Det ger trovärdighet till målet med fem miljoner människor i sysselsättning 2020.
När Alliansens valmanifest presenterades i dag finns två perspektiv att lyfta fram. Först det sakpolitiska innehållet, där alla fyra partier har vunnit stöd i sina profilfrågor. Folkpartiet har som jag skrev i går fått stort genomslag för jämställdheten och skolan, och satsningarna på skolan är det som ekonomiskt får allra störst utrymme de kommande åren, 55 procent av 26 miljarder. Integrationen är det tredje område där Folkpartiets förslag fått genomslag i Alliansen. Tidiga svenskstudier, redan under tiden på en flyktinganläggning, och komvux-studier parallellt med instegsjobb är några av de förslagen. Integrationen måste bli bättre, även om utlandsfödda i hög utsträckning nu får jobb; 200 000 fler jobb till utlandsfödda är resultatet sedan 2006.
Nyheten från Alliansen i går var en ytterligare satsning på utbildning och jobb, med lärlingslöner, för att få fart på det spirande men hittills inte tillräckligt omfattande svenska lärlingssystemet, som har många framgångsrika förebilder i andra länder (Expressen). Och i dag stod företagsklimat och bostadsbyggande i fokus: Begränsat sjuklöneansvar och kraftigare ungdomsrabatt upp till 23 år. 300 000 nya bostäder till 2020, vilket också ska bidra till jobbmålet till 2020. Jobbmålet överträffar för övrigt dagens prognoser med 50 000 jobb (och prognoserna i sig bygger ju naturligtvis på att dagens politik och arbetslinje får fortsätta) (DN, Aftonbladet, Expressen, Alliansen: Vi bygger Sverige).
Det andra perspektivet på Alliansens valmanifest är förstås – alternativet. Eller avsaknaden av alternativ. Fortfarande, knappt två veckor innan valet, är de rödgröna svaren skyldiga i en lång rad frågor. I gårdagens utfrågning av Stefan Löfven (S) i SVT, följt av Jonas Sjöstedt (V) i debatt mot Jan Björklund om valfrihet och vinstförbud i välfärden, snarare fördjupades skillnaderna. Löfven vill, liksom Folkpartiet, fokusera på kvaliteten i skola, vård och omsorg, och han vill inte se ett vinstförbud. Det är en klok grundinställning som dock står i skarp kontrast till vänsterledarens upprepning av vinstförbud som ett absolut krav för att stödja Löfven som statsminister och vara en del av ett rödgrönt regeringsunderlag, med eller utan egna V-ministrar i regeringen. Också i fråga om försvaret och kärnkraften har Löfven en i grunden klokare linje än sina samarbetspartner; där går skiljelinjen tydligt också mellan S och dess favoritpartner Miljöpartiet, en skiljelinje som Löfven i går underströk kraftfullt (Aftonbladet: Löfven redo köra över MP).
Regeringsfrågan är alltid viktig i svenska val. I år kanske mer än någonsin. Stefan Löfven verkar vara en genuint sympatisk och förnuftig socialdemokrat, men förutom problemet med sitt regeringsunderlag har han också att tampas med sin egen bristande rutin, som också blev tydlig i går. Väljarna har alla skäl att fråga sig vilket regeringsalternativ och vilken statsministerkandidat de verkligen litar på.
Alliansens program för nästa mandatperiod innehåller omfattande satsningar på skola och jämställdhet – från de rödgröna saknas fortfarande gemensamma besked. Folkpartiet har lyckats sätta tydliga liberala avtryck. Och vissa reformer får vi fortsätta att driva hårt: pappamånad och statlig skola.
JÄMSTÄLLDHETSBUDSKAP från jämställdhetsminister Maria Arnholm.
Inför valet fortsätter Alliansen att lämna besked i viktiga frågor. En offensiv för miljöbilar, bättre mat i äldreboenden och skolor, ökat bostadsbyggande är några av de förslag som partierna har enats om. I ett samarbete får inte ett parti igenom hela sitt program, vilket förstås är en realistisk bild av hur en koalitionsregering måste fungera. Den relativa förutsägbarhet som Alliansen levererar är en viktig del av en starkare demokrati med ökat förtroende för politiker, som många beskrivit – nu senast Leif Lewin på dagens DN debatt.
I skolan blir det ett stort lågstadielyft, och tidigare betyg (som ska ges till föräldrarna, inte eleverna, och framför allt är en utvärdering för skolan själv). Lärarnas administrativa börda ska lättas och det blir fler karriärtjänster för lärare, extra många i s k utanförskapsområden. Ordningsomdömen blir ett frivilligt inslag. Jan Björklund kan vara nöjd. Alliansens ”skolpaket” som presenterades i veckan lägger en god grund för fortsatt utveckling av den svenska skolan, med resurser och verktyg för skolor och lärare, för att nå målet om en topplacering i internationella jämförelser.
Jämställdhetspolitiken presenteras av Maria Arnholm i dag (Expressen) – och även där syns Folkpartiets avtryck tydligt. Jämställdhetsbonusen ska fördubblas och en delning av pensionsrätterna mellan kvinnan och mannen vid en skilsmässa utredas. Flera viktiga förslag gäller våldet mot kvinnor: starkare ställning och finansiering av kvinno- och tjejjourer, utökad användning av elektronisk fotboja vid kontaktförbud, nya brottsrubriceringar kring sexualbrott för synnerligen grov våldtäkt och oaktsamhetsbrott, skärpta straff för människohandel (trafficking) och koppleri, samt en översyn av våldtäktslagen avseende samtyckeskrav. Naturligtvis ska rut-avdraget behållas.
Skillnaden mot regeringsalternativet till vänster är förstås slående. Därifrån kommer inga besked som kan ge en uppfattning om hur de rödgröna kommer att landa i centrala frågor. Framför allt inte om Vänsterpartiet får ett i ett sådant fall ofrånkomligt inflytande.
Inte heller Folkpartiet får förstås igenom alla våra hjärtefrågor inom Alliansen. Vi får fortsätta försöka övertyga om att skolan skulle må bättre med ett statligt huvudmannaskap och arbetsgivaransvar. Kampen för en än mer jämställd föräldraförsäkring, med en tredje s k pappamånad, går vidare. Men vi har en gemensam grund, en demonstrerad förmåga att regera Sverige och att ge resultat. Och historien är inte slut med detta valmanifest.
Alliansen är det enda tydliga regeringsalternativet. Och en röst på Folkpartiet spelar stor roll för Alliansens fortsatta och framtida inriktning.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.