Till fria mediers lov

20131103-112616.jpg

Avslöjandena om omfattande avlyssning från underrättelsetjänster har också satt de avslöjande medierna i skottgluggen. Politisk vilja att reglera det fria ordet är alltid oroande. Samtidigt pressas pressen på sina lokala marknader. Tuffare tider för massmedier är inget att glädjas över.

Det ligger något absurt över bilden att en chefredaktör för en av västvärldens ledande tidningar får övervaka hur en dator förstörs i en källare, med borr och vinkelslip. Men även om det som Guardians Alan Rusbridger vittnat om låter som en filmscen, är det mer skrämmande än den sämsta spionthriller.

Än mer absurt, och allvarligt, är att politiker angriper fria medier för att de uppfyller sin uppgift i ett öppet, demokratiskt samhälle. Absurt, och skrämmande, är att ledande folkvaldas reflex inte är bestörtning över kartläggningens omfattning och löften om öppenhet, räfst och rättarting – utan att hota budbäraren, och vilja inskränka medias granskande möjligheter. Och detta i ett land med bland de äldsta traditionerna av demokrati och fri press.

De brittiska medierna har förstås en uppförsbacke efter den stora telefonavlyssningsskandalen för några år sedan. I den engelska presstraditionen finns också obehagliga inslag av intrång i privatlivet för såväl kända som okända. Den skandal som slutligen blev för mycket, som störtade News of the World, skakade Murdoch-imperiet och ledde till parlaments utfrågningar och rättegång, drabbar också oförskyllt tilltron till kvalitetsmedier som Guardian.

Det ursäktar dock inte agerandet från David Cameron (själv med personliga och professionella kopplingar till huvudpersoner i News of the World-härvan) och andra. Vi kan bara hoppas att dessa politiker andas lugnt och betänker konsekvenserna av att gå i krig med, och försöka underminera, fria medier.

Förutom argumenten om demokrati och yttrandefrihet så behöver politiker själva medierna. Inte minst lokalt.

De traditionella medierna har det som bekant tufft på flera fronter. Läsare och tittare – åtminstone betalande – och annonsörer är mer svårflörtade. Att finna nya fungerande former, helst digitala, går olika bra.

Visst är medier jobbiga ibland. Med ur ”inifrån”-perspektivet märkliga vinklar, och ibland utan hela bilden av en komplex fråga. Visst har oberoende nyhetsreportrar egna uppfattningar och agendor. Det gäller Uppdrag Granskning och kvällsdrakarna liksom lokaltidningen.

Men var vore vi utan lokaltidningen och radion, de stora morgontidningarna och rikstäckande etermedier och kvällstidningar? Vem skulle bevaka politiken, föra ut nyheterna och debatten? Var skulle vi ha vårt mediala offentliga rum?

Sociala medier och egna kanaler i all ära. De har – åtminstone inte ännu, och inte potentiellt för fler än några få – räckvidden. De kan nå specialintresserade – inte en bred allmänhet. De har svårt att bilda en gemensam offentlighet.

Otillräcklig lokal bevakning och ”medieskugga” är ett vanligare klagomål från politiker och pressekreterare än jobbig granskning utan helhetsbild. Själv är jag tacksam för Kungsholmens två gratisutdelade lokaltidningar i veckan.

Så vi har all anledning att värna och lyckönska också ”gammelmedia”. Och hålla fingrarna borta.

I dag skriver flera tunga Stockholmsredaktörer om pressen mot pressen: DN:s Peter Wolodarski om Guardian och granskningen, SvD Kulturs Daniel Sandström – vars pessimistiska bild av politikers negativa mediesynpunkt jag inte delar, och SvD:s Fredric Karén.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s