Vi har allt lättare att ta del av information – men för många av oss är informationsflödet allt mer enkelinriktat. Åsikter istället för nyheter, ”rättvisa” mellan olika synsätt ersätter faktabaserade bedömningar. Ett kritiskt förhållningssätt har aldrig varit viktigare än nu.

Ett rikt men fragmenterat medielandskap. Färre journalister, fler  tyckare. Jag skriver i dag i det liberala nyhetsmagasinet NU om de farliga skilda verkligheter allt fler lever i och vad vi kan försöka göra åt det. En gemensam uppfattning om vad som är fakta och sanning i viktiga frågor är väsentlig för ett bra offentligt samtal och en livskraftig demokrati och rättsstat.

Punktera bubblan – vässa källkritiken

Du ska inte tro på allt som står i tidningen, är en vedertagen visdom som tyvärr blir allt mer aktuell. I dag finns förvisso fler medier än någonsin. Problemet är att många tar del av ett allt snävare urval.

När jag får frågan vilken som är den viktigaste kulturpolitiska frågan, eller snarare utmaningen, är det detta problem jag lyfter fram: I ett allt snabbare och allt mer diversifierat medielandskap tycks allt färre ta del av nyhetsförmedling – och allt fler mestadels av nyheter av ett visst slag och i ett visst perspektiv. Antingen det sker via vänner och bekanta som delar artiklar och länkar i sociala medier, eller direkt via medier med en särskild agenda. Det må vara – i olika art och grad – Fox News eller MSNBC, Russia Today eller Avpixlat.

Åsikter tar allt större del även i traditionella medier. Det behöver inte vara något ont i det – så länge det tydligt framgår vad som åsikt, tolkning respektive fakta. Problemet är när en utsaga anses lika mycket värd som en annan, eller när avsändarens person i identitetspolitikens tidevarv blir viktigare än vad som sägs, oavsett sanningshalt eller vetenskaplig förankring. Det finns helt enkelt fakta som inte går att kompromissa bort – som EU-migranters bidrag till brittisk ekonomi, mänsklighetens klimatpåverkan eller vad folkrätten säger om det nya Krimkriget.

Våra skilda verkligheter är den största utmaningen för en liberal kultur- och mediepolitik. Ett liberalt samhälle bygger på öppen debatt och en gemensam offentlighet – med olika åsikter, men en någorlunda gemensam grund i fakta.

Det var inte nödvändigtvis bättre förr, där det enda husorganet mycket väl var partipolitiskt färgad även i nyhetsmaterialet. Den som vill ta del av ett brett utbud av nyheter från när och fjärran har aldrig haft det lättare – det mesta gratis för konsumenten. Men mångfalden innebär alltså att vi enklare, medvetet eller omedvetet, kan välja bort allt som inte passar in i vår bild i av världen. Denna utmaning vållar bekymmersrynkor hos många demokrati- och mediekunniga.

Häromveckan firades pressfrihetens dag. I år är det extra högtidligt för oss som bor i och känner samhörighet med Sverige (och Finland) då det är 250 år sedan vår och världens första tryckfrihetsförordning instiftades på initiativ av den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius. Vi liberaler har alltså sedan minst 1766 en stolt tradition att värna det fria ordet och de fria medierna. Men hur gör vi när mediernas frihet utnyttjas till att förvränga verkligheten?

Jag har inget annat svar än att vi måste rusta oss själva och andra med kunskap och verktyg för att genomskåda osanningar och bilda oss egna, välgrundade uppfattningar. Kom ihåg att det alltid finns olika vinklar. Ställ enkla frågor: Vem vinner på detta perspektiv? Får jag hela bilden? Som det står på min favoritmugg från Newseum i Washington: ”Freedom of speech isn’t a license to be stupid”.

Källkritik är helt enkelt något vi måste lära (ut), från barnsben. Det kräver läsning av såväl nyhets- och faktatexter som skönlitteratur. Sålunda en huvuduppgift för skolan och biblioteken – men också för oss i mer mogen ålder. Man är aldrig för gammal för att vässa tankekraften som kan sticka hål på bubblorna.

Rasmus Jonlund (L)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad mm