En tystad röst

Mordet på Sveriges Radios Nils Horner i det avlägsna Kabul känns ändå nära. Mycket tack vare Horner och hans kollegor får vi de utblickar som gör världens stora frågor förståeliga, och jag känner en oerhörd tacksamhet över deras mod och de risker de tar. Det är en tragedi i många bemärkelser när sådana röster tystnar.

FALLEN PÅ SIN POST. Nils Horner sköts till döds i dagsljus i Kabul, i färd med att utöva sitt viktiga och uppskattade journalistiska arbete. Bild från sr.se, Nils Horner i Bangkok.
FALLEN PÅ SIN POST. Nils Horner sköts till döds i dagsljus i Kabul, i färd med att utöva sitt viktiga och uppskattade journalistiska arbete. Bild från sr.se, Nils Horner i Bangkok.

Det är något särskilt med radioröster, och framför allt utrikeskorrespondenter. Mitt i vår vardag – på springturen och promenaden, i köket och badrummet eller i klockradion vid sängen – för de världen nära och gör den begriplig. Radion, mer än TV, mer än tidningar och ofta även mer än sociala medier, ger en närvarokänsla i nyhetsflöde och reportage.

Närvarokänslan gör mordet på Nils Horner än mer sorgligt och påträngande. För en inbiten radiolyssnare var det som man kände honom – genom hans röst. Det är ofattbart att den rösten har tystnat. Tystats.

Journalister i krigs- och konfliktzoner löper alltid risker. Nils Horner var en omvittnat skicklig, erfaren och säkerhetsmedveten journalist, men hans död, nedskjuten i dagsljus på öppen gata i ett relativt säkert område bekräftar att det inte finns några garantier. På senare tid har antalet dödade reportrar ökat, inte minst i inbördeskrigets Syrien, och journalister kläms åt hårdare i länder som Turkiet och Egypten. Att respekten för journalisters oberoende och säkerhet tycks minska är mycket allvarligt för pressfriheten, informationsfriheten och i förlängningen allas vår frihet och kunskap om världen.

De risker journalister tar för dem ännu närmare de människor som lever sina liv i dessa farliga områden; det är risker journalisterna tar både för dem, för syrierna och afghanerna, och för oss i våra trygga demokratier. Deras berättelser och analyser om lidandet och maktspelen gör att vi förstår mer och förhoppningsvis försöker och kan göra något åt det. Det skärper kraven på våra regeringar att agera, om inte med maktmedel så med diplomati och annat stöd. Det ger förklaringar till och legitimerar bistånd och det motiverar oss att donera egna pengar och resurser.

Om journalister som Nils Horner och hans modiga kollegor inte hade funnits, hade tystnaden sänkt sig över alla helveten på jorden. Även i en fredligare värld finns så många konflikter att alla inte kan bevakas lika mycket och kontinuerligt, och det finns också gränser för hur mycket lidande vi kan förstå och ta till oss. Men avsikten med journalistiken är inte att göra oss vanmäktiga av frustration över allt vi inte kan göra: Utrikesjournalistiken är, i all sin opartiskhet, ett rop på handling.

Den som tystar och dödar journalister har aldrig några goda syften. Medias sökljus är alltid besvärligt för dem som har något att dölja. Jag känner sorg och tacksamhet, ber för att våra modiga journalister ska fortsätta våga söka och berätta om sanningen – och för att de också tänker på sin egen säkerhet.

Ur det stora medieflödet: SR: Viktigt fortsätta bevaka, En väldigt mörk dag för Afghanistan, Nils Horners reportage. DN: Afghanistan har blivit farligare, Islamister tar på sig ansvar för mordet, Björn af Kleen: Horner hade en röst som gjorde världen klar. SvD: Journalister allt mer utsatta, Säkerhetsläget i Kabul har förvärrats.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s