Tagg: män

Laga efter läge: Ge kvinnor halva pensionen!

Kvinnors lägre pensioner är ett reellt och stort problem – sluteffekten av ett livs ojämställda villkor. Vi måste göra något åt det som gör att kvinnor får lägre pension, men vi måste också göra något åt de lägre pensionerna redan nu. Därav Folkpartiets förslag om att män vid skilsmässa ska dela med sig av sina pensionsrätter.

GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)
GLAD PENSIONÄR. Folkpartiet vill att kvinnor ska slippa bli fattigpensionärer. (Wikimedia)

”Folkpartiet vill tvinga männen att dela med sig av pensionen vid skilsmässa. Men det vore bättre om kvinnorna tjänade ihop sin pension själva.”

Så inleder Maria Crofts sin krönika i dagens DN Ekonomi (ej på nätet). Och visst har hon rätt. Kvinnor tjänar mindre, jobbar mer deltid, tar ut större delen av föräldraledigheten, gör inte lika ofta och mycket karriär, utan tar istället större ansvar för hem, barn och hushållsarbete som inte ger några pensionspoäng. Det är stora jämställdhetsproblem i sig – och de ger sluteffekten i lägre pension.

Eftersom kvinnor ofta lever längre än män kanske livet för heterosexuella gifta kvinnor dessutom slutar i anhörigvårdande av en äldre make. Eller om paret går skilda vägar tar mannen dessförinnan med sig sin oftast högre pension. Oavsett vilket riskerar många kvinnor att tillbringa sina sista år som ensam fattigpensionär.

Vi måste göra något åt alla de faktorer som gör kvinnors och mäns liv och ekonomiska villkor så ojämställda. Vi måste uppmärksamma och förändra de strukturer och könsroller som ligger bakom ojämställdheten. Kort sagt, vi måste driva en långsiktig feministisk politik. Men vi måste också vara pragmatiska och göra något för de kvinnor som annars riskerar att sluta livet under knappa villkor: 140 000 kvinnor har pensioner under fattigdomsgränsen.

Att förändra kvinnors löner, ge fler kvinnor möjlighet att arbeta heltid, förändra uttaget av föräldraledigheten, ge kvinnor och män lika karriärmöjligheter, osv är långsiktiga uppgifter. Jämställdheten har gått för långsamt framåt och farten måste accelereras. Politiska beslut behövs, och de kan ofta om stödet finns fattas snabbt. Offentlig sektor kan bli en bättre arbetsgivare som erbjuder kvinnor karriärvägar och löneutveckling – och heltid som en rättighet. Föräldraledigheten kan få till att börja med ytterligare en pappamånad och jämställdhetsbonusen kan utvidgas. Effekterna kommer dock att ta tid, och omfattar kanske framför allt i dag yngre kvinnor och män, som har karriären och familjebildningen framför sig. För dem som redan är i medelåldern och uppåt är läget ett annat och det är där som Folkpartiets förslag om att överföra pensionsrätter från kvinnor och män vid skilsmässa. Det gäller att laga efter läge.

Redan i dag ingår privat pensionssparande i giftorättsgodset, som omfattas av en bodelning. 315 000 pensionärer är frånskilda och 15 000 personer över 50 år skiljer sig varje år. Folkpartiets förslag att den allmänna pensionen också ska delas är förstås rent tekniskt könsneutralt och gynnar den part som har lägst pension. På grund av ojämställdheten på arbetsmarknaden och i livet är den parten oftast en kvinna.

Att dela pensionen lika vid skilsmässa blir en viktig signal som betonar prioriteringen av jämställdhet – men det får framför allt praktiska ekonomiska effekter, så vi slipper hundratusentals kvinnliga fattigpensioner.

Jan Björklund: Mer jämställda pensioner. DN: FP vill dela pensionen vid skilsmässa. SR: FP vill dela pension vid skilsmässaSVT: FP: ”Dela på pension vid skilsmässa”.

Fler kvinnor bland statyerna

Statyer och monument över personer föreställer till övervägande del män. Historien kan inte skrivas om i efterhand, men den kan kompletteras, som i dag med Elin Wägner på S:t Eriksplan. Den stora jämställdhetsfrågan är dock konstnärerna.

MAN MED MAKT. Ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget som bär hans namn. Foto Helger Ellgaard via Wikimedia.
MAN MED MAKT. Ryttarstatyn av Gustav II Adolf på torget som bär hans namn. Foto Helger Ellgaard via Wikimedia.

Vår moderna demokrati har tagit över den gamla tidens makt och platser – och skapat nya. Mitt i våra städer, ofta på framträdande platser, tronar dock alltjämt de gamla makthavarna. Vårt eget Stockholm är fullt av kungar, krigare och kulturpersonligheter – och de är i princip uteslutande män. Kvinnors frånvaro bland statyerna i våra städer speglar förstås historiska realiteter. Männens överordning var länge överväldigande och institutionaliserad i varje del av samhället.

Den tid då kvinnor varit formellt jämställda är i ett historiskt sammanhang oerhört kort, och vi vet förstås att vi har långt kvar till jämställdhet i praktiken (något som drabbar framför allt kvinnor men även män). Statyerna bär vittnesbörd och är en påminnelse om den jämställdhetskamp vi fortfarande måste föra.

Ojämställdheten fanns, och finns, även bland konstnärerna och skulptörerna. Betydligt färre kvinnliga konstnärer är representerade i Stockholms offentliga miljöer.

KVINNA MED NÅGOT ATT SÄGA. Siri Derkerts skulptur "Elin Wägner håller tal" har skapats i större skala av Rune Rydelius. Foto Klara Nilsen via Stockholm Konst.
KVINNA MED NÅGOT ATT SÄGA. Siri Derkerts skulptur ”Elin Wägner håller tal” har skapats i större skala av Rune Rydelius. Foto Klara Nilsen via Stockholm Konst.

Historien kan inte korrigeras, och även av estetiska skäl kan vi inte i efterhand ta bort eller numerärt balansera krigarkungarna. Dagens skulpturkonst och offentliga gestaltning ser annorlunda ut. Vad vi kan och bör göra är att komplettera bilden: när chansen och platsen finns att i skulpturkonst av hög nivå hedra minnet av framstående kvinnor bör den givetvis tas. Så är fallet med den staty av författaren, debattören och liberalen Elin Wägner som min partivän Madeleine Sjöstedt inviger på S:t Eriksplan i dag, och som donerats av Elin Wägner-sällskapet. Statyn är skapad utifrån en mindre skulptur av Siri Derkert.

Man kunde också fråga sig om det inte är dags för drottning Kristina, vars offentliga och privata personlighet väcker så många fler tankar än de flesta krigarkungars. Men oavsett chanserna för något sådant lär dylika tillskott ändå bli undantag. Det handlar om platser, men också om att Stockholms offentliga konst finansieras av enprocentregeln vid ny- och ombyggnationer.

Kvinnor ska synas mer med konst i det offentliga rummet – och det ska framför allt ske genom att fler kvinnliga konstnärer får möjlighet att skapa konstnärliga gestaltningar.

Läs gärna vad jag skrivit om enprocentregeln och konst i staden.

Löneklyftan minskar – men kvinnors löner måste öka mer

Kvinnors inkomster ökar snabbare än männens. Det är en positiv utveckling som måste accelereras. Kvinnor ska ha samma lön och samma möjligheter att göra karriär.

FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får fler sedlar i plånboken - men det går för långsamt.
FLER TILL KVINNOR. Löneskillnaderna krymper och kvinnor får mer i plånboken – men det går för långsamt.

Löneskillnaden mellan män och kvinnor är ett av de största jämställdhetsproblemen och den effekt av ojämställdhet som kanske påverkar flest människor tydligast. Skillnaden har beräknats till 3,6 miljoner kronor till en genomsnittlig kvinnas nackdel under ett arbetsliv. Det handlar om lägre lön men också om att kvinnor arbetar mindre, vilket förstås kan vara ett frivilligt val – men som ofta beror på att omständigheterna gör att kvinnor mer eller mindre ofrivilligt går ner på deltid. Det är omständigheter som styrs av könsroller: kvinnor förväntas ta, och tar, ett större ansvar för hem och familj. Yrken med många kvinnor erbjuder alltför ofta villkor som gör att man inte kan eller orkar arbeta heltid. Svenska kvinnor kanske inte blir hemmafruar när barnen kommer, men på ett yrkesliv blir deltiden dyr, också i kommande lägre pensionsutbetalningar.

Glädjande nog stiger nu kvinnors löner snabbare än mäns och gapet mellan den genomsnittliga mannen respektive kvinnan minskar. Enligt Medlingsinstitutet har skillnaden minskat med nära tre procentenheter från 2005 till 2013. (Den gamla sanningen att man höjer lönen bäst genom att byta jobb bekräftas åter och verkar gälla kvinnor mer än män; SVT, SvD). Samma utveckling under en längre period syns i Stockholm, som DN redovisade häromdagen (ej på nätet): ”kvinnornas löner ökade under perioden [2000-2012] med 48,3 procent jämfört med männens 37,6 procent”.

Men det går förstås alldeles för långsamt. Och att lyfta kvinnors löner handlar enligt resonemanget ovan om flera saker: Lika lön för likvärdigt arbete är en viktig del, men bara en del. Lika viktigt är möjlighet att arbeta heltid – både genom att arbetsgivaren och partnern tar sin del av ansvaret. Och en tredje del är möjligheten att göra karriär, att ta på sig större ansvar – och att ansvar, utbildning och erfarenhet lönar sig. Ansvaret är därmed delat mellan politiken, arbetsmarknadens parter, familjerna och oss alla som verkar i och genom vårt agerande och våra åsikter påverkar samhällets utveckling.

Från politiskt håll kan vi underlätta för medarbetare i stat, kommun och landsting att arbeta heltid – och naturligtvis se till att betala jämställda löner. Vi kan se till att ordna vettiga möjligheter till löneutveckling och karriärvägar, ett område där Folkpartiet går i bräschen genom karriärtjänster för lärare med statlig finansiering, breda lönesatsningar på lärare i kommuner som Stockholm, och lönesatsningar för sjuksköterskor och specialistsjuksköterskor, t ex i Stockholms läns landsting. Nu vill vi gå vidare med fler karriärsatsningar för offentliganställda kvinnor som valfråga. Vi kan se till kompetens före kön och därmed nå jämställda styrelser i våra kommunala bolag (staten, och Stockholms läns landsting, är redan där). Vi kan främja ett mer jämställt uttag av föräldraledighet, vilket påverkar såväl arbetsgivares förväntningar och därmed karriärmöjligheterna för både män och kvinnor, som arbetsfördelningen i hemmet – och vi bör förstås avskaffa vårdnadsbidraget.

Offentliga arbetsgivare ska vara förebilder och föregångare på jämställdhetens område. Offentliga försäkringssystem och förmåner ska främja jämställdhet, inte förlegade och förtryckande könsroller. Utvecklingen går åt rätt håll men den måste gå snabbare – för både mäns och kvinnors, och pojkars och flickors skull.

Våldet mot kvinnor angår alla

Nästan varannan svensk kvinna har utsatts för våld eller sexuella övergrepp i en relation. Det är nästan värst i Europa – där den dystra siffran är var fjärde kvinna. Våldet mot kvinnor som utövas i nära relationer är något djupt förkastligt och farligt som hotar inte bara de utsatta kvinnorna utan hela vårt samhälle. Vi bär alla ett ansvar att stå upp för kvinnofrid.

ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla "Wikimedia Commons and Concha García Hernández" via ryortho.com
ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla ”Wikimedia Commons and Concha García Hernández” via ryortho.com

Redan på 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Att varje individ har rätt till sin egen personlighet och sin egen kropp är en syn som har utvecklats genom århundradena – men fortfarande i dag finns det alltför många som anser sig ha rätten att slå eller ta en annans kropp i besittning. Våldet i nära relationer är särskilt allvarligt då det ofta finns så mycket mindre möjligheter att komma undan – även om de formella, lagliga förutsättningarna att gå sin väg finns, är det långtifrån alltid så självklart enkelt psykologiskt, socialt eller praktiskt.

I en ny stor europeisk undersökning har hela 42 000 kvinnor, varav 1 500 i Sverige, svarat på frågor från EU:s rättighetsbyrå FRA om utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Resultaten är dystra. Var tredje kvinna har utsatts för våld, var tjugonde har våldtagits – var fjärde har utsatts för våld eller sexuella övergrepp av sin partner. Och Sverige ligger, efter Danmark, i absoluta toppen: 46 procent av kvinnorna svarar ja på den sistnämnda frågan. Vi ligger också i toppen när det gäller sexuella trakasserier generellt.

Det jämställda Nordens dåliga siffror, i ett i sin helhet mycket dystert resultat, förklaras av forskningschefen Joanna Goodey dels med att kvinnor här i högre grad finns ute i offentligheten, också i traditionella ”manliga” miljöer på arbetsmarknaden, dels med att vi just p g a jämställdheten har en lägre toleranströskel. Synen på och definitionen av våldtäkt är ju i Sverige också strängare än i andra länder. FRA:s chef, danske Morten Kjærum, pekar på alkoholkulturen, och på att jämställdheten kan göra att vissa män känner sig stressade och hotade; könsrollerna förändras, kvinnor tar plats, fler kvinnor är chefer…

Även om våldet mot kvinnor kan förklaras, kan det förstås aldrig försvaras. Och jämställdhet kan aldrig bära skulden. Orsakssamband och drivkrafter är intressanta att diskutera, och kräver säkert sin fördjupning och forskning. Men om förändrade könsroller t ex visar sig ge upphov till våldsimpulser, så är det ju bara ytterligare ett argument för att vi måste motarbeta dessa traditionella mönster. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett exempel på hur förlegade könsroller fängslar och skadar både kvinnor och män.

Naturligtvis utsätts även män för våld – totalt sett mer än kvinnor. Det är dock framför allt i offentliga miljöer, och när män utsätts i relationer, handlar det oftare om psykiskt våld, eller lättare fysiskt våld som knuffningar. Det grova fysiska våldet drabbar främst kvinnor. (Läs gärna mer hos Uppsala universitet och Nationellt centrum för kvinnofrid om mäns utsatthet för våld i nära relationer.) Men givetvis ska allt våld i nära relationer tas på allvar, och från att uteslutande tala om våld mot kvinnor rör man sig nu mer mot att tala om allt våld i nära relationer; i Stockholms läns landsting upprättas ett kunskapscentrum och utvidgas handlingsprogrammet i enlighet med detta och på Folkpartiets initiativ (läs mer hos Anna Starbrink och i pressmeddelande från Birgitta Rydberg).

Vad kan då göras? Offentligt är det förstås oerhört viktigt att makthavare, opinionsbildare och andra tar fortsatt och tydlig ställning mot våldet – allt våld, i alla slags relationer. Kvinnor, och män, som utsatts för våld i nära relationer ska få bästa möjliga stöd i vården, från rent medicinskt och psykologiskt omhändertagande till stöd för att våga anmäla. Kvinno- och tjejjourer ska stödjas. Vården ska vara välkomnande och ha hög kunskap, polis och övriga rättsväsendet bemöta på ett korrekt och stöttande sätt – och aldrig lägga fingrar emellan när det gäller att beivra våld.

I grunden är det allas vårt ansvar att visa att våld inte är acceptabelt. Att ha ögonen öppna. Att fråga hur någon mår, att vara beredd på svaret, att stötta och stärka. Våldets första offer är ofta självkänslan. När den relation som ska vara den närmaste och tryggaste sviker, kan självkänslan och tryggheten återupprättas i relation med andra människor. Var en medmänniska.

SR: EU: Mörk bild av våld mot kvinnor. SvD: Sextrakasserier vanligast i Sverige.

Vad är det för fel på män?

Varför begår vissa män övergrepp? I diskussionen om mäns våld och sexövergrepp är det viktigt att män tar stor del. Övergreppen mot kvinnor får inte reduceras till en fråga enbart för kvinnor.

Sabinskornas bortrövande - på engelska The Rape of the Sabine Women, av Pietro da Cortona (1596-1669). Kapitolinska museet, via Wikimedia.
Sabinskornas bortrövande – på engelska The Rape of the Sabine Women, av Pietro da Cortona (1596-1669). Kapitolinska museet, via Wikimedia.

Det har varit mycket på sistone. Familjehemspappan som friats från våldtäkt från en av de boende flickorna, trots att hans sperma hittades i hennes underliv (P3 Nyheter). De friande våldtäktsdomarna från målet i somras. Sexköpshärvan där tonårsflickor lurades till prostitution (min blogg). Hovrättsdomarna som inte ansåg det så kränkande att bli filmad under en sexakt, och se filmen utlagd på nätet (min blogg). Nätpedofilen vars uppmärksamhet drev en 13-årig flicka till självmord (och som i dag fick en tvåårig fängelsedom; SVT). Anmälningarna från barn om sexuell posering (SVT). Och i kväll berättar SVT om en växande form av sexturism, med barn i filmer med sexuella inslag.

Vad är det för fel på män, vill jag fråga mig. Nej, jag påstår inte att män har en kollektiv skuld till andra mäns övergrepp och våld. Och jag påstår inte att män har en våldsamhet inbyggd i sin natur. Men däremot kanske att mäns traditionella könsroll i en utrerad, perverterad form kan leda fram till denna våldsamhet och dessa övergrepp. Här har män sitt ansvar – att delta i diskussionen, finna lösningar – och vara förebilder.

Vi måste diskutera mäns våld. Vi måste problematisera och analysera, fundera över allt från lagstiftning och straffskalor till terapiutbud och ända ner till hur vi uppfostrar våra barn. Inte för att pojkar är potentiella våldsverkare. Men för att nästan alla våldsverkare en gång varit små pojkar.

Mer till män slöseri med forskningsresurser

Kvinnliga forskare får mindre andel forskningsmedel än män – och bedöms oftare som osjälvständiga. Som på alla andra områden är mer till män inte bara dåligt för kvinnor – det är ett stort slöseri med resurser som är dåligt för oss alla.

Ada Lovelace - matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron).
Ada Lovelace – matematiker och datorpionjär (f.ö. dotter till poeten Lord Byron). Bild: Science & Society Picture Library via Wikimedia.

Vissa forskare har svårare att få anslag, och får mindre pengar, än sina kollegor. Den enda skillnaden är att de är kvinnor, och att kollegorna är män. Kvinnor som söker medel tillsammans med andra, mer erfarna forskare, bedöms också till skillnad från lika juniora män i samma position som mer osjälvständiga.

Med andra ord är det samma könsmönster, samma ojämställdhet, som upprepar sig på forskningens område som i snart sagt alla delar av samhället. Och liksom på alla andra områden – i bolagsledningar och styrelser, i politik och medier, försvar och kultur – är det ett stort slöseri.

När kvinnor fattar viktiga beslut om samhällsförändringar eller investeringar, när kvinnor får sätta upp pjäser och släppa skivor, när kvinnor kan bli generaler och chefredaktörer, när kvinnors forskningsrön får chans att bevisas och spridas – kort sagt, när kvinnor får makt och inflytande och samma möjligheter som män, så gynnar det oss alla.

Eller ännu enklare – och för en liberal så självklart: När alla får synas och verka som individer, inte utifrån egenskaper som kön eller annat ovidkommande, utan utifrån sina förutsättningar, talanger och kunskaper – då blir samhället bättre. Företag med mer jämställda ledningar fattar bättre beslut. Politiken har blivit mer representativ och debatten mer heltäckande sedan kvinnor gjort entré i stor skala. Teater, konst, litteratur osv är bättre när fler kvinnor liksom män får komma fram med sina idéer och alster.

Samma resonemang gäller självklart forskningen. Vilka framsteg och landvinningar missar eller försenar vi för att vi inte ger kvinnor samma villkor och möjligheter?

En mer jämställd forskning är självklart viktig liberal politik. Inte för att vi ska styra forskningen utan för att vi vill att den ska vara fri. Så utmärkt då att jämställdhetsminister Maria Arnholm också är biträdande utbildningsminister, under samma tak och i samma Folkparti som forskningsminister Jan Björklund.

Första steget mot jämställdhet är alltid medvetenhet om problemet – och att det överhuvudtaget är ett problem. Ingen vettig person försvarar i dag ojämställdhet t.ex. på forskningsområdet. Att berätta om de bestående bristerna är därför viktigt. Att vilja förändring, att kartlägga och att analysera vilka konkreta förändringar som behövs är den nödvändiga fortsättningen.

Vetenskapsrådet är på god väg (SR). Framsteg för en mer jämställd forskning vore något att vara stolt över under en liberal forskningspolitiks egid.