Nästan varannan svensk kvinna har utsatts för våld eller sexuella övergrepp i en relation. Det är nästan värst i Europa – där den dystra siffran är var fjärde kvinna. Våldet mot kvinnor som utövas i nära relationer är något djupt förkastligt och farligt som hotar inte bara de utsatta kvinnorna utan hela vårt samhälle. Vi bär alla ett ansvar att stå upp för kvinnofrid.

Redan på 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Att varje individ har rätt till sin egen personlighet och sin egen kropp är en syn som har utvecklats genom århundradena – men fortfarande i dag finns det alltför många som anser sig ha rätten att slå eller ta en annans kropp i besittning. Våldet i nära relationer är särskilt allvarligt då det ofta finns så mycket mindre möjligheter att komma undan – även om de formella, lagliga förutsättningarna att gå sin väg finns, är det långtifrån alltid så självklart enkelt psykologiskt, socialt eller praktiskt.

I en ny stor europeisk undersökning har hela 42 000 kvinnor, varav 1 500 i Sverige, svarat på frågor från EU:s rättighetsbyrå FRA om utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Resultaten är dystra. Var tredje kvinna har utsatts för våld, var tjugonde har våldtagits – var fjärde har utsatts för våld eller sexuella övergrepp av sin partner. Och Sverige ligger, efter Danmark, i absoluta toppen: 46 procent av kvinnorna svarar ja på den sistnämnda frågan. Vi ligger också i toppen när det gäller sexuella trakasserier generellt.

Det jämställda Nordens dåliga siffror, i ett i sin helhet mycket dystert resultat, förklaras av forskningschefen Joanna Goodey dels med att kvinnor här i högre grad finns ute i offentligheten, också i traditionella ”manliga” miljöer på arbetsmarknaden, dels med att vi just p g a jämställdheten har en lägre toleranströskel. Synen på och definitionen av våldtäkt är ju i Sverige också strängare än i andra länder. FRA:s chef, danske Morten Kjærum, pekar på alkoholkulturen, och på att jämställdheten kan göra att vissa män känner sig stressade och hotade; könsrollerna förändras, kvinnor tar plats, fler kvinnor är chefer…

Även om våldet mot kvinnor kan förklaras, kan det förstås aldrig försvaras. Och jämställdhet kan aldrig bära skulden. Orsakssamband och drivkrafter är intressanta att diskutera, och kräver säkert sin fördjupning och forskning. Men om förändrade könsroller t ex visar sig ge upphov till våldsimpulser, så är det ju bara ytterligare ett argument för att vi måste motarbeta dessa traditionella mönster. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett exempel på hur förlegade könsroller fängslar och skadar både kvinnor och män.

Naturligtvis utsätts även män för våld – totalt sett mer än kvinnor. Det är dock framför allt i offentliga miljöer, och när män utsätts i relationer, handlar det oftare om psykiskt våld, eller lättare fysiskt våld som knuffningar. Det grova fysiska våldet drabbar främst kvinnor. (Läs gärna mer hos Uppsala universitet och Nationellt centrum för kvinnofrid om mäns utsatthet för våld i nära relationer.) Men givetvis ska allt våld i nära relationer tas på allvar, och från att uteslutande tala om våld mot kvinnor rör man sig nu mer mot att tala om allt våld i nära relationer; i Stockholms läns landsting upprättas ett kunskapscentrum och utvidgas handlingsprogrammet i enlighet med detta och på Folkpartiets initiativ (läs mer hos Anna Starbrink och i pressmeddelande från Birgitta Rydberg).

Vad kan då göras? Offentligt är det förstås oerhört viktigt att makthavare, opinionsbildare och andra tar fortsatt och tydlig ställning mot våldet – allt våld, i alla slags relationer. Kvinnor, och män, som utsatts för våld i nära relationer ska få bästa möjliga stöd i vården, från rent medicinskt och psykologiskt omhändertagande till stöd för att våga anmäla. Kvinno- och tjejjourer ska stödjas. Vården ska vara välkomnande och ha hög kunskap, polis och övriga rättsväsendet bemöta på ett korrekt och stöttande sätt – och aldrig lägga fingrar emellan när det gäller att beivra våld.

I grunden är det allas vårt ansvar att visa att våld inte är acceptabelt. Att ha ögonen öppna. Att fråga hur någon mår, att vara beredd på svaret, att stötta och stärka. Våldets första offer är ofta självkänslan. När den relation som ska vara den närmaste och tryggaste sviker, kan självkänslan och tryggheten återupprättas i relation med andra människor. Var en medmänniska.

SR: EU: Mörk bild av våld mot kvinnor. SvD: Sextrakasserier vanligast i Sverige.