Sveriges försvarsförmåga oroar inte bara alltfler svenskar. Grannländer ser oss som ett hotande vakuum i säkerheten runt Östersjön, utan starkt eget försvar och utan allierade. Vi bör ändra på båda punkterna.
STRATEGISKT LÄGE. Vid Östersjön möts Natoländerna, Ryssland och de alliansfria Sverige och Finland. Sverige är den största strandstaten med en lång kust och ett stort luftrum att försvara. Gotland har ett nyckelläge. Karta från Wikimedia, Norman Einstein.
Förändringen av det säkerhetspolitiska läget i Europa har varit dramatisk men har legat i korten en längre tid. Linjen är tydlig från Georgien 2008 till Krim (och Donbass?) 2014. Och det har gjort Sveriges säkerhetspolitiska ställning smärtsamt tydlig. Vi har visat bristande förmåga – eller vilja – att värna vårt luftrum (SvD om ”påskflygningen” 2013). Vi har lämnat det i Östersjön enormt strategiska Gotland utan försvar. Och vi har utfärdat en ensidig solidaritetsförklaring – utan att vilja ansluta oss till den enda säkerhetspolitiska ömsesidiga försäkring som räknas, dvs Nato.
Sverige står inte utan säkerhets- och försvarspolitiska tillgångar. Vi har varit en uppskattad partner i internationella insatser och övningar – och vår position vid Östersjön är både vidsträckt och strategisk. Men den är därmed också sårbar.
Som SvD berättar idag oroas grannländer som Estland av det ”säkerhetspolitiska hål” som uppstår. President Toomas Hendrik Ilves får medhåll av Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. (Finlands president Sauli Niinistö, vars land likaledes är alliansfritt men har valt en markant annorlunda försvarspolitisk väg efter kalla krigets slut, har tidigare uttryckt oro för ett ”svenskt säkerhetsvakuum”, SvD.) Och liksom USA välkomnar Nato-grannarna oss in i alliansen – för vår och deras skull.
Försvarsberedningen har en diger uppgift att beskriva säkerhetsläget och ge förslag på handlingssätt. Det är bra att Folkpartiet äntligen fått gehör för ökade försvarsanslag men det är ett långsiktigt arbete att bygga upp den svenska förmågan att försvara det egna territoriet.
Jag hoppas att Folkpartiet också kan få stöd för en nyktrare syn på Nato med åtminstone en förutsättningslös utvärdering och inte sedvanligt automatiskt avfärdande. Läget har ändrats, kalla kriget är ersatt av nya hot, tabut runt att ha verkliga allierade borde ha släppt. Ensam är inte stark.
Nästan varannan svensk kvinna har utsatts för våld eller sexuella övergrepp i en relation. Det är nästan värst i Europa – där den dystra siffran är var fjärde kvinna. Våldet mot kvinnor som utövas i nära relationer är något djupt förkastligt och farligt som hotar inte bara de utsatta kvinnorna utan hela vårt samhälle. Vi bär alla ett ansvar att stå upp för kvinnofrid.
ALLTID OACCEPTABELT. Bildkälla ”Wikimedia Commons and Concha García Hernández” via ryortho.com
Redan på 1200-talet stiftade Birger Jarl lagar om kvinnofrid. Att varje individ har rätt till sin egen personlighet och sin egen kropp är en syn som har utvecklats genom århundradena – men fortfarande i dag finns det alltför många som anser sig ha rätten att slå eller ta en annans kropp i besittning. Våldet i nära relationer är särskilt allvarligt då det ofta finns så mycket mindre möjligheter att komma undan – även om de formella, lagliga förutsättningarna att gå sin väg finns, är det långtifrån alltid så självklart enkelt psykologiskt, socialt eller praktiskt.
I en ny stor europeisk undersökning har hela 42 000 kvinnor, varav 1 500 i Sverige, svarat på frågor från EU:s rättighetsbyrå FRA om utsattheten för våld och sexuella övergrepp. Resultaten är dystra. Var tredje kvinna har utsatts för våld, var tjugonde har våldtagits – var fjärde har utsatts för våld eller sexuella övergrepp av sin partner. Och Sverige ligger, efter Danmark, i absoluta toppen: 46 procent av kvinnorna svarar ja på den sistnämnda frågan. Vi ligger också i toppen när det gäller sexuella trakasserier generellt.
Det jämställda Nordens dåliga siffror, i ett i sin helhet mycket dystert resultat, förklaras av forskningschefen Joanna Goodey dels med att kvinnor här i högre grad finns ute i offentligheten, också i traditionella ”manliga” miljöer på arbetsmarknaden, dels med att vi just p g a jämställdheten har en lägre toleranströskel. Synen på och definitionen av våldtäkt är ju i Sverige också strängare än i andra länder. FRA:s chef, danske Morten Kjærum, pekar på alkoholkulturen, och på att jämställdheten kan göra att vissa män känner sig stressade och hotade; könsrollerna förändras, kvinnor tar plats, fler kvinnor är chefer…
Även om våldet mot kvinnor kan förklaras, kan det förstås aldrig försvaras. Och jämställdhet kan aldrig bära skulden. Orsakssamband och drivkrafter är intressanta att diskutera, och kräver säkert sin fördjupning och forskning. Men om förändrade könsroller t ex visar sig ge upphov till våldsimpulser, så är det ju bara ytterligare ett argument för att vi måste motarbeta dessa traditionella mönster. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett exempel på hur förlegade könsroller fängslar och skadar både kvinnor och män.
Naturligtvis utsätts även män för våld – totalt sett mer än kvinnor. Det är dock framför allt i offentliga miljöer, och när män utsätts i relationer, handlar det oftare om psykiskt våld, eller lättare fysiskt våld som knuffningar. Det grova fysiska våldet drabbar främst kvinnor. (Läs gärna mer hos Uppsala universitet och Nationellt centrum för kvinnofrid om mäns utsatthet för våld i nära relationer.) Men givetvis ska allt våld i nära relationer tas på allvar, och från att uteslutande tala om våld mot kvinnor rör man sig nu mer mot att tala om allt våld i nära relationer; i Stockholms läns landsting upprättas ett kunskapscentrum och utvidgas handlingsprogrammet i enlighet med detta och på Folkpartiets initiativ (läs mer hos Anna Starbrink och i pressmeddelande från Birgitta Rydberg).
Vad kan då göras? Offentligt är det förstås oerhört viktigt att makthavare, opinionsbildare och andra tar fortsatt och tydlig ställning mot våldet – allt våld, i alla slags relationer. Kvinnor, och män, som utsatts för våld i nära relationer ska få bästa möjliga stöd i vården, från rent medicinskt och psykologiskt omhändertagande till stöd för att våga anmäla. Kvinno- och tjejjourer ska stödjas. Vården ska vara välkomnande och ha hög kunskap, polis och övriga rättsväsendet bemöta på ett korrekt och stöttande sätt – och aldrig lägga fingrar emellan när det gäller att beivra våld.
I grunden är det allas vårt ansvar att visa att våld inte är acceptabelt. Att ha ögonen öppna. Att fråga hur någon mår, att vara beredd på svaret, att stötta och stärka. Våldets första offer är ofta självkänslan. När den relation som ska vara den närmaste och tryggaste sviker, kan självkänslan och tryggheten återupprättas i relation med andra människor. Var en medmänniska.
Förföljelserna av HBT-personer i Uganda är välkända sedan länge. När staten nu gör homosexuella än mer rättslösa genom att hota dem med livstids fängelse, borde det få konsekvenser för Sveriges relationer. Svenskt bistånd bör lika lite som danskt gå till en stat som förtrycker sina homosexuella medborgare.
HOMOPROTEST. Demonstrationer mot Ugandas antigay-lagstiftning är inget nytt. Här i New York 2009. Bild Wikimedia/riekhavoc.
Dystra nyheter för homosexuella i Uganda är inte ovanliga (se t ex RFSL:s landrapport). Den anti-homolag som parlamentet antog i december är knappast någon blixt från klar himmel. Redan tidigare var rättsläget klart förtryckande mot personer som älskar en person av samma kön; samkönade sexuella handlingar bestraffas med fängelse, liksom äktenskap. Denna lagstiftning återspeglar och underblåser en samhällelig situation där hets, hot och våld mot homosexuella är accepterat, går ostraffat eller rentav uppmuntras.
Den nya lagen gör situationen än mer mardrömslik. Nu är det livstids fängelse som gäller för homosexuella – och den som inte anger misstänkta homosexuella kommer också att begå ett brott. Eftersom information om HBT-personers situation och rättigheter också förbjuds försvåras inte bara organiserandet av HBT-samhället utan också det viktiga arbetet mot smittspridning. Till bilden hör förstås att Uganda liksom dess grannländer hör till världens mest HIV- och aids-drabbade; den ljusnande bild av HIV-situationen som regeringen vill ge bestrids dessutom av andra (Wikipedia, på engelska, om HIV och aids i Uganda).
En tid fanns hopp om att Ugandas mångårige, dominerande president Yoweri Museveni skulle stoppa försämringen genom att inte skriva under den nya homo-lagen. Det hoppet släcktes i dag vilket fick till följd att Danmarks biståndsminister Mogens Jensen omedelbart tillkännagav att danska biståndspengar styrs om till icke-statliga mottagare. Det är synd att Sverige inte gav samma besked. (DN, SR).
Uganda hör sedan länge till Sveriges biståndspartner och är en av de största mottagarna av svenskt utlandsstöd. Under 2013 handlade det om 250 miljoner. Det mesta går till fristående organisationer, men en rejäl andel – en tredjedel – betalas direkt till olika delar av den offentliga, statliga sektorn. Det betyder att Sverige stödjer Musevenis administration direkt med tiotals miljoner kronor varje år.
Biståndet till Uganda har också uppmärksammats för ett av de största fallen av biståndsförskingring och det största återkravet från biståndsmyndigheten Sida, 45 miljoner kronor hösten 2012. Pengar som skulle ha gått till infrastruktur för utbildning, vård och vägar hamnade troligen i privata händer (SVT, SR.)
Sveriges biståndsminister Hillevi Engström menar att man inte vill agera ogenomtänkt. Men Sverige borde liksom Danmark ha hunnit tänka igenom situationen sedan länge. Scenariot att Uganda ytterligare skärper sina hatlagar mot homosexuella var tyvärr knappast osannolikt. Nu står den danska reaktionen ensam och blir därmed inte lika kraftfull. Det är synd att Sverige inte står på Danmarks sida.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.