Varför ska inte svenska vinodlare få sälja några flaskor till besökare? Är du emot småföretag och levande landsbygd? Men gårdsförsäljning handlar inte om näringspolitik – utan om alkoholpolitik.
Gårdsförsäljning av alkohol är återigen en het fråga i den politiska debatten. Få borde kunna vara emot att småskaliga svenska vinodlare kan sälja lite av sina produkter till besökare. Många ser positivt på turism och blomstrande vingårdar som kan bidra till en levande landsbygd. Och så kommer vi glädjedödare som säger: Nej, Fortsätt läsa ”Gårdsförsäljning: Varför ska det vara så svårt?”→
Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.
Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol. Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”→
Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet – men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)En solig sensommarlördag; en triumfatorisk Jimmie Åkesson levererar ett av de mer förfärligare talen på länge. Han gör sig till talesman för ”Sverigevänner” vilket tydligen innebär att stänga våra gränser för människor på flykt, bryta mot internationella och allmänmänskliga lagar, och sprida en lögnaktig bild av Sverige. De självutnämnda ”Sverigevännerna” i SD är nämligen de som allra mest ägnar sig åt att baktala och svartmåla vårt land. (Lena Mellin i Aftonbladet: Åkessons lögn – tror han på den själv?; SR Ekot.)
I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.
Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.
Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.
Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.
Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.
Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.
Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.
Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?
Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.
Genmodifierade matvaror och material kan låta läskigt – men kan bli livsviktiga för mänskligheten. Sverige måste hålla fast vid vetenskapen och inte låta vidskepelse råda i beslut om GMO.
MOTSTÅNDSKRAFTIG. Sunset-papayan genmodifierades för att stå emot det ringspot-virus som hotade att ödelägga Hawaiis papayaodlingar (USDA via Wikimedia).
Beslut om vilja genmodifierade produkter som ska godkännas i Sverige och EU utgår från expertisens kunskap och förslag. Det är förslag som Sverige, mycket rationellt, har brukat följa – men inte längre. Istället för att rösta enligt expertråden, för att tillåta tre nya GMO-produkter, lade Sverige ned sin röst, utan förklaring.
Den svenska representanten från Livsmedelsverket, som fick order att inte rösta ja, konstaterar att det är ett avsteg från den tidigare svenska linjen att inte följa vetenskapen (SR: Regeringen går emot experterna om GMO).
Det är en allvarlig signal från vår nya regering, som bör oroa fler än Folkpartiets frispråkiga och tydliga Europaparlamentariker Marit Paulsen (SR: ”Det är en tragedi”).
Genmodifierade produkter, GMO, väcker mycket åsikter och känslor. De sistnämnda ska tas på allvar, och introduktionen av GMO-produkter måste ta hänsyn till människors förståeligt ifrågasättande reaktioner. Därför bör en strikt försiktighetsprincip råda – men beslut om vilka modifierade grödor som ska tillåtas måste sist och slutligen bygga på fakta, inte känslor. GMO är en vidareutveckling av tidigare och länge använda metoder med selektiv växtförädling, mutationer och korsningar, men oerhört mycket mer effektiv. Den kan skapa nya varianter av välkända, gamla livsmedelsgrödor, som bättre står emot skadedjur och bistrare naturförhållanden; och den kan göra detsamma för textilfibrer, som med bomullsprodukterna i två av de nu EU-aktuella fallen.
I vetenskapsvärlden råder samsyn om att GMO-ingredienser inte är farligare än konventionellt framställda matvaror (Wikipedia, engelska). Tvärtom kan GMO bidra till att rädda mänskligheten, när vi blir allt fler människor på jorden. Liksom de gröna revolutionerna under 1900-talet kan en ökande världsbefolkning födas, och kläs, genom jordbruks- och livsmedelsteknisk utveckling.
Försiktighetsprincipen är viktig: först när vi vet att en GMO-produkt är ofarlig, inte bara för människan utan också för den omgivande naturen, kan den tillåtas. Men utfallet av den försiktighetsprincipen måste styras av fakta och kunskap, vilket om inte Miljöpartiet så ansvarstagande socialdemokrater i den svenska regeringen borde inse. Vetenskap, inte vidskepelse, måste vara rådande om mänskligheten ska kunna gå vidare i utvecklingen. Det är en klassisk och för mig självklar liberal inställning. Eller som Marit Paulsen säger till Sveriges Radio: ”Säger vi nej till vetenskapen hela tiden så kommer vi att backa i tid och utveckling. Vi kommer att hamna i det läge där vi tror och inte vet.”
En politik som grundar sig i att tro, och inte veta, vore illavarslande för mänsklighetens framtid. Det är något som få andra än rika länder som Sverige kan ha råd med.
Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.
300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.
För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.
Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.
Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.
Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 – förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.
Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.
Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.
Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?
Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.
”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.
En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.
Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.
När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.
I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.
Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).
Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.
Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.
Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”
De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.
Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.
Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.
Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.
Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.
Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.
Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!
Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.
Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.
Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.
Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.
Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.
Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.
Ett av Europas ledande länder står inför en potentiell splittring. Ett självständigt Skottland betyder slutet för Storbritannien – men de stora förlorarna blir sannolikt skottarna själva.
BÄTTRE TILLSAMMANS. Vänskapsnålen med S:t Andrewskorset, Skottlands flagga, och Union Jack kan köpas via Amazon.
För många ser nog Storbritannien ut som en naturlig enhet – men den enade statsbildningen på ön är en i historiska termer relativt modern företeelse. Efter tidvisa engelska ockupationer under medeltiden förenades England och Skottland i en personalunion under skotske kung Jakob VI, som blev engelske Jakob I, 1603. 1707 skapades det samlade kungariket Storbritannien, med ett parlament, och det är Skottland som ger den blå färgen i en av världens mest kända symboler – Union Jack.
2016 kan detta rike vara historia – om skottarna röstar ja till självständighet 18 september.
Den skotska självständighetsrörelsen har varit på frammarsch en längre tid. Margaret Thatchers konservativa regering rosade inte folkopinionen i norr, och det konservativa torypartiet är numera nästan helt utan skotska ledamöter i det brittiska parlamentet. Labour har hållit ställningarna bättre, med de två senaste, Skottlandsfödda premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown. Det var också labourregeringen som genomförde ökat skotskt självstyre genom devolution och numera finns åter ett skotskt parlament, med stora befogenheter inom t ex utbildnings- och socialpolitik, i Edinburgh. Om det blir nej till självständighet har såväl tories som Labour och Liberaldemokraterna (också traditionellt starka i Skottland) lovat ytterligare utökat självstyre inom riket.
På senare är det dock det självständighetsförespråkande nationalistpartiet SNP som har vunnit ökat stöd. Nationalistledaren Alex Salmond har kunnat bilda regional regering – och fått till stånd folkomröstningen om självständighet. Hans argument handlar mycket om att skottarna måste få styra sig själva; det brittiska parlamentet i Westminster anses inte representativt och skotska intressen sägs nedprioriteras.
Nationell stolthet åsido – ekonomiska argument står förstås i förgrunden. För ja-sidans del handlar det mycket om oljepengarna från Nordsjön – men frågan är hur långt oljan, och pengarna, räcker. Skottland står svagare ensamt, med högre offentliga utgifter för bl a välfärd och statsanställda och mindre välstånd än snittet för eller övriga Storbritannien. Den starka finanssektorn kommer att undermineras.
Nationalisternas optimistiska tillväxtkalkyler ter sig knappast realistiska (Economist). Och så kommer frågorna om de russin man gärna vill behålla ur den brittiska kakan: pundet, drottningen och EU-medlemskapet. Vare sig engelsmännen eller EU verkar anse att det blir så enkelt eller ens är möjligt så som Salmond beskriver det. Och att låta sin penningpolitik styras av ett annat lands centralbank låter knappast som någon ökad självständighet…
För en övertygad republikan vore förstås ett avskaffat kungadöme välkommet, men att Skottland kan bli en republik överväger knappast övriga nackdelar. Opinionen bland skottarna tycks också långt från övertygad om självständighetens fördelar; en majoritet i väljarbarometrarna väljer nej-alternativet även om många är osäkra.
England då? Ja, ett kvarvarande förenat kungarike bestående av England, Wales och Nordirland kommer naturligtvis också påverkas av en separation. Kommer Nordirlands ställning förändras? Vad händer med försvaret, kärnvapenbaserna, ställningen i världen – ekonomiskt, politiskt, kulturellt? Kommer ett rest-England bli än mer avogt mot EU-samarbetet? De stora engelska förlorarna på skotsk självständighet kan dock bli Labour, som hämtat inte bara sina två senaste premiärministrar utan stort parlamentariskt stöd från norr. Alistair Darling, nej-kampanjens ledare och tidigare finansminister under Brown, hade med andra ord många skäl att göra bra ifrån sig i gårdagens debatt mot Salmond, en debatt han också något överraskande vann med besked (Economist, SR Ekot).
England lär rubbas något men knappast i grunden om Skottland går sin egen väg. Så mycket av det som är brittiskt är också engelskt – så mycket att nationalitetsorden ibland är utbytbara i dagligt tal. Det är skottarna som röstar 18 september och skottarna som kommer påverkas mest. För deras egen – och Europas – skull hoppas jag att de väljer fortsatt devolution inom det förenade rikets gränser. Och så vore ju Union Jack inte detsamma utan det blå.
Invandring har skapat dagens Sverige – och invandring kommer att fortsätta utveckla och gynna vårt land. Människor ska ha rätt att komma hit på grund av kärlek, jobb eller skyddsskäl, men förutom de medmänskliga principerna finns all anledning att välkomna invandrarna av egenintresse. Det visar sig när Erik Ullenhag fortsätter ta itu med myterna om invandringen.
Invandringens betydelse för dagens Sverige borde inte behöva påpekas. De stora stegen i svensk ekonomi och kultur har alla skett i samklang med människor vars historia och bakgrund i själva Sverige har varit ganska kort. Entrepenörer, arbetare, uppfinnare, kulturskapare, vetenskapsmän, politiker… på varje samhällsfält har de funnits. Så är det också i dag. Orsakerna till att de har kommit hit till den kalla nord har varit lika många som människorna själva; sökande sig en bättre framtid genom arbete eller för att få tänka fritt och uttrycka sig själva, för att följa kärleken eller fly från förtryck, osv. De flesta har rotat sig ganska snabbt, deras barn har vuxit upp här och de har alla blivit en del av det som vi är och skapar tillsammans – svenskar, Sverige.
Människors rörlighet är något naturligt. Många vill bo kvar där de och deras förfäder har bott, andra vill eller måste söka sig vidare. Våra gränser bör vara så öppna som det är praktiskt möjligt, för att det är principiellt riktigt att ta emot människor som vill och kan jobba här, som har sin partner här, eller som söker skydd från krig och förföljelser. Men öppenheten är också lönsam. Det gäller inom Europa – det sammanhang där vi i EU har den i dag största fria rörligheten – och det gäller även världen i övrigt.
Alla är inte glada och välkomnande när vi talar om invandring, och visst finns problem och utmaningar. Integrationen har på senare årtionden inte fungerat eller gått så snabbt och smidigt som den borde. Vägen in till arbetsmarknaden har varit för lång. Men de svartsynta påståendena om invandringen, dess kostnader och negativa konsekvenser, visar sig när man granskar dem närmare vara myter. Alliansregeringen och Folkpartiet, som tillsammans med Miljöpartiet har genomfört de mest liberala invandringspolitiska reformerna i Sverige, har genom integrationsminister Erik Ullenhag samlat en del av de vanliga myterna, och bemött dem. Verkligheten ser oftast annorlunda ut (regeringen.se). I dag kompletterades listan med ytterligare några myter och bemötanden (DN). Jag har tidigare skrivit om flera av de påståenden som ofta hörs.
Inte minst på Sverigedemokraternas dag i Almedalen finns skäl att påpeka och påminna: Det finns inga belägg för social turism inom EU – tvärtom är alltså rörligheten lönsam. Det finns heller inga belägg för något kriminellt, organiserat tiggeri. Lika lite som för att invandringen skulle ha lett till en våg av brottslighet – tvärtom har brottsligheten minskat i Sverige under senare årtionden!
När jobb diskuteras utsätts invandrare ofta för retorisk dubbelbestraffning: antingen lever de glatt i arbetslöshet på det allmännas bekostnad, eller så tar de ”våra” jobb. Ingetdera stämmer. Merparten av de nya jobb som tillkommit med Alliansregeringen fyllts av utlandsfödda – men det betyder inte att jobben ”tar slut”. Som Svenskt Näringslivs nya VD Carola Lemne välformulerat skriver, i sitt viktiga försvar av arbetskraftsinvandring: ”Tanken att invandrare ”tar jobb”, som ibland framförs, stämmer inte. Så fungerar inte en ekonomi. Om det bara fanns en bestämd mängd jobb skulle ju arbetslösheten stiga varje gång befolkningen ökar – så är det förstås inte. En person, oavsett bakgrund, som arbetar skapar också nya arbetstillfällen. Ibland genom att, som i exemplen ovan, starta företag. Men också genom att helt enkelt göra som alla andra, köpa kläder till barnen, beställa hämtpizza, gå på krogen eller anlita snickare för att laga altanen.” (Expressen debatt.)
Vi ska diskutera integration och hur vi på bästa sätt kan låta alla människor i Sverige förverkliga sin potential. Men vi ska vara tydliga med en sak: Sverige mår bra av invandring!
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.