Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.
I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.
Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.
Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.
Flyktingkrisen är reell. Sveriges utmaningar med att ta emot och integrera relativt många flyktingar på kort tid är stora. Men debatten behöver proportioner. Peter Wolodarski skriver välformulerat i DN (Flyktingspöket går åter genom debatten).Det ligger en stor fara i att människor har diametralt olika verklighetsbilder, särskilt om de ibland till stor del bygger på överdrifter, skeva jämförelser och falsifarier. Ett annat exempel är debatten om brottslighet och otrygghet; kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham skriver på dagens DN Debatt hur våldsbrottsligheten faktiskt har minskat, och den upplevda tryggheten ökat. Även här är det inte minst sverigedemokrater som gärna tar till överdrifterna – och gärna drar paralleller mellan invandring och kriminalitet.
Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.
Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.
Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.
Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.
Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?
Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.
Rasmus (liberal) 
”Vi har råd med invandringen. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.”
Sant.