Liberaler måste ta kampen mot illiberala krafter. Men vi får inte glömma glädjen i det liberala budskapet. Glädjen i friheten att få leva våra liv, så som vi vill. Ett viktigt budskap också inför EU-valet. Det skriver jag i tidningen NU.
Kampen mot de krafter som vill riva ner den liberala samhällsmodellen, försvaret av de liberala värderingarna: Det är en viktig liberal kärnuppgift. Men den kan också kännas tung och allvarsam. Då måste vi komma i håg att lyfta fram glädjen i liberalismen. Budskapet om friheten att få leva våra liv som vi vill Fortsätt läsa ”Glädjen i liberalismen”→
Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.
Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.
Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.
Det stora antalet flyktingar innebär stora utmaningar för Europa och Sverige. Åtgärder krävs – men även om läget är akut står vi långt ifrån en ”systemkollaps”. Och panikåtgärder som att stänga Öresundsbron bör vara långt borta.
SOLNEDGÅNG ÖVER ÖRESUND. Högbrodelen av Öresundsbron (Wikimedia/jorchr)
Resoluta åtgärder kan vara bra. Men rallarsvingar är sällan bra krishantering. Att stänga Øresundsbron vore förstås handlingskraftigt. Men tyvärr förstärker det en bild som nu de senaste veckorna plötsligt uppmålas av ett Sverige i behov av panikåtgärder, ett land på gränsen till systemkollaps. En bild som jag menar är felaktig.
Ja, situationen är allvarlig med hundratusentals människor som söker en fristad från överfulla flyktingläger, krig och terrorhot. Läget är ansträngt för ett Sverige som tar ett stort – jämfört med andra europeiska länder oproportionerligt stort – ansvar. Det finns ett krisläge i att kunna ge alla flyende ett värdigt och säkert mottagande. Det är problematiskt att ett relativt stort antal människor nu befinner sig i Sverige utan att ha sökt asyl och utan att vi vet vilka de är. Och det är problematiskt att personer som fått avslag på sina asylansökningar inte har kunnat eller velat lämna landet och återvända till sina hemländer.
Men vi är långtifrån att ens tala om en systemkollaps. Sverige, vår offentliga sektor och vårt civilsamhälle står starkt. Särskilt om vi kan få till ett rättvisare gemensamt ansvarstagande mellan olika kommuner och landsändar.
Däremot upplever jag en risk att den starka samhällsväven, vår mellanmänskliga tillit, kan skadas i det rådande läget. Och att jag skriver det betyder inte på något sätt att jag motsätter mig en öppen debatt eller allas rätt att uttrycka sina åsikter och sin oro. Jag är också orolig. Men vi har ett gemensamt ansvar för balansen.
Situationen kräver åtgärder. Större samverkan i Europa. Bättre stöd i flyktinglägren, inte bara i Turkiet som vi nu samtalar med, utan i Libanon och Jordanien. Större ansvar från andra grannländer till Syrien. Sverige kan också behöva förändra delar av den i dag omsorgsfulla men i akuta situationer ibland för tröga samhällsmodellen för beslut, med möjlighet till snabbare åtgärder. (Om än inte i nuläget en stängning av Øresundsbron – något som får hård kritik inte minst i Öresundsregionen, från båda sidor blockgränsen. Om bron alltså inte redan kan stängas vid akuta säkerhetshot, som regeringen talar om, vilket verkar märkligt, så vore det verkligen skäl till en förändring på just den punkten).
Vi behöver också börja tala mer om hur vi skapar en långsiktigt hållbar och positiv utveckling: Hur vi inte bara kan ge dem som får skydd ett bra omhändertagande, utan också kan ge dem med uppehållstillstånd och som på sikt kanske varaktigt kommer att leva i Sverige, möjligheter till både jobb, språk och bostad. Liberala reformer för bostadsmarknad, arbetsmarknad och utbildning är angelägna.
Men vi behöver inte åtgärder som åsidosätter asylrätten eller barns rätt till sina föräldrar. Vi behöver handla snabbt, men inte i panik.
Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet – men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)En solig sensommarlördag; en triumfatorisk Jimmie Åkesson levererar ett av de mer förfärligare talen på länge. Han gör sig till talesman för ”Sverigevänner” vilket tydligen innebär att stänga våra gränser för människor på flykt, bryta mot internationella och allmänmänskliga lagar, och sprida en lögnaktig bild av Sverige. De självutnämnda ”Sverigevännerna” i SD är nämligen de som allra mest ägnar sig åt att baktala och svartmåla vårt land. (Lena Mellin i Aftonbladet: Åkessons lögn – tror han på den själv?; SR Ekot.)
I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.
Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.
Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.
Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.
Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.
Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.
Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.
Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?
Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.
Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)
130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.
Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.
Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.
Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.
Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?
Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.
Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.
Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.
Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.
Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.
Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.
Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!
Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.
Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.
Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.
Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.
Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.
Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.
Säkerheten i Europa bygger vi tillsammans. Det är dags att Sverige – gärna tillsammans med Finland – på allvar prövar frågan om Nato-medlemskap. För de liberala partierna är det självklart att vi bör alliera oss med de övriga demokratierna.
Ingen kan ha undgått att säkerhetsläget i Europa har förändrats – och försämrats – kraftigt. Rysslands aggression, direkt på Krim och åtminstone hittills mer indirekt i östra Ukraina, har följts av en uppenbart mer isolationistisk inställning. I valet mellan samarbete och handel med Europa och övriga västvärlden, och att agera självsvåldigt och ibland våldsamt i sitt närområde, verkar Putin ha valt väg. På västs ifrågasättanden och ekonomiska sanktioner svarar Kreml med ilsken propaganda och egna handelsrestriktioner, nu senast mot jordbruksvaror (DN). Det är en ekonomisk konflikt som lär drabba den ryska ekonomin och civilbefolkningen värst. Det försämrade säkerhetsläget påverkar dock hela Europa – ekonomiskt, politiskt och, ja, militärt.
Säkerhetssituationen i Europa aktualiserar inte bara ett starkare svenskt försvar, utan också i högsta grad ett svenskt medlemskap i Nato. Detsamma gäller Finland – som behållit ett starkare territorialförsvar men har ett minst lika, för att inte säga mer utsatt geografiskt och strategiskt läge. Ländernas liberala partier delar inställning, som framgår av Folkpartiledaren Jan Björklunds och hans finske kollega, tillika Finlands försvarsminister, Carl Haglund på SvD Brännpunkt i dag.
Sverige har länge räknats som Natos mest hängivna partner med viktiga bidrag till olika insatser runtom i världen. När det brände till i närområdet – när vår egen situation påverkades – märktes dock skillnaden mellan medlemmar och icke-medlemmar. Vi frånsäger oss både inflytande och säkerhet, deltar inte i rådslagen och omfattas givetvis inte av Nato-ländernas ömsesidiga solidaritetsdeklaration. Att vi själva ensidigt utfärdat en dylik mot våra grannländer gör inte läget klarare. Norge och Danmark föredrar nu liksom 1949 tryggheten i Nato – nu med sällskap av de baltiska länderna.
Sverige kan knappast längre kallas alliansfritt, och vi kommer inte att kunna stå neutrala vid en konflikt i närområdet – som nu omfattar hela EU. Vi kan inte heller åka snålskjuts på andra, vare sig Finlands armé eller Nato-länderna. Vi måste bidra till att bygga den gemensamma säkerheten i Europa.
Argumenten för Nato uppstod inte i samband med Rysslands accelererande aggressivitet – men plötsligt blev behovet av försäkringar uppenbart för de allra flesta. Och ingen har tydligare än Putin åskådliggjort skillnaden mellan demokratier och icke-demokratier. Det är dags för Sverige, och Finland, att alliera oss fullt ut med demokratierna.
Ett av Europas ledande länder står inför en potentiell splittring. Ett självständigt Skottland betyder slutet för Storbritannien – men de stora förlorarna blir sannolikt skottarna själva.
BÄTTRE TILLSAMMANS. Vänskapsnålen med S:t Andrewskorset, Skottlands flagga, och Union Jack kan köpas via Amazon.
För många ser nog Storbritannien ut som en naturlig enhet – men den enade statsbildningen på ön är en i historiska termer relativt modern företeelse. Efter tidvisa engelska ockupationer under medeltiden förenades England och Skottland i en personalunion under skotske kung Jakob VI, som blev engelske Jakob I, 1603. 1707 skapades det samlade kungariket Storbritannien, med ett parlament, och det är Skottland som ger den blå färgen i en av världens mest kända symboler – Union Jack.
2016 kan detta rike vara historia – om skottarna röstar ja till självständighet 18 september.
Den skotska självständighetsrörelsen har varit på frammarsch en längre tid. Margaret Thatchers konservativa regering rosade inte folkopinionen i norr, och det konservativa torypartiet är numera nästan helt utan skotska ledamöter i det brittiska parlamentet. Labour har hållit ställningarna bättre, med de två senaste, Skottlandsfödda premiärministrarna Tony Blair och Gordon Brown. Det var också labourregeringen som genomförde ökat skotskt självstyre genom devolution och numera finns åter ett skotskt parlament, med stora befogenheter inom t ex utbildnings- och socialpolitik, i Edinburgh. Om det blir nej till självständighet har såväl tories som Labour och Liberaldemokraterna (också traditionellt starka i Skottland) lovat ytterligare utökat självstyre inom riket.
På senare är det dock det självständighetsförespråkande nationalistpartiet SNP som har vunnit ökat stöd. Nationalistledaren Alex Salmond har kunnat bilda regional regering – och fått till stånd folkomröstningen om självständighet. Hans argument handlar mycket om att skottarna måste få styra sig själva; det brittiska parlamentet i Westminster anses inte representativt och skotska intressen sägs nedprioriteras.
Nationell stolthet åsido – ekonomiska argument står förstås i förgrunden. För ja-sidans del handlar det mycket om oljepengarna från Nordsjön – men frågan är hur långt oljan, och pengarna, räcker. Skottland står svagare ensamt, med högre offentliga utgifter för bl a välfärd och statsanställda och mindre välstånd än snittet för eller övriga Storbritannien. Den starka finanssektorn kommer att undermineras.
Nationalisternas optimistiska tillväxtkalkyler ter sig knappast realistiska (Economist). Och så kommer frågorna om de russin man gärna vill behålla ur den brittiska kakan: pundet, drottningen och EU-medlemskapet. Vare sig engelsmännen eller EU verkar anse att det blir så enkelt eller ens är möjligt så som Salmond beskriver det. Och att låta sin penningpolitik styras av ett annat lands centralbank låter knappast som någon ökad självständighet…
För en övertygad republikan vore förstås ett avskaffat kungadöme välkommet, men att Skottland kan bli en republik överväger knappast övriga nackdelar. Opinionen bland skottarna tycks också långt från övertygad om självständighetens fördelar; en majoritet i väljarbarometrarna väljer nej-alternativet även om många är osäkra.
England då? Ja, ett kvarvarande förenat kungarike bestående av England, Wales och Nordirland kommer naturligtvis också påverkas av en separation. Kommer Nordirlands ställning förändras? Vad händer med försvaret, kärnvapenbaserna, ställningen i världen – ekonomiskt, politiskt, kulturellt? Kommer ett rest-England bli än mer avogt mot EU-samarbetet? De stora engelska förlorarna på skotsk självständighet kan dock bli Labour, som hämtat inte bara sina två senaste premiärministrar utan stort parlamentariskt stöd från norr. Alistair Darling, nej-kampanjens ledare och tidigare finansminister under Brown, hade med andra ord många skäl att göra bra ifrån sig i gårdagens debatt mot Salmond, en debatt han också något överraskande vann med besked (Economist, SR Ekot).
England lär rubbas något men knappast i grunden om Skottland går sin egen väg. Så mycket av det som är brittiskt är också engelskt – så mycket att nationalitetsorden ibland är utbytbara i dagligt tal. Det är skottarna som röstar 18 september och skottarna som kommer påverkas mest. För deras egen – och Europas – skull hoppas jag att de väljer fortsatt devolution inom det förenade rikets gränser. Och så vore ju Union Jack inte detsamma utan det blå.
Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,
Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.
För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.
UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.
Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)
Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.
Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.
Rasmus (liberal) 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.