Det stora antalet flyktingar innebär stora utmaningar för Europa och Sverige. Åtgärder krävs – men även om läget är akut står vi långt ifrån en ”systemkollaps”. Och panikåtgärder som att stänga Öresundsbron bör vara långt borta.

Resoluta åtgärder kan vara bra. Men rallarsvingar är sällan bra krishantering. Att stänga Øresundsbron vore förstås handlingskraftigt. Men tyvärr förstärker det en bild som nu de senaste veckorna plötsligt uppmålas av ett Sverige i behov av panikåtgärder, ett land på gränsen till systemkollaps. En bild som jag menar är felaktig.

Ja, situationen är allvarlig med hundratusentals människor som söker en fristad från överfulla flyktingläger, krig och terrorhot. Läget är ansträngt för ett Sverige som tar ett stort – jämfört med andra europeiska länder oproportionerligt stort – ansvar. Det finns ett krisläge i att kunna ge alla flyende ett värdigt och säkert mottagande. Det är problematiskt att ett relativt stort antal människor nu befinner sig i Sverige utan att ha sökt asyl och utan att vi vet vilka de är. Och det är problematiskt att personer som fått avslag på sina asylansökningar inte har kunnat eller velat lämna landet och återvända till sina hemländer.

Men vi är långtifrån att ens tala om en systemkollaps. Sverige, vår offentliga sektor och vårt civilsamhälle står starkt. Särskilt om vi kan få till ett rättvisare gemensamt ansvarstagande mellan olika kommuner och landsändar.

Däremot upplever jag en risk att den starka samhällsväven, vår mellanmänskliga tillit, kan skadas i det rådande läget. Och att jag skriver det betyder inte på något sätt att jag motsätter mig en öppen debatt eller allas rätt att uttrycka sina åsikter och sin oro. Jag är också orolig. Men vi har ett gemensamt ansvar för balansen.

Situationen kräver åtgärder. Större samverkan i Europa. Bättre stöd i flyktinglägren, inte bara i Turkiet som vi nu samtalar med, utan i Libanon och Jordanien. Större ansvar från andra grannländer till Syrien. Sverige kan också behöva förändra delar av den i dag omsorgsfulla men i akuta situationer ibland för tröga samhällsmodellen för beslut, med möjlighet till snabbare åtgärder. (Om än inte i nuläget en stängning av Øresundsbron – något som får hård kritik inte minst i Öresundsregionen, från båda sidor blockgränsen. Om bron alltså inte redan kan stängas vid akuta säkerhetshot, som regeringen talar om, vilket verkar märkligt, så vore det verkligen skäl till en förändring på just den punkten).

Vi behöver också börja tala mer om hur vi skapar en långsiktigt hållbar och positiv utveckling: Hur vi inte bara kan ge dem som får skydd ett bra omhändertagande, utan också kan ge dem med uppehållstillstånd och som på sikt kanske varaktigt kommer att leva i Sverige, möjligheter till både jobb, språk och bostad. Liberala reformer för bostadsmarknad, arbetsmarknad och utbildning är angelägna.

Men vi behöver inte åtgärder som åsidosätter asylrätten eller barns rätt till sina föräldrar. Vi behöver handla snabbt, men inte i panik.