Tagg: flyktingar

Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser

Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.

Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol.  Continue reading ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”

Stäng inte bron

Det stora antalet flyktingar innebär stora utmaningar för Europa och Sverige. Åtgärder krävs – men även om läget är akut står vi långt ifrån en ”systemkollaps”. Och panikåtgärder som att stänga Öresundsbron bör vara långt borta.

SOLNEDGÅNG ÖVER ÖRESUND. Högbrodelen av Öresundsbron (Wikimedia/jorchr)
SOLNEDGÅNG ÖVER ÖRESUND. Högbrodelen av Öresundsbron (Wikimedia/jorchr)

Resoluta åtgärder kan vara bra. Men rallarsvingar är sällan bra krishantering. Att stänga Øresundsbron vore förstås handlingskraftigt. Men tyvärr förstärker det en bild som nu de senaste veckorna plötsligt uppmålas av ett Sverige i behov av panikåtgärder, ett land på gränsen till systemkollaps. En bild som jag menar är felaktig.

Ja, situationen är allvarlig med hundratusentals människor som söker en fristad från överfulla flyktingläger, krig och terrorhot. Läget är ansträngt för ett Sverige som tar ett stort – jämfört med andra europeiska länder oproportionerligt stort – ansvar. Det finns ett krisläge i att kunna ge alla flyende ett värdigt och säkert mottagande. Det är problematiskt att ett relativt stort antal människor nu befinner sig i Sverige utan att ha sökt asyl och utan att vi vet vilka de är. Och det är problematiskt att personer som fått avslag på sina asylansökningar inte har kunnat eller velat lämna landet och återvända till sina hemländer.

Men vi är långtifrån att ens tala om en systemkollaps. Sverige, vår offentliga sektor och vårt civilsamhälle står starkt. Särskilt om vi kan få till ett rättvisare gemensamt ansvarstagande mellan olika kommuner och landsändar.

Däremot upplever jag en risk att den starka samhällsväven, vår mellanmänskliga tillit, kan skadas i det rådande läget. Och att jag skriver det betyder inte på något sätt att jag motsätter mig en öppen debatt eller allas rätt att uttrycka sina åsikter och sin oro. Jag är också orolig. Men vi har ett gemensamt ansvar för balansen.

Situationen kräver åtgärder. Större samverkan i Europa. Bättre stöd i flyktinglägren, inte bara i Turkiet som vi nu samtalar med, utan i Libanon och Jordanien. Större ansvar från andra grannländer till Syrien. Sverige kan också behöva förändra delar av den i dag omsorgsfulla men i akuta situationer ibland för tröga samhällsmodellen för beslut, med möjlighet till snabbare åtgärder. (Om än inte i nuläget en stängning av Øresundsbron – något som får hård kritik inte minst i Öresundsregionen, från båda sidor blockgränsen. Om bron alltså inte redan kan stängas vid akuta säkerhetshot, som regeringen talar om, vilket verkar märkligt, så vore det verkligen skäl till en förändring på just den punkten).

Vi behöver också börja tala mer om hur vi skapar en långsiktigt hållbar och positiv utveckling: Hur vi inte bara kan ge dem som får skydd ett bra omhändertagande, utan också kan ge dem med uppehållstillstånd och som på sikt kanske varaktigt kommer att leva i Sverige, möjligheter till både jobb, språk och bostad. Liberala reformer för bostadsmarknad, arbetsmarknad och utbildning är angelägna.

Men vi behöver inte åtgärder som åsidosätter asylrätten eller barns rätt till sina föräldrar. Vi behöver handla snabbt, men inte i panik.

Inte i mitt namn

Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet - men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet – men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
En solig sensommarlördag; en triumfatorisk Jimmie Åkesson levererar ett av de mer förfärligare talen på länge. Han gör sig till talesman för ”Sverigevänner” vilket tydligen innebär att stänga våra gränser för människor på flykt, bryta mot internationella och allmänmänskliga lagar, och sprida en lögnaktig bild av Sverige. De självutnämnda ”Sverigevännerna” i SD är nämligen de som allra mest ägnar sig åt att baktala och svartmåla vårt land. (Lena Mellin i Aftonbladet: Åkessons lögn – tror han på den själv?; SR Ekot.)

I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.

Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.

Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.

Flyktingkrisen är reell. Sveriges utmaningar med att ta emot och integrera relativt många flyktingar på kort tid är stora. Men debatten behöver proportioner. Peter Wolodarski skriver välformulerat i DN (Flyktingspöket går åter genom debatten).Det ligger en stor fara i att människor har diametralt olika verklighetsbilder, särskilt om de ibland till stor del bygger på överdrifter, skeva jämförelser och falsifarier. Ett annat exempel är debatten om brottslighet och otrygghet; kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham skriver på dagens DN Debatt hur våldsbrottsligheten faktiskt har minskat, och den upplevda tryggheten ökat. Även här är det inte minst sverigedemokrater som gärna tar till överdrifterna – och gärna drar paralleller mellan invandring och kriminalitet.

Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.

Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.

Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.

Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.

Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?

Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.

Läs också gärna min vän Hanna Gerdes inlägg, om att vi alla kan göra skillnad; Vi behöver inga hjältar.

De 13 procenten och de 130 000

Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Över 3 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet hittills i år, jämfört med 600 under hela förra året. På överfulla och sjöosäkra båtar vågar de livet. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)

130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.

Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.

Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.

Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.

Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?

Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.

DN: USA i flyganfall mot IS i Syrien. SvD: Över hundratusen kurder flyr Syrien. SR Ekot: Dramatisk ökning av flyktingar till Europa. Dagens Arena: Dramatisk ökning av drunknade båtflyktingar i Medelhavet.

Öppna hjärtan eller stängda gränser?

”De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig”. Få ord gjorde större intryck än dessa under utfrågningen av Jan Björklund i går. KDU borde lyssna till Folkpartiledaren istället för att göra utspel om minskat flyktingmottagande. Integrationen i Sverige behöver förbättras, men asylrätt och flyktingmottagande är inget fritt valt arbete – och på sikt gör det Sverige och världen bättre.

Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.
EN VÄRLD I BRAND. Från Azaz i Syrien efter flygbombardemang i augusti 2012. Bild från Scott Bobb, Voice of America via Wikimedia.

Det svenska flyktingmottagandet har fått en stor roll i valrörelsen av flera olika skäl. Det största skälet är naturligtvis att delar av världen står i brand: Krig, förföljelser, hunger och död hotar miljoner människor, just nu mest akut i Syrien och norra Irak, med scener av en art och omfattning som med Jan Björklunds och många andras ord inte har setts sedan andra världskriget. Många miljoner är flyktingar, inom sitt lands gränser eller i grannländerna.

En liten del försöker och lyckas fly till Europa, varav en stor del kommer till Sverige. Migrationsverket räknade redan i somras med en ökning med en tredjedel, från drygt 60 000 till 80 000 flyktingar (Aftonbladet) och efter Isis framfart i Irak lär det inte bli färre. Men oavsett det svenska flyktingmottagandets storlek måste vi komma ihåg att det är en mycket liten bråkdel av det stora antal människor som nu lever i flyktingläger under ofta dåliga förhållanden, i länder med avsevärt mindre resurser och i osäkra zoner nära den konflikt de har flytt ifrån. Inte minst är trycket hårt mot det lilla Libanon, där antalet syriska flyktingar nu överstiger libanesernas eget antal.

Nu höjs fler röster för ett begränsat flyktingmottagande. Att Sverigedemokraterna går till val på en nedskärning av invandringen med 90 procent är inte förvånande; rasismen är deras arvegods och grundsten, fantasifyllda kalkyler deras politiska verktyg och uppförstorade eller konstlade motsättningar deras livsluft. Den hårda kritiken mot SD:s 152 miljarder i besparingar (Aftonbladet) handlar lika mycket om ohållbara beräkningar och avsaknad av realism, som de otäcka värderingar som besparingsviljan står för. Idén att vara flyktingarnas bästa vän genom att växla flyktingmottagande mot ökat bistånd och insatser i flyktinglägren håller inte heller och kritiseras inte minst av flyktingorganet UNHCR själva (SVT), som för övrigt vädjar till omvärlden att hjälpa till att få ut människor ur lägren.

När önskemålen om begränsat flyktingmottagande kommer från Kristdemokratiska ungdomsförbundet och deras ordförande Sara Skyttedal, är förvåningen desto större (DN Debatt, SR). Tyvärr målar också Skyttedal upp motsättningen kring jobb och bostäder med ett stort flyktingmottagande, och hon har redan hunnit få mycket och berättigad kritik (SR). På flera punkter har hon rätt: Flyktingmottagandet måste vara ett ansvar för fler. Integrationen i Sverige måste bli bättre. Slutsatsen blir ändå fel.

I det kortsiktiga, akuta skedet där vi befinner oss nu är det nödvändigt att fler länder tar ett ansvar och tar emot flyktingar. Sverige, Tyskland och några till gör stora insatser. Om fler närmade sig oss skulle hundratusentals till kunna få en tillflykt i Europa. Även USA kan säkerligen göra mer. Folkpartiets Jan Björklund, Birgitta Ohlsson och Erik Ullenhag skrev i går tillsammans med EU-kommissionären och partivännen Cecilia Malmström mycket berättigat att ”hela Europa måste hjälpa krigens offer” (Aftonbladet debatt). EU tar nu också över ansvaret för båtflyktingarna från Italien, som Cecilia Malmström kunde berätta i går (SR). Men: Även om andra länder tar större ansvar, betyder inte det att Sverige kan och ska ta emot färre, vilket Björklund också framhöll i partiledarutfrågningen i går kväll (SVT). För att hjälpa syrierna, irakierna och deras grannar i Libanon och Jordanien behöver vi totalt sett förmodligen ta emot fler.

Flyktingmottagande är för övrigt inget fritt valt arbete – även om vissa rika länder tycks behandla det så. Asylrätten är just en rättighet, och styrs av internationella konventioner som man inte så enkelt trampar under fötterna så som SD vill. (Jag håller än så länge KDU oskyldiga tills motsatsen har bevisats).

Nästa fråga gäller integrationen. Det tar i dag alltför lång tid från det att en person kommer till Sverige tills han, hon eller hen är i arbete. Det måste vi ändra på – och vi är på väg. Etableringsreformen är, med sina brister och barnsjukdomar, ett viktigt steg då ansvaret för mottagandet och introduktionen av invandrare har lagts på Arbetsförmedlingen istället för kommunerna och deras socialtjänst. Det handlar om att i större utsträckning inte bara fråga vilken hjälp och vilket understöd nya invånare i Sverige behöver – utan mer om vilken kunskap de har och vad de kan bidra med. Av de över 250 000 fler jobb som har tillkommit sedan Alliansregeringens tillträde 2006, har dessutom 180 000 fyllts av utlandsfödda.

Inte bara fler länder i Europa, utan även fler kommuner inom Sverige behöver ta ansvar för flyktingarna. Det förra skulle som jag beskrev ovan sannolikt inte innebära färre flyktingar till Sverige, men det senare skulle hjälpa många svenska kommuner som i dag tar stort ansvar. Det skulle underlätta integrationen avsevärt.

Sverige är ett rikt land. Vi har delvis blivit rika på grund av vår öppenhet mot omvärlden. Vi ska ta emot flyktingar för att det är rätt, men vi ska också göra det för vår egen skull, för att vi tillsammans i det framtida Sverige får det bättre. Som folkpartisterna skrev i Aftonbladet; ”[d]et uppstår kostnader de närmaste åren, men på längre sikt vinner dock ett land som Sverige på öppenheten. Erfarenheten från att ta emot flyktingar från krigets Balkan visar att de som då flydde i dag bidrar till tillväxt och välfärd i Sverige.”

De krafter som vill stänga gränserna kommer att få ge sig.

 

Asylvisum för afghanska tolkar och andra flyktingar

Afghanska tolkar fick det felaktiga rådet av Försvarsmakten att söka asyl på en svensk ambassad. Det är något som alla flyktingar borde kunna göra – problemet är att det inte går. Flyktingsmuggling är utvägen som återstår för att försöka hävda sin asylrätt.

ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se
ASYLBERÄTTIGADE? Afghanska tolkar borde åtminstone få möjlighet att söka asyl på trygga villkor. svt.se

Det heter asylrätt av en anledning: att söka asyl är en rättighet som tillkommer alla människor på flykt. Det handlar inte om en absolut rätt att få asyl – utan om rätten att få sina asylskäl prövade, enligt avtal och konventioner som världens länder förbundit sig till. I dag är det en rättighet vi tillerkänner världens flyktingar bara i teorin; i verkligheten är det i praktiken omöjligt att bli asylsökande i ett EU-land på laglig väg. För att få sin lagliga prövning måste man bli en illegal flykting, anlita flyktingsmugglare och ofta våga livet på en ranglig båt i Medelhavet eller vid ett gränsstängsel i Marocko.

Omöjligheten att söka asyl gäller också de afghanska tolkar som den svenska försvarsmakten anlitat i Afghanistan. Det är en dubbel skam för Sverige. De som vågar livet och riskerar förföljelse efter att de svenska styrkorna återvänt hem, borde åtminstone få sina skyddsskäl prövade på ett säkert sätt!

Försvarsmakten verkar för övrigt ha en naiv syn på asylsökandes verklighet – annars är dosen av cynism om det som vi nu hör berättas hårresande. Afghanska tolkar har fått rådet att söka asyl på en svensk ambassad i utlandet. Det är alltså en möjlighet som inte finns. I Sveriges Radio framträder en afghansk tolk som slutligen lyckades ta sig till Sverige på egen hand efter att i Iran ha förstått att ambassaden inte var någon utväg – den gick istället via Turkiet, en överfull båt till Grekland och vidare genom EU (SR Ekot, P1 Morgon).

I en verklighet där asylrätten respekteras skulle Försvarsmaktens råd ha varit sanningsenligt. Afghanska tolkar och alla andra borde få hjälp på svenska och andra EU-länders ambassader: Inte med själva asylprövningen utan med ett flyktingvisum som gör att de kan resa till EU och Sverige och här få sina asylskäl prövade. Det är inget annat än deras lagenliga rättighet.

Tidigare har bl a SVT, varifrån jag lånat stillbilden ur ett Rapport-inslag, under 2013 berättat om de afghanska tolkarnas situation: Riskerar livet för svenska soldater – får ingen hjälp, ÖB: Ge försvarets tolkar asyl.

SD vill stänga Stockholm

Jag vet inte om Sverigedemokraterna är stolta över Stockholm. Deras politiska förslag går i varje fall ut på att stänga ner huvudstaden, både för nya invånare och för utveckling. Det vore förödande för Stockholm och Sverige.

MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.
MÅNGSIDIGT MED MÅNGFALD. Några av Stockholms alla sidor, montage Wikimedia.

Ett Stockholm utan nya människor, nya bostäder och stadsdelar, nya idéer eller nya kulturella uttryck – det vore ett Stockholm som stagnerar. I Stockholmspolitiken har det alltid funnits olika åsikter om hur snabbt utvecklingen ska gå, och hur den ska se ut; var ska nya hus byggas, hur ska de kunna se ut, vad av ett äldre Stockholm och av omgivande natur är värt att bevara, hur ska vi få alla stockholmare att kunna ta del av den positiva utvecklingen, hur ska vi lösa trafiksituationen… Ingen seriös politisk kraft har dock på allvar sagt nej till utveckling överhuvudtaget. Förrän nu.

Sverigedemokraternas program för Stockholm, som det beskrivs av partiets företrädare Martin Westmont i Direktpress lokaltidningar (t ex ”min” Vårt Kungsholmen) handlar om att stänga Stockholm. Mest tydligt för nya invånare – och tydligen inte bara från andra länder, som vi är vana att höra från SD. Inte heller personer från andra delar av Sverige göre sig besvär, åtminstone inte om de har fyllt trettio år, när SD vill ”prioritera stockholmarna”. Hur det ska gå med företag och välfärd i Stockholm utan att t ex ingenjörer och sjuksköterskor från omvärlden (vare sig det är Aleppo, Bangalore eller Charlottenberg) kan komma hit är förstås en stor och obesvarad fråga. Detta redan innan vi ställer frågorna om vårt delade ansvar för medmänniskor på flykt, eller människors möjlighet att finna kärleken.

Sverigedemokraterna är ett parti som, med den välkända metaforen, har hittar en rejäl hammare: varje politisk fråga ser ut som en spik. Oavsett vilken utmaning man ställs inför är svaret minskad invandring. Så tydligen också för bostäderna. Vi ska inte bygga mer – utan stänga Stockholm.

Sverigedemokraternas endimensionella och främlingsfientliga syn på invandring blir extra problematisk i Stockholm. Invandrarna som de påstår tar ”våra” jobb och bostäder har haft en avgörande roll för att Stockholm är den dynamiska stad och region vi är i dag. Många flyttade in i miljonprogramshus som när de stod färdiga inte hade några hyresgäster. De har fyllt och fyller viktiga uppgifter i näringsliv och välfärd. Var fjärde vårdanställd och var tredje buss- och tågförare i Stockholm är utlandsfödd.

Främlingsfientligheten återspeglas också i en uttalad kulturfientlighet. Häromveckan var det riksdagsledamoten Margareta Larsson som ville slänga i hennes ögon misshagliga konstnärer i fängelse – nu vill hennes Stockholmskollegor stoppa allt kulturstöd till det tydligen osvenskt nyskapande och annorlunda. Nej till fria teatrar men ja till Skansen (som ju dock är ett statligt ansvar) och vikingamuseum. Den fria kulturens betydelse för yttrandefrihet och samhällsdebatt verkar betydelselöst för en sverigedemokrat. Man kan också undra hur SD ställer sig till Stadsmuseets kommande nya basutställning som bland mycket annat lär skildra invandringens och invandrarnas betydelse för alla tiders Stockholm. Hur de tror att entré bara för personer utan svenskt medborgarskap skulle främja integrationen. Eller hur de ser på Stadshuset med sina tre kronor men med drag av bl a italienskt dogepalats – som på sin tid var ett kontroversiellt nybygge.

Stockholm har med några få undantag alltid varit en växande stad – och det är när staden inte har växt som vi har haft störst problem. Storstaden är mer än några andra miljöer ett motbevis mot tesen att ”jobben skulle ta slut” eller att utvecklingen blir bättre av enfald istället för mångfald. Och det som är bra för storstaden Stockholm är bra för Sverige.

Folkpartiet går till val på att ett rikt kulturliv, invandring och jämställdhet är något positivt. Liberaler älskar storstadens dynamik och framstegsanda. Stagnation är inte bra för en storstad. Vi har plats för både nya invånare och nya tankar. Utan dem förtvinar vi.

Dags för kommuner ta flyktingansvar

Fler flyktingar väntas till Sverige – men de stora flyktingströmmarna finns inom konfliktländer och i deras grannländer. Med proportionerna rätt för oss är det dags för fler – alla – svenska kommuner att ta sitt ansvar.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Inte sedan andra världskriget har så många människor varit på flykt. Konflikten i Syrien fortlöper i all sin förfärlighet utan synbart slut. Från länder som Eritrea flyr människor en förtryckande regim. Och inför våra ögon riskerar Irak att kollapsa som stat – en miljon nya flyktingar spås i ett redan härjat land (SvD). Den sistnämnda konflikten är så ung att effekterna i internationella flyktingströmmar inte hunnit beräknas, men utifrån bl a Syrien och Eritrea spår Migrationsverket nu 70-80 000 flyktingar i år. Det är klart över vårens prognos på 61 000. I fjol kom 54 000 och 2011 hälften så många. (Se dagens DN.)

Fler flyktingar till Sverige betyder att vi måste anstränga oss mer. Men låt oss vara oerhört tydliga med åtminstone två saker: De flesta flyktingar finns inom konfliktländerna eller i grannländerna. Det märks tydligt i Syrien och Irak, i Libanon, Jordanien och Turkiet. Och de allra flesta vill inte fly sitt land; de stannar helst så nära hemorten som möjligt (som UNHCR:s Pia Prytz Phiri sade till Sveriges Radio).

Sverige har ett gott rykte som mottagarland – som tillflyktsort. ”Bäst i världen” enligt UNHCR, säger Migrationsverkets generaldirektör Anders Danielsson till DN. Det ska vi vara stolta över. Problemet är inte att Sverige tar emot för många flyktingar utan att andra länder (även den näst största mottagaren Tyskland) tar emot för få eller i varje fall kunde ta emot ännu fler. Och även vårt goda Sverige kan förbättra sin flykting- och invandringspolitik politik ännu mer än vad Folkpartiet och Alliansen gjort tillsammans med Miljöpartiet. Vi måste tillsammans med övriga EU skapa lagliga vägar att tryggare söka den asyl, den tillflykt, man har rätt till utan att riskera drunkningsdöden i Medelhavet eller alla faror på vägen dit.

Problemen uppstår i Sverige när inte vårt gemensamma ansvar för dem som söker skydd delas av alla. Vi vet att många kommuner kan göra mer, även om alla har olika förutsättningar.

Det är skrämmande att läsa att vissa kommuners ledande företrädare hemfaller åt anti-invandringsretorik i sina kontakter med Migrationsverket – men det är också glädjande att de flesta svenskar säger sig vara för att alla kommuner ska ta emot flyktingar. Kommunerna är inte skilda från staten och landet Sverige – de är dess beståndsdelar. De befolkas inte av några andra än svenskar. De måste dela ansvaret.

Uppdaterat 23 juni: Regeringens samordnare Gunnar Hedberg och Lars Stjernkvist föreslår lagstiftning ”om skyldighet att ta emot flyktingar” (SvD).

Asyl är en rättighet – i EU och Sverige

Invandring och öppna gränser är ett hett ämne inför årets val. Vi kan tala mycket om rörlighetens fördelar och integrationens utmaningar, men för människor på flykt är asylrätten är sist och slutligen just en rättighet.

eu-flagbroken_0 (1)EU handlar om öppna gränser – men det får inte innebära att vi reser nya murar mot omvärlden. En human flyktingpolitik och öppen syn på invandring är något som jag som liberal tycker är rätt och riktigt, rent principiellt. Det är också ofta klokt, av rent egenintresse. Men migration handlar sist och slutligen inte om tyckande. Asyl är en rättighet för människor, och en skyldighet för stater: något vi har förbundit oss till genom internationella avtal och konventioner. Asylskäl är något människor har, och som ska bedömas i en rättssäker process.

Om migration, asyl och EU handlar en debatt på Kulturhuset Stadsteatern i kväll, där jag representerar Folkpartiet. Det känns bra att få företräda mitt liberala parti i denna debatt. Vi har åstadkommit förbättringar för asylrätten och bättre migrationspolitik både i Sverige och i EU, även om vi har mycket kvar att göra. Och vi har även en tydlig vilja och konkreta förslag för att göra något åt det som återstår. Här skriver jag lite om det jag försöker framföra i kväll.

Jag skäms över att vi vägrar människor på flykt att överhuvudtaget kunna söka asyl. Jag skäms över att vi nekar flyktingar deras rättigheter, och istället hänvisar dem till att riskera livet på Medelhavet, och riskera att utsättas för s k ”push backs” från gränsvakter på vattnet eller vid gränsstaket. Det är en politik som kostar liv.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

På EU-nivå är det viktigaste att skapa lagliga vägar in i EU och därmed Sverige. Den som har asylskäl ska också ha möjlighet att få dem prövade. I dag är ”misstanken” att någon kommer att söka asyl något som gör att människor vägras visum. Istället måste människor få möjlighet till asylvisum – vilket inte handlar om att få sin ansökan prövad på plats på t ex en ambassad. Asylvisum betyder att människor ska kunna få komma hit till Sverige och andra EU-länder och söka asyl här.

När det gäller länder i konflikt, där våra ambassader inte längre finns och fungerar, vill vi i Folkpartiet att visumkravet helt ska slopas – de människorna saknar annars helt laglig möjlighet att söka asyl.

Kvotflyktingar är en särskild kategori: det handlar inte om asyl utifrån sina rättigheter, utan om att bli utvald, och när kvoten är fylld är den fylld – även om det finns många fler människor som bedöms ha skyddsbehov. Sveriges kvot, som förmedlas via FN och dess flyktingorgan UNHCR, är i dag 1 900 människor varje år. Även om det är lite av ett sidospår till asylrätten är det  viktigt och något vi vill utvidga, och vi vill förstås att fler länder ska ta ansvar och ta emot kvotflyktingar.

Jag skäms också över hur vi hanterar asylprocessen i Sverige, hur vi får kritik från UNHCR och tortyrkommittén. Vi måste ha en human asylprocess, där vi aldrig utvisar någon som riskerar tortyr.

Vi måste också sluta se personer som har fått avvisningsbeslut som brottslingar – vi ska vara restriktiva med att använda förvar och egentligen aldrig använda tvång vid utvisningar. I själva prövningen är det viktigt att stärka rättssäkerheten. Alla asylsökande ska ha rätt till ett offentligt ombud som utses av domstol. Beviskraven som ställs i dag är ibland orimligt höga; hur bevisar man att man är kristen, för att ta ett i dagarna aktuellt exempel? (SvD ledare: Konvertiter utan liturgisk koll.) Trovärdighetsanalyserna är en annan brist; Migrationsverket bedömer fortfarande hela berättelsen och om någon detalj verkar icke trovärdig faller helheten – istället måste man förstås se till asylskälen. Detta ska ändras, men det går för långsamt, och det är en av de saker där Folkpartiet driver på (Expressen debatt: Migrationspolitiken måste bli generösare).

SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.
SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.

Folkpartiet vill göra det lättare för barn att få stanna, genom att ändra skrivningen i lagen från ”synnerligen ömmande skäl” till det mindre krävande ”särskilt ömmande skäl”. Vi vill inte att barn ska omfattas av Dublinförordningens regler om utvisning till första asylland inom EU. Vi förespråkar också ”sista länken”, så att äldre personer som saknar levande anhöriga i hemlandet kan få stanna hos sina anhöriga här (som aktualiserades i fallet med Ganna, en kvinna i 90-årsåldern från Ukraina som till slut fick stanna [TT/BT] efter att bl a Folkpartiet tagit strid [Veteranen]). Ett annat Folkparti-förslag är att genomföra stickprov bland utvisade tidigare asylsökande; hur har det gått för dem efter utvisningen? Klarar de sig verkligen eller har de åter tvingats på flykt? Att utvärdera politik och myndighetsbeslut borde vara självklart, även inom migrationspolitiken.

Rättigheter för gömda flyktingar som fått avvisningsbeslut är också viktigt. Mänskliga rättigheter gäller alla, även dem som inte har papper på att de får vistas i landet. Det gäller sådant som sjukvård och skola, där Folkpartiet har gått i bräschen för papperslösas rättigheter. Vi kan inte använda förnekande av vård och av skolgång för barn som ett migrationspolitiskt instrument för att genomdriva avvisningsbeslut. I Stockholm har vi också infört bibliotekskort för papperslösa.

Jag skäms, och skräms, slutligen när jag hör argument om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats. Då ska man veta vad det är man vill hänvisa de flyende till: de gigantiska flyktinglägren i t ex Syriens grannländer är ingen värdig miljö för människor.

Flyktinglägren har också flera problem, som inte minst FN uppmärksammar – och därför önskar FN också att de rikare länderna i världen ska ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, så att flyktinglägren kan avskaffas. De är potentiella konflikthärdar, oerhört påfrestande för de ofta resurssvaga länder där de finns, riskerar lätt att i sig själva bli mål för krigets parter, erbjuder knappast någon bra miljö sett till vård och utbildning… Flyktinglägren är inga säkra platser och risken är att miljoner människor fastnar i en permanent flyktingtillvaro.

Självklart ska vi hjälpa människor på flykt också på plats. Lika självfallet ska vi arbeta för att förbättra integrationen i Sverige, ta vara på den fria rörlighetens och arbetskraftsinvandringens fördelar för både människor som kommer hit och för oss (och för vår svenska jordgubbsskörd). Men asylrätt handlar inte om egenintresse. Vi har också lagar och konventioner att följa; avtal som vi har förbundit oss till. Asylrätten är inget fritt val. Det är en rättighet, och en skyldighet. Det handlar om hur vi ser på andra människor – och vilka människor vi vill vara.

Det är frågor att ställa inför valet till Europaparlamentet på söndag 25 maj, och inför höstens val till svenska riksdagen, landsting och kommuner.

Hela EU och hela Sverige måste ta flyktingansvar

Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.

Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.

Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.

Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.

Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)

Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.

Hanna Gerdes bloggar om varför det är viktigt att rösta i EU-valet – även för dem i det gamla kommunistblocket, som aldrig fick chansen att rösta i några fria eller europeiska val. Jesper Svensson skriver om EU för skydda mänskliga rättigheter och Christer Sörliden om EU och värderingar.