Kategori: Europa

Tio procent liberaler

Folkpartiet upprepade inte 2009 års succé i EU-valet – men spurten till tio procent liberala röster är ett starkt utgångsläge för höstens val. Störst sorg känner jag över mörkerkrafternas frammarsch i Sverige och Europa.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.I dag vill jag gratulera framför allt Miljöpartiet till en framgång i valet till Europaparlamentet. De har haft starkt fokus på för väljarna viktiga, och i EU-samarbetet relevanta frågor, även om jag inte anser att alla deras miljöförslag är riktiga. Isabella Lövins resultatinriktade engagemang i fiskepolitiken är väl omvittnat. Jag gratulerar också Feministiskt initiativ, även om jag ligger ännu mycket längre ifrån deras politiska förslag, inte minst den bristfälliga ekonomiska politiken (Expressen) (och de effekter det skulle få på arbete, välstånd och välfärd).

Det ledande regeringspartiet Moderaternas tillbakagång är förstås den stora skrällen (DN); delvis ligger det mycket i att det kostar på att regera. Kanske drabbade det i viss mån också oss liberaler, men även om Folkpartiets jämna 10 procent är en tillbakagång från succévalet 2009 och därmed en besvikelse, så är det ändå bra mycket bättre siffror än vi fått vänja oss vid i andra sammanhang de senaste åren.

Tio procent liberaler är helt enkelt inte illa. Och därmed är det också en bra utgångspunkt för nästa valrörelse i slutet av sommaren.

Den största sorgen känner jag inför mörkerkrafternas framgång (DN): främst Front National i Frankrike och på den mer extrema sidan även t ex ungerska Jobbik och grekiska Gyllene gryning. De som vill vara något mer salongsfähiga, som Dansk Folkeparti och UKIP, är dock direkt tydliga med de nyss nämnda är för extrema för dem. Så samarbetet mellan Europas nationalister ser lika knepigt ut nu som före valet. Det kommer förstås att märkas även för ”våra” sverigedemokrater, som får svårt att hitta samarbetspartner, och naturligtvis ännu svårare att få något inflytande över besluten i parlamentet. Ett ljus i detta mörker var bakslaget för Geert Wilders PVV, och framgången för vårt liberala systerparti D66 i Nederländerna.

Nationalisternas och rasisternas framgång inskärper behovet av ett svar från anständighetens krafter i hela Europa, över hela det politiska spektrat. Inte ett svar till Marine Le Pen och Nigel Farage – men ett svar till invånarna och väljarna. Hur skapar vi framtidstro, hur får vi fart på ekonomin, hur lyfter och möter vi miljöns och klimatets gemensamma utmaningar, hur motverkar vi organiserad kriminalitet, och hur tar vi hand om varandra och andra som behöver skydd hos oss? Svaret måste bygga på samarbete, handel, strukturreformer, öppna gränser. Svaret är liberalt.

Folkpartiet ger resultatDe gröna och vänsterfeministiska framgångarna var förstås en välkommen, om än otillräcklig, motvikt mot Sverigedemokraternas och deras europeiska meningsfränders frammarsch. Det finns motkrafter, i Sverige och Europa, bland ”vanligt folk”, och de måste mobiliseras. Vi liberaler kan räta på ryggarna, vi har gjort en stark valrörelse, vi spurtade i mål även om vi inte nådde ända fram till 2009 års siffror och tre mandat. Framför allt, som Jan Björklund skriver i sitt tack till valarbetare och väljare: ”Vi har stått upp för våra värderingar om mer samarbete i Europa. Vi har inte fladdrat med i populistiska vindar om minskad rörlighet eller mindre europeiskt samarbete.”

Inför höstens val har vi liberaler övat organisationen i skarpt läge, och har förutsättningar att lyfta i kommuner, landsting och riksdag. Vi har känt en stor entusiasm, glädje och gemenskap i partiet – och mött starkt stöd bland väljarna för vår tydliga linje. Den tydligheten ska vi behålla, och inför höstens val ännu mer trycka på jämställdheten, den fria rörligheten, handeln, och andra principiellt och materiellt viktiga frågor (som jämställdhetsminister Maria Arnholm skriver i sitt nyhetsbrev behövs liberala feminister mer än någonsin). Vi ska förstås tala om skola, kunskap, forskning, om miljö och energi, och om försvar och gemensam säkerhet.

Vi har starka företrädare, i Europa och Sverige, som står för de liberala idéerna och har förmåga att formulera svar på människors frågor. Med demokratiminister Birgitta Ohlsson, jämställdhetsminister Maria Arnholm och integrationsminister Erik Ullenhag har vi också ansvar för de viktiga frågorna som nu måste lyftas, om hur vi människor kan leva tillsammans och hjälpa varandra att vara starka och fria; frågor som människor i EU-valet har visat är deras prioriteringar. Vi ska visa att det också är våra.

Hans Åberg: Antietablissemanget vann, Sivert Aronsson: Hava förtröstan.

Utnyttja din röst

För allt vad du gör: gå och rösta i valet till Europaparlamentet i dag. Nästan oavsett på vad. Men allra helst på Folkpartiet; för mer samarbete, för djurens, handelns, miljöns, flyktingarnas och fredens skull.

flags-of-the-eu-member-countriesIbland under Europavalrörelsen kommer jag på mig att referera till höstens svenska val med ”det stora valet”. På ett sätt stämmer det förstås – många av de beslut som är viktigast för oss tas på nationell, landstings- eller kommunal nivå. Det är i Sverige vi bestämmer över barnbidrag, vårdplatser och förskolor. Men oerhört mycket av det som händer och beslutas i Sverige, har ursprung i, är beroende av eller hänger ihop med det som händer och beslutas i EU. Många frågor är per definition gränslösa. De kräver gemenskap och samarbete.

Valet till Europaparlamentet är vår chans att påverka en stor del av de stora besluten om handel, miljö och annat. Parlamentet är förstås också en plattform för frågor där ledamöterna inte har lika stor formell makt. I år lär utgången av EU-valet också påverka ordförandeskapet i den mäktiga exekutiva EU-kommissionen. Och med 400 miljoner röstberättigade européer kan vi verkligen tala om det stora valet.

Vi kan rösta för att påverka – men samtidigt också för att minimera utrymmet för idéer som vi inte tror på. Den som inte vill ge Europas högerextrema och främlingsfientliga nationalister makt, röst och legitimitet genom Europaparlamentet gör klokt i att rösta i dag (om ni inte som många andra redan har gjort det).

Själv röstar jag, föga förvånande, på Folkpartiet. Sverige och Europa behöver starka och tuffa liberaler i Europaparlamentet, som står upp för fri handel och fria människor. Marit Paulsens arbete för miljö och djurskydd måste fullföljas – så grisarna kan få behålla knorrarna, och djuren vi äter slippa pumpas fulla med antibiotika vilket blir en hälsofara även för oss. Antibiotikaresistensen är ett av de största hoten mot mänskligheten, ett europeiskt och globalt problem!

bildCecilia Wikström måste kunna fortsätta bl a sin strävan för en human flyktingpolitik, där vi erkänner asylrätten och ger människor på flykt möjlighet att åberopa den. Jasenko Selimovic behövs som en röst för ett helt Europa, för grundtanken om fred och samarbete, för det EU som fortsätter att locka nya länder och deras invånare i deras strävan mot säkerhet, demokrati och välstånd. Utvidgningen är inte över!

Vi behöver liberaler som står upp för frihandel och driver på det epokgörande avtalet med USA. Som kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter – för ett tillgängligt och icke-diskriminerande Europa, där HBT-personer får vara människor som andra, alla kan ta sig fram även med funktionsnedsättningar, och där kvinnor äger sina egna kroppar och inte av föråldrade könsroller tvingas att bli världens bäst utbildade hemmafruar. Liberaler som står för ett Europa där vi inte reser murar mot omvärlden eller mellan varandra; ett EU där alla lika rätt och värde respekteras, och där alla får komma till sin rätt.

Maria Johansson, Erik Scheller, Jenny Sonesson, Robert Hannah… De dugliga kandidaterna som är värda din röst är så många. Och Folkpartiet lär inte ha problem att fylla vare sig dagens tre eller betydligt fler mandat.

Det ser lovande ut inför valet – för Folkpartiet, och framför allt för valdeltagandet. Rekordmånga har förtidsröstat (SVT), vi kan gå mot ett rekordval med över 50 procents valdeltagande (Aftonbladet). Vi kan och vill påverka EU; och glöm inte bort: om inte du höjer din röst kommer någon annan att utnyttja din tystnad.

Asyl är en rättighet – i EU och Sverige

Invandring och öppna gränser är ett hett ämne inför årets val. Vi kan tala mycket om rörlighetens fördelar och integrationens utmaningar, men för människor på flykt är asylrätten är sist och slutligen just en rättighet.

eu-flagbroken_0 (1)EU handlar om öppna gränser – men det får inte innebära att vi reser nya murar mot omvärlden. En human flyktingpolitik och öppen syn på invandring är något som jag som liberal tycker är rätt och riktigt, rent principiellt. Det är också ofta klokt, av rent egenintresse. Men migration handlar sist och slutligen inte om tyckande. Asyl är en rättighet för människor, och en skyldighet för stater: något vi har förbundit oss till genom internationella avtal och konventioner. Asylskäl är något människor har, och som ska bedömas i en rättssäker process.

Om migration, asyl och EU handlar en debatt på Kulturhuset Stadsteatern i kväll, där jag representerar Folkpartiet. Det känns bra att få företräda mitt liberala parti i denna debatt. Vi har åstadkommit förbättringar för asylrätten och bättre migrationspolitik både i Sverige och i EU, även om vi har mycket kvar att göra. Och vi har även en tydlig vilja och konkreta förslag för att göra något åt det som återstår. Här skriver jag lite om det jag försöker framföra i kväll.

Jag skäms över att vi vägrar människor på flykt att överhuvudtaget kunna söka asyl. Jag skäms över att vi nekar flyktingar deras rättigheter, och istället hänvisar dem till att riskera livet på Medelhavet, och riskera att utsättas för s k ”push backs” från gränsvakter på vattnet eller vid gränsstaket. Det är en politik som kostar liv.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

På EU-nivå är det viktigaste att skapa lagliga vägar in i EU och därmed Sverige. Den som har asylskäl ska också ha möjlighet att få dem prövade. I dag är ”misstanken” att någon kommer att söka asyl något som gör att människor vägras visum. Istället måste människor få möjlighet till asylvisum – vilket inte handlar om att få sin ansökan prövad på plats på t ex en ambassad. Asylvisum betyder att människor ska kunna få komma hit till Sverige och andra EU-länder och söka asyl här.

När det gäller länder i konflikt, där våra ambassader inte längre finns och fungerar, vill vi i Folkpartiet att visumkravet helt ska slopas – de människorna saknar annars helt laglig möjlighet att söka asyl.

Kvotflyktingar är en särskild kategori: det handlar inte om asyl utifrån sina rättigheter, utan om att bli utvald, och när kvoten är fylld är den fylld – även om det finns många fler människor som bedöms ha skyddsbehov. Sveriges kvot, som förmedlas via FN och dess flyktingorgan UNHCR, är i dag 1 900 människor varje år. Även om det är lite av ett sidospår till asylrätten är det  viktigt och något vi vill utvidga, och vi vill förstås att fler länder ska ta ansvar och ta emot kvotflyktingar.

Jag skäms också över hur vi hanterar asylprocessen i Sverige, hur vi får kritik från UNHCR och tortyrkommittén. Vi måste ha en human asylprocess, där vi aldrig utvisar någon som riskerar tortyr.

Vi måste också sluta se personer som har fått avvisningsbeslut som brottslingar – vi ska vara restriktiva med att använda förvar och egentligen aldrig använda tvång vid utvisningar. I själva prövningen är det viktigt att stärka rättssäkerheten. Alla asylsökande ska ha rätt till ett offentligt ombud som utses av domstol. Beviskraven som ställs i dag är ibland orimligt höga; hur bevisar man att man är kristen, för att ta ett i dagarna aktuellt exempel? (SvD ledare: Konvertiter utan liturgisk koll.) Trovärdighetsanalyserna är en annan brist; Migrationsverket bedömer fortfarande hela berättelsen och om någon detalj verkar icke trovärdig faller helheten – istället måste man förstås se till asylskälen. Detta ska ändras, men det går för långsamt, och det är en av de saker där Folkpartiet driver på (Expressen debatt: Migrationspolitiken måste bli generösare).

SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.
SKYDDSSÖKANDE. Flyktingar i förvar i Evros, Grekland, 2010. Bild Wikimedia/Ggia.

Folkpartiet vill göra det lättare för barn att få stanna, genom att ändra skrivningen i lagen från ”synnerligen ömmande skäl” till det mindre krävande ”särskilt ömmande skäl”. Vi vill inte att barn ska omfattas av Dublinförordningens regler om utvisning till första asylland inom EU. Vi förespråkar också ”sista länken”, så att äldre personer som saknar levande anhöriga i hemlandet kan få stanna hos sina anhöriga här (som aktualiserades i fallet med Ganna, en kvinna i 90-årsåldern från Ukraina som till slut fick stanna [TT/BT] efter att bl a Folkpartiet tagit strid [Veteranen]). Ett annat Folkparti-förslag är att genomföra stickprov bland utvisade tidigare asylsökande; hur har det gått för dem efter utvisningen? Klarar de sig verkligen eller har de åter tvingats på flykt? Att utvärdera politik och myndighetsbeslut borde vara självklart, även inom migrationspolitiken.

Rättigheter för gömda flyktingar som fått avvisningsbeslut är också viktigt. Mänskliga rättigheter gäller alla, även dem som inte har papper på att de får vistas i landet. Det gäller sådant som sjukvård och skola, där Folkpartiet har gått i bräschen för papperslösas rättigheter. Vi kan inte använda förnekande av vård och av skolgång för barn som ett migrationspolitiskt instrument för att genomdriva avvisningsbeslut. I Stockholm har vi också infört bibliotekskort för papperslösa.

Jag skäms, och skräms, slutligen när jag hör argument om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats. Då ska man veta vad det är man vill hänvisa de flyende till: de gigantiska flyktinglägren i t ex Syriens grannländer är ingen värdig miljö för människor.

Flyktinglägren har också flera problem, som inte minst FN uppmärksammar – och därför önskar FN också att de rikare länderna i världen ska ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, så att flyktinglägren kan avskaffas. De är potentiella konflikthärdar, oerhört påfrestande för de ofta resurssvaga länder där de finns, riskerar lätt att i sig själva bli mål för krigets parter, erbjuder knappast någon bra miljö sett till vård och utbildning… Flyktinglägren är inga säkra platser och risken är att miljoner människor fastnar i en permanent flyktingtillvaro.

Självklart ska vi hjälpa människor på flykt också på plats. Lika självfallet ska vi arbeta för att förbättra integrationen i Sverige, ta vara på den fria rörlighetens och arbetskraftsinvandringens fördelar för både människor som kommer hit och för oss (och för vår svenska jordgubbsskörd). Men asylrätt handlar inte om egenintresse. Vi har också lagar och konventioner att följa; avtal som vi har förbundit oss till. Asylrätten är inget fritt val. Det är en rättighet, och en skyldighet. Det handlar om hur vi ser på andra människor – och vilka människor vi vill vara.

Det är frågor att ställa inför valet till Europaparlamentet på söndag 25 maj, och inför höstens val till svenska riksdagen, landsting och kommuner.

Samarbete för fred och demokrati

Det handlar om välstånd, frihandel, jordgubbar och grisknorrar. Men Europasamarbetet handlar framför allt om freden. Det påminner Jasenko Selimovic om – se hans stämningsmättade valfilm.

Jasenko Selimovic har själv bakgrund i det forna Jugoslavien som föll samman i Europas senaste, stora och blodiga, konflikt. Det är inte mer än ett 20-tal år sedan. Nu är två av de forna jugoslaviska republikerna, Slovenien och Kroatien, EU-medlemmar. Serbien är numera ett fredligt land som är inriktat på att bli EU-medlem så fort som möjligt. Och EU hägrar förstås för de västerländskt, demokratiskt och marknadsekonomiskt inriktade krafterna i Ukraina. Europaidén lever.

Rösta för mer samarbete i EU-valet – på söndag, eller gör som rekordmånga svenskar: förtidsrösta (SR). Här ser du var närmaste förtidsröstningsställe finns.

Fri rörlighet – fler jordgubbar

Den fria rörligheten i Europa är både principiellt riktig och ekonomiskt lönsam. Dessutom hjälper den till att få våra svenska jordgubbar från buske till bord.

jordgubbarDet pågår en debatt om värdet av det öppna Europa. Starka krafter vill stänga Europas gränser mot omvärlden, och dessutom höja murar mellan oss i Europa. Det vore förödande. Principiellt vore det att ta ett stort steg tillbaka, och börja göra större skillnad mellan människor igen.

Men stängda gränser vore också ekonomiskt förödande – och det skulle rentav riskera våra svenska jordgubbar. Det är något som svenskarna och européerna bör betänka inför Europaparlamentsvalet i slutet av veckan.

Rörligheten ger människor fler och större chanser att förbättra sina liv, men den är också en ren vinstaffär för de länder dit människor flyttar, och deras ekonomier.

Det gäller inte minst Storbritannien, där debatten tyvärr har fått en väldig slagsida mot rörlighet, med skrämselpropaganda utan någon som helst verklighetsgrund, och där det konservativa regeringspartiet dessvärre har dragits med av vågen. Vi får hoppas att våra partivänner i liberaldemokraterna kan vända debatten även om det ser mörkt ut.

Britterna är vinnare på den fria rörligheten, liksom de rumäner, bulgarer, polacker och andra som flyttar för att få jobb. (Även om de är många färre än de brittiska nationalisterna utmålar det som. Det finns rentav färre invånare i hela Rumänien och Bulgarien än det antal rumäner och bulgarer som EU-fientliga UKIP påstod skulle flytta till Storbritannien så fort de fick chansen).

Även de nyare EU-länderna är vinnare; sedan den stora utvidgningen 2004 har deras ekonomier växt och börjat komma ikapp de gamla medlemsstaterna. Och ja, vi i Sverige är också vinnare – med över 600 miljoner per år bara för de offentliga finanserna, som en prisbelönt forskare visat. Även om vi kan vara lite avundsjuka på britterna som tack vare en lägre språkbarriär och, kanske, en mer lockande mångfald av människor och möjligheter, är målet för väldigt många fler nya EU-medborgare.

Vad vi vinner på EU:s fria rörlighet blir väldigt tydligt så här i försommartider – särskilt ett år som detta, då vi kan ha svenska jordgubbar på borden om inte till EU-valet så till nationaldagen och skolavslutningarna (SVT). De svenska jordgubbarna blir nämligen allt mer beroende av flitig utländsk arbetskraft.

Sveriges Radio rapporterar i dag om den kraftiga ökningen av utländska säsongsarbetare inom jordbruk och trädgårdsnäring de senaste åren, och hos många odlare är det enbart plockare från andra europeiska länder som står för skörden av de älskade och efterlängtade röda bären. Svenska ungdomar tar inte de jobben. I Sverigedemokraternas stängda Europa skulle vi få både mindre skatteintäkter, och färre jordgubbar till midsommar.

Endast Sverige svenska jordgubbar har – men vi kan tacka Europa för att de hamnar på bordet, från busken. Sverige och det svenska blir inte mindre av öppenheten, samarbetet och den fria rörligheten. Tvärtom.

Det kan vi tänka på när vi firar vår nationaldag om ett par veckor (som jag skrev om på Stockholmsbloggen häromdagen) – och dessförinnan när vi går till EU-val på söndag. Rösta för samarbete och mot extremism (och för säker och bra mat oavsett vilket land den kommer ifrån) – rösta på Folkpartiet.

Säg nej till Pfizer – regeringen har rätt om ”bad drug deal”

Sverige och Europa har många skäl att hoppas på ett nej till Pfizers uppköp av AstraZeneca. Låt inte svensk och brittisk ledande forskning bli offer för det amerikanska storföretagets skatteplanering.

blogpost
DÅLIG AFFÄR. Eller som regeringen säger: ”Pfizer’s bad drug deal”. Bildkälla.

Jag ogillar begreppet och ”sälja ut” när det inte handlar om en verklig utförsäljning – realisation. Uttrycket missbrukas ofta i media och den politiska debatten. I fallet med amerikanska Pfizers bud på svensk-brittiska AstraZeneca finns dock skäl för kraftiga ord.

Läkemedelsjätten Pfizer har blivit känd för att expandera kraftigt genom aggressiva uppköp – inte alltid med så lyckosamma följder för de förvärvade företagens verksamhet, forskning eller medarbetare. Det är inte konstigt att AstraZeneca själva är starkt kritiska mot budet (SvD).

Svenskar och britter, och deras politiker, har skäl till oro när blickarna riktas mot AstraZeneca. Vår regering, med forskningsminister Jan Björklund, tar nu tydligt ställning mot budet (Sveriges Radio, Wall Street Journal). För Sveriges del minns vi hur det gick för Pharmacia – och har nu skäl att bekymra oss för tillverkningen i Södertälje och forskningen i Mölndal. Det handlar om viktiga jobb, om stora forskningsmedel och om framtiden för svensk ”life science” – forskning och affärsidéer om allt som har med medicin, biologi och liv att göra. Verksamhet som är livsavgörande också för Sveriges och Europas konkurrenskraft och framtid.

Särskilt oroliga ska vi vara på grund av Pfizers bevekelsegrunder: det handlar inte om att utveckla verksamheten eller ta den medicinska forskningen till nya höjder – utan om ren skatteplanering. Vår smala lycka kan bli att den amerikanska regeringen, liksom de svenska och brittiska, signalerar sitt motstånd. De har kraft att sätta bakom orden.

Vi kan jämföra med en annan aktuell affär med en svensk industri- och forskningsklenod, också med Södertälje-koppling: Volkswagens köp av Scania. Det kan också kännas tungt ur ett blågult perspektiv, men är en affär, och en köpare, med en helt annan seriositet och förankring. Det budet möttes också av om inte odelad glädje så stöd från fackförbundet IF Metall. Det ges förstås aldrig några evighetsgarantier, men under överskådlig tid ska de svenska jobben och huvudkontoret i Södertälje vara säkrade. (Se en översikt om Scania-affären hos SvD Näringsliv.)

Sverige satsar genom staten och bl a landstinget i Stockholm tiotalet miljarder årligen på life science. Under Folkpartiets egid har vi gjort rekordstora satsningar på forskning. Men vi behöver både stora och små företag som förverkligar idéerna, tar produkterna till marknaden, skapar jobb – och förbättrar människors liv och livschanser.

Regeringen gör helt rätt som säger nej till ”Pfizer’s bad drug deal”. Sälj inte ut Sveriges forskning och framtid!

”Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?”

Ja, varför ska Kungsholmsbor, stockholmare eller svenskar bry sig om Europa? Den frågan ställer vi från Folkpartiet på Kungsholmen i ett brev till Kungsholmsbor – men alla andra är förstås välkomna att läsa. Vi berättar lite om varför vi tycker Europa behöver mer samarbete. Vad tycker ni?

Avsändare av brevet är Maria Johansson, kandidat till Europaparlamentet från Kungsholmen och tidigare bl a förbundsordförande i DHR, och jag som ordförande i Folkpartiet på Kungsholmen.

 

Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?

KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!
KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!

På fredag 9 maj firar vi Europadagen. 25 maj är det dags för val till Europaparlamentet. Vi från Folkpartiet på Kungsholmen har skrivit brev till er Kungsholmsbor tidigare, med fokus på våra lokala frågor. Den här gången höjer vi blicken – men det som händer i Europa handlar också i högsta grad om vår vardag här på Kungsholmen.

Europaparlamentet kan kännas långt borta men har makt över de flesta beslut inom EU, och det är beslut som påverkar oss. Vår handel och våra svenska jobb är beroende av EU:s inre marknad. Den fria rörligheten gör oss alla till vinnare – inte bara om vi vill resa passfritt till kontinenten. Genom rättsligt samarbete värnar vi integriteten, slåss för klimatet och kan bättre bekämpa internationell brottslighet.

Miljöregler håller koll på badvattenkvaliteten och luften över hela Europa. De gör att vi ska kunna bada tryggt vid Kungsholmens stränder, vid de nya strandbad i Kristineberg och Hornsberg som Folkpartiet har arbetat för. Tack vare EU ska vi också kunna andas friskare luft på Fleminggatan i framtiden.

Europasamarbetet handlar i grunden om principen om allas lika värde. Vi i Sverige kan vara förebilder på många områden, t ex med LSS och färdtjänsten, så att en miljon européer med funktionsnedsättning inte ska behöva leva instängda på institutioner för att de inte kan få hjälp i sin dagliga livsföring. Men EU höjer också trycket på Sverige och ger oss verktygen att förbättra tillgängligheten här i Stockholm, och undanröja funktionshinder i såväl byggnader och kollektivtrafik som IT.

Svenska liberaler i Europaparlamentet har gjort insatser för både Sverige och Europa, genom förbud mot dödsstraff, bättre djurskydd, m m. Det spelar roll vilka vi skickar till Europaparlamentet. Vi hoppas att du vill välja personer som tror på Europa och på ökat samarbete, och på att leverera resultat för miljön, jobben, tryggheten och friheten i Europa.

Vi vill gärna ha kontakt med dig! På fpkungsholmen.wordpress.com ställer vi aktuella frågor och där kan du kommentera. Eller mejla oss direkt! Naturligtvis är du välkommen även med andra politiska frågor.

Maria Johansson
Europaparlamentskandidat (FP), Kungsholmen

Rasmus Jonlund
Ordförande, Folkpartiet Liberalerna
Kungsholmen-Essingeöarna

Parlamentsutskott inte viktigaste kulturarenan

Kulturen är viktig för och i vårt gemensamma Europa. Frågan är om en plats i Europaparlamentets kulturutskott är lika viktig – eller ens den bästa plattformen för att driva europeiska kulturfrågor.

EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.
EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.

Europa och vi européer har mycket gemensamt – och mycket som skiljer oss åt. Det ger både samhörighet, och möjlighet till viktiga möten och utbyten. Tillsammans blir vi ännu bättre och mer intressanta. Det är en ynnest att som svensk ha tillgång till och ta del av ett rikt europeiskt kulturliv, och det både gemensamma och delade kulturarv som vår del av världen innehåller. Kulturen är på många sätt en spegel av människors inre, våra gemensamma drag och de otaliga olikheter som skiljer oss individer åt. Det är också en bra grogrund för samarbete – och för att försvara universella mänskliga värden.

Kulturen förknippas ofrånkomligen med Europa. Men hör kulturpolitiken hemma i Europapolitiken? Och bör den föras i Europaparlamentet? Är det ett problem att få svenska Europaparlamentariker och kandidater är intresserade av parlamentets kulturutskott? Mitt svar är: Nej.

Givetvis ska kulturen också ha en plats i det europeiska samarbetet. Bildning, utbildning och kultur är sådant vi ska mötas i och samverka om. En gemensam europeisk kulturdebatt är angelägen, inte minst för att möta mörkerkrafterna som märks alltmer i flera länder (som SvD visar i sin genomgång av Högerextrema på frammarsch inför Europavalet). Europaparlamentet och parlamentarikerna bör självklart vara en plattform och en arena för denna debatt – men görs jobbet bäst i kulturutskottet?

Utskotten har i uppgift att främst behandla politik, och när det handlar om kulturpolitik har EU och parlamentet inte särskilt stort inflytande. Kulturpolitiken utformas bäst närmare medborgarna – i medlemsstaterna, i regioner och inte minst i kommuner, som i Stockholms stad där jag själv är aktiv, med bra bibliotek, stark Stadsteater, rikt fritt kulturliv, internationella författarfristäder… Samarbete och samverkan på europeisk nivå innebär inte för varje ämne att det behövs en europeisk politik. Tvärtom känns kulturpolitiken som ett typiskt exempel på hur subsidiaritet – makten på effektivaste möjliga nivå närmast medborgarna – bör tillämpas.

I radions Kulturnytt skildras ointresset för kulturutskottet som ett problem. Intercults Chris Torch kräver ett kulturperspektiv av sina politiker. Jag kan lugna Torch och andra – det går alldeles utmärkt att ha ett kulturperspektiv utan att vilja sitta i Europaparlamentets relativt maktlösa kulturutskott (SvD).

Folkpartiet och de liberala väljarna skickade redan 2009 en av Sveriges starkaste kulturpolitiker, Cecilia Wikström, till parlamentet; hon har ägnat sig mycket åt frågor som handlar om människors lika värde, asyl- och flyktingpolitik m m och omtalas som den mest aktiva svenska Europaparlamentarikern. I år vill vi skicka en annan mycket tung kulturprofil, Jasenko Selimovic, tidigare teaterchef i Göteborg och på Sveriges Radio, nu senast statssekreterare för integrationsfrågor. Men de kan verka minst lika bra om inte bättre för de värden vi strävar efter i kulturpolitiken, utanför kulturutskottet.

Vi behöver ett europeiskt kulturellt sammanhang. Vi ska träffas, samtala, debattera, demonstrera, utbyta erfarenheter och gästspel – men reducera inte europeisk kultur, kulturpolitik eller kulturintresse till ett parlamentsutskott.

Hela EU och hela Sverige måste ta flyktingansvar

Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.

Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.

Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.

Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.

Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)

Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.

Hanna Gerdes bloggar om varför det är viktigt att rösta i EU-valet – även för dem i det gamla kommunistblocket, som aldrig fick chansen att rösta i några fria eller europeiska val. Jesper Svensson skriver om EU för skydda mänskliga rättigheter och Christer Sörliden om EU och värderingar.

Samarbetet och sakfrågorna hand i hand i EU-debatten

Ja eller nej till Europa är fortfarande en relevant fråga – men behöver inte hindra sakfrågorna att ta plats i EU-debatten. Partier som Sverigedemokraterna, som saknar konkreta och konstruktiva budskap, får svårt att locka väljare från soffan. Motpolen Folkpartiet har tydliga besked både om samarbetet och sakfrågorna.

Europa_Satellit_EuropaparlValdeltagandet i EU-valen har ökat successivt över åren, och i år kan rekordmånga svenskar komma att utnyttja sin möjlighet att påverka Europaparlamentets sammansättning (Europaportalen: Stigande valdeltagande inför EU-valet). Det är viktigt, inte minst att fler unga tar chansen att påverka EU. Europaparlamentet är viktigare än någonsin, och de gemensamma utmaningarna kring miljö, handel, brottsbekämpning, flyktingar m m är strategiska. Kritik riktas mot att partierna verkar mest intresserade av att prata om hur mycket de är mot, eller i Folkpartiets fall för, Europa (se t ex dagens DN-ledare, Kom till saken).

Det råder alltså ingen brist på sakfrågor att diskutera – men det finns både motiv till och samband mellan diskussionerna om form och inte bara sak.

Efter snart 20 års svenskt medlemskap finns fortfarande ett avstånd till de viktiga debatterna och besluten i EU. Det gynnar varken insyn eller påverkansmöjligheter. Vissa partier och politiker, som Socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, verkar rätt nöjda med sakernas tillstånd, till synes utifrån en märklig syn att demokrati ändå inte är något för en så stor och avlägsen organisation. Därför måste vi först, återigen, berätta om varför EU-samarbetet och Europaparlamentet är viktiga. Men naturligtvis ska vi också tala om sakfrågor.

Sakfrågorna är i sig motivet till varför samarbetet behövs, varför valet är viktigt, varför valdeltagandet måste upp. Men de partier som egentligen inte alls vill samarbeta, och de politiker som åker till Bryssel och Strasbourg för att göra så lite som möjligt, har förstås svårare att övertyga väljare att kliva upp från soffan och ge dem sin röst. Det problemet gäller först och främst Sverigedemokraterna – och de har inte heller några konkreta eller underbyggda besked i vare sig form eller sak.

Vilken politik Sverigedemokraterna vill föra i EU är höljt i dunkel. Och vilka andra de vill samarbeta med är lika oklart. Inflytande i EU handlar om samarbetsförmåga och det har främlingsfientliga partier visat sig särskilt dåliga på. Om maktlystnaden överkommer aversionen mot att passa in sig i en större fålla, är stalltipset en grupp ledd av rasistiska franska Front National – som de mer rumsrena populisterna i Dansk Folkeparti inte vill ta i med tång.

Vissa sakfrågor där EU och parlamentet har en stor och nödvändig roll tycker man kunde intressera Sverigedemokraterna, åtminstone att döma av vad de brukar ägna talartiden åt i Sverige. En gemensam flyktingpolitik där andra EU-länder börjar ta ett större ansvar, och en effektivare gemensam brottsbekämpning, kanske? Men nej, stängda gränser ska råda, för flyktingar liksom för lagens riddare (organiserade brottslingar rör sig som bekant över alla statsgränser, med eller utan EU).

Alla EU-negativa eller -skeptiska partier är inte samarbetssabotörer eller skolkare, vissa lyckas skilja på form och sak när de väl är på plats. En del i MP, V och S vänder skepsisen på hemmaplan vänds till långtgående förslag på ingripanden i nationella frågor som får anhängare av federalistisk subsidiaritet (varje fråga på lägsta effektivaste nivå) att häpna.

Folkpartiet går till val på ett tydligt ja till samarbete och Europa – och vi räds inte sakfrågor. Europas FBI för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet, skarpa djurskyddslagar och miljöåtgärder, en gemensam flykting- och asylpolitik med en högre lägsta nivå, en ännu öppnare inre marknad och en friare handel med omvärlden – såväl USA som mindre utvecklade länder vars export och utveckling hämmas av EU:s tullar och monstruösa jordbrukspolitik…

Det finns många att välja om du inte gillar Europa; då kan du rösta på de andra (och rösta hoppas jag att du gör – det finns många mer anständiga och relevanta än SD). Folkpartiet är som vanligt SD:s motpol. Vi säger ja till samarbete – i de viktiga europeiska sakfrågorna.

Marit Paulsen på Nyheter24: SD vet inte vad de pratar omSVT: Åkesson slåss mot soffan i EU-valet. SR: SD:s tuffaste motståndare i EU-valet – soffliggarenSnuset ska rädda Centerpartiet.