Kulturen är viktig för och i vårt gemensamma Europa. Frågan är om en plats i Europaparlamentets kulturutskott är lika viktig – eller ens den bästa plattformen för att driva europeiska kulturfrågor.

Europa och vi européer har mycket gemensamt – och mycket som skiljer oss åt. Det ger både samhörighet, och möjlighet till viktiga möten och utbyten. Tillsammans blir vi ännu bättre och mer intressanta. Det är en ynnest att som svensk ha tillgång till och ta del av ett rikt europeiskt kulturliv, och det både gemensamma och delade kulturarv som vår del av världen innehåller. Kulturen är på många sätt en spegel av människors inre, våra gemensamma drag och de otaliga olikheter som skiljer oss individer åt. Det är också en bra grogrund för samarbete – och för att försvara universella mänskliga värden.

Kulturen förknippas ofrånkomligen med Europa. Men hör kulturpolitiken hemma i Europapolitiken? Och bör den föras i Europaparlamentet? Är det ett problem att få svenska Europaparlamentariker och kandidater är intresserade av parlamentets kulturutskott? Mitt svar är: Nej.

Givetvis ska kulturen också ha en plats i det europeiska samarbetet. Bildning, utbildning och kultur är sådant vi ska mötas i och samverka om. En gemensam europeisk kulturdebatt är angelägen, inte minst för att möta mörkerkrafterna som märks alltmer i flera länder (som SvD visar i sin genomgång av Högerextrema på frammarsch inför Europavalet). Europaparlamentet och parlamentarikerna bör självklart vara en plattform och en arena för denna debatt – men görs jobbet bäst i kulturutskottet?

Utskotten har i uppgift att främst behandla politik, och när det handlar om kulturpolitik har EU och parlamentet inte särskilt stort inflytande. Kulturpolitiken utformas bäst närmare medborgarna – i medlemsstaterna, i regioner och inte minst i kommuner, som i Stockholms stad där jag själv är aktiv, med bra bibliotek, stark Stadsteater, rikt fritt kulturliv, internationella författarfristäder… Samarbete och samverkan på europeisk nivå innebär inte för varje ämne att det behövs en europeisk politik. Tvärtom känns kulturpolitiken som ett typiskt exempel på hur subsidiaritet – makten på effektivaste möjliga nivå närmast medborgarna – bör tillämpas.

I radions Kulturnytt skildras ointresset för kulturutskottet som ett problem. Intercults Chris Torch kräver ett kulturperspektiv av sina politiker. Jag kan lugna Torch och andra – det går alldeles utmärkt att ha ett kulturperspektiv utan att vilja sitta i Europaparlamentets relativt maktlösa kulturutskott (SvD).

Folkpartiet och de liberala väljarna skickade redan 2009 en av Sveriges starkaste kulturpolitiker, Cecilia Wikström, till parlamentet; hon har ägnat sig mycket åt frågor som handlar om människors lika värde, asyl- och flyktingpolitik m m och omtalas som den mest aktiva svenska Europaparlamentarikern. I år vill vi skicka en annan mycket tung kulturprofil, Jasenko Selimovic, tidigare teaterchef i Göteborg och på Sveriges Radio, nu senast statssekreterare för integrationsfrågor. Men de kan verka minst lika bra om inte bättre för de värden vi strävar efter i kulturpolitiken, utanför kulturutskottet.

Vi behöver ett europeiskt kulturellt sammanhang. Vi ska träffas, samtala, debattera, demonstrera, utbyta erfarenheter och gästspel – men reducera inte europeisk kultur, kulturpolitik eller kulturintresse till ett parlamentsutskott.