Etikett: Europaval

Parlamentsutskott inte viktigaste kulturarenan

Kulturen är viktig för och i vårt gemensamma Europa. Frågan är om en plats i Europaparlamentets kulturutskott är lika viktig – eller ens den bästa plattformen för att driva europeiska kulturfrågor.

EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.
EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.

Europa och vi européer har mycket gemensamt – och mycket som skiljer oss åt. Det ger både samhörighet, och möjlighet till viktiga möten och utbyten. Tillsammans blir vi ännu bättre och mer intressanta. Det är en ynnest att som svensk ha tillgång till och ta del av ett rikt europeiskt kulturliv, och det både gemensamma och delade kulturarv som vår del av världen innehåller. Kulturen är på många sätt en spegel av människors inre, våra gemensamma drag och de otaliga olikheter som skiljer oss individer åt. Det är också en bra grogrund för samarbete – och för att försvara universella mänskliga värden.

Kulturen förknippas ofrånkomligen med Europa. Men hör kulturpolitiken hemma i Europapolitiken? Och bör den föras i Europaparlamentet? Är det ett problem att få svenska Europaparlamentariker och kandidater är intresserade av parlamentets kulturutskott? Mitt svar är: Nej.

Givetvis ska kulturen också ha en plats i det europeiska samarbetet. Bildning, utbildning och kultur är sådant vi ska mötas i och samverka om. En gemensam europeisk kulturdebatt är angelägen, inte minst för att möta mörkerkrafterna som märks alltmer i flera länder (som SvD visar i sin genomgång av Högerextrema på frammarsch inför Europavalet). Europaparlamentet och parlamentarikerna bör självklart vara en plattform och en arena för denna debatt – men görs jobbet bäst i kulturutskottet?

Utskotten har i uppgift att främst behandla politik, och när det handlar om kulturpolitik har EU och parlamentet inte särskilt stort inflytande. Kulturpolitiken utformas bäst närmare medborgarna – i medlemsstaterna, i regioner och inte minst i kommuner, som i Stockholms stad där jag själv är aktiv, med bra bibliotek, stark Stadsteater, rikt fritt kulturliv, internationella författarfristäder… Samarbete och samverkan på europeisk nivå innebär inte för varje ämne att det behövs en europeisk politik. Tvärtom känns kulturpolitiken som ett typiskt exempel på hur subsidiaritet – makten på effektivaste möjliga nivå närmast medborgarna – bör tillämpas.

I radions Kulturnytt skildras ointresset för kulturutskottet som ett problem. Intercults Chris Torch kräver ett kulturperspektiv av sina politiker. Jag kan lugna Torch och andra – det går alldeles utmärkt att ha ett kulturperspektiv utan att vilja sitta i Europaparlamentets relativt maktlösa kulturutskott (SvD).

Folkpartiet och de liberala väljarna skickade redan 2009 en av Sveriges starkaste kulturpolitiker, Cecilia Wikström, till parlamentet; hon har ägnat sig mycket åt frågor som handlar om människors lika värde, asyl- och flyktingpolitik m m och omtalas som den mest aktiva svenska Europaparlamentarikern. I år vill vi skicka en annan mycket tung kulturprofil, Jasenko Selimovic, tidigare teaterchef i Göteborg och på Sveriges Radio, nu senast statssekreterare för integrationsfrågor. Men de kan verka minst lika bra om inte bättre för de värden vi strävar efter i kulturpolitiken, utanför kulturutskottet.

Vi behöver ett europeiskt kulturellt sammanhang. Vi ska träffas, samtala, debattera, demonstrera, utbyta erfarenheter och gästspel – men reducera inte europeisk kultur, kulturpolitik eller kulturintresse till ett parlamentsutskott.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!