Invandring och öppna gränser är ett hett ämne inför årets val. Vi kan tala mycket om rörlighetens fördelar och integrationens utmaningar, men för människor på flykt är asylrätten är sist och slutligen just en rättighet.

EU handlar om öppna gränser – men det får inte innebära att vi reser nya murar mot omvärlden. En human flyktingpolitik och öppen syn på invandring är något som jag som liberal tycker är rätt och riktigt, rent principiellt. Det är också ofta klokt, av rent egenintresse. Men migration handlar sist och slutligen inte om tyckande. Asyl är en rättighet för människor, och en skyldighet för stater: något vi har förbundit oss till genom internationella avtal och konventioner. Asylskäl är något människor har, och som ska bedömas i en rättssäker process.

Om migration, asyl och EU handlar en debatt på Kulturhuset Stadsteatern i kväll, där jag representerar Folkpartiet. Det känns bra att få företräda mitt liberala parti i denna debatt. Vi har åstadkommit förbättringar för asylrätten och bättre migrationspolitik både i Sverige och i EU, även om vi har mycket kvar att göra. Och vi har även en tydlig vilja och konkreta förslag för att göra något åt det som återstår. Här skriver jag lite om det jag försöker framföra i kväll.

Jag skäms över att vi vägrar människor på flykt att överhuvudtaget kunna söka asyl. Jag skäms över att vi nekar flyktingar deras rättigheter, och istället hänvisar dem till att riskera livet på Medelhavet, och riskera att utsättas för s k ”push backs” från gränsvakter på vattnet eller vid gränsstaket. Det är en politik som kostar liv.

På EU-nivå är det viktigaste att skapa lagliga vägar in i EU och därmed Sverige. Den som har asylskäl ska också ha möjlighet att få dem prövade. I dag är ”misstanken” att någon kommer att söka asyl något som gör att människor vägras visum. Istället måste människor få möjlighet till asylvisum – vilket inte handlar om att få sin ansökan prövad på plats på t ex en ambassad. Asylvisum betyder att människor ska kunna få komma hit till Sverige och andra EU-länder och söka asyl här.

När det gäller länder i konflikt, där våra ambassader inte längre finns och fungerar, vill vi i Folkpartiet att visumkravet helt ska slopas – de människorna saknar annars helt laglig möjlighet att söka asyl.

Kvotflyktingar är en särskild kategori: det handlar inte om asyl utifrån sina rättigheter, utan om att bli utvald, och när kvoten är fylld är den fylld – även om det finns många fler människor som bedöms ha skyddsbehov. Sveriges kvot, som förmedlas via FN och dess flyktingorgan UNHCR, är i dag 1 900 människor varje år. Även om det är lite av ett sidospår till asylrätten är det  viktigt och något vi vill utvidga, och vi vill förstås att fler länder ska ta ansvar och ta emot kvotflyktingar.

Jag skäms också över hur vi hanterar asylprocessen i Sverige, hur vi får kritik från UNHCR och tortyrkommittén. Vi måste ha en human asylprocess, där vi aldrig utvisar någon som riskerar tortyr.

Vi måste också sluta se personer som har fått avvisningsbeslut som brottslingar – vi ska vara restriktiva med att använda förvar och egentligen aldrig använda tvång vid utvisningar. I själva prövningen är det viktigt att stärka rättssäkerheten. Alla asylsökande ska ha rätt till ett offentligt ombud som utses av domstol. Beviskraven som ställs i dag är ibland orimligt höga; hur bevisar man att man är kristen, för att ta ett i dagarna aktuellt exempel? (SvD ledare: Konvertiter utan liturgisk koll.) Trovärdighetsanalyserna är en annan brist; Migrationsverket bedömer fortfarande hela berättelsen och om någon detalj verkar icke trovärdig faller helheten – istället måste man förstås se till asylskälen. Detta ska ändras, men det går för långsamt, och det är en av de saker där Folkpartiet driver på (Expressen debatt: Migrationspolitiken måste bli generösare).

Folkpartiet vill göra det lättare för barn att få stanna, genom att ändra skrivningen i lagen från ”synnerligen ömmande skäl” till det mindre krävande ”särskilt ömmande skäl”. Vi vill inte att barn ska omfattas av Dublinförordningens regler om utvisning till första asylland inom EU. Vi förespråkar också ”sista länken”, så att äldre personer som saknar levande anhöriga i hemlandet kan få stanna hos sina anhöriga här (som aktualiserades i fallet med Ganna, en kvinna i 90-årsåldern från Ukraina som till slut fick stanna [TT/BT] efter att bl a Folkpartiet tagit strid [Veteranen]). Ett annat Folkparti-förslag är att genomföra stickprov bland utvisade tidigare asylsökande; hur har det gått för dem efter utvisningen? Klarar de sig verkligen eller har de åter tvingats på flykt? Att utvärdera politik och myndighetsbeslut borde vara självklart, även inom migrationspolitiken.

Rättigheter för gömda flyktingar som fått avvisningsbeslut är också viktigt. Mänskliga rättigheter gäller alla, även dem som inte har papper på att de får vistas i landet. Det gäller sådant som sjukvård och skola, där Folkpartiet har gått i bräschen för papperslösas rättigheter. Vi kan inte använda förnekande av vård och av skolgång för barn som ett migrationspolitiskt instrument för att genomdriva avvisningsbeslut. I Stockholm har vi också infört bibliotekskort för papperslösa.

Jag skäms, och skräms, slutligen när jag hör argument om att det är bättre att hjälpa flyktingarna på plats. Då ska man veta vad det är man vill hänvisa de flyende till: de gigantiska flyktinglägren i t ex Syriens grannländer är ingen värdig miljö för människor.

Flyktinglägren har också flera problem, som inte minst FN uppmärksammar – och därför önskar FN också att de rikare länderna i världen ska ta ett större ansvar och ta emot fler flyktingar, så att flyktinglägren kan avskaffas. De är potentiella konflikthärdar, oerhört påfrestande för de ofta resurssvaga länder där de finns, riskerar lätt att i sig själva bli mål för krigets parter, erbjuder knappast någon bra miljö sett till vård och utbildning… Flyktinglägren är inga säkra platser och risken är att miljoner människor fastnar i en permanent flyktingtillvaro.

Självklart ska vi hjälpa människor på flykt också på plats. Lika självfallet ska vi arbeta för att förbättra integrationen i Sverige, ta vara på den fria rörlighetens och arbetskraftsinvandringens fördelar för både människor som kommer hit och för oss (och för vår svenska jordgubbsskörd). Men asylrätt handlar inte om egenintresse. Vi har också lagar och konventioner att följa; avtal som vi har förbundit oss till. Asylrätten är inget fritt val. Det är en rättighet, och en skyldighet. Det handlar om hur vi ser på andra människor – och vilka människor vi vill vara.

Det är frågor att ställa inför valet till Europaparlamentet på söndag 25 maj, och inför höstens val till svenska riksdagen, landsting och kommuner.