Tagg: Cecilia Wikström

De 13 procenten och de 130 000

Världens flyktingkatastrof fortgår i oförminskad eller ökad styrka – oavsett det svenska valresultatet. Med tragedierna i Syrien och Medelhavet finns större anledning än någonsin för fler än svenskarna att öppna sina hjärtan, och gränser.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Över 3 000 flyktingar har drunknat i Medelhavet hittills i år, jämfört med 600 under hela förra året. På överfulla och sjöosäkra båtar vågar de livet. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. (Människor i liknande situation som i Medelhavet, utanför Guatemala. US Navy.)

130 000 syriska kurder som flytt de framryckande fanatikerna i Isis på bara några dagar – många för andra gången, nu över gränsen till Turkiet. Över 3 000 flyktingar, många syrier och eritreaner, som drunknat i Medelhavet – hittills i år, jämfört med 600 under hela 2013. Miljontals flyktingar fast i läger, ofta under svåra förhållanden i fortsatt osäkra områden. De 80 000 som väntas komma till Sverige i år framstår nu, om inte förr, som så få. En annan siffra – 13 procent för Sverigedemokraterna – blir i krisen och behovet att hjälpa helt irrelevant.

Vi kan inte hjälpa alla, men vi kan göra vårt. Vi kan och ska hjälpa mer på plats, för att flyktingorganet UNHCR och grannländer som Turkiet, Jordanien och inte minst det lilla Libanon ska klara de enorma utmaningarna att ge en dräglig tillvaro för miljoner människor på flykt. Vi ska fortsätta påverka andra länder i Europa att jämte oss och Tyskland ta ett större ansvar. Men det kommer sannolikt inte göra att färre vill och behöver få skydd här i Sverige.

Efter det svenska valet väntar säkerligen en stor diskussion om integration – språk, arbete, utbildning, antidiskriminering. Både diskussionen, och den sakpolitiska utvecklingen är viktig: För att möta SD:s svartmålande, svartsynta, orealistiska och ohumanistiska människosyn och politik (som jag är övertygad om inte i grunden delas av 13 procent av väljarna). Och, framför allt, för att ge alla människor i Sverige en chans att bygga sina liv och bidra till samhället. Alliansen och Folkpartiet, med Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag som ansvariga ministrar, gjorde mycket för att bl a ändra fokus från socialtjänst till arbetsförmedling men mer kan och behöver göras. Alla ska veta att Sverige behöver fler som kan och vill arbeta framöver, också genom arbetskraftsinvandring.Det är bara att hoppas att det nya regeringspartiet Socialdemokraterna också inser behovet av både det och en integrationspolitik överhuvudtaget – de har velat stoppa det förra, och har för egen del redan avskaffat det senare.

Integration och migration är dock två olika frågor. Flyktingars behov och rätt till skydd har inget med behoven eller möjligheterna på svensk arbetsmarknad eller för den delen bostadsmarknad att göra. Det måste gå snabbare att få jobb, det måste gå snabbare att bygga bostäder. Men allra snabbast måste det gå att ge fler människor skydd.

Asyl är en rättighet. Fler med asylskäl måste få utnyttja den rättigheten i Europa – utan att riskera livet på Medelhavet. Kvotflyktingarna kan bli fler om andra länder tar ett större ansvar, men det räcker inte. Sverige måste med övriga EU öppna både våra hjärtan och våra gränser. Vi behöver tillsammans komma överens om asylvisum – möjligheten att få resa tryggt till Europa för att få sina asylskäl prövade under ordnade former. Det är något Folkpartiet driver på för, i Sverige och Europa genom bl a Europaparlamentarikern Cecilia Wikström. Vi har Miljöpartiet med oss – men vad säger deras tilltänkta regeringspartner Socialdemokraterna?

Nu agerar världens länder äntligen mot de blodtörstiga fanatikerna i Isis. Där borde Sverige också kunna ta del. Gentemot Syriens diktator Assad står världssamfundet tyvärr fortfarande handlingsförlamat, och flyktingarna blir fler. Europa måste göra mer även för dem. De krafter som vill stänga Sveriges gränser får – oavsett valresultatet – ge sig. Nu måste de stoppas även i Europa.

DN: USA i flyganfall mot IS i Syrien. SvD: Över hundratusen kurder flyr Syrien. SR Ekot: Dramatisk ökning av flyktingar till Europa. Dagens Arena: Dramatisk ökning av drunknade båtflyktingar i Medelhavet.

Utnyttja din röst

För allt vad du gör: gå och rösta i valet till Europaparlamentet i dag. Nästan oavsett på vad. Men allra helst på Folkpartiet; för mer samarbete, för djurens, handelns, miljöns, flyktingarnas och fredens skull.

flags-of-the-eu-member-countriesIbland under Europavalrörelsen kommer jag på mig att referera till höstens svenska val med ”det stora valet”. På ett sätt stämmer det förstås – många av de beslut som är viktigast för oss tas på nationell, landstings- eller kommunal nivå. Det är i Sverige vi bestämmer över barnbidrag, vårdplatser och förskolor. Men oerhört mycket av det som händer och beslutas i Sverige, har ursprung i, är beroende av eller hänger ihop med det som händer och beslutas i EU. Många frågor är per definition gränslösa. De kräver gemenskap och samarbete.

Valet till Europaparlamentet är vår chans att påverka en stor del av de stora besluten om handel, miljö och annat. Parlamentet är förstås också en plattform för frågor där ledamöterna inte har lika stor formell makt. I år lär utgången av EU-valet också påverka ordförandeskapet i den mäktiga exekutiva EU-kommissionen. Och med 400 miljoner röstberättigade européer kan vi verkligen tala om det stora valet.

Vi kan rösta för att påverka – men samtidigt också för att minimera utrymmet för idéer som vi inte tror på. Den som inte vill ge Europas högerextrema och främlingsfientliga nationalister makt, röst och legitimitet genom Europaparlamentet gör klokt i att rösta i dag (om ni inte som många andra redan har gjort det).

Själv röstar jag, föga förvånande, på Folkpartiet. Sverige och Europa behöver starka och tuffa liberaler i Europaparlamentet, som står upp för fri handel och fria människor. Marit Paulsens arbete för miljö och djurskydd måste fullföljas – så grisarna kan få behålla knorrarna, och djuren vi äter slippa pumpas fulla med antibiotika vilket blir en hälsofara även för oss. Antibiotikaresistensen är ett av de största hoten mot mänskligheten, ett europeiskt och globalt problem!

bildCecilia Wikström måste kunna fortsätta bl a sin strävan för en human flyktingpolitik, där vi erkänner asylrätten och ger människor på flykt möjlighet att åberopa den. Jasenko Selimovic behövs som en röst för ett helt Europa, för grundtanken om fred och samarbete, för det EU som fortsätter att locka nya länder och deras invånare i deras strävan mot säkerhet, demokrati och välstånd. Utvidgningen är inte över!

Vi behöver liberaler som står upp för frihandel och driver på det epokgörande avtalet med USA. Som kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter – för ett tillgängligt och icke-diskriminerande Europa, där HBT-personer får vara människor som andra, alla kan ta sig fram även med funktionsnedsättningar, och där kvinnor äger sina egna kroppar och inte av föråldrade könsroller tvingas att bli världens bäst utbildade hemmafruar. Liberaler som står för ett Europa där vi inte reser murar mot omvärlden eller mellan varandra; ett EU där alla lika rätt och värde respekteras, och där alla får komma till sin rätt.

Maria Johansson, Erik Scheller, Jenny Sonesson, Robert Hannah… De dugliga kandidaterna som är värda din röst är så många. Och Folkpartiet lär inte ha problem att fylla vare sig dagens tre eller betydligt fler mandat.

Det ser lovande ut inför valet – för Folkpartiet, och framför allt för valdeltagandet. Rekordmånga har förtidsröstat (SVT), vi kan gå mot ett rekordval med över 50 procents valdeltagande (Aftonbladet). Vi kan och vill påverka EU; och glöm inte bort: om inte du höjer din röst kommer någon annan att utnyttja din tystnad.

Parlamentsutskott inte viktigaste kulturarenan

Kulturen är viktig för och i vårt gemensamma Europa. Frågan är om en plats i Europaparlamentets kulturutskott är lika viktig – eller ens den bästa plattformen för att driva europeiska kulturfrågor.

EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.
EUROPEISK KULTUR. Det leende hjärtat är Umeås symbol som kulturhuvudstad 2014. Bild Jopparn/Wikimedia.

Europa och vi européer har mycket gemensamt – och mycket som skiljer oss åt. Det ger både samhörighet, och möjlighet till viktiga möten och utbyten. Tillsammans blir vi ännu bättre och mer intressanta. Det är en ynnest att som svensk ha tillgång till och ta del av ett rikt europeiskt kulturliv, och det både gemensamma och delade kulturarv som vår del av världen innehåller. Kulturen är på många sätt en spegel av människors inre, våra gemensamma drag och de otaliga olikheter som skiljer oss individer åt. Det är också en bra grogrund för samarbete – och för att försvara universella mänskliga värden.

Kulturen förknippas ofrånkomligen med Europa. Men hör kulturpolitiken hemma i Europapolitiken? Och bör den föras i Europaparlamentet? Är det ett problem att få svenska Europaparlamentariker och kandidater är intresserade av parlamentets kulturutskott? Mitt svar är: Nej.

Givetvis ska kulturen också ha en plats i det europeiska samarbetet. Bildning, utbildning och kultur är sådant vi ska mötas i och samverka om. En gemensam europeisk kulturdebatt är angelägen, inte minst för att möta mörkerkrafterna som märks alltmer i flera länder (som SvD visar i sin genomgång av Högerextrema på frammarsch inför Europavalet). Europaparlamentet och parlamentarikerna bör självklart vara en plattform och en arena för denna debatt – men görs jobbet bäst i kulturutskottet?

Utskotten har i uppgift att främst behandla politik, och när det handlar om kulturpolitik har EU och parlamentet inte särskilt stort inflytande. Kulturpolitiken utformas bäst närmare medborgarna – i medlemsstaterna, i regioner och inte minst i kommuner, som i Stockholms stad där jag själv är aktiv, med bra bibliotek, stark Stadsteater, rikt fritt kulturliv, internationella författarfristäder… Samarbete och samverkan på europeisk nivå innebär inte för varje ämne att det behövs en europeisk politik. Tvärtom känns kulturpolitiken som ett typiskt exempel på hur subsidiaritet – makten på effektivaste möjliga nivå närmast medborgarna – bör tillämpas.

I radions Kulturnytt skildras ointresset för kulturutskottet som ett problem. Intercults Chris Torch kräver ett kulturperspektiv av sina politiker. Jag kan lugna Torch och andra – det går alldeles utmärkt att ha ett kulturperspektiv utan att vilja sitta i Europaparlamentets relativt maktlösa kulturutskott (SvD).

Folkpartiet och de liberala väljarna skickade redan 2009 en av Sveriges starkaste kulturpolitiker, Cecilia Wikström, till parlamentet; hon har ägnat sig mycket åt frågor som handlar om människors lika värde, asyl- och flyktingpolitik m m och omtalas som den mest aktiva svenska Europaparlamentarikern. I år vill vi skicka en annan mycket tung kulturprofil, Jasenko Selimovic, tidigare teaterchef i Göteborg och på Sveriges Radio, nu senast statssekreterare för integrationsfrågor. Men de kan verka minst lika bra om inte bättre för de värden vi strävar efter i kulturpolitiken, utanför kulturutskottet.

Vi behöver ett europeiskt kulturellt sammanhang. Vi ska träffas, samtala, debattera, demonstrera, utbyta erfarenheter och gästspel – men reducera inte europeisk kultur, kulturpolitik eller kulturintresse till ett parlamentsutskott.

Låt inte eliten bestämma över ditt EU

20140416-194830.jpg

Om halvannan månad har svenska väljare rösträtt i ett av världens största demokratiska val, till Europaparlamentet. Det är ett val som spelar större roll nu än tidigare – och för oss i Folkpartiet är det självklart att det demokratiska inflytandet ska stärkas även på EU-nivå. Det verkar inte gälla Socialdemokraterna.

Ett Europaparlamentsval är inte det mest spännande de flesta svenskar kan tänka sig – många håller kanske rentav med om förre statsministern Göran Perssons brutala avfärdande, att det är ungefär som att kyssa sin egen syster. Det är synd. Alla kanske inte kan bli lika entusiastiska som Europavänliga folkpartister, men det finns både behov och anledning att ta EU-valet på större allvar.

Sedan förra valet 2009 har Europaparlamentet fått betydligt större makt. Lissabonfördraget gör parlamentarikerna medbeslutande i de flesta viktiga frågor. Ett maktmedel som parlamentet har haft ännu längre är inflytandet över kommissionen, och flera förhoppningsfulla föreslagna kommissionärer har fått se sina ambitioner stäckta efter utfrågningarna i parlamentet. På denna punkt ökar parlamentets makt nu ytterligare, och en reell valfråga är vem som ska bli nästa ordförande i kommissionen. De olika partierna har nominerat sina kandidater. För Folkpartiet och de europeiska liberalerna är det den förre belgiske premiärministern Guy Verhofstadt, ett mycket starkt namn.

Det är ett stort demokratiskt framsteg att EU-medborgarnas direktvalda representanter får inflytande över EU:s tyngsta uppdrag, och att EU-medborgarnas röster kommer att kunna påverka det som i praktiken är EU:s regering. Det är något liberaler självklart välkomnar. Konstigt nog är inte alla lika måna om att stärka demokratin i EU.

De svenska socialdemokraterna verkar inte ha förflyttat sig så mycket från Göran Perssons inställning till parlamentet och EU-valen – och verkar inte heller vara så intresserade av att göra valen mer spännande och meningsfyllda för medborgarna. De har ställt sig bakom de europeiska socialdemokraternas kandidat till ordförandeposten i kommissionen, tyske Martin Schultz, men engagemanget verkar minst sagt svalt. Det blev tydligt i Sveriges Radios Studio Ett, när Marita Ulvskog mötte Folkpartiets Cecilia Wikström.

Liberalen Wikström lyfter behovet av att ersätta uppgörelser mellan män (som det fortfarande nästan alltid handlar om när de europeiska regeringscheferna och toppolitikerna möts) i slutna rum med valdebattens och parlamentets öppenhet (där ledande kvinnliga politiker för övrigt är betydligt vanligare). För Ulvskog tycks demokrati vara något som kräver större ”närhet” och som inte riktigt passar på EU-nivå. Europasamarbetet handlar förvisso om viktiga frågor som vi behöver besluta om gemensamt, men i EU råder elitvälde – och det verkar vara naturgivet och i varje fall inget man behöver ändra på.

För oss liberaler är det väldigt märkligt att gradera demokrati efter geografi. Beslut ska tas på den närmaste, mest effektiva nivån. När det handlar om handel, gemensam marknad, miljö, och många andra viktiga områden är Europa den nivån. Och självklart blir inte vi svenskar, eller spanjorer, irländare eller polacker, mindre demokratiska när vi räknas som européer. Vi är förtjänta av politiker som tar demokratin på allvar.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!