I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.