Tagg: EU-val

Glädjen i liberalismen

Liberaler måste ta kampen mot illiberala krafter. Men vi får inte glömma glädjen i det liberala budskapet. Glädjen i friheten att få leva våra liv, så som vi vill. Ett viktigt budskap också inför EU-valet. Det skriver jag i tidningen NU.

Kampen mot de krafter som vill riva ner den liberala samhällsmodellen, försvaret av de liberala värderingarna: Det är en viktig liberal kärnuppgift. Men den kan också kännas tung och allvarsam. Då måste vi komma i håg att lyfta fram glädjen i liberalismen. Budskapet om friheten att få leva våra liv som vi vill, om kultur och bildning, forskning och framsteg – det som gör liberalismen och de liberala samhällena attraktiva för så många. Det är angeläget inte minst i årets EU-val. Vårt liberala budskap om Europa andas konstruktiv glädje och framtidstro.

Detta glädjebudskap (?) för jag fram i en krönika i senaste numret av det liberala nyhetsmagasinet NU. Se texten utskriven under bilden på tidningssidan!

Det finns en glädje i liberalismen

Auktoritära regimer. Falska nyheter och faktaresistens. Hotande handelskrig. Populistisk högernationalism som firar framgångar i Europa, också på vår hemmaplan. Och, ännu större, klimatförändringar och antibiotikaresistens som kan försämra livsvillkoren drastiskt för hela mänskligheten.

Det är lätt att bli alarmistisk. Uppdraget att vara förkämpe för liberala värderingar, ett liberalt öppet samhälle, kan kännas tung. Låt oss då minnas: Det ryms en stor glädje i det liberala budskapet. Vi är alla liberala ledare, och vi har alla en del i att lyfta både allvaret och glädjen – inte minst i stundande Europaval.

Samtidigt som det är tydligt att liberalismen behövs mer än någonsin är frågan om vi liberaler pallar trycket? Senare tids konflikter och konvulsioner kanske ska ses som illavarslande tecken?

Nej. Jag är övertygad inte bara om att liberalismen behövs utan också om att Sveriges liberaler kan leva upp till de krav och förväntningar som vilar på oss.

Låt oss ta avstamp i allt det som förenar oss. Fortsätta vår livliga debatt om värderingar och sakfrågor. Men också bygga en stark organisation där vi för fram de gemensamma ståndpunkter vi landat i, för att gemensamt maximera stödet för den organiserade liberalismen. Liberalerna har inte de största ekonomiska resurserna – men vårt ”humankapital” är enormt. Genom att vi alla företrädare visar ledarskap klarar vi både engagerade, öppna inre debatter (ett adelsmärke för ett liberalt parti) och att vinna röster och utöva makt baserat på ett tydligt liberalt budskap.

Liberalismen är huvudfienden för de illiberala krafter som nu frustar av kamplust och framtidstro. Det borde ge oss en egen kämpaglöd. En brinnande iver att bygga skyddsvallar för liberala värderingar och för det öppna samhället.

Försvarskampen kan kännas tung och allvarsam. Det är då vi måste lyfta fram glädjen i liberalismen.

Liberalismens budskap är: Du får vara den du vill. Du ska ha möjlighet att bli ditt bästa jag. Att vara fri – och söka lyckan.

Liberalismen bygger samhällen där människors egna val är byggstenarna, där möten mellan individer är kittet som håller samman. Forskningens frihet för framsteg, mediernas mångfald, kulturens rikedom, konstens alla färger, böckernas alla sidor, musikens alla toner, idrottens styrka och snillrikhet. Vi frågar inte varifrån du kommer eller hur du ser ut, utan vart du är på väg och vad du vill göra. I städernas rika utbud. Bland skogar, fält och sjöar.

Vi tror på framtiden när människor får bygga den själva. På bildning och det goda samtalet.

Vi förnekar inte problem. Vi vet att lösningar kräver samarbete, att individer och länder blir starkare tillsammans.  Vi är inte obotliga optimister – vi vet att det krävs ansträngning och att människan behöver skyddas mot andra och sig själva. Men vi har ett glädjefyllt budskap. Vi försvarar friheten – att få odla vår trädgård, om vi vill. Att få leva det goda liv som vi själva valt.

Europavalet är ett tydligt exempel. Vi säger Ja till Europa. Men vi ser också hur ofullständigt EU är; hur man kan göra mycket mer, om man fokuserar på rätt saker.

Liberalismen är en negativ kraft mot dem som vill inskränka friheten. Men det är också en positiv kraft. För det goda livet, som vi själva väljer.

I stundande Europaval har vi möjlighet att lyfta både vårt negativa och vårt positiva budskap. Motståndskraften, och framtidstron.

– NU XY/2019, X april

Fri rörlighet – fler jordgubbar

Den fria rörligheten i Europa är både principiellt riktig och ekonomiskt lönsam. Dessutom hjälper den till att få våra svenska jordgubbar från buske till bord.

jordgubbarDet pågår en debatt om värdet av det öppna Europa. Starka krafter vill stänga Europas gränser mot omvärlden, och dessutom höja murar mellan oss i Europa. Det vore förödande. Principiellt vore det att ta ett stort steg tillbaka, och börja göra större skillnad mellan människor igen.

Men stängda gränser vore också ekonomiskt förödande – och det skulle rentav riskera våra svenska jordgubbar. Det är något som svenskarna och européerna bör betänka inför Europaparlamentsvalet i slutet av veckan.

Rörligheten ger människor fler och större chanser att förbättra sina liv, men den är också en ren vinstaffär för de länder dit människor flyttar, och deras ekonomier.

Det gäller inte minst Storbritannien, där debatten tyvärr har fått en väldig slagsida mot rörlighet, med skrämselpropaganda utan någon som helst verklighetsgrund, och där det konservativa regeringspartiet dessvärre har dragits med av vågen. Vi får hoppas att våra partivänner i liberaldemokraterna kan vända debatten även om det ser mörkt ut.

Britterna är vinnare på den fria rörligheten, liksom de rumäner, bulgarer, polacker och andra som flyttar för att få jobb. (Även om de är många färre än de brittiska nationalisterna utmålar det som. Det finns rentav färre invånare i hela Rumänien och Bulgarien än det antal rumäner och bulgarer som EU-fientliga UKIP påstod skulle flytta till Storbritannien så fort de fick chansen).

Även de nyare EU-länderna är vinnare; sedan den stora utvidgningen 2004 har deras ekonomier växt och börjat komma ikapp de gamla medlemsstaterna. Och ja, vi i Sverige är också vinnare – med över 600 miljoner per år bara för de offentliga finanserna, som en prisbelönt forskare visat. Även om vi kan vara lite avundsjuka på britterna som tack vare en lägre språkbarriär och, kanske, en mer lockande mångfald av människor och möjligheter, är målet för väldigt många fler nya EU-medborgare.

Vad vi vinner på EU:s fria rörlighet blir väldigt tydligt så här i försommartider – särskilt ett år som detta, då vi kan ha svenska jordgubbar på borden om inte till EU-valet så till nationaldagen och skolavslutningarna (SVT). De svenska jordgubbarna blir nämligen allt mer beroende av flitig utländsk arbetskraft.

Sveriges Radio rapporterar i dag om den kraftiga ökningen av utländska säsongsarbetare inom jordbruk och trädgårdsnäring de senaste åren, och hos många odlare är det enbart plockare från andra europeiska länder som står för skörden av de älskade och efterlängtade röda bären. Svenska ungdomar tar inte de jobben. I Sverigedemokraternas stängda Europa skulle vi få både mindre skatteintäkter, och färre jordgubbar till midsommar.

Endast Sverige svenska jordgubbar har – men vi kan tacka Europa för att de hamnar på bordet, från busken. Sverige och det svenska blir inte mindre av öppenheten, samarbetet och den fria rörligheten. Tvärtom.

Det kan vi tänka på när vi firar vår nationaldag om ett par veckor (som jag skrev om på Stockholmsbloggen häromdagen) – och dessförinnan när vi går till EU-val på söndag. Rösta för samarbete och mot extremism (och för säker och bra mat oavsett vilket land den kommer ifrån) – rösta på Folkpartiet.

Samarbetet och sakfrågorna hand i hand i EU-debatten

Ja eller nej till Europa är fortfarande en relevant fråga – men behöver inte hindra sakfrågorna att ta plats i EU-debatten. Partier som Sverigedemokraterna, som saknar konkreta och konstruktiva budskap, får svårt att locka väljare från soffan. Motpolen Folkpartiet har tydliga besked både om samarbetet och sakfrågorna.

Europa_Satellit_EuropaparlValdeltagandet i EU-valen har ökat successivt över åren, och i år kan rekordmånga svenskar komma att utnyttja sin möjlighet att påverka Europaparlamentets sammansättning (Europaportalen: Stigande valdeltagande inför EU-valet). Det är viktigt, inte minst att fler unga tar chansen att påverka EU. Europaparlamentet är viktigare än någonsin, och de gemensamma utmaningarna kring miljö, handel, brottsbekämpning, flyktingar m m är strategiska. Kritik riktas mot att partierna verkar mest intresserade av att prata om hur mycket de är mot, eller i Folkpartiets fall för, Europa (se t ex dagens DN-ledare, Kom till saken).

Det råder alltså ingen brist på sakfrågor att diskutera – men det finns både motiv till och samband mellan diskussionerna om form och inte bara sak.

Efter snart 20 års svenskt medlemskap finns fortfarande ett avstånd till de viktiga debatterna och besluten i EU. Det gynnar varken insyn eller påverkansmöjligheter. Vissa partier och politiker, som Socialdemokraternas förstanamn Marita Ulvskog, verkar rätt nöjda med sakernas tillstånd, till synes utifrån en märklig syn att demokrati ändå inte är något för en så stor och avlägsen organisation. Därför måste vi först, återigen, berätta om varför EU-samarbetet och Europaparlamentet är viktiga. Men naturligtvis ska vi också tala om sakfrågor.

Sakfrågorna är i sig motivet till varför samarbetet behövs, varför valet är viktigt, varför valdeltagandet måste upp. Men de partier som egentligen inte alls vill samarbeta, och de politiker som åker till Bryssel och Strasbourg för att göra så lite som möjligt, har förstås svårare att övertyga väljare att kliva upp från soffan och ge dem sin röst. Det problemet gäller först och främst Sverigedemokraterna – och de har inte heller några konkreta eller underbyggda besked i vare sig form eller sak.

Vilken politik Sverigedemokraterna vill föra i EU är höljt i dunkel. Och vilka andra de vill samarbeta med är lika oklart. Inflytande i EU handlar om samarbetsförmåga och det har främlingsfientliga partier visat sig särskilt dåliga på. Om maktlystnaden överkommer aversionen mot att passa in sig i en större fålla, är stalltipset en grupp ledd av rasistiska franska Front National – som de mer rumsrena populisterna i Dansk Folkeparti inte vill ta i med tång.

Vissa sakfrågor där EU och parlamentet har en stor och nödvändig roll tycker man kunde intressera Sverigedemokraterna, åtminstone att döma av vad de brukar ägna talartiden åt i Sverige. En gemensam flyktingpolitik där andra EU-länder börjar ta ett större ansvar, och en effektivare gemensam brottsbekämpning, kanske? Men nej, stängda gränser ska råda, för flyktingar liksom för lagens riddare (organiserade brottslingar rör sig som bekant över alla statsgränser, med eller utan EU).

Alla EU-negativa eller -skeptiska partier är inte samarbetssabotörer eller skolkare, vissa lyckas skilja på form och sak när de väl är på plats. En del i MP, V och S vänder skepsisen på hemmaplan vänds till långtgående förslag på ingripanden i nationella frågor som får anhängare av federalistisk subsidiaritet (varje fråga på lägsta effektivaste nivå) att häpna.

Folkpartiet går till val på ett tydligt ja till samarbete och Europa – och vi räds inte sakfrågor. Europas FBI för att bekämpa gränsöverskridande kriminalitet, skarpa djurskyddslagar och miljöåtgärder, en gemensam flykting- och asylpolitik med en högre lägsta nivå, en ännu öppnare inre marknad och en friare handel med omvärlden – såväl USA som mindre utvecklade länder vars export och utveckling hämmas av EU:s tullar och monstruösa jordbrukspolitik…

Det finns många att välja om du inte gillar Europa; då kan du rösta på de andra (och rösta hoppas jag att du gör – det finns många mer anständiga och relevanta än SD). Folkpartiet är som vanligt SD:s motpol. Vi säger ja till samarbete – i de viktiga europeiska sakfrågorna.

Marit Paulsen på Nyheter24: SD vet inte vad de pratar omSVT: Åkesson slåss mot soffan i EU-valet. SR: SD:s tuffaste motståndare i EU-valet – soffliggarenSnuset ska rädda Centerpartiet.

Skolval borde tas på allvar

Skolor som inte arrangerar skolval missar en chans till svåröverträffad samhällsundervisning. Valen i Europa och Sverige, men framför allt eleverna, förtjänar att tas på allvar.

ÄVEN FÖR SKOLELEVER. Valsedlar från förra Europaparlamentsvalet, 2009. Bild Wikimedia/Bengt Nyman.
ÄVEN FÖR SKOLELEVER. Valsedlar från förra Europaparlamentsvalet, 2009. Bild Wikimedia/Bengt Nyman.

Bara 164 av 4 000 potentiella skolor har hittills anmält sig till skolvalet inför EU-valet i slutet av maj och en stor del av de pengar regeringen har avsatt kan förbli outnyttjade (SR Ekot). För de nationella valen brukar intresset vara större, men inte heller 2010 års siffra på 1 500 deltagande skolor imponerar. Skolvalet förtjänar att tas på betydligt större allvar.

Skolan har både en kunskapsbyggande och en fostrande uppgift när det gäller hur samhället fungerar, om politik och demokrati. Vid få andra tillfällen har lärare och skolor ett bättre tillfälle att diskutera och demonstrera demokratin och stora samhällsfrågor, än vid allmänna val. När den politiska temperaturen höjs, mediebevakningen intensifieras, sakfrågor lyses igenom på längden och tvären och de myndiga i omgivningen funderar över hur de ska lägga sin röst – då borde det också vara rätt tid att engagera eleverna. Nästa gång är det som bekant deras tur på allvar.

Att EU-valet väcker mindre intresse i vuxensamhället är ingen orsak att behandla det mer styvmoderligt i skolorna – tvärtom. Många av de europeiska stora frågorna om miljö, jobb och flyktingar m m är sådana som torde engagera ungdomar särskilt. Ungdomars intresse kunde rentav användas som en hävstång för att öka EU-engagemanget generellt.

Partier och politiker har förstås också ett ansvar för skolors och elevers involvering, och inte bara genom ungdomsförbundens direkta skolnärvaro. Demokrati- och Europaminister Birgitta Ohlsson må ha ett särskilt ansvar som hon förvaltar med energi och ihärdighet, men hennes och några andras engagemang borde delas av fler, som kan möta och diskutera med unga.

Det är inte bara EU-valet, och de nationella valen, som förtjänar uppmärksamhet. Det är framför allt ungdomarna som förtjänar att tas på allvar.

Låt inte eliten bestämma över ditt EU

20140416-194830.jpg

Om halvannan månad har svenska väljare rösträtt i ett av världens största demokratiska val, till Europaparlamentet. Det är ett val som spelar större roll nu än tidigare – och för oss i Folkpartiet är det självklart att det demokratiska inflytandet ska stärkas även på EU-nivå. Det verkar inte gälla Socialdemokraterna.

Ett Europaparlamentsval är inte det mest spännande de flesta svenskar kan tänka sig – många håller kanske rentav med om förre statsministern Göran Perssons brutala avfärdande, att det är ungefär som att kyssa sin egen syster. Det är synd. Alla kanske inte kan bli lika entusiastiska som Europavänliga folkpartister, men det finns både behov och anledning att ta EU-valet på större allvar.

Sedan förra valet 2009 har Europaparlamentet fått betydligt större makt. Lissabonfördraget gör parlamentarikerna medbeslutande i de flesta viktiga frågor. Ett maktmedel som parlamentet har haft ännu längre är inflytandet över kommissionen, och flera förhoppningsfulla föreslagna kommissionärer har fått se sina ambitioner stäckta efter utfrågningarna i parlamentet. På denna punkt ökar parlamentets makt nu ytterligare, och en reell valfråga är vem som ska bli nästa ordförande i kommissionen. De olika partierna har nominerat sina kandidater. För Folkpartiet och de europeiska liberalerna är det den förre belgiske premiärministern Guy Verhofstadt, ett mycket starkt namn.

Det är ett stort demokratiskt framsteg att EU-medborgarnas direktvalda representanter får inflytande över EU:s tyngsta uppdrag, och att EU-medborgarnas röster kommer att kunna påverka det som i praktiken är EU:s regering. Det är något liberaler självklart välkomnar. Konstigt nog är inte alla lika måna om att stärka demokratin i EU.

De svenska socialdemokraterna verkar inte ha förflyttat sig så mycket från Göran Perssons inställning till parlamentet och EU-valen – och verkar inte heller vara så intresserade av att göra valen mer spännande och meningsfyllda för medborgarna. De har ställt sig bakom de europeiska socialdemokraternas kandidat till ordförandeposten i kommissionen, tyske Martin Schultz, men engagemanget verkar minst sagt svalt. Det blev tydligt i Sveriges Radios Studio Ett, när Marita Ulvskog mötte Folkpartiets Cecilia Wikström.

Liberalen Wikström lyfter behovet av att ersätta uppgörelser mellan män (som det fortfarande nästan alltid handlar om när de europeiska regeringscheferna och toppolitikerna möts) i slutna rum med valdebattens och parlamentets öppenhet (där ledande kvinnliga politiker för övrigt är betydligt vanligare). För Ulvskog tycks demokrati vara något som kräver större ”närhet” och som inte riktigt passar på EU-nivå. Europasamarbetet handlar förvisso om viktiga frågor som vi behöver besluta om gemensamt, men i EU råder elitvälde – och det verkar vara naturgivet och i varje fall inget man behöver ändra på.

För oss liberaler är det väldigt märkligt att gradera demokrati efter geografi. Beslut ska tas på den närmaste, mest effektiva nivån. När det handlar om handel, gemensam marknad, miljö, och många andra viktiga områden är Europa den nivån. Och självklart blir inte vi svenskar, eller spanjorer, irländare eller polacker, mindre demokratiska när vi räknas som européer. Vi är förtjänta av politiker som tar demokratin på allvar.

Bättre tillsammans

Svenskarna gör rätt i att tro på Europasamarbetets fördelar, för den enskilde och för samhället. Tillsammans gör EU oss starkare, och rikare.

20140329-111041.jpg

Det har alltid varit både idealism och egoism som har drivit EU-samarbetet. Genom samarbete för allas ekonomiska bästa drog man fördel av egennyttan – för att i längden minska avståndet och öka förståelsen mellan människor. Det gäller än i dag.

Svenskarna tog lång tid på sig att ansluta sig till Europasamarbetet, men i dag ter det sig nog fullkomligt naturligt. Motsatsen, att inte samarbeta, vore absurd i de flestas ögon. Och svenskarna, i ett litet handelsberoende land, med ett litet språk och generellt ett internationellt inriktat och öppet samhälle, torde se och känna samarbetets fördelar bättre än många andra.

Den Europabarometer som nu redovisas bekräftar i mycket tidigare bilder av svenskarnas inställning: knappast överentusiastisk, men i grunden positiv. Och fördelarna man ser är typiska: Det handlar om företags möjligheter att handla fritt och skapa jobb, och om vår möjlighet som privatpersoner att resa, studera och jobba i Europa.

Det är oklart enligt Sifo-barometern om svenskarna ser de ekonomiska fördelarna och fler jobb för Sveriges, eller andra, mindre välmående länders del. Sanningen är förstås: Både och. Alla blir vinnare på ökad handel, både konsumenter och företag får tillgång till billigare produkter och tjänar på nya marknader, och förutom de direkta fördelarna för svensk ekonomi vinner vi också när andra länder blir rikare: På ännu starkare marknader, och på stabilare demokratier och fridfullare internationella förhållanden.

Egoismen och idealismen förenas alltså i jobbargumentet. Men både egoism och altruism finns också i stödet för den fria rörligheten: Vi kan resa, jobba och studera – och det kan också andra Europamedborgare, i gamla och nya medlemsländer. Att vi vinner rent ekonomiskt på den fria rörligheten bekräftar återigen: Samarbete är både rätt och smart.

Realism och idealism om Europa hänger samman, nu som då. Något som den förskräckande utvecklingen i öst, Rysslands aggression och det hoppfulla i Ukrainas tro på Europa, bekräftar. Det finns all anledning att tro att svenskarna 25 maj återigen ger starkt stöd för krafter som vill se mer samarbete – inte mindre.

SvD om Europaportalens barometer: ”Jobbargumentet har gått hem”.

Illustration: Euro Europe, av Justine Smith, konstnär som bl a har arbetat med pengars roll i våra liv – http://www.justinesmith.net.

Ojämställdheten som Europa inte har råd med

I dag avslutar Europas kvinnor arbetsåret 2013. Två extra månadslöner krävs för att kvinnorna ska komma ikapp mäns årsinkomst. Att kvinnor, ofta med hög utbildning, inte jobbar eller inte får likvärdig lön är något också står hela Europa dyrt. Möjligheter för kvinnor att arbeta är en uppgift för Europas liberaler.

3,6 miljoner kronor på ett arbetsliv är skillnaden mellan svenska kvinnors och mäns inkomster. I Europa är skillnaden ännu större, och det gör alla européer till ekonomiska förlorare. En del av skillnaden beror på olika lön för likvärdigt arbete, men den största orsaken är att kvinnor jobbar mindre, eller inte jobbar alls. Och det beror inte på brist på kompetens.

VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.
VILL GE FLER KVINNOR JOBBCHANSER. EU-minister Birgitta Ohlsson och Folkpartiet arbetar för att kvinnor ska ha möjlighet att arbeta. Foto från Birgitta Ohlsson.

Den strategiska siffran är 60 procent: tre av fem universitetsexamina i Europa tas ut av kvinnor (och de står för två av fem disputationer). Men bara tre av fem europeiska kvinnor i yrkesaktiv ålder har ett jobb. I många länder är det färre än varannan och på Malta färre än fyra av tio.

Europa har således världens bäst utbildade hemmafruar, och det har vi helt enkelt inte råd med. Inte om vi ska klara att stärka istället för att förlora vår konkurrenskraft i världen. Inte om vi ska kunna finansiera en generös välfärd och utbildning för nya generationer. Inte om vi vill lyfta välståndet i hela Europa. Inte bara de icke- eller deltidsarbetande kvinnorna blir förlorare genom lägre inkomst och framtida pension. Europas BNP kunde vara 27 procent högre om kvinnor jobbade i samma utsträckning som män. Av olika åtgärder som kunde ge ökad tillväxt i EU, hamnar en jämställd arbetsmarknad (+ 12 procent) långt före både det viktiga frihandelsavtalet med USA (+ 0,5 procent) och andra, också viktiga, reformer för friare handel.

Ojämställdheten spär dessutom på den demografiska utmaningen som också hotar att underminera välståndet och välfärden på sikt. I länder där kvinnor arbetar, och tjänar, mindre föder de också färre barn.

Att ge kvinnor möjligheter att arbeta är den enskilt viktigaste insatsen för ett konkurrenskraftigt,  växande Europa som vi kan göra. Detta förutom att en jämställd arbetsmarknad ger både kvinnor och män bättre möjligheter att förverkliga sina liv och, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, sträva mot lycka.

Kvinnor hindras i dag att jobba, och utnyttja sin utbildning (eller rentav sin doktorsgrad). De hindras av könsroller, som gör män till familjeförsörjare och kvinnor till ansvariga för barn och hushåll (könsroller som – paradoxalt för dem som menar att det handlar om ”kvinnors fria val” – alltså leder till minskat barnafödande). Och de hindras av välfärdssystem som utgår från och förstärker dessa könsroller. Den ibland försvinnande lilla barnomsorgen i vissa EU-länder, framför allt för små barn, är ett exempel. Föräldraförsäkringar som gör att kvinnor kan gå tillbaka till arbete, och att män kan vara hemma med små barn, saknas ofta. Och även en undermålig äldreomsorg – utifrån tanken att döttrar, syskondöttrar och svärdöttrar ska ta hand om den äldre generationen – är ett problem på sina håll.

Men hur angår detta oss i Sverige? Siffrorna ovan talar förstås sitt tydliga språk. Vi är ekonomiskt beroende av att det går bra för Europa i övrigt – där finns våra viktigaste handelspartner, det är med Europa vi delar en marknad. Men vi delar också mer: en syn på människor och på samhällen som grundar sig i demokrati och lika rättigheter. Det är något som vi liberaler behöver arbeta för, i hela Europa.

Jämställdhet är viktigt för att både män och kvinnor ska kunna förverkliga sina möjligheter. Och krasst sett blir ojämställdhet dyrt för oss alla. Därför är jämställdheten en viktig valfråga, i Europa 25 maj och i Sverige 14 september.

Birgitta Ohlsson på DN Debatt, Välutbildade hemmafruar väldig välfärdsförlust för EU, och i Veckans Affärer, Dyrt med välutbildade hemmafruar. Cecilia Wikström & Jenny Sonesson: Oacceptabelt med två förlorade månadslöner för Europas kvinnor. Läs vad jag tidigare har skrivit om jämställdhet. Jenny Sonesson i Feministiskt perspektiv: Röststarka feminister behöver ta plats i EU.

Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen

Över 600 miljoner per år. Så stor är Sveriges vinst på den europeiska fria rörligheten från de nya medlemsstaterna i östra EU, enligt en prisbelönt svensk forskare. Vi borde önska att fler EU-medborgare kommer hit. Samtidigt måste Sverige och Arbetsförmedlingen med sin nya generaldirektör måste bli betydligt bättre på att matcha jobb och människor, oavsett bakgrund.

VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.
VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.

Inför EU-valet och inför olika nationella val runtom i Europa är det många politiker som fiskar i Europaskeptiska eller rent EU-fientliga vatten. I Sverige är vi relativt förskonade, men har förstås allt från EU-motståndarna i Vänsterpartiet och invandringsmotståndarna i Sverigedemokraterna till de övriga partier som säger ja till EU men med varierande grad av skepsis och måttlig entusiasm. I länder som Storbritannien, med ett djupt splittrat konservativt regeringsparti, ser det värre ut.

Både här och där är det de liberala partierna, Folkpartiet och Liberaldemokraterna, som står upp för Europatanken och ser mer samarbete som en lösning på gemensamma problem.

Det är förstås en vanlig strategi att inför missnöjda väljare urskuldande peka på externa faktorer, eller rentav måla upp en felaktig bild av ett yttre hot för att försöka rikta om uppmärksamheten. Det stora, avlägsna, anonyma EU har alltid varit ett tacksamt mål. Nu riktas dock inte blickarna främst mot några ”klåfingriga EU-byråkrater” – utan mot medborgare i nya medlemsländer, som söker sig en bättre framtid i de gamla, rikare medlemsländerna västerut.

Europaskeptikernas och invandringsmotståndarnas problem – och något för alla oss andra att glädjas över – är dock att de EU-medborgare som söker sig en bättre framtid hos oss, också bidrar till en bättre framtid för oss. Den fria rörligheten inom EU är helt enkelt lönsam, också när det gäller de nya östliga medlemsstaterna som Rumänien och Bulgarien.

Rörlighetens lönsamhet har bl a belagts och påpekats av den svenske nationalekonomen Joakim Ruist. Hans artkel i Ekonomisk Debatt i fjol har välförtjänt belönats med Myrdalspriset (GU) och uppmärksammats internationellt (i t ex franska Le Figaro, tyska Die Welt och engelskspråkiga EU Observer). Och de siffror han lyfter fram är talande; som jag skrev om den lönsamma rörligheten i januari visar t ex den brittiska statens egna uträkningar att skatteinkomsterna har ökat genom arbetskraftsinvandringen. David Cameron och de ettriga Europamotståndarna i UKIP, som gjort EU-hatet till sin hela existensgrund, har alltså inget sakligt fog för sina hypoteser om social turism etc. Samma resonemang gäller, om än p g a språkfaktorn i något mindre utsträckning, i Sverige.

För varje inflyttad person från de nya, östligare EU-länderna beräknas de offentliga finanserna få ett överskott på 12 000 kronor per person. Det blir över 600 miljoner per år, baserat på de 55 000 nya invånare som Sverige har fått efter EU:s utvidgningar 2004 och 2007; som Johan Schück påpekar i dagens DN går humanistiska och ekonomiska argument ihop. Att principiellt stå upp för den fria rörligheten är alltså inte bara rätt – det är också något Sverige vinner på. Det är något att tänka på inför Europaparlamentsvalet 25 maj.

Det den lönsamma rörligheten pekar på är förstås att det är arbete som är den centrala faktorn – och det oberoende av vem det handlar om eller varifrån man kommer. Lönsamheten i arbetskraftsinvandringen bygger på att det är människor som vill, kan och får jobba. Det är ett uppmuntrande tecken för alla som tror på att människor i Sverige oavsett bakgrund kan finna egen försörjning, med den självständighet och frihet, och det bidrag till samhället i stort som det innebär. Det visar att framgångsrik integration och ett brutet utanförskap är helt möjligt.

Ett annat positivt tecken är förstås de många fler svenskar som nu ingår i arbetskraften och de över 200 000 fler som har ett jobb i Sverige i dag, än då Alliansen tog över 2006. Merparten av de nya jobben har kommit utlandsfödda till del. Men utmaningarna på arbetsmarknaden är förstås stora vilket visas inte minst av Arbetsförmedlingens problem att få ordning på verksamheten – och kunna erbjuda det som är en arbetsförmedlings hela grunduppgift: En fungerande matchning mellan lediga jobb och arbetssökande. Att lösa det är jobbeskrivningen för nye generaldirektören Mikael Sjöberg, som i går mottogs med positiva ord från de flesta tänkbara hål (DN, Arbetet).

Alla människor med arbetsförmåga kan arbeta med något – även om det inte är det man har gjort tidigare eller utbildade sig till från början. Alla människor har förmågor som kan komma till nytta på arbetsmarknaden, med eller utan anpassning och utbildningsinsatser. Det vi måste uppnå är ett system där människor får hjälp att finna sin rätta plats i arbetslivet – och där de känner trygghet i att det kan fungera, att det finns fler chanser att få.

Alla goda tankar kring en bättre matchning tänks inte i regeringskansliet eller på Arbetsförmedlingen – men det gäller också att finna lösningarna med kvalitet och effekt. Snabba privatiseringslösningar med coacher och olika utförare av åtgärder på arbetsmarknaden har näppeligen varit genomgående framgångsrika.  Nu behövs ett brett och öppet angreppssätt, där man skyndsamt men noggrant finner de verktyg och de samarbetspartner som erfarenhetsmässigt fungerar och kunnat leverera. För är det något vi vet, är det att många uppgifter söker sin utförare, och många arbetsgivare sin medarbetare.

Den goda viljans Europa – där Sverige ska vara med

Inför Europaparlamentsvalet i maj 2014 verkar det vara Europaskepsis som gäller hos allt fler partier. Det ger oss ståndaktiga liberala Europavänner en nisch. Folkpartiet har all anledning att se Europavalet an med tillförsikt.

Natt över Europa - men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.
Natt över Europa – men det lyser för fullt i mörkret. Bild från NASA.

Det finns all anledning att problematisera kring Europa och EU-samarbetet. Och det råder ingen tvekan om att Europa har sin beskärda del av problem: en finanskris vars effekter fortfarande märks på många håll, flera länder med stagnerande ekonomier och nära nog överväldigande statsskulder, brist på tillräckligt mycket forskning och innovationer, överskott på regleringar. Samarbetsviljan sviktar på flera håll. Samtidigt gör sig mörkerkrafterna, som frodas på motsättningar och misstänkliggöranden, redo att rycka fram i allt fler länder.

Samarbetet i Europa, hela Europatanken, bygger på en god vilja: att se varandras övervägande likheter, mer än skillnaderna. Att se allas fördelar av samverkan. Att se Europas långa, blodiga, konfliktfyllda historia och vända den ryggen – och istället omfamna vår lika långa tradition av kulturellt och vetenskapligt utbyte och framåtskridande.

De torra nyttoargumenten för Europasamarbetet består förstås. Euron är just nu ingen succé, men det ekonomiska samarbetet och den gemensamma marknaden betyder oerhört mycket för det välstånd vi har uppnått, och för den konkurrenskraft och utveckling  vi kommer behöva framöver. Misstron må ibland göra sig påmind mellan länders företrädare, men tiotusentals unga reser, jobbar och studerar över hela Europa. Och många, många fler drar nytta av den fria rörligheten.

Flyktingarna må samlas vid gränserna och desperat våga livet för att ta sig till Europa – men det visar också på att  Europa alltjämt har något som lockar (och den rigida dumheten i att som reaktion sträva efter att stänga gränserna så mycket som möjligt). Rumäniens regering må vara en skammens regering, som Lotta Edholm så tydligt uttryckte det häromveckan (DN), men inom EU har vi möjligheter att väcka frågorna om varför landet inte själva tar ansvar för sina invånare – så att de föredrar kylan som tiggare vid en tunnelbanestation i Stockholm, framför att försöka nå framgång i hemlandet.

Och mörkerkrafterna må försöka samlas – men lyckas de? Dansk folkepartis avståndstagande när Sverigedemokraterna vill samarbete med Front National, säger en del om hur svårt det är att vara ”nationell”, tillsammans och på rätt sätt.

Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.
Marit Paulsen. Rätt tant på rätt plats.

Liberalerna ska ta strid  för människors lika värde, för den fria rörligheten och det öppna Europa, mot mörkerkrafterna. Men vi ska också ta strid för Europatanken mot de allt fler företrädare för normala partier, som verkar vilja spela det Europaskeptiska kortet. Kristdemokraterna valde tidigare i år att ta en mer skeptisk inriktning (Ekot) och Moderaterna tog redan inför Europavalet 2009 den linjen (se mitt tidigare blogginlägg). Nu senast har Centern valt att profilera sig som mer EU-kritiskt (Ekot). I det sistnämnda fallet är det förstås ett återvändande till tidigare partilinje – Nja till Europa?

Europavänner ska förstås aldrig vara okritiska. Alla ska veta att det finns gott om saker att kritisera! Allt från den fortfarande monstruösa jordbrukspolitiken till bristen på öppenhet och jämställdhet. Men vi ska ha en positiv grundton, vi ska lyfta fram både positiva sakfrågor (den gemensamma marknadens betydelse, att vi för första gången får en krympande EU-budget, osv) och hela syftet med Europa. Freden, samarbetet, de öppna gränserna. Den goda viljans Europa.

Den Europatanken vill jag gå till val på. Med Marit Paulsen, rätt tant på rätt plats, Cecilia Wikström, Jasenko Selimovic och alla andra framstående liberaler. Och förutom att det känns rätt i både huvudet och hjärtat – så har vi vad man kan kalla ett unikt erbjudande. Rösta på dem som tror på Europa!