Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen

Över 600 miljoner per år. Så stor är Sveriges vinst på den europeiska fria rörligheten från de nya medlemsstaterna i östra EU, enligt en prisbelönt svensk forskare. Vi borde önska att fler EU-medborgare kommer hit. Samtidigt måste Sverige och Arbetsförmedlingen med sin nya generaldirektör måste bli betydligt bättre på att matcha jobb och människor, oavsett bakgrund.

VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.
VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.

Inför EU-valet och inför olika nationella val runtom i Europa är det många politiker som fiskar i Europaskeptiska eller rent EU-fientliga vatten. I Sverige är vi relativt förskonade, men har förstås allt från EU-motståndarna i Vänsterpartiet och invandringsmotståndarna i Sverigedemokraterna till de övriga partier som säger ja till EU men med varierande grad av skepsis och måttlig entusiasm. I länder som Storbritannien, med ett djupt splittrat konservativt regeringsparti, ser det värre ut.

Både här och där är det de liberala partierna, Folkpartiet och Liberaldemokraterna, som står upp för Europatanken och ser mer samarbete som en lösning på gemensamma problem.

Det är förstås en vanlig strategi att inför missnöjda väljare urskuldande peka på externa faktorer, eller rentav måla upp en felaktig bild av ett yttre hot för att försöka rikta om uppmärksamheten. Det stora, avlägsna, anonyma EU har alltid varit ett tacksamt mål. Nu riktas dock inte blickarna främst mot några ”klåfingriga EU-byråkrater” – utan mot medborgare i nya medlemsländer, som söker sig en bättre framtid i de gamla, rikare medlemsländerna västerut.

Europaskeptikernas och invandringsmotståndarnas problem – och något för alla oss andra att glädjas över – är dock att de EU-medborgare som söker sig en bättre framtid hos oss, också bidrar till en bättre framtid för oss. Den fria rörligheten inom EU är helt enkelt lönsam, också när det gäller de nya östliga medlemsstaterna som Rumänien och Bulgarien.

Rörlighetens lönsamhet har bl a belagts och påpekats av den svenske nationalekonomen Joakim Ruist. Hans artkel i Ekonomisk Debatt i fjol har välförtjänt belönats med Myrdalspriset (GU) och uppmärksammats internationellt (i t ex franska Le Figaro, tyska Die Welt och engelskspråkiga EU Observer). Och de siffror han lyfter fram är talande; som jag skrev om den lönsamma rörligheten i januari visar t ex den brittiska statens egna uträkningar att skatteinkomsterna har ökat genom arbetskraftsinvandringen. David Cameron och de ettriga Europamotståndarna i UKIP, som gjort EU-hatet till sin hela existensgrund, har alltså inget sakligt fog för sina hypoteser om social turism etc. Samma resonemang gäller, om än p g a språkfaktorn i något mindre utsträckning, i Sverige.

För varje inflyttad person från de nya, östligare EU-länderna beräknas de offentliga finanserna få ett överskott på 12 000 kronor per person. Det blir över 600 miljoner per år, baserat på de 55 000 nya invånare som Sverige har fått efter EU:s utvidgningar 2004 och 2007; som Johan Schück påpekar i dagens DN går humanistiska och ekonomiska argument ihop. Att principiellt stå upp för den fria rörligheten är alltså inte bara rätt – det är också något Sverige vinner på. Det är något att tänka på inför Europaparlamentsvalet 25 maj.

Det den lönsamma rörligheten pekar på är förstås att det är arbete som är den centrala faktorn – och det oberoende av vem det handlar om eller varifrån man kommer. Lönsamheten i arbetskraftsinvandringen bygger på att det är människor som vill, kan och får jobba. Det är ett uppmuntrande tecken för alla som tror på att människor i Sverige oavsett bakgrund kan finna egen försörjning, med den självständighet och frihet, och det bidrag till samhället i stort som det innebär. Det visar att framgångsrik integration och ett brutet utanförskap är helt möjligt.

Ett annat positivt tecken är förstås de många fler svenskar som nu ingår i arbetskraften och de över 200 000 fler som har ett jobb i Sverige i dag, än då Alliansen tog över 2006. Merparten av de nya jobben har kommit utlandsfödda till del. Men utmaningarna på arbetsmarknaden är förstås stora vilket visas inte minst av Arbetsförmedlingens problem att få ordning på verksamheten – och kunna erbjuda det som är en arbetsförmedlings hela grunduppgift: En fungerande matchning mellan lediga jobb och arbetssökande. Att lösa det är jobbeskrivningen för nye generaldirektören Mikael Sjöberg, som i går mottogs med positiva ord från de flesta tänkbara hål (DN, Arbetet).

Alla människor med arbetsförmåga kan arbeta med något – även om det inte är det man har gjort tidigare eller utbildade sig till från början. Alla människor har förmågor som kan komma till nytta på arbetsmarknaden, med eller utan anpassning och utbildningsinsatser. Det vi måste uppnå är ett system där människor får hjälp att finna sin rätta plats i arbetslivet – och där de känner trygghet i att det kan fungera, att det finns fler chanser att få.

Alla goda tankar kring en bättre matchning tänks inte i regeringskansliet eller på Arbetsförmedlingen – men det gäller också att finna lösningarna med kvalitet och effekt. Snabba privatiseringslösningar med coacher och olika utförare av åtgärder på arbetsmarknaden har näppeligen varit genomgående framgångsrika.  Nu behövs ett brett och öppet angreppssätt, där man skyndsamt men noggrant finner de verktyg och de samarbetspartner som erfarenhetsmässigt fungerar och kunnat leverera. För är det något vi vet, är det att många uppgifter söker sin utförare, och många arbetsgivare sin medarbetare.

2 thoughts on “Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen”

  1. En bra blogg Rasmus. Men undrar om inte Arbetsförmedlingens huvuduppgift har försvunnit i alla sidouppdrag som under tiden lagts på. Kanske är det dags att helt enkelt skrota den arbetsförmedlande uppgiften; den sköts ju mycket bättre av andra parter och koncentrera sig på utanförskapsproblemen. Den gruppen är ju inte särskilt intressant för privata parter.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s