Etikett: EU-val 2014

Den lönsamma humanismen – och den åtrådda matchningen

Över 600 miljoner per år. Så stor är Sveriges vinst på den europeiska fria rörligheten från de nya medlemsstaterna i östra EU, enligt en prisbelönt svensk forskare. Vi borde önska att fler EU-medborgare kommer hit. Samtidigt måste Sverige och Arbetsförmedlingen med sin nya generaldirektör måste bli betydligt bättre på att matcha jobb och människor, oavsett bakgrund.

VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.
VÄLKOMNA. Arbetskraftsinvandrare som vill söka sig en bättre framtid, bidrar också till en bättre framtid för alla andra i Sverige. Nu liksom 1947 då italienare var glada över jobb på SKF i Göteborg. Foto: Lennart Nilsson.

Inför EU-valet och inför olika nationella val runtom i Europa är det många politiker som fiskar i Europaskeptiska eller rent EU-fientliga vatten. I Sverige är vi relativt förskonade, men har förstås allt från EU-motståndarna i Vänsterpartiet och invandringsmotståndarna i Sverigedemokraterna till de övriga partier som säger ja till EU men med varierande grad av skepsis och måttlig entusiasm. I länder som Storbritannien, med ett djupt splittrat konservativt regeringsparti, ser det värre ut.

Både här och där är det de liberala partierna, Folkpartiet och Liberaldemokraterna, som står upp för Europatanken och ser mer samarbete som en lösning på gemensamma problem.

Det är förstås en vanlig strategi att inför missnöjda väljare urskuldande peka på externa faktorer, eller rentav måla upp en felaktig bild av ett yttre hot för att försöka rikta om uppmärksamheten. Det stora, avlägsna, anonyma EU har alltid varit ett tacksamt mål. Nu riktas dock inte blickarna främst mot några ”klåfingriga EU-byråkrater” – utan mot medborgare i nya medlemsländer, som söker sig en bättre framtid i de gamla, rikare medlemsländerna västerut.

Europaskeptikernas och invandringsmotståndarnas problem – och något för alla oss andra att glädjas över – är dock att de EU-medborgare som söker sig en bättre framtid hos oss, också bidrar till en bättre framtid för oss. Den fria rörligheten inom EU är helt enkelt lönsam, också när det gäller de nya östliga medlemsstaterna som Rumänien och Bulgarien.

Rörlighetens lönsamhet har bl a belagts och påpekats av den svenske nationalekonomen Joakim Ruist. Hans artkel i Ekonomisk Debatt i fjol har välförtjänt belönats med Myrdalspriset (GU) och uppmärksammats internationellt (i t ex franska Le Figaro, tyska Die Welt och engelskspråkiga EU Observer). Och de siffror han lyfter fram är talande; som jag skrev om den lönsamma rörligheten i januari visar t ex den brittiska statens egna uträkningar att skatteinkomsterna har ökat genom arbetskraftsinvandringen. David Cameron och de ettriga Europamotståndarna i UKIP, som gjort EU-hatet till sin hela existensgrund, har alltså inget sakligt fog för sina hypoteser om social turism etc. Samma resonemang gäller, om än p g a språkfaktorn i något mindre utsträckning, i Sverige.

För varje inflyttad person från de nya, östligare EU-länderna beräknas de offentliga finanserna få ett överskott på 12 000 kronor per person. Det blir över 600 miljoner per år, baserat på de 55 000 nya invånare som Sverige har fått efter EU:s utvidgningar 2004 och 2007; som Johan Schück påpekar i dagens DN går humanistiska och ekonomiska argument ihop. Att principiellt stå upp för den fria rörligheten är alltså inte bara rätt – det är också något Sverige vinner på. Det är något att tänka på inför Europaparlamentsvalet 25 maj.

Det den lönsamma rörligheten pekar på är förstås att det är arbete som är den centrala faktorn – och det oberoende av vem det handlar om eller varifrån man kommer. Lönsamheten i arbetskraftsinvandringen bygger på att det är människor som vill, kan och får jobba. Det är ett uppmuntrande tecken för alla som tror på att människor i Sverige oavsett bakgrund kan finna egen försörjning, med den självständighet och frihet, och det bidrag till samhället i stort som det innebär. Det visar att framgångsrik integration och ett brutet utanförskap är helt möjligt.

Ett annat positivt tecken är förstås de många fler svenskar som nu ingår i arbetskraften och de över 200 000 fler som har ett jobb i Sverige i dag, än då Alliansen tog över 2006. Merparten av de nya jobben har kommit utlandsfödda till del. Men utmaningarna på arbetsmarknaden är förstås stora vilket visas inte minst av Arbetsförmedlingens problem att få ordning på verksamheten – och kunna erbjuda det som är en arbetsförmedlings hela grunduppgift: En fungerande matchning mellan lediga jobb och arbetssökande. Att lösa det är jobbeskrivningen för nye generaldirektören Mikael Sjöberg, som i går mottogs med positiva ord från de flesta tänkbara hål (DN, Arbetet).

Alla människor med arbetsförmåga kan arbeta med något – även om det inte är det man har gjort tidigare eller utbildade sig till från början. Alla människor har förmågor som kan komma till nytta på arbetsmarknaden, med eller utan anpassning och utbildningsinsatser. Det vi måste uppnå är ett system där människor får hjälp att finna sin rätta plats i arbetslivet – och där de känner trygghet i att det kan fungera, att det finns fler chanser att få.

Alla goda tankar kring en bättre matchning tänks inte i regeringskansliet eller på Arbetsförmedlingen – men det gäller också att finna lösningarna med kvalitet och effekt. Snabba privatiseringslösningar med coacher och olika utförare av åtgärder på arbetsmarknaden har näppeligen varit genomgående framgångsrika.  Nu behövs ett brett och öppet angreppssätt, där man skyndsamt men noggrant finner de verktyg och de samarbetspartner som erfarenhetsmässigt fungerar och kunnat leverera. För är det något vi vet, är det att många uppgifter söker sin utförare, och många arbetsgivare sin medarbetare.

Ett Europaval mot extremismen

25 maj går Europa till val i krisens skugga och med extremism till höger och vänster. Liberaler har en viktig uppgift i att förmedla framtidshopp, bemöta extremisterna med fakta och peka på fördelarna av samarbete, rörlighet och öppenhet. Nu liksom på 1930-talet.

Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.
Så gick Folkpartiet till val 1936. Berlin-OS år. Så ska vi gå till val också 2014.

1936 firades OS i Hitlers Berlin. I Sverige gick Folkpartiet till val med ett tydligt budskap, kraftfullt förmedlat av affischen till höger. Ett lika kraftfullt och tydligt budskap krävs i dag: Nu som då har vi att tampas med följderna av en ekonomisk kris, med politiker som utnyttjar idrottsevenemang till att glorifiera sina förtryckande eller odemokratiska regimer och med extremism på frammarsch i Europa. 2014 är inte som 1930-talet, Putin och Lukasjenko är inte Mussolini och Hitler, men behovet att stå upp för demokrati och människors lika värde, och behovet att presentera en trovärdigare och mer optimistisk framtidsbild än extremisternas mörka tablå, är stort även nu.

Om 16 veckor är det val till Europaparlamentet. I Sverige hoppas som bekant Sverigedemokraterna på stora framgångar. Ett parti vars dröm om Sverige är ett land som stänger sig mot människor, impulser och kontakter från omvärlden har tyvärr en hel del meningsfränder i Europa. Att de, som alla framhåller sitt lands påstådda särart och överlägsenhet, skulle lyckas samarbeta med varandra är vid första anblicken svårbegripligt. Egenintresset i att ha en större partigrupp i Europaparlamentet med alla de resurser det innebär kan förvisso övervinna de flesta svårigheter, men tidigare försök i den vägen har spruckit. Detta illustreras väl av att Sverigedemokraternas eventuella anslutning till en grupp med bl.a. Front National har fått deras förebild Dansk Folkeparti att säga ifrån. Le Pens franska högernationalister är för extrema även för de danska nationalisterna.

En fråga till Jimmie Åkesson hela vägen fram till valet måste naturligtvis vara: Vilka tänker ni samarbete med i Europa? Och vad är det ni tänker samarbeta om?

Extremisterna i Europa lever gott av den ekonomiska krisen och arbetslösheten, och de finns inte bara till höger. Flera vänsterpopulistiska partier kan fira stora framgångar, även om varken de eller våra egna vänsterpartister förstås kommer i närheten av vare sig de kommunister som Folkparti-affischen anno 1936 vände sig mot, eller fascister och nazister i ungerska Jobbik eller grekiska Gyllene gryning. En skepsis eller ibland ren fientlighet mot Europasamarbetet märks dock även bland dem.

Ännu mer problematisk är förstås den  mer städade Europaskepsis som har tagit ett fast grepp om ett av Europas anrikaste demokratiska partier, de brittiska konservativa Tories. När en brittisk premiärminister förtiger eller förvrider fakta om t.ex. invandringens effekter för att spela på Europa- och främlingsskeptiska stämningar har det gått långt.

För Folkpartiet och andra liberaler i Europa finns all anledning att mobilisera inför Europavalet. Vi behöver stå upp mot extremismen, framför allt från nyfascismen. Och vi behöver stå upp för Europatanken, mot såväl ostädade som mer salongsfähiga populistiska skeptiker. Särskilt som inga andra svenska partier verkar vilja axla den rollen.

När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop - även utanför nuvarande EU:s gränser - syns tydligast om natten.
När Vaclav Havel flög över Europa såg han inga gränser. Att vår del av världen hör ihop – även utanför nuvarande EU:s gränser – syns tydligast om natten. Satellitbild från NASA via Wikimedia.

Jag tror att vi kommer att kunna finna mycket stöd. Människor är kloka och lyssnar till argument, och vi kommer i hundratusentals samtal över hela landet att ha goda argument att föra fram. Vi är den tydligaste rösten mot extremismen i Europa – det är inte en tillfällighet att Folkpartiet och Folkpartiets väljare är Sverigedemokraternas motpol i svensk politik (Stockholmsbloggen). Vi har visat att det går att synas och påverka i Europaparlamentet – från Hadar Cars, som på 90-talet hade en avgörande roll i att avskaffa dödsstraffet i det växande EU, över Cecilia Malmström och hennes enträgna arbete för öppenhet och insyn, till Olle Schmidt, Cecilia Wikström och Marit Paulsen som arbetat hårt för ekonomisk utveckling, människors lika rättigheter, och bra mat utan onödigt regelkrångel.

Vi vet också att samarbete och rörlighet är en del av lösningen på krisen, arbetslösheten och Europas problem – så som Europaminister Birgitta Ohlsson påpekade i Ekots lördagsintervju. En ännu öppnare arbetsmarknad kan hjälpa europeiska företag att finna rätt kompetens, och ge fler människor möjlighet att hitta rätt arbete. Fri handel gynnar ekonomisk tillväxt. Och den fria rörligheten är inte bara principiellt riktig – invandringen inom EU är också ekonomiskt lönsam, i Sverige som i Storbritannien.

Vi har också de bästa kandidaterna. Det är med glädje och stolthet en folkpartist kan betrakta förslaget till EU-lista och vår topptrio där alla står för både erfarenheter och nytänkande: Marit Paulsen och Cecilia Wikström föreslås få sällskap av Jasenko Selimovic, som bättre än de flesta kan argumentera för öppenhet, fred och mänsklig samverkan.

Tror man på ett helt och öppet Europa, ska man välja Folkpartiet. Vi ger oss inte. Vi vill ha mer samarbete, inte mindre.