Tagg: Europa

Inte i mitt namn

Nej, all världens flyktingar vill inte till Sverige. Nej, brottsligheten och otryggheten ökar inte. Och nej, svenskarna vill inte stänga gränserna för människor på flykt från krig och död. De är både för generösa och för smarta.

FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet - men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
FLYKTVÄG OCH DÖDSRISK. Färre personer än i fjol drunknar på flykt över Medelhavet – men de är redan långt över 2 000. (Bilden föreställer människor i liknande situation utanför Guatemala. US Navy.)
En solig sensommarlördag; en triumfatorisk Jimmie Åkesson levererar ett av de mer förfärligare talen på länge. Han gör sig till talesman för ”Sverigevänner” vilket tydligen innebär att stänga våra gränser för människor på flykt, bryta mot internationella och allmänmänskliga lagar, och sprida en lögnaktig bild av Sverige. De självutnämnda ”Sverigevännerna” i SD är nämligen de som allra mest ägnar sig åt att baktala och svartmåla vårt land. (Lena Mellin i Aftonbladet: Åkessons lögn – tror han på den själv?; SR Ekot.)

I flyktingkrisens 2015 är det många som lever i skilda verkligheter.

Fler människor än någonsin efter andra världskriget – 60 miljoner är på flykt från krig och förtryck i bland annat Syrien och Eritrea. De flesta av dem är flyktingar inom det egna landet, eller i de närmaste grannländerna, men fler och fler söker en trygghet i Europa, 270 000 hittills i år – mer än under hela 2014. Långt över 2 000 av dem har mött drunkningsdöden i Medelhavet; tack vare EU-ländernas räddningsinsatser har många gånger fler räddats från fartyg, båtar och flytetyg i sjönöd. Vi har väl alla sett och hört bilderna och berättelserna, desperata människor som med hopp i blicken, ibland med sina barn i armarna eller på ryggen, oförtrutet rör sig mot Europa, över vatten, gränsstängsel och järnvägsspår. Många sätter hoppet till flyktingsmugglare. 71 mötte döden instängda i en lastbil som hittades övergiven i veckan i Österrike. Andra dör i tågtunneln under Engelska kanalen.

Av de 60 miljonerna på flykt i världen söker sig en liten bråkdel till Sverige. En större bråkdel söker sig till Tyskland, som häromveckan slutade att följa Dublinförordningen och inte längre ska skicka tillbaka flyktingar till första asylland inom EU. Enligt Åkessons logik är det vi i våra ”generösa” länder som bär skulden till flyktingdöden i vågorna, lastbilarna och tågspåren. Men vi talar alltså om människor som söker en sista utväg, som Åkesson vill stoppa genom att utsläcka deras hopp om en tillflyktsort i Europa.

Flyktingkrisen är reell. Sveriges utmaningar med att ta emot och integrera relativt många flyktingar på kort tid är stora. Men debatten behöver proportioner. Peter Wolodarski skriver välformulerat i DN (Flyktingspöket går åter genom debatten).Det ligger en stor fara i att människor har diametralt olika verklighetsbilder, särskilt om de ibland till stor del bygger på överdrifter, skeva jämförelser och falsifarier. Ett annat exempel är debatten om brottslighet och otrygghet; kriminologerna Felipe Estrada och Henrik Tham skriver på dagens DN Debatt hur våldsbrottsligheten faktiskt har minskat, och den upplevda tryggheten ökat. Även här är det inte minst sverigedemokrater som gärna tar till överdrifterna – och gärna drar paralleller mellan invandring och kriminalitet.

Jag inser när jag skriver dessa rader att det i vissas ögon kan stärka SD:s ställning och självbild: ytterligare en liberal storstadsbo som ska berätta hur det verkligen ligger till. Men när Jimmie Åkesson talar om sig och sina meningsfränder som ”Sverigevänner”, när han talar om sin (!) ovilja att integreras, när han och hans parti spelar och spär på människors rädsla och oro för att befästa och fortsätta sin uppgång i opinionen – då väcks min ilska.

Jag måste säga ifrån. Åkesson och SD talar inte om mitt Sverige; de talar inte i mitt namn. Och de talar heller inte i svenskarnas namn, för de allra flesta stödjer en human inställning till flyktingar, och opinionen har snarast blivit mer flyktingvänlig genom åren. Den folkomröstning om invandringen som Åkesson efterlyser är inte bara ett orealistiskt spel för de xenofoba gallerierna – om den överhuvudtaget var möjlig skulle den inte gå hans väg.

Det är dock bra att Åkesson och SD nu öppet säger nej till integration, som de så länge motarbetat. För det är om integrationen vi måste tala. Självklart finns legitima grunder att diskutera såväl flyktingmottagandets former som framför allt integrationspolitiken, som också handlar om friare förutsättningar för arbetsmarknad, bostadsmarknad och näringsliv. Utrymme finns för förbättringar, och debatten tjänar inte på att vi slår varandra i huvudena med epitet som bäst sparas åt de verkliga främlingsfienderna och rasisterna. Nu väntar ytterligare ett EU-möte om flyktingfrågorna (SR Ekot). Det som krävs är naturligtvis att man äntligen kommer fram till en lösning där fler länder än Tyskland, Sverige och några till tar ett större ansvar. En åtgärd kan också vara att alla länder snabbare behandlar ansökningar från människor som inte har behov av skydd i lagens mening; i många Balkanländer är livet besvärligt, men det är en milsvid skillnad mot helvetet i t ex Syrien.

Det vi aldrig får glömma är att asylrätten inte kan och inte får inskränkas. Den är stadfäst i internationella lagar och konventioner. Och den grundar sig i den allmänmänskliga och humanitära grundprincipen om alla människors lika värde. Därför måste vi se inte bara hur fler europeiska länder kan ta ett större ansvar, utan också hur vi kan ge människor med skyddsskäl lagliga vägar att utnyttja sin lagliga rätt att söka asyl.

Förutom legala och humana skäl talar dessutom vårt egenintresse för invandring. Vi liksom andra åldrande västländer behöver de nya invånarnas kompetens och energi; många har både utbildning och framför allt drivkraft med sig. Redan i dag bygger stora delar av välfärden på invandrare (Anna Starbrink: Utan invandrare stannar vården). Rent egoistiskt kunde vi förstås välja ut enbart de som verkar bli mest lönsamma – om det inte vore för lagarna och humaniteten, som sagt. Senaste Economist benämner det träffsäkert i en ledare: Let them in and let them earn. Och vem kan inte hålla med Ahmad i dagens reportage i SvD (En flykt genom nio länder): hade det inte varit bättre om han kunnat söka asyl lagligt, och investerat sina besparingar här istället för att betala flyktingsmugglare?

Vi har råd med invandring. Vi är ett rikt land, där jobb och idéer kan frodas. Och framför allt har vi inte råd att avstå, om vi vill bevara vår välfärd – och stå upp för frihet i världen.

Läs också gärna min vän Hanna Gerdes inlägg, om att vi alla kan göra skillnad; Vi behöver inga hjältar.

Människor bakom jobbsiffror

Valdebatten kretsar mycket kring siffror. Men bakom siffrorna sysselsättning och utanförskap finns människor, som fått nya, riktiga jobb. Människor som sluppit förtidspensionering och har en chans att bidra till den gemensamma välfärden, och försörja sig själva. Människor som förverkligat affärsidéer eller expanderat sina företag och kunnat anställa andra.

FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).
FLER RIKTIGA JOBB. Kokerskor (dessa dock i Frankrike, där jobben inte blivit så många fler; Wikimedia, GretchenLouise).

Alla som följt valrörelsen och tittat på någon utfrågning eller partiledardebatt riskerar att bli snurriga av siffror. Jag själv har här på bloggen också bidragit, förhoppningsvis med tydlighet kring vad siffrorna står för. Det som man i sifferexercisen kan tappa bort är att det handlar om människor av kött och blod. Människor som har fått, och skapat, jobb. Låt oss därför rekapitulera och försöka beskriva de viktiga siffrorna.

300 000 nya jobb har tillkommit, netto, sedan 2006, trots den värsta finanskrisen sedan 30-talet. Det är riktiga jobb, som ger många svenskar och deras familjer trygghet i inkomst och pensionspoäng, och friheten i egen försörjning.

För vissa verkar det ibland som en naturlag att fler jobb skapas när befolkningen växer. Så är förstås inte fallet. Det kräver en ekonomi som fungerar normalt. Den chock som Sverige och andra västländer utsattes för 2008-2009 var allt annat än normal. Sverige med vår exportberoende ekonomi påverkades snabbt och kraftigt, BNP föll med fem procent 2009. Under den förra krisen på 90-talet drabbades vi också hårt – då föll sysselsättningen med 500 000 på fyra år, som DN:s ledarsida påpekar. Sedan dess har vi till skillnad från många andra länder gjort vår hemläxa ordentligt och genomfört viktiga strukturreformer, men den ekonomiska politik som förts av en ansvarsfull regering har naturligtvis spelat roll. Ingen kan på allvar diskutera den svenska ekonomin och arbetsmarknaden 2014 utan att betrakta vår omvärld, där många andra europeiska länder fortfarande kämpar med följderna av krisen.

Sverige påverkas förstås fortfarande av att Europas ekonomiska utveckling inte vill lyfta. EU-länderna är vår största exportmarknad. Det som har hållit oss uppe är i stora stycken den inhemska ekonomin och hushållens konsumtion. Det handlar alltså, återigen, om vanliga svenskar, människor av kött och blod, som har sett ett ekonomiskt utrymme tack vare lägre räntor och skatter. Jobbskatteavdragen har gjort det lönsamt att arbeta och gjort att fler människor har velat och kunnat jobba; de har sannolikt bidragit till minst 100 000 av de nya jobben. Men de har också gett alla som arbetar mer kvar i plånboken, med inriktning på låg- och medelinkomsttagare. Undersköterskor, industriarbetare, sjuksköterskor, lärare, ingenjörer och byggnadsarbetare är dem som har fått  tusentals kronor mer att röra sig med, varje år. Det skapar också trygghet. Det ger också större frihet.

Vi har fått många nya invånare i Sverige på senare år. Vår öppenhet och humanism är något att vara stolta över – men vi blir själva också vinnare på invandring. Integrationen måste bli bättre, nya svenskar måste snabbare komma i jobb, men ännu en siffra visar att det är långtifrån den omöjliga utmaning som vissa främlingsfientliga krafter vill påstå. Två av tre av de nya jobben, 200 000, har fyllts av personer födda utomlands.

Ett av Alliansregeringens viktigaste mål har varit att minska utanförskapet. Under S-regeringens år försvann stora delar av personer ur arbetslöshetsstatistiken genom långa sjukskrivningar eller rentav förtidspension. Den utvecklingen har brutits – läs gärna Cia Benteles gripande berättelse för en personligt exempel på hur människor bemöttes och påverkades, då och nu (Stockholmsbloggen: 2005 –  förtidspension, 2014 – heltidsarbete). Ca 200 000 färre lever nu i utanförskap. Allt fler ingår i arbetskraften och befinner sig därmed närmare chansen till ett riktigt jobb. Sjukförsäkringen ska nu arbeta efter att inte bara se hur sjuka människor, utan hur friska de är; om du inte kan jobba med det du gjort tidigare, finns det något annat du kan göra? Jag är övertygad om att de allra flesta hellre vill ha ett jobb, även om det kräver byte av arbetsplats och uppgifter och viss omskolning, än att sjukskrivas och förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden.

Fler människor som kan och vill arbeta, och fler invånare tack vare invandring och födelseöverskott, medför att arbetslösheten inte har sjunkit, trots fler jobb. Men kom då ihåg finanskrisen – och jämför med hur det ser ut i andra länder. Vi ser nu också hur arbetslösheten har börjat sjunka. Det gäller inte minst unga, och nu även långtidsarbetslösa (långtidsarbetslösheten är för övrigt är minst  till andelen i EU). Det betyder förstås oerhört mycket för människor som länge stått utan jobb att återigen bli en del av gemenskapen på en arbetsplats och få en egen inkomst, att kunna försörja sig själv.

Totalt når Sverige den högsta sysselsättningsgraden i EU, 80 procent – det mål som Göran Persson som bekant aldrig nådde. Vad betyder då det, för människor? Jo, att i Sverige är det normalt att arbeta. Framför allt kvinnor arbetar i mycket högre utsträckning än i andra industriländer, och det ger både kvinnorna ökad frihet, och större trygghet för deras eventuella familjer. När S och andra talar om vår höga ungdomsarbetslöshet ska man samtidigt komma ihåg att många som studerar – rentav gymnasieelever – då räknas som arbetslösa.

Mycket har alltså blivit bättre i Sverige – inte bara i statistiken, utan bland människor, i verkligheten. Men allt är inte perfekt. Vi måste få ännu fler jobb – genom att fortsätta och utveckla dagens politik kan vi nå fem miljoner i arbete inom några år. Vi måste förstärka och snabba på integrationen av nya svenskar – med just jobb, och språket, som ofta kan komma parallellt med och genom jobb och praktik. Vi måste rusta skolan, fullfölja kunskapsreformerna som har genomförts och nu börjar få effekt, och gå vidare med det som Folkpartiet har gått i bräschen för: fokus på undervisning och arbetsro, och på lärarna, med högre löner, bättre löneutveckling, och fler verktyg. Vi behöver ett utbyggt och väl fungerande lärlingssystem för att fler unga ska kunna förvärva viktiga yrkeskunskaper – som leder till välbehövliga jobb. Vi ska stärka Sverige som forskningsnation och utveckla samarbetet för konkurrenskraft och innovation inom Europa – och med ökad frihandel med USA och andra.

Vad vi inte behöver är höjda skatter på arbete. Skattehöjningar som fokuserar på människor som satsar på utbildning och karriär, och på ungas jobb i restaurangbranschen och annorstädes. Högre inkomstskatt, högre arbetsgivaravgift för unga och höjd restaurangmoms vore sannolikt förödande – särskilt i ett läge när ekonomierna fortfarande haltar hos flera av Sveriges viktigaste handelspartner och vi är beroende av en god utveckling på hemmaplan. Vi behöver inte fler åtgärder, eller som S föreslår trainee-program som kommer skapa nya arbetsuppgifter för anställda i vården och skolan som borde ägna sig åt patienter och elever – inte arbetsmarknadspolitik. Trainee-program som, vilket SvD:s Per Gudmundson påpekar, knappast kan kallas ”riktiga jobb”, även om Stefan Löfven försöker. Mellan 1950 och 2005 skapades nästan inga nya jobb i privata företag. Vill vi tillbaka dit?

Alla förtjänar en chans. Genom god utbildning och en ekonomi som skapar nya, riktiga jobb. Vi har nått en bra bit, men vi ger oss inte. Vi vill mer.

Sverige vinner europeisk tvekamp i ekonomi

Det går bra för Sverige. Vi ska fortsätta på den inslagna vägen som har gett oss Europas kanske starkaste ekonomi. Vi ska fortsätta att vara ett öppet land inriktat på handel och goda internationella relationer. Och vi ska ha beredskap för händelser i vår omvärld som snabbt kan påverka oss.

TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.
TALANDE RUBRIK. Dagens Industris förstasida i dag 26 augusti 2014.

Ibland behöver man höja blicken för att förstå hur bra man har det. Allt är inte perfekt i Sverige; den värsta krisen sedan 30-talet har satt sina spår även hos oss. Utanförskapet är fortfarande för stort. Integrationen måste bli bättre. Skolan behöver få fullfölja genomförda reformer och få fler skickliga lärare. Jobben måste bli ännu fler. Men, vid en utblick i vår nära omvärld, på länder som liknar oss, är det tydligt att det går mycket bra för Sverige. De styrkebesked som svensk ekonomi och arbetsmarknad levererar har varit ett återkommande ämne på denna blogg. I dag ger Dagens Industri en talande sammanfattning av läget för svensk ekonomi, jämfört med euroområdet. Det är en övertygande svensk seger.

Rosa affärstidningar är inte min högst prioriterade läsning men budskapet i dag är något som många fler än DI:s regelbundna läsare behöver få ta del av: ”Utklassning”. Vår tillväxt, vår ”unika” ökning av sysselsättningen, vår relativt sett positiva arbetslöshetsstatistik är bara tre av grenarna. Arbetslösheten ska dessutom ses i perspektivet att arbetskraften har ökat kraftigt; i flera av våra grannländer är utvecklingen motsatt, till skillnad från i Sverige har många gett upp hoppet. I Sverige finns det all anledning att vara hoppfull, med över 250 000 nya jobb sedan 2006, varav 180 000 har fyllts av utlandsfödda, och där unga och nu även långtidsarbetslösa känner av den minskande arbetslösheten.

Till de svenska styrkebeskeden hör också de starka offentliga finanserna. Statsskulden är den fjärde grenen där Sverige vinner klart. Men även mer långsiktiga, komplicerade jämförelser utfaller till Sveriges fördel: näringslivet har bättre förutsättningar, enligt Världsbankens rankning, och livskvaliteten är den högsta näst Norge i Europa (och den tredje i världen) enligt OECD:s Better Life Index.

Varför talar vi då inte mer om detta? Varför uppskattas inte det vi uppnått mer? Ett svar är förstås att människor, och politiker, alltid blickar framåt. Vi vill mer, och bättre – och det är bra. Men trovärdigheten i vem som är bäst på att nå dit torde bygga på vad man har uppnått hittills. Svenskarna vet nog vad som har åstadkommits; även om det inte syns (ännu?) i partisympatierna i de otaliga opinionsmätningarna så får regeringen gott betyg. Som av en händelse rapporterades ju i går om det höga förtroendet för Alliansregeringen – betydligt högre än för ett S-lett alternativ.

Sverige står står starkt och svenskarna kan glädjas över att vi klarar oss bra i jämförelse med de allra flesta jämförbara länder. Men vi ska också vara vaksamma på vad som sker i vår omvärld. Sveriges framgångar bygger på att vi är ett öppet land, inriktat på handel och internationellt samarbete. Därför påverkas vi snabbt och tydligt av oro och kriser i vår omvärld. Därför bör vi bry oss om hur det går för Frankrike och den kommande nya regeringen, där president Hollande och premiärminister Valls nu sägs vilja följa i den svenska Alliansens fotspår, med en fransk version av arbetslinjen (DI, SvD, Expressen). Därför bör vi glädjas åt styrkebeskeden men också ha beredskap för utvecklingen i omvärlden.

Fortsatta styrkebesked på hemmaplan, bra relationer och god beredskap för vad som sker i omvärlden: Därför bör man välja om Alliansregeringen. Vi ger oss inte: Vi vill mer!

Sivert Aronsson bloggar.

Svenska styrkebesked

Europa arbetar på att ta sig upp ur den djupa krisen. Svensk ekonomi står stark, men vi påverkas av vår omvärld. Behovet av välskötta finanser och ansvarsfull ekonomisk politik har inte minskat – tvärtom.

Den europeiska ekonomiska situationen har blivit stabilare och det finns tydliga ljustecken. Samtidigt märks också bakslag och frustrerade förhoppningar, bl a i några av de största ekonomierna: Italien har åter drabbats av recession. Frankrike står och stampar. Tyskland är alltjämt dragloket, men bördan är tung och uppförsbacken – om än inte längre lika brant – lång och krönet ännu inte i sikte.

Till de tydligaste ljusglimtarna hör Sverige. Jämte Tyskland är vi ett av få länder i EU med högre produktion i dag än före krisen, som Johan Schück konstaterar i sin krönika i DN i dag (ej på nätet). Och det är inte det enda styrkebeskedet. Flera andra tecken på ljuspunkterna i svensk ekonomi har bl a jag noterat och beskrivit tidigare.

Sverige har fått över 250 000 fler jobb sedan 2006. 100 000 av dem kan enligt forskningen med stor sannolikhet kopplas till Alliansens arbetslinje som gjort det mer lönsamt att arbeta (SvD om finanspolitiska rådets bedömning). Statsfinanserna är starka. Arbetslösheten sjunker, framför allt för unga, och nu även för långtidsarbetslösa. Vi har redan tidigare bland den lägsta långtidsarbetslösheten i Europa – och den högsta sysselsättningsgraden. (Se också diagram nedan.) De som vill tala illa om svensk arbetsmarknad, i jämförelse med andra länder, får med andra ord anstränga sig så de blir… rödgröna i ansiktet.

Sverige har förvisso utmaningar. En av de största är de kvardröjande effekterna av krisen i Europa. Visst kan vi jämte Tyskland agera stödjande draglok, men som ett mindre, exportberoende land påverkas vi starkt av hur det går för våra grannar. Vår ekonomi växer nu främst av inhemska krafter; tillväxttakten dras ner av sviktande export (SVT om KI:s konjunkturprognos). Detta leder främst till två slutsatser – eller egentligen en.

Sverige behöver fortsätta förbereda sig väl på kriser i vår omvärld. Det handlar om starka statsfinanser och klok politik i EU – t ex framgångsrika frihandelsförhandlingar med USA. Och vi behöver en fortsatt stark inhemsk konjunktur. Sammanfattningsvis: vi behöver en ansvarsfull ekonomisk politik, likt den som tjänat oss väl sedan 2006. Vi behöver inte ett splittrat regeringsunderlag med massiva skattehöjningar på arbete som minsta gemensamma nämnare. Alliansen och Folkpartiet behöver förnyat förtroende, för Sveriges skull.

10471909_581345141987679_744007350_n

10563200_838642056160186_7541812259071816359_n10525874_838662572824801_5130417731154826243_n

 

Mellan Bryssel och Kreml

Kalla vindar sveper över Europa – Putin på frammarsch i öster, Putins vänner i väster. Nationalister som Farage och Le Pen skyr Bryssel men har paradoxalt nog inga problem med Kreml. Men ett svagt Europa gör inte Storbritannien eller Frankrike starkare – det gynnar bara Putin.

PR-MEDVETNA? Pengarna är viktigare än anseendet i Rysslands relationer till väst. Kreml, Moskva. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.
PUTINISMENS HÖGBORG. Kreml. Foto Yeowatzup på Flickr via Wikimedia.

Varje land har en armé, antingen sin egen eller någon annans. Kanske kan detsamma sägas om unioner. Om vi inte har en egen, stark europeisk union riskerar vi att om inte inlemmas så domineras av den eurasiatiska skapelse där Putins Ryssland utgör kärnan. Eurasien är inte bara ett av tre ständigt stridande jätteimperier i George Orwells 1984; det är också målbilden för den geopolitiska, auktoritära ideologi som verkar färga allt mer av Kremls agerande (DN, SvD). Ingen vet exakt hur stort inflytande ideologen Alexander Dugin och hans idéer har, men under vintern och våren verkar de eurasiatiska drömmarna gå väl i hand med den putinism som väl annars generellt främst präglas av skamlös opportunism. Det handlar om klassiskt real- och geopolitiska intressesfärer, djup och ogenerad inblandning i grannstaters inre angelägenheter, ohemult utnyttjande av ekonomiska och inte minst energipolitiska maktmedel,

Nu förverkligas en del av den eurasiatiska drömmen: I går undertecknades unionen mellan Ryssland, Vitryssland och Kazakstan (SR, SvD). Den vitryske diktatorn ser Ukraina som naturlig nästa medlem, men Putin lär inte låta ideologin springa iväg före realpolitiska maktmedel. Han har svalt Krim men verkar för stunden nöjd med ett svagt och splittrat Ukraina – så länge inte EU och än värre Nato gör intåg. Likväl har den strategiska bilden för Europa förändrats kraftigt. Frågan är hur oroliga vi bör vara?

DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.
DELAD MAKT. Ministerrådets byggnad Justus Lipsius i Bryssel.

I grunden borde det finnas få skäl till europeisk oro. Europa är ekonomiskt, befolkningsmässigt och kulturellt oerhört mycket starkare än dagens Ryssland eller ”Eurasien” (som t ex söker sig till det mäktiga Kina för att säkra en marknad för sin gas). I Europa finns problem med stagnation, klyftor och framtidstro, men också tillväxt och ett både ekonomiskt och kulturellt kapital som attraherar omvärlden. EU behöver inga hårda maktmedel, hit söker sig både människor och stater ändå. Men styrkan ligger i samarbete och sammanhållning. Ensam är inte stark.

För Europas sammanhållnings skull är framgångarna för nationalister, extremister och högerpopulister dubbelt dåliga nyheter. Det gäller valet till Europaparlamentet, och det gäller minst lika mycket om och när de framgångarna upprepas i nationella val.

UKIP och Front National vill inte bara resa murar mellan människor och länder, de vill inte bara försvaga eller skrota det europeiska samarbetet. De flörtar också öppet med Putin – och därmed indirekt med Eurasien. Nigel Farage och Marine Le Pen är så mycket mot EU att de sätter sig i knät på Kreml. De vill inte vara en del av den gemensamma makt som utövas i Bryssel – men av medlemsländerna. Men de riskerar då att hamna under inflytande av en än mer avlägsen makt, vars avväganden vi får oerhört liten möjlighet att påverka.

Det är både symboliskt och symtomatiskt att ukrainarna i söndags, till skillnad från många i de länder som redan är EU-medlemmar, avvisade extremisterna. De partier som Putin och vissa Putin-apologeter i väst försökt skrämmas med, Svoboda och Högra sektorn, samlade bara ett par procent. (Läs gärna Timothy Snyder i DN, Ukraina har svaret på EU:s kris.)

Nej, Ryssland har varken möjlighet eller intresse att utsträcka direkt makt över mer än sina närmaste grannar. Baltikum, som kan oroas även av det scenariot, är tills vidare trygga under Natos paraply. Men ett splittrat Europa kommer bli lättare att hantera för ett ”Eurasien” som istället för arméer har olja och gas – och som tidigare inte tvekat att utnyttja dem. De stora och de nordiska länderna kanske klarar sig, men även UKIP:S Storbritannien och Front Nationals Frankrike, liksom förstås Tyskland, är förstås vinnare av att även små stater i östra Europa är starka och fria.

Den eurasiatiska drömmen lär förbli en dröm. Den saknar både ekonomiska, mänskliga och kulturella resurser för att bli en framgång. Men den opportunistiska putinismen kan ställa till mycket besvär, och Europas högerpopulister och extremister spelar Putin rakt i händerna.

Utnyttja din röst

För allt vad du gör: gå och rösta i valet till Europaparlamentet i dag. Nästan oavsett på vad. Men allra helst på Folkpartiet; för mer samarbete, för djurens, handelns, miljöns, flyktingarnas och fredens skull.

flags-of-the-eu-member-countriesIbland under Europavalrörelsen kommer jag på mig att referera till höstens svenska val med ”det stora valet”. På ett sätt stämmer det förstås – många av de beslut som är viktigast för oss tas på nationell, landstings- eller kommunal nivå. Det är i Sverige vi bestämmer över barnbidrag, vårdplatser och förskolor. Men oerhört mycket av det som händer och beslutas i Sverige, har ursprung i, är beroende av eller hänger ihop med det som händer och beslutas i EU. Många frågor är per definition gränslösa. De kräver gemenskap och samarbete.

Valet till Europaparlamentet är vår chans att påverka en stor del av de stora besluten om handel, miljö och annat. Parlamentet är förstås också en plattform för frågor där ledamöterna inte har lika stor formell makt. I år lär utgången av EU-valet också påverka ordförandeskapet i den mäktiga exekutiva EU-kommissionen. Och med 400 miljoner röstberättigade européer kan vi verkligen tala om det stora valet.

Vi kan rösta för att påverka – men samtidigt också för att minimera utrymmet för idéer som vi inte tror på. Den som inte vill ge Europas högerextrema och främlingsfientliga nationalister makt, röst och legitimitet genom Europaparlamentet gör klokt i att rösta i dag (om ni inte som många andra redan har gjort det).

Själv röstar jag, föga förvånande, på Folkpartiet. Sverige och Europa behöver starka och tuffa liberaler i Europaparlamentet, som står upp för fri handel och fria människor. Marit Paulsens arbete för miljö och djurskydd måste fullföljas – så grisarna kan få behålla knorrarna, och djuren vi äter slippa pumpas fulla med antibiotika vilket blir en hälsofara även för oss. Antibiotikaresistensen är ett av de största hoten mot mänskligheten, ett europeiskt och globalt problem!

bildCecilia Wikström måste kunna fortsätta bl a sin strävan för en human flyktingpolitik, där vi erkänner asylrätten och ger människor på flykt möjlighet att åberopa den. Jasenko Selimovic behövs som en röst för ett helt Europa, för grundtanken om fred och samarbete, för det EU som fortsätter att locka nya länder och deras invånare i deras strävan mot säkerhet, demokrati och välstånd. Utvidgningen är inte över!

Vi behöver liberaler som står upp för frihandel och driver på det epokgörande avtalet med USA. Som kämpar för kvinnors och minoriteters rättigheter – för ett tillgängligt och icke-diskriminerande Europa, där HBT-personer får vara människor som andra, alla kan ta sig fram även med funktionsnedsättningar, och där kvinnor äger sina egna kroppar och inte av föråldrade könsroller tvingas att bli världens bäst utbildade hemmafruar. Liberaler som står för ett Europa där vi inte reser murar mot omvärlden eller mellan varandra; ett EU där alla lika rätt och värde respekteras, och där alla får komma till sin rätt.

Maria Johansson, Erik Scheller, Jenny Sonesson, Robert Hannah… De dugliga kandidaterna som är värda din röst är så många. Och Folkpartiet lär inte ha problem att fylla vare sig dagens tre eller betydligt fler mandat.

Det ser lovande ut inför valet – för Folkpartiet, och framför allt för valdeltagandet. Rekordmånga har förtidsröstat (SVT), vi kan gå mot ett rekordval med över 50 procents valdeltagande (Aftonbladet). Vi kan och vill påverka EU; och glöm inte bort: om inte du höjer din röst kommer någon annan att utnyttja din tystnad.

Samarbete för fred och demokrati

Det handlar om välstånd, frihandel, jordgubbar och grisknorrar. Men Europasamarbetet handlar framför allt om freden. Det påminner Jasenko Selimovic om – se hans stämningsmättade valfilm.

Jasenko Selimovic har själv bakgrund i det forna Jugoslavien som föll samman i Europas senaste, stora och blodiga, konflikt. Det är inte mer än ett 20-tal år sedan. Nu är två av de forna jugoslaviska republikerna, Slovenien och Kroatien, EU-medlemmar. Serbien är numera ett fredligt land som är inriktat på att bli EU-medlem så fort som möjligt. Och EU hägrar förstås för de västerländskt, demokratiskt och marknadsekonomiskt inriktade krafterna i Ukraina. Europaidén lever.

Rösta för mer samarbete i EU-valet – på söndag, eller gör som rekordmånga svenskar: förtidsrösta (SR). Här ser du var närmaste förtidsröstningsställe finns.

”Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?”

Ja, varför ska Kungsholmsbor, stockholmare eller svenskar bry sig om Europa? Den frågan ställer vi från Folkpartiet på Kungsholmen i ett brev till Kungsholmsbor – men alla andra är förstås välkomna att läsa. Vi berättar lite om varför vi tycker Europa behöver mer samarbete. Vad tycker ni?

Avsändare av brevet är Maria Johansson, kandidat till Europaparlamentet från Kungsholmen och tidigare bl a förbundsordförande i DHR, och jag som ordförande i Folkpartiet på Kungsholmen.

 

Varför ska Kungsholmsbor bry sig om Europa?

KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!
KUNGSHOLMEN I EUROPA. Brev till Kungsholmsborna. Klicka för att se större bild!

På fredag 9 maj firar vi Europadagen. 25 maj är det dags för val till Europaparlamentet. Vi från Folkpartiet på Kungsholmen har skrivit brev till er Kungsholmsbor tidigare, med fokus på våra lokala frågor. Den här gången höjer vi blicken – men det som händer i Europa handlar också i högsta grad om vår vardag här på Kungsholmen.

Europaparlamentet kan kännas långt borta men har makt över de flesta beslut inom EU, och det är beslut som påverkar oss. Vår handel och våra svenska jobb är beroende av EU:s inre marknad. Den fria rörligheten gör oss alla till vinnare – inte bara om vi vill resa passfritt till kontinenten. Genom rättsligt samarbete värnar vi integriteten, slåss för klimatet och kan bättre bekämpa internationell brottslighet.

Miljöregler håller koll på badvattenkvaliteten och luften över hela Europa. De gör att vi ska kunna bada tryggt vid Kungsholmens stränder, vid de nya strandbad i Kristineberg och Hornsberg som Folkpartiet har arbetat för. Tack vare EU ska vi också kunna andas friskare luft på Fleminggatan i framtiden.

Europasamarbetet handlar i grunden om principen om allas lika värde. Vi i Sverige kan vara förebilder på många områden, t ex med LSS och färdtjänsten, så att en miljon européer med funktionsnedsättning inte ska behöva leva instängda på institutioner för att de inte kan få hjälp i sin dagliga livsföring. Men EU höjer också trycket på Sverige och ger oss verktygen att förbättra tillgängligheten här i Stockholm, och undanröja funktionshinder i såväl byggnader och kollektivtrafik som IT.

Svenska liberaler i Europaparlamentet har gjort insatser för både Sverige och Europa, genom förbud mot dödsstraff, bättre djurskydd, m m. Det spelar roll vilka vi skickar till Europaparlamentet. Vi hoppas att du vill välja personer som tror på Europa och på ökat samarbete, och på att leverera resultat för miljön, jobben, tryggheten och friheten i Europa.

Vi vill gärna ha kontakt med dig! På fpkungsholmen.wordpress.com ställer vi aktuella frågor och där kan du kommentera. Eller mejla oss direkt! Naturligtvis är du välkommen även med andra politiska frågor.

Maria Johansson
Europaparlamentskandidat (FP), Kungsholmen

Rasmus Jonlund
Ordförande, Folkpartiet Liberalerna
Kungsholmen-Essingeöarna

Hela EU och hela Sverige måste ta flyktingansvar

Många människor flyr till Europa och fler EU-länder måste ta större ansvar för människor på flykt. Samma resonemang gäller självklart inom landet, för svenska kommuner.

FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.
FLYKTBEHOV. Människor från krigets Syrien måste kunna få skydd i Europa, och i svenska kommuner. Bild från staden Azaz 2012. Wikimedia, Scott Bob, Voice of America.

Den europeiska flyktingpolitiken är högaktuell inför Europaparlamentsvalet om knappt tre veckor. Folkpartiet går till val på en tydlig liberal politik: Alla människor som har behov av skydd måste kunna få stanna i Europa.

Men då krävs först och främst att flyktingar överhuvudtaget har en möjlighet att få sin sak prövad – utan att först behöva våga livet i en ranglig flyktingbåt på Medelhavet, och riskera att mötas av våld eller livshotande ”push-backs” från gränsvakter i EU:s gränsstater.

Vi måste värna asylrätten. Det betyder att personer med asylskäl måste ha en reell chans att söka asyl. Vi vill att den möjligheten ska finnas på EU-länders ambassadörer.

Sverige tar jämte några andra EU-länder ett stort ansvar för flyktingmottagandet i Europa, och det är bra. Vi kan diskutera vinsterna av öppenhet och invandring för mottagarlandet – i grunden handlar det om medmänsklighet. Men fler länder behöver ta ett större ansvar, inte i första hand för Sveriges och Tysklands skull, men för att avlasta de mindre resursstarka gränsstaterna som utsätts för ett högt tryck, och för att fler människor ska kunna komma till Europa, från t ex krigets Syrien och de miljonhövdade flyktinglägren i Turkiet, Libanon och Jordanien.

Samma resonemang gäller på hemmaplan. Det är ingen hemlighet att flyktingmottagandet ser mycket olika ut mellan olika kommuner; likväl skäms jag när SVT åter rapporterar om hur vissa kommuner tar emot tusentals – och andra knappt några alls. Det gynnar knappast integration, genom utbildning, jobb och kontakter i samhället och här behöver folkpartister ta ansvar och initiativ, och bilda opinion – likväl som i Europa. Glädjande är att flertalet svenskar verkar förespråka att alla kommuner ska ta emot flyktingar. 50 procent säger rentav att det inte ska vara ett frivilligt åtagande. (SVT)

Alla svenska kommuner kan inte göra lika mycket, men alla kan ta sin del av ansvaret. För vissa betyder det en potential att ta emot många fler. Vi prövar olika incitament för att få kommunerna att ta det ansvaret på frivillig väg – men om inget händer väntar sist och slutligen ett obligatorium. Det Sverige som på nationell nivå har internationella åtaganden, är inte något annat Sverige än det som kommunerna administrerar. Vi är ett och samma land, och vi ska vara ett öppet och humant land.

Hanna Gerdes bloggar om varför det är viktigt att rösta i EU-valet – även för dem i det gamla kommunistblocket, som aldrig fick chansen att rösta i några fria eller europeiska val. Jesper Svensson skriver om EU för skydda mänskliga rättigheter och Christer Sörliden om EU och värderingar.

Bättre tillsammans

Svenskarna gör rätt i att tro på Europasamarbetets fördelar, för den enskilde och för samhället. Tillsammans gör EU oss starkare, och rikare.

20140329-111041.jpg

Det har alltid varit både idealism och egoism som har drivit EU-samarbetet. Genom samarbete för allas ekonomiska bästa drog man fördel av egennyttan – för att i längden minska avståndet och öka förståelsen mellan människor. Det gäller än i dag.

Svenskarna tog lång tid på sig att ansluta sig till Europasamarbetet, men i dag ter det sig nog fullkomligt naturligt. Motsatsen, att inte samarbeta, vore absurd i de flestas ögon. Och svenskarna, i ett litet handelsberoende land, med ett litet språk och generellt ett internationellt inriktat och öppet samhälle, torde se och känna samarbetets fördelar bättre än många andra.

Den Europabarometer som nu redovisas bekräftar i mycket tidigare bilder av svenskarnas inställning: knappast överentusiastisk, men i grunden positiv. Och fördelarna man ser är typiska: Det handlar om företags möjligheter att handla fritt och skapa jobb, och om vår möjlighet som privatpersoner att resa, studera och jobba i Europa.

Det är oklart enligt Sifo-barometern om svenskarna ser de ekonomiska fördelarna och fler jobb för Sveriges, eller andra, mindre välmående länders del. Sanningen är förstås: Både och. Alla blir vinnare på ökad handel, både konsumenter och företag får tillgång till billigare produkter och tjänar på nya marknader, och förutom de direkta fördelarna för svensk ekonomi vinner vi också när andra länder blir rikare: På ännu starkare marknader, och på stabilare demokratier och fridfullare internationella förhållanden.

Egoismen och idealismen förenas alltså i jobbargumentet. Men både egoism och altruism finns också i stödet för den fria rörligheten: Vi kan resa, jobba och studera – och det kan också andra Europamedborgare, i gamla och nya medlemsländer. Att vi vinner rent ekonomiskt på den fria rörligheten bekräftar återigen: Samarbete är både rätt och smart.

Realism och idealism om Europa hänger samman, nu som då. Något som den förskräckande utvecklingen i öst, Rysslands aggression och det hoppfulla i Ukrainas tro på Europa, bekräftar. Det finns all anledning att tro att svenskarna 25 maj återigen ger starkt stöd för krafter som vill se mer samarbete – inte mindre.

SvD om Europaportalens barometer: ”Jobbargumentet har gått hem”.

Illustration: Euro Europe, av Justine Smith, konstnär som bl a har arbetat med pengars roll i våra liv – http://www.justinesmith.net.